I torsdags deltog jag i ett mycket aktuellt seminarium arrangerat av Finska historiska samfundet, CISH, Helsingfors universitet och Tammerfors universitet med flera.
Seminariet fortsatte på fredag med genderperspektiv, men det måste jag utebli ifrån. Torsdagens första session missade jag även tyvärr, men eftermiddagen var mycket givande. Sessionen handlade om aspekter på välfärdsstaten och inleddes av prof. Pauli Kettunens presentation av begrepp, stereotypier och uppfattningar, som hans forskningsgrupp (NordWel) analyserat under de senaste åren. Den "nordiska modellen" bör ses utgöras av fem undnatag, var en intressant syntes i likhet med att det s.k. nordiska "samhället" ofta ses likvärdigt med "staten". Synen på Folkhemmet är exempelvis en idealiserad bild av arvet från den "nordiska bonden" kombinerat med en kapitalistisk anda och socialistisk utopi på 1930-talet. "Norden" som en transnationell (ingen tycks mera tala om begreppet "internationell" i detta sammanhang) historisk region innebar fram till 1980-talet en tydlig assymetri mellan t.ex. Sverige och Finland. Är alternativet nu en nostalgisk välfärdsnationalism eller en xenofobisk och rasistisk högervriden nationalism? frågade sig Kettunen på slutet. Det återstår att se...
Sessionens andra presentation hölls av professor Pertti Haapala från Jyväskylä (obs: han var opponent till Aapo Roselius i januari, kolla denna blogg från 22.1!), som talade om moderniseringsprocessen i Finland som en social fenomen, vilket deltog i nationsbygget. Han ogillar synen på tidigare människor som "förmoderna" i en negativ mening, dvs. "mindre utvecklade än oss", och jag samtycker definitivt. Det var belysande att höra att modernisering i Finlands fall enligt Haapala innebar (eller orsakades av...?) ekonomisk tillväxt, industrialisering, landreformer, populationsregelering, utbildning och vetenskapsideal samt individualisering (dvs. att människor har frihet att planera sitt personlig liv). År 1800 sågs Finland som en fattig periferi, men i.o.m. att lantbruket effektiverades, familjeplanering togs i bruk, utbildningsnivån steg och inkomstklyftorna minskade samtidigt skedde en mycket radikal förändring - och främst så nyligen som efter år 1950! Finlands som en del av det ryska imperiet 1809-1917 var till stor del att tacka för mycket, liksom den bilaterala handeln under kalla kriget, ansåg Haapala ytterligare, dvs. man innehade en form av politisk stabilitet. Utbildningen garanterade dessutom en social stabilitet. Ett litet land som Finland kunde vara välorganiserat och utnyttja andra.
Professor Pim den Boer talade slutligen om nationella identiteter och världsarv - ett mycket intressant inlägg. I hans inlägg ingick även CISH:s egen historia, dvs. historikernas synvinklar till de olika förändringarna i synen på kulturarvet. Visioner av det förflutna tycks nämligen starkt förknippat med etableringen av välfärdsstater. Under 1800-talet dominerade historisk argumentation den politiska arenan (nationsbygge), ansåg den Boer, medan man under kalla kriget såg på det förflutna som krigiskt och levde i "framtiden" i de olika ideologierna, som dominerade politiken - i optimismen behövdes inte det förflutna. Efter 1990 har "det förflutna återvänt" i politiken - nu används historia för att legitimera ett nationellt kulturarv, som man helst till och med länkar tillbaka till förhistorien - till en tid som inte på något vis kan förknippas med de nutida staterna!
Som ett exempel presenterade den Boer Saddam Husseins bruk av historia i sin regim, som Hussein sade vara en "renässans för Nebukadnessar" etc. den Boer kritiserade även bruket av begreppet "rötter" i från om arv, eftersom ordet är alltför organiskt, "naturligt", dvs. inte skapat, som synen på arvet ofta är - t.ex. i arkeologin. Gott att detta togs upp: jag försöker undvika att tala om "rötter", i likhet med att tala om att något "utvecklas". den Boer anser slutligen att vi borde ha en mer pragmatisk syn på kulturarvet, och han kallar vårt förhållande hellre en form av "stewardness" ("förmyndarskap"?), som innebär ansvar för konservering, möjligheter till optimal basis för forskning och möjligheter till "accessibility". Undertecknas! Just nu har det varit skrämmande att inse att t.ex. Sannfinländarna brukar historia efter eget tycke och i en radikalfennoman anda (som i sig har en lång historia, om det s.k. fennomanska paradigmet i historieskrivningen kan ni läsa i Derek Fewster avhandling Visions of Past Glory, 2006), så att det i våras t.ex. blev en kort debatt i tidningarna om att en kommunfullmäktige i Kyrkslätt av ifrågavarande parti börjat bruka frågor om "svensk kolonisation av Finland" i sin politiska retorik. Detta i en kommun med nästan 20% svenskspråkiga - tydligen för att väcka debatt och försöka provocera. För att inte tala om kollegan, Fil.dr Halla-ahos medvetna historiebruk som är högerpopulistiskt... Listan kan göras ännu längre, med lätthet.
Kommentatorn prof. Hilda Sabato från Argentina hade intressanta aspekter att framföra från andra änden av världen. Främst gällande begreppet "nordisk" överlag - ett intressant litet tema att få utrett som väsentligt i sammanhanget. I Latinamerika är det politiska mycket tydligt, medan Sabato ansåg att det intressanta i Norden är just hur "stat" och "samhälle" delvis betyder samma sak, så som Kettunen framförde saken.
I diskussionen som följde presentationerna kommenterade Haapala bland annat att t.ex. de radikala fennomanerna fick stöd av bondeståndet på 1800-1900-talet. Då kunde man fråga sig: har det skett nu? Sannfinländarnas stöd tycks vara rotat i det lägre borgerskapet och arbetarklassen, eller? Har samhället förändrats från "välfärdssamhälle" till "tävlingssamhälle" ("competitive")? Det ansåg i varje fall de flesta. Vad blir konsekvenserna? De låga trösklarna mellan samhällsklasserna har enligt experterna fört Finland dit vi är idag... Hur blir det nu? Nå, detta bör vi säkert så småningom får djuplodande analyser av.
Vad är alltså historikernas roll idag? Bör dryftas, ansåg man allmänt. den Boer ansåg att ett av problemen är självbilden: man har specialiserat sig och ser sig som irrelevanta aktörer i samhället. Han anser att vi hellre borde ha en världsbild som Herodotos: ideologiskt öppen för allt. Undertecknas.
Dagen avslutades med en reception i Riksarkivet, där prof. Jussi Nuorteva (arkivchefen) först höll ett anförande om arkiven och deras roll. Det var glädjande att se att nästan 50% av föredraget handlade om framtida utmaningar, däribland främst digitaliseringen - gott! Och "gott" var det även att efteråt inta en liten buffé i sällskap av forskare av den kalibern att de studerat för G. Duby med flera... Wow, säger en nybakad doktor. Det var med kassen full med tankar man kunde bege sig hemåt den kvällen.
Det som var litet konstigt med seminariet var att det trots sin mycket transnationella anda och "tunga" namn på talare inte verkade locka fler deltagare, särskilt från Helsingfors, trots att seminariet höll i Vetenskapernas hus ett hundratal meter från Universitetet. Kanske det anses mer krediterande att åka utomlands på konferens än delta då en konferens kommer till den egna bakgården? Nå, jag var glad att jag kunde delta - det var sannerligen en informativ dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar