Igår, påväg till vetenskapernas stadsdel i Helsingfors, Kronohagen, passerade jag först studenternas storsits på Senatstorget. Hurra! Som medlem av "Sillis 2000"-kommittén, som skulle ordna världens största sillis under Kulturhuvudstadsåret för 12 år sedan, var jag väldigt glad att se att ett dylikt studentikost evenemang nu förverkligades, på "designåret". "Helan går" löjd på torget, som alltför ofta fylls med allt möjligt annat än dylika demonstrationer av finländarnas bildning och vi-anda. Tack till arrangörerna, säger en avdankad förbipasserare: detta verkar ha varit toppen och fick också synlighet i media! Och viktigast av allt: åtminstone syntes glädjen och gemenskapen på långt håll på plats.
Mitt mål i Koronohagen var dock inte sitsen denna gång, utan Finlands facklitterära författare r.f.:s kväll för nyligen antagna medlemmar i Vetenskapernas hus på Kyrkogatan - jag är en sådan som blev medlem för drygt ett år sedan, så detta var en välkommen gest å föreningens sida. Kvällens tema behandlade också förläggare, vilket var mycket intressant och något som är aktuellt för mig just nu, inte minst på grund av att jag som redaktör eller projektmedlem ofta måste övervaka förläggarfrågor (närmast avtal), eftersom jag sällan publicerar på stora förlag, utan gör det med mindre samarbetspartner vars egentliga verksamhet inte är förlagsverksamhet (t.ex. föreningar). Till min glädje såg jag genast ett bekant ansikte: fil.dr Satu Lidman, som nyligen utkom med en bok om skam, som fått god publicitet. Lidman och jag verkade sida vid sida i många år i Glossas styrelse.
Programmet för de nya bestod i några intressanta föredrag, som inleddes av ordförande, professor Markku Löytönen. Jag har även äran att känna Löytönen, eftersom han var en av nyckelpersonerna under Filosofiska fakultetens promotion 2003, i vars kommitté undertecknad satt. Professorns dotter valdes nämligen (för att hedra honom) till allmän kransbinderska, vilket gjorde att dessa båda personer var eminenta gestalter under festligheterna. Ikväll ville Löytönen hälsa alla nya medlemmar välkomna till fackboksförfattarnas stora skara - vi är nu ca 2800! Fackboksgenren innefattar alltså allt utom skönlitteratur och föreningen har funnits sedan 1983 i sin nuvarande form (då gick läromedelsförfattarna och fackboksförfattarna ihop). Fackboksförfattarna är synliga i samhället: vi delar ut Fakta-Finlandia och stipendier - och nu skall den första professuren i ämnet skapas (äntligen, eftersom dylika professurer är mycket vanliga utomlands). Löytönen ville också framhäva att vi inte kan uppmuntras att vara fackboksförfattare p.g.a. lönsamheten (som är snarare symbolisk), men att vi borde kräva mer synlighet i samhället, eftersom vi behövs. Vilka andra resurser har Finland? frågade sig Löytönen. Detta är inte ett oljeland och det är svagt med annat - än bildning! Utbildning och forskning är våra trumf och vi har hittills gjort bra ifrån oss i PISA-undersökningar. Löytönen har rätt - knowhow är vårt globala trumf och vi måste satsa resurser på denna resurs även i framtiden - utveckligen får inte ta lika oroväckande vägar som det ser ut just nu!
Jukka-Pekka Pietiäinen är docent i historia och fackboksförfattare. Han höll föredrag för oss härnäst om trenderna inom förlagsbranschen. Digitaliseringen har förändrat vår värld och vi är i början av en lång väg - vi måste förhåplla oss positiva till att litteraturen fått "nya kläder". Instämmer helt. Pietiäinen varnade dock för att "diginativerna" eventuellt har ett annat sätt att läsa och ha läsning som hobby än tidigare generationer. Hm... jag har två barn som just nu introduceras i både läsning från bok och bruk av dator - hittills har vi lyckats få dem att bruka båda. Således vet vi helt enkelt inte ännu hur de kommer att bruka webben och böcker, men förhoppningsvis lika simultant som nu. Hemma hos oss kan det gå till så här: Johannes läser dinobok, kollar app på paddan och har för säkerhets skull även ett dinospel framme på telefonen - och mamma försöker hjälpa till i detta vid matbordet, det tar ju en hel del utrymme i anspråk...
Det sista anförandet om förlagsbranschen hölls av Mari Koskinen, som gav mycket goda råd om förläggarna och avtalen. Jag samlade på mig mycket nyttig info under detta föredrag - och insåg att dylik info borde ges redan på uni, åt graduskribenter inom en litterär vetenskap, inte åt doktorer tio år senare... Kvällen avslutades därefter med samkväm på föreningens office i Riddarhusets övre våning på Regeringsgatans sida. Det var roligt att utbyta nyheter om kommande böcker och också få föreningens 20-årshistorik från 2003. Och det är något som är pinsamt gemensamt för de flesta författare och litteraturfreaks - vi tar gärna emot ännu en bok i vår samling.
Påväg tillbaka hem passerade jag återigen Senatstorget där sitsen ännu var i full gång tre timmar senare. Bildningens stadsdel, där jag bodde själv i åtta år på Estnäsgatan, hade återigen erbjudit mig mycket att tänka på. Och att glädjas över likaså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar