Det är verkligen fint att vi fått en bok och barnlöshet eller -frihet - jag läste den fort, slukade den, så medryckande var den. Grät en skvätt då och då, eftersom många av skribenterna berättade mycket personligt om sina känslor. Det är lika viktigt som alla guider till moderskap, minsann.
Personligen ser jag barnen som gåvor. Tre har vi fått hittills, och två har vi tills vidare fått behålla. I likhet med många av skribenterna, som dryftar över hurdana de vore om de hade barn - troligen inte som nu, så har jag för länge sedan insett att barnen skapar vuxna och det är i sanning en gåva. Å andra sidan, om man får leva, åldras, förändras man ju med sina nya upplevelser för var dag. Vägen kan ju gå vart som helst.
Personligen ökade min motivation till att skriva min egen big book klar just i.o.m. att jag fick barnen. Susanne Ringell kallar det "spontant vuxendop", och att det inte sker lika naturligt om man är barnfri, men att man får det på en annan väg, kanske inte den man tänkt sig, dock. I vår bekantskapskrets finns par som inte är intresserade av att få barn, men nog av sitt arbete, sitt yrke - och varför kan inte den press som sker inför en disputation, själva händelsen och dess efterverkan, även ses som en form av vuxendop. Jag kan väl påstå att också examen för yrken etc. kunde bli dylika, men det varierar ju högst personligen. För mig var det i sanning underbart att doktorera, men inte gick det upp mot barnen. Å andra sidan var det annorlunda än födslarna, en sorts mental födsel, ett vuxendop - och de olika företeelserna kan verkligen inte jämföras, nej. Ringell skriver om att få barn, eller som hon föreställer sig det: "man får en ny blick, man får en inblick och man får en utblick." Barnlösa får utvecklas som människa genom annat, påstår hon. Och visst kändes det så för mig även att bli magister, då jag ännu inte hade barn - så här i efterhand kändes det större än att bli doktor, liksom. Men då hade jag redan två små och en ängel.
Lotta Moring skriver om att hon blivit ledsen, då många mödrar påstått att "moderskap ger kvalifikationer som borde ge mammorna pluspoäng i arbetslivet". Dystert, inte snällt att poåstå så och inte sant heller. Personligen förändrade moderskapet mig närmast mentalt, men lika multitasking har jag alltid varit - även före barnen - bara som ett exempel. Moderskapet fick mig personligen dock att sluta flumma omkring och fokusera på det som var viktigt - att bli klar med examen, att göra bara de jobb jag gillar och orkar med etc. Kanske jag fick litet mer bassjälvförtroende i ryggmärgen, men ännu dalar det ibland ändå. Men lika viktig som barnen är även partnern, det ses också i denna bok i många berättelser. Ett bra parförhållande är viktigt, om man vill ha ett sådant, och om man råkar ha turen att finna honom/henne. Våra barn är så fina också just för att vi får dela på dem, liksom.
Ann Sandqvist skriver om allt det svåra med in vitro fertilisation. In vitro = i glas, får mig genast att associera till hur fragilt det är, livet. Rörs till tårar. Och så blir man väldigt glad att det är möjligt, underverken. I sanning en mätare på vår fantastiska civilisation (om IVF-metodens historia har förresten prof. Christer Nordlund skrivit, om man vill bekanta sig med hur 1900-talet förändrat våra möjligheter), något värt att tänka på.
Sanna Karlssons berättelse om vägen till sin lilla adoptivpojke var underbar, speciellt eftersom vi har adoptivbarn i släkten. Det var en hård grej för släktingen att inse att det inga biologiska barn skulle bli - jag känner igen detta hos skribenterna också i denna bok. Sanna gav mycket konkret uttryck för sina känslor, och det var ändå en historia med ett vackert slut - tack för att du vill dela den med oss.
Många av skribenterna anser sig känna sig ensamma, se bara gravida eller barnvagnar på stan. Jag kände det även så när jag var 20+ och första gången funderade över om jag någonsin begåvas med barn någon gång. Men ändå, framför mig ligger en hel bok fulla av dessa som känner sig mer eller mindre ensamma. Det slog mig att barnlöshet/frihet alltid varit och alltid kommer att vara en naturlig del av vårt samhälle, det bara är så. Kanske det är synd att kvinnor, som de skriver i boken, ofta pressas till modersrollen, vilket är sorgligt. När har vuxna kvinnor slutat var bara människor överlag? Monica Fagerholm säger det fint: "På bilder i reklam och i tidningar så är det nästan undantagsvis mannen eller pojken som får representera Människan i verksamhet - det icke-könsbundna varandet och synligheten i världen. I böcker och på film är det männen som är de som handlingarna cirklar kring. Inte för att de är män företrädesvis, de är dem som både den manliga och kvinnliga publiken förväntas identifiera sig med. [---] Mamma-rollen är den enda som är klar och tydlig. Så länge det är så är det svårt att tala om riktiga val." Ja, tyvärr. Vi kvinnor kämpar för att få synas, antingen vi är barnfria eller barnrika. Men, man kan ju inte ge upp: för sin dotters skull måste man fortsätta kämpa.
Boken handlar om att möta och bli bemött, om vårt behov av att som människor få vara jämlika, känna, tycka, tänka, längta. Rekommenderas med andra ord för alla som berörs av temat, är man antingen barnfri eller barnrik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar