Det var otroligt fint att docent Timo Salminen arrangerade en session om de antikvariska forskarnas nätverk inför Finska Historiska sällskapets kongress “Historiedagarna” i Helsingfors, annars hade det varit klent med mina muntliga föredrag i år. Fastän konferensföredrag eller “papers” inte uppskattas lika högt som artiklar är det i varje fall viktigt att minst en gång om året “rapportera” om forskningen, fastän publiken kan vara ganska begränsad anser jag. Före vår session hann jag dock åhöra två intressanta föredrag om historiografi i Storbritanninen: doktor Elise Garritzen, som nyligen pribelönts vid HU för sin doktorsavhandling från ifjol om historikerna Henry Biaudet och Liisi Karttunen, föreläste om historikers förord till verken under den viktorianska tiden, och doktor Lucy Turner Voakes föreläste om historikern G. M. Trevelyans historiesyn.
I Garritzens föredrag framkom att det de facto inte forskats särskilt mycket i verkens förord överlag, trots att hsitorikerna där ofta framförde åsikter, som kunde påverka kritiken av verken. I förordens ville man övertyga läsaren om verkets betydelse och stilmässigt följde man romantikens uttryckssätt trots att man ville framhäva att verken var vetenskapliga. Mycket annat som angår historikernas självbild framkommer även ur förorden – de brittiska historikerna ville tydligt vara offentliga personer. Den tyska traditionen framhävde metodernas vikt, men britterna gjorde det inte i samma mån – de satsade mer på själva narrativet. Härmed fick vi en kort inblick i betydelsen av hsitoriografisk diskussion, igen. Det skall bli intressant att höra mer om detta och Garritzens historiografiska postdocforskning i fortsättningen.
Lucy Turner Voakes talade relativt fort, så det var ibland svårt för en fintollo att hänga med i svängarna, men hennes föredrag var inte desto mindre intressant. Hon beskrev slutet av den viktorianska tiden och hsitorikernas brytning och förhållning till traditionen att se historien ur ett kristet, västerländsk perspektiv. Enligt 1800-talets uppfattning inom brittisk hsitorieskrivning skulle historia vara en moraliskt uppĺyftande vetenskap. Turner Voakes case behandlade Trevelyan, som verkade i Cambridge, och var agnostiker. Även I hans historiesyn fanns dock element av religiositet – han ansåg attt historievetenskapen inte var materiell, utan krävde någon form av “spirituell” förståelse. Även han betonade så sent som I början av 1900-talet att historien har en moralisk roll, vars värsta fel kan vara att påstå något vara “sannt” eller “definitivt”. I sin essä om metod använde han friskt religiösa metaforer, vilket var mycket provokativt. Men problemet att släånga av sig den viktorianska historieskrivningens mantel kvarstod länge, påpekade Turner Voakes, som för tillfället är finansierad postdocforskare av Koneen säätiö.
Nästa session jag deltog i behandlade således den antikvariska forskningens nätverk, under ledning av doc. Markus Hiekkanen. Första föredraget var mitt eget, där jag talade om nätverken jag undersökt i förhållandet till forskningen av Heliga Birgitta, birgittinerna och klostret I Nådendal. Jag kunde kasta in ett par sidor nytt stoff – en kort brevväxling mellan sven Stolpe och Jarl Gallén jag letat fram i helsingfors respektive Uppsala – detta skall jag ytterligare utveckla litet ännu i år, hoppas jag. Efter mitt papper höll Timo Salminen föredrag om sin egen senaste forskning kring de finländska arkeologernas (förhistoria) nätverk mot öst och väst – mycket intressant! Ur en arkeologihistorisk synvinkel har Salminen, i likhet med undertecknad, gått igenom olika privata brevsamlingar, där forskarna både diskuterar fakta och teorier, men även mer personliga synvinklar och tolkningar. Hans case behandlade A. M. Tallgren, Aare Äyräpää och C. A. Nordman – ytterst intressant. Viktiga ställen där arkeologer träffades var kongresserna, men vissa höll kontakt mer aktivt och träffades också privat. Sessionens sista föredrag hölls av doktor Leena Valkeapää, som för tillfälelt håller på att avsluta en enorm insats – en biografi om Emil Nervander (1840-1914). Hon kunde konstatera att det intressanta med Nervander var att han hade ett enormt nätverk i Finland, men inte många utlandskontakter, åtmistone i skenet av det bevarade arkivmaterialet. Det förefaller som om hans åsikt var, att det fanns mycekt outforskat i Finland som måste undersökas (de hsitoriska lämingarna, kyrkorna etc.) i Finska fornminnesföreningens regi. Valkeapää påpekade att Sixten Ringbom 81986) ansett att Nervander tillhörde den “romantiska antikvarianismen”, men hon har en del kritik mot denna uppfattning. Och jag håller med! I samma bok, under samma rubrik, finns nämligen även K. A. Bomansson, som i brev, yttranden, hänvisningar etc. starkt framhåller att han är – och bör de facto uppfattas som – vetenskapsman, enligt sin tids premisser. De utforskade blanco områden under sin tid – arkeologiskt och konsthistoriskt, de var pionjärer, inte “antikvariska” samlare eller – typ brittisk – elit som forskade för ros skull.
Den sista sessionen jag hann höra innan jag rusade vidare var om digital historia. Tapio Onnela presenterade webbsidorna för Agricola-nätet, som har förnyats, dock med hänsyn till gamla goda lösningar. Wiki-lösningarna var glädjande och vi får se hur debattforumet etc. artar sig – det är nämligen nyhets- och debattforumet som är webbplatsens mest besökta. Snart inleds även ett närmare samarbete med Historiallinen Aikakauskirja. De önskar även att Agricola får bli en portal även för andra humanister än historikerna – låter lovande, vi får väl se! Efter Agricola-presentationen hann jag också höra doc. John Strömgård från riksarkivet, som berättade om ett stort digital projetk – Europeana heraldica, mycket intressant! Riksarkivet är ju officiellt även heraldikens ämbetsverk och trots att heraldik är en liten vetenskapsgren, är det viktigt. Ett digert arbete har utförts här och det var fint att höra att utvecklandet fortsätter – just nu finns här kommunvapen och – sigill! Dettta material är unik och Strömberg lekte med tanken att det kanske borde införas som 3D, vi får väl se hur det förlöper. Gällande databasens namn påpekade han att “Europeana” innehåller en förbehållning – Norden, vars material finns här, ingår ju i detta, men tanken är “nomen est omen”, dvs. att även mellaneuropeiska material kunde läggas till. Men redan Norden är well done!
Efter en vetenskapshistoriskt mycket intressant seminariedag spurtade jag vidare till ännu ett intressant evenamng före kvällssolen gick ner – Helsingfors universitets alumner, och närmare bestämt HYMY:s (Helsingfors universitetsmusei vänner) besök i den nyöppnade utställningen i Observatoriet. Och spurten var värd det – huset var ju från 1834-2009 “stängd”, dvs. hyste universitetets astronomiska institution, men sedan denna flyttade med de andra naturvetarna till Gumtäckt, föddes tanken på att göra om detta till ett museum. Ursa verkar naturligtvis även i byggnaden och deras bibliotek var en skön syn för trötta ögon. Tillställningen inleddes dock av museichefen Sten Björkman, som i korthet presenterade omvandlingen av huset till museum. Meningen var att hinna öppna, trots diverse föreseningar, under Helsingfors 200-årsjubileum som huvudstad – och det lyckades. Målgruppen är främst skolelever, som via utställningen skall få chans att bekanta sig med både byggnaden och astronomin som vetenskap – i januari är det meningen att de första eleverna skall få skräddarsydd museipedagogik inom ämnet – fint! Efter en kort alumnihälsning av doktoranden Arto Aniluoto, vidtog astronomen Päivi Harjunpää (som även presenterade den nya utställningen i senaste vecka i Tähdet ja avaruus), som framhöll att utställningens mål är att presentera astronomi men även naturvetenskaper överlag – hon önskar att det hela kunde erbjuda aha-upplevelser.
Efter denna inledningen vidtog en rundvandring i själva byggnaden och utställningen. Små grå infotavlor i varje rum presenterade själva byggnadens historia och jag upplevde en egen aha-stund: i husets norra sida fanns professorns bostad! Och ganska länge, de facto – foton från prof. Donners tid visade ganska gemytliga gemak minsann. Utställningen i sig var också fint uppbyggd och inleddes med vårt stjänsystem och vår plats där – hur natthimlen ser ut under olika tider på året och varför vi har stjärntecken – pedagogiskt lyckat. Man kan även se vad man väger på olika planeter eller på månen och till och med vidröra en riktig meteorit. I följande rum fanns en presentation av galaxer och just nu hänger här bilder ur ESO:s 50-åriga historia, och då menar jag inte studentnationen, så klart, som Aniluoto och jag kunde skrocka åt. Det var även fascinerande att se de olika teleskopen på sina granitpiedestaler och hur taket designats för att kunna öppnas mot himlen – teleskopet med divan för astronomernas bekvämlighet var något av en höjdare. Likaså det fina teleskopet en av rotundarummen. En detalj kunde tänkas avspegla tidens gång – här fanns en klocka som länge visade Finlands “officiella” tid. Den har nu stannat. Men det här museet är ändå ingen tidskapsel, utan presenterar en dynamisk syn på astronomin, inklusive dess historia. Plus i boken och en tervlig final på denna dag i vetenskapens tecken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar