Barnen är ett och två år gamla: varje dag lär man sig något nytt, ett ord till, förstå en till sak som mamma ber en göra - på svenska - eller som pappa har att säga - på finska. Och det är ganska mycket ibland, när man skall lära sig gå på pottan, lära sig äta själv, lära sig kasta boll, bli på och avklädd utan att förlora sin värdighet (särskilt på vintern)... Det är skönt att gå och bada och sen till sängs när dagen är all.
Mamma är trött ibland och suckar - kunde barnen inte bli stora snart och klara sig själv mer? Hundrafemtioelfte blöjan är bytt, när är det den sista? Påsarna under mammas ögon blir större när en liten flicka kryper upp i sängen varenda morgonnatt och tränger nästan ut föräldern. Och ändå: en liten hand som kramar mamma, en liten varm kind som läggs mot min - finns det något mer underbart? En liten människa som lär sig allt nytt med öppet sinne, för vilken en liten snigel på asfalten kan vara en hel värld? När mamma ser det får hon insikter som blir större än livet. Och att tiden som riktigt liten ändå är mycket, mycket kort. Och att man sedan en dag förlorar den förmågan, att så fullständigt leva sig in i snigelns liv... eller förlorar man? Gäller det bara att försöka förhålla sig öppet, att inte bli för "lat" att se det vackra, det fantastiska, i alla små detaljer? trots alla motgångar man har vuxen - att försöka dra ett djupt andetag och återigen våga SE.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar