Äntligen har jag lyckats plöja igenom även den andra finländska klassboken som utkom ifjol. Frustrerande, att inte riktigt vara a jour med litteratur, men tillvaron med familjen tar mycket tid och energi i anspråk. Jag vill dock inte falla ihop som ett urblåst ägg bara för att jag är hemma med barnen... bli någon form av klasslöst vrak på drift, utan kontakt till samhället och de gamla nätverken jag hade som studerande/doktorand.
I den andra boken om klass (Obs! Klass, 2009) berördes jag främst av Maria Antas text om sitt borgåursprung, och även av Kim Gustavssons (från Pellinge) text som var härligt optimistisk. Antas slog huvudet precis på spiken för hur jag känner det/har känt mig i Helsingfors, men det finns även skillnader. Mina föräldrar är gamla Drumsöbor och "barfotahelsingforsare", så jag är varken stadilainen eller borgåbo - i min födelse- och uppväxtort Borgå är man inte "äkta" borgåbo om en föräldrar inte är det!
Ja, alltså, i en småstad är man inget som individ, kanske på de första klasserna i grundskolan, men redan i 10-årsåldern började klasskompisar reda ut vem som är släkt med vem - och då föll ju jag utanför hela baletten. Så i detta fall liknar inte min uppväxt den Antas haft. Men, mötet med helsingforsarna var inte heller problemfri: eftersom jag växt upp i Borgå var jag ju borgåbo i deras ögon. Många höll på att "skicka hem" mig till Borgå varje jul, fastän mina föräldrar hade flyttat tillbaka till huvudstadsregionen. En av mina kompisar i Helsingfors påstod ännu för två år sedan, när vi talade om våra föräldrar, att min pappa lekt som barn i Borgå. What?! Hade han ännu inte heller förstått att mina föräldrar var helsingforsare, efter alla år vi känt varann?
Med andra ord, mitt utanförskap är dubbelt - evigt? Jag var ingen i Borgå och är inte heller någon i huvudstadsregionen. Kanske det därför har varit lätt att i alla år bege sig till Sverige, och studera och bo där. Min bror har bott i Sverige i snart trettio år nu... och jag har börjat inse varför. Där är man bara finne överlag, får inte den ena eller den andra stigman av mer eller mindre småsjäliga människor! Nå, det är inte heller problemfritt att vara finlandssvensk i Sverige. man är en "finne" (jfr. Alakoskis roman Svinalängorna, 2006, där ju finnarna uppenbarligen bildar/bildade det lägsta skiktet i samhället) - resultat: man får sig om man snackar svenska i metron i Hfors - man får sig om man snackar svenska med sin finlandssvenska brytning i t-banan... Suck.
Kim Gustavssons artikel var mer upplyftande: individen har rätt att känna sig delaktig i många identiteter. Det här är ju självklart. Så epitetet klass är bara en av många epitet en människa borde ha (få?!). I hans värld är det bara fint att stå ut, vara annorlunda. Men inom konstnärskretsar är det så hip att vara annorlunda, att det nästan kan tänkas vara "annorlunda" att vara hederligt "borgerlig"! Huruvida det gäller vetenskapsmän är sedan en annan fråga. I Finland är vetenskapen mycket konformistisk - en historiker skall gärna forska i politik eller krigshändelserna, annars blir man aldrig utgiven.
Jag försöker dock höja blicken från gräsrotsnivån högre upp. Vi har skaffat oss ett teleskop. Med det skall vi sikta mot stjärnorna i vår familj. Himlen är mycket stor sedd från det norra halvklotet, och nedanför horisonten finns stjärnor jag ännu inte ens sett, på andra sidan världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar