Klassdiskussionen blommade upp under 00-talet och förhoppningsvis kommer den att fortsätta ett tag till: inget är så intressant som att dekonstruera myten om det egalitära, nordiska samhället! Och det bloggas nu även ivirigt om pengar i förhållande till klassfrågan, bra (t.ex. Rosa Meriläinen, som diskuterar konstelitens syn på ett fattigdomsideal m.m.)!
I Finland diskuterade Laura Kolbe och Katriina Järvinen klassfrågor redan 200b (http://www.kirjapaja.fi/index.php?option=com_catalog&Itemid=38&mode=prod&prodid=1803&catid=82), men jag har tyvärr inte lyckats få tag på opuset tills vidare. Jag förstod dock av professor Kolbe, att en viktig poäng i fråga om klass är föräldrarnas betydelse. Det belägg för detta t.ex. i mitt liv: jag blev akademiskt utbildad liksom min far. Min föräldrars syn på bildning som något viktigt och något som gör människan unik har väl uppenbart speglats i även min kärlek till filosofin, konsten, kulturen, musiken och – bildningen överlag, alltså.
Jag fick dock nyss läst boken De andra (2009), där många mycket intressanta artiklar ingick. Jag försökte se, vilket drag som kunde finns gemensamt i de flesta artiklar, och ett var just frågan om pengar och klasstillhörighet. Mycket pengar öppnade förvisso överklassen för Herlins, men å andra sidan var de storbönder redan innan de stora klippens tid, läste jag i Niclas Herlins välskrivna beskrivning. Som barn skämdes han även av att vara markant annorlunda, genom att skickas till skolan i ett vrålåk med privatchaufför – men kanske det bara beror på den finländska mentaliteten, som baseras i stort sett på avund av grannen, och det faktum av att han och syskonen kanske blev just – avundade. Det som betydde medelklass förr, har sedermera blivit epitet för överklass, t.ex. som Merete Mazzarella beskriver i det faktum att hennes far köpte ett hem på borgerliga Villagatan, där hon nu bor – och området nu stigit till överklassområde. Som barn var det inte något speciellt för Monica Fagerholm att förknippas med Botby gård, medan det nu kan vara ett yttre tecken på lägre klasstillhörighet. Och i J.P. Roos analys av sin egen klasstillhörighet framkom mycket tydligt, att man något kan växla klass (här var det frågan om över medelklass – överklass – lägre medelklass – övre medelklass, så det var väl inte så radikalt…), utan att det handlar så mycket om pengar.
Det känns ibland som om det vore ett genuint amerikanskt mentalitetsdrag att mäta framgång – och klasstillhörighet – i pengar, medan det i Europa även hört ihop med utbildning, och kanske mer om det som ligger bakom: bildning per se. Kanske kontot inte är så späckat med fyrk, men det ligger något av övre medelklass i att t.ex. äga (och kunna spela på!) ett piano, ha akademisk utbildning, vara något (kvasi)intellektuell etc. Detta tycktes mycket tydligt i just Roos text, Westös text och även Kreetta Onkelis inlägg.
Min farfar gjorde en klassresa neråt efter revolutionen 1917. Född och uppvuxen i S:t Petersburg och uppfostrad i en borgarfamilj med hembiträde lär han inte ha kunnat ens bre sig en smörgås själv förrän han fyllt 22! Han togs som gisslan och satt i Peter-Paulfästningen, men hade turen att bli utväxlad mot en rysse 1918 och kunde resa efter familjen som flytt till Helsingfors. Han kunde svenska och ryska, men hittade inget arbete som bokförare, vilket han var utbildad till, eftersom han inte kunde ett ord finska. Efter många fåfänga försök måste han bli fabriksarbetare när han fick familj, och försörjde dem tills han fyllde 71. Hans son, min far, däremot, fick en helt ny chans: han är smart och kunde söka till Tekniska högskolan. På några år blev han byggnadsingenjör och småningom tjänsteman med stor familj. Vår familj bodde i egnahemshus och barnen fick god utbildning, och allmänbildning med musikskolor, hobbys etc. För min far fanns det en god orsak till att försöka sträva tillbaka till borgerligheten: som krigsbarn i en övre medelklassfamilj i Sverige – hans fosterfar var ingenjör och det blev således även min fars drömyrke. Med andra ord gjorde en möjlighet till gratis högskoleutbildning en chans för min far att nå sina mål i livet. Därför är jag även mycket orolig över turerna i universitetsdebatten som just nu pågår: kommer det att bli avgiftsbelagt att studera och kommer studierätten att begränsas? Blir det som i USA där det räcker med en måttlig begåvning om bara ens föräldrar har råd att betala? Hur många smarta faller utanför i ett dylikt system, istället för att få utbildning som motsvarar deras begåvning och en möjlighet att få tjäna sitt samhälle?...
Det finns många, många andra aspekter jag skulle vilja diskutera här, bl.a. Sofi Oksenans syn på hur det var att växa upp som finne i Tallinn och est i Jyväskylä på 80-talet och mycket, mycket mer. Nu skall jag dock öppna följande epos i genren, Obs! Klass (2009) och se vad mer diskussionen har att erbjuda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar