"Brevens framtid" - och arkivens?

Seminariedag igen - denna gång på ett intressant seminarium arrangerat av Suomalaisen kirjallisuuden seura (SKS, dvs. Finska litteratursällskapet) och Svenska Litteratursällskapet (SLS) i stora festsalen i SKS-huset vid Regeringsgatan. temat var brev och privatarkiv - strålande, det är ett mycket aktuellt ämne att diskutera, faktiskt! Förmiddagen inleddes å arrangörernas vägnar av Mikael Korhonen och Ulla-Maija Peltonen, som betonade vikten av ett tvåspråkigt seminarium och samarbete olika organisationer emellan - ett tema som återkomma i många av föredragen under dagens lopp. Samtidigt slängde de ut några frågor om brevens framtid: är det slut på handskrivna brev? är det enbart en hobby numera? Det elektroniska materialet är vår tids grej, så frågorna berör mycket starkt även hur nutida material bevaras. Breven återfinns i privata arkiv och kan genom att ges kontext och funktioner bli viktiga nycklar till det förflutna. Det finns dock etiska aspekter länkade till detta, vilket är så en så omfattande sak att det borde få ett eget seminarium - instämmer!

Avsikten var alltså att dryfta både brevens roll som källor för vår historia som hur nutida brev, digitalt material som e-post, kan definieras och bör bevaras. Jag hade gärna diskutera det noggrannare ur historieforskningens synvinkel och ägnat en hel extra dag åt att bara diskutera arkivsynpunkter och aspekter på det digitala materialets framtid, men det var fint i varje fall att SKS och SLS vill visa sig som organisationer som följer samhällsdebatten genom att ta med frågorna kring digitaliseringen av arkiven etc.

Seminariets internationella gäst var fil.lic Ingrid Svensson från Kungliga biblioteket i Stockholm, Sveriges nationalbibliotek. Hon höll ett rikt föredrag om privata arkiv på KB och samtidigt målade hon skickligt upp en bit idéhistoria och arkivhistoria, eller KB:s historia om man vill se det så. Hon inledde med ett citat från 1924, där man oroade sig för att skrivandet av brev skulle degenerera i.o.m. att telefon tagits i bruk, i en ny hektisk värld fylld med ny teknik och nya fortskaffningsmedel som spårvagnar, bilar, tåg... Idag står vi inför dylika tankar igen, kanske med mer betoningen på hoten från teknikens sida. Svensson började klassiskt sitt föredrag med att presentera exempel på äldre material, här drottning Kristinas brev från 1600-talet. Det är brev som avtal, nyheter, officiella saker. men Svensson betonade även betydelsen av brev, som berörde vetenskaperna - ett exempel var N. A. Granius brev från Prag, där han 1610 redogjorde till Sverige om Galileis upptäckter. Det egentliga "brevets århundrade" var sedan 1700-talet, med fina exempel på offentliga korrespondenter från Paris till svenska hovet, Bellmans utsökta brev till sina vänner, KB:s Gjörwell som skapade en diskussion mellan Sverige och världen i form av brevväxling. Det är rena guldgruvan för en idéhistoriker minsann. På 1800-talet sker stora förändringar - postanstalter, ångbåtar, diligenser, järnvågen från 1850-talet förändrar själva postväsendet och brev blir både billigare och lättare att sända och motta. pappersindustrin gör att materialet även blir billigare och lätt att få. Allmän folkskola gör också att skribenterna och läsarna blir fler. Rivaler uppstår däremot i slutet av seklet: telefonen och telegrafen. August Strindberg är en av Sveriges största brevskrivare vid denna tid - han arbetade ju även vid KB och hans samling är en av deras största.

Svenssons föredrag betonade hur man med hjälp av brev kan formulera ny kunskap, som kan baseras i de källor som av olika anledning bevarats i brevsamlingarna. Selma Lagerlöfs samling är flitigt använd på KB - och enorm: fler tiotals tusen brev och 17 000 brevskrivare. Det är bara Astrid Lindgren samling som är större. Många nya aspekter kan fås ur dessa: förhållandet till förlagen, författarna som opinionsbildare och vad som helst - "mängder av avhandlingar som bara ligger och väntar", konstaterade Svensson. I slutet av sitt föredrag ville hon ännu lyfta fram vilka projekt som pågår i Norden då det gäller bevarande av författarbloggar och digitalt material - hon föreslog ett nordiskt samarbete för att kunna förverkliga dylikt i större och mer omfattande skala. Väl tänkt!

SLS håller som bäst på att samla in material som författarbloggar (jag fick nyss ett brev på posten rörande detta, eftersom jag gjort en kommentar på en författares bloggtext och man ville arkivera det hela!), men det vore säkert mycket gott att samarbeta med de andra nordiska ländernas institutioner här.

I professor Kirsti Vainio-Korhonens föredrag behandlades exempel på två privata arkiv med brev och annat material av mycket personlig karaktär, som ändå givit en massa viktiga poänger till synen på Finlands historia under en 100 år lång epok. Särskilt intressant är Vainio-Korhonens forskning eftersom den rör en kvinnlig synvinkel och många myter om 1800-talskvinnan kunnat dementeras genom hennes granskning av privata brev, dagböcker, skolhäften och ekonomiska papper. Strålande! Vainio-Korhonen har med några andra nyligen även utkommit med ett digert verk om brev, som diskuterar brev som källor och lyfter fram även etiska aspekter på bruket av dem. Idag lyfte Vainio-Korhonen fram sin forskning kring Sophie Creutz och sin nyutkomna bok om Sophie Creutz' dotterdotter Sofie Munsterhjelm. Materialet till den senare boken fick hon faktiskt genom att hon blev uppringd av släkten - en fantastisk berättelse i sig! Här kunde man i det oändliga diskutera vidare på hur synen på Finlands historia kunde och borde revideras genom att granska dylika fall som dessa två kvinnors liv, eftersom historien (och också arkiven byggts) utifrån viljan att skapa nationen Finland, alltför länge. Fastän det rör sig om två kvinnor från eliten har denna typ av studier enormt mycket att ge: helt andra röster får höras om en tid än de som hittills varit tongivande via officiella, statliga samlingar etc.

Efter lunchen fick vi njuta av etnologen och doktoranden Sonja Hagelstam (ÅA), som berättade om sitt avhandlingsprojekt om krigstida brev och brevskrivande - mycket intressant. Hennes forskning berör fyra samlingar av brev till och från fronten (fortsättningskriget), som insamlade på 1960- och 1970-talet. Hon kallar krigen för "brevskrivandet sista guldålder", eftersom det då just inte fanns andra sätt att kommunicera mellan männen i kriget och familjemedlemmarna på hemmafronten. Och det ÄR betydande, eftersom det under krigen sändes över 1 miljard brevförsändelser inalles - wow! Det unika är även att ALLA samhällsgrupper skrev och läste dessa brev. Enligt Hagelstam var brevskrivandet något som förväntades av en, för att hålla humöret och stridsmoral uppe - materialet visar dock att man inte alltid kunde motsvara dessa förväntningar utan att klaga. För både männen och deras familj var breven terapeutiska överlevnadsverktyg, vars roll som livstecken var ytterst viktiga. Fältposten organiserades effektivt och försändelserna blev billiga eller till och med gratis, varför de gick tämligen fort - i Finland var det geografiska avståndet till fronten även kort (jfr. USA).

Det intressanta med det krigstida brevmaterialet är även att det kommit till under en så begränsad tidsperiod: från det att männen ger sig av tills dess att det avbryts abrupt med att de hemförlovas eller stupar. Breven är unika källor till vardagen, som kanske respondenterna senare glömt bort i intervjuer eller memoarer. Slutligen ville Hagelstam ännu påpeka att hon faktiskt frågat om hur soldaterna i Afganistan skriver brev idag och de hade meddelat att de nog ännu gör det, men mest ringer de och använder e-post eller sociala medier - det kommer nog att innebära att vi vet en hel del mindre om senare krig än fortsättningskriget... Det finns också många etiska aspekter på dylikt material: Hagelstam har ständig kontakt med släktingarna till brevsamlingarnas personer. Hon låter dem även till och med läsa igenom sina aritkelmanuskript etc.

Efter Hagelstams inlägg var det dags att förskjuta seminariet mot diskussionen av bevarandet av elektroniskt material. Professor Jaakko Suominen (TY) frågade sig om bitthimlen är historikernas helvete, dvs. om hur vi skall arkivera och bevara materialet i t. ex. de sociala medierna. Tyvärr är det alltså frågan om en ganska historielöst tekonologiskt-ekonomiskt system som driver nya funktioner framåt på webben och därför borde t. ex. sidor på Facebook kanske dokumenteras som videoklipp, tyckte han. Webben är trots allt fyllt med "minnesmaskiner" och metaforik kring bevarandet - på bloggen finns ju ett "bloggarkiv" med gamla inlägg, FB har nyligen introducerat sidorna i formen "social tidslinje", där man till och med kan lägga in händelser i sin egen historia som skett före man gick med i detta sociala nätverk. Problemet som ännu borde lösas är hur man skall kunna arkivera och bevara de sociala nätverkens kommunikativa karaktär. Då man skapar digitala arkiv borde man kanske helt spränga ramarna och inte alls bygga upp arkiven som "traditionella" minnesorganisatoner, utan se att "digiarkiv inte är arkiv, utan digiarkiv. Detta borde antagligen dryftas ännu många, många gånger, men det var bra att få tag i tråden redan idag.

Innan jag avlägsnade mig för dagen hörde jag ännu forskaren och doktoranden Outi Hupaniittus föredrag om den utredning hon var med om att göra och rapportera om ifjol: om forskarnas röst och de digitala materialen, som finns att läsa också i elektronisk form. Förfrågningen riktade sig både till minnesorganisationer och till dem som brukar dem. det finns ännu inte så mycket material att tillgå digitalt, men situationen förändras hela tiden numera - digitalt material har kommit för att stanna och brukas mycket. Till exempel privata arkiv har naturligtvis ännu inte digiteras i någon omfattande mån, utan främst statliga arkiv och större helheter så som kyrkböckerna - detta är dock en bra sak. Enligt undersökning tyckte användarna av tjänsterna även det, men kommunikationen mellan minnesorganisationerna och användarna är ännu litet skral: användarna känner att deras röst ännu inte hörs så tydligt i frågan om att utveckla de digitala materialen mot en mer användarvänlig form. Vilket är viktigare, frågade sig Hupaniittu: mängd eller kvalitet? Det ÄR viktigt att ta hänsyn till användarna, det är ju egentligen DÄRFÖR materialet digiterats överlag, tyckte hon själv. Just det, strålande! Ibland får man nämligen en känsla att digiteringsprojekt pågår per se och det är rätt byråkratiskt. Detta lät lovande, keep it up!