fredag 12 oktober 2012

Synvinklar på skapandet av den moderna identiteten: internationell kongress på Ateneum

Under de två senaste dagarna har en mycket intressant internationell kongress ordnats på Statens konstmuseum Ateneum i samarbete med bland annat Helsingfors universitet och Aalto-universitetet. På onsdagens cockare fick vi höra att dylika kongresser redan ordnats från och med år 2009 och detta var en uppföljning med liknande tema som de föregående - i år var det dags att diskutera moderna identiteter och europeisk nationalism. Det var ganska frapperande att lägga märke till att det inte var så många deltagare i kongressen, fastän det fanns mycket viktiga teman att diskutera. En liten krets fick dock i dagarna tu åtnjuta goda föredrag, som kunde vålla aha-upplevelser. Var var ni, resten av er alla finländska forskare inom humanistiska och medievetenskaper?! Programmet var nämligen otroligt givande både gällande forskning kring ideologierna som skapade och deltog i nationsbygget samt gällande tvärvetenskapliga medieprojekt, som kan belysa aspekter på det hela.

Redan på onsdagens cockare, efter Ateneums direktör, Maija Tanninen-Mattilas välkomsthälsning, fick vi ta del av resultatet av ett mycket spännande projekt: en film om Finlands paviljong under världsutställningen i Paris 1900 - och 3D modellen gjorde verkligen ett intryck på många av oss. Professor Lily Diaz-Kommonen stod för ledningen och forskningsarbetet bakom det hela, doktor Derek Fewster från historia har agerat som expert samt Media-Lab på Aalto - alla har gjort ett magnifikt jobb med att fåp paviljongen att "återuppstå" ur arkiven, ur skisserna och fotografierna - mer dylika projekt tack: kanske Finlands nationalmuseums första utställning som nästa? Javisst! Diaz påpekade att jakten på källor till rekonstruktionen varit som ett detektivarbete. Och det är ju just det som är allra roligast då man är historiker, att leta - och finna! Diaz sade att arbetet inte är klart än - nu jagar de föremålen från själva utställningen, för att kunna rekonstruera den närmare.

Under gårdagens förmiddag uppträdde bland annat Elina Heikka från Finlands fotografiska museum med att berätta om Gunnar Berndtson (1854-1898) i Egypten 1882-1883. Mycket intressant! Alla västerlänningar ställde sig inte okritiskt till "orientalismen", det ses till exempel i Berndtsons verk, som beställdes av hans mecenat i Kairo. Mecenatens palats finns kvar, och Heikka hade till och med haft möjlighet att se det och rekonstruera scenen i en av tavlorna. I tavlan som visar dansösen är både dansösen och tittaren närvarande, vilket enligt Heikka kan ses just som en kritisk inställning. Ännu en aspekt på Berndtson alltså, som nyligen blivit närmare utforskad av Maria Vainio-Kurtakko, gällande "herrgårdsromantiken".

Doktor Kristina Ranki från Helsingfors universitet höll ett föredrag som bjöd på många aha-upplevelser, nämligen ett ämne hon diskuterat redan i sin doktorsavhandling från 2007: Paris som platsen där finländarna skapade sin moderna identitet. Hon har granskat texter och verk av både svekomanska och fennomanska författare och konstnärer och lagt märke till hur de kreerade en nationell identitet i förhållande till "Europas huvudstad", det myllrande Paris. Francofilin hade också ett nordiskt perspektiv: nordborna ville följa dit i andra, berömda nordbors fotspår (Ibsen, Strindberg, Brandes...). Det bildades en myt kring detta: man skulle åka till Paris för att "kunna bli konstnär".Berlin var en god rival, men inget kunde slå Paris i föreställningar om det romantiska i storstaden. Francofilin fick både sina följare och motståndare, både bland kvinnor och män. I Paris blev man varse om hemlandets charm - Pekka Halonen tog fram sin kantele medan man blickade ut över hustaken i Paris - aha: "Finland" - föddes hon kanske i Paris sist och slutligen?...

Timo Huusko från Ateneum fortsatte med att tala om den nordiska konstens myt i Berlin - en fin kontrast till det föregående föredraget. Nu talar vi också om "la belle epoque", perioden då det "moderna slår igenom" (jfr Brandes), dvs. 1880-1920. I Tyskland verkar kejsar Wilhelm II aktivt själv deltagit i fascinationen för "Nordland", dvs. något man skapade som mytisk plats (Skandinavien - Norden) - något som upplevdes "genuint" för nordeuropéerna fanns här, bland fjällen. Utopin fick ett stort genomslag inte minst för definitionen av "Heimat" och sedan turismen mot norr, och tyvärr även för rasistiska utopier. Det hela hörde ihop med "arts&crafts" rörelsen, Jugend, Art nouveau. Självaste kejsaren köpte konst och introducerade "drakstilen", som anammades i nazinas bilprogram och fortfarande brukas vilt av högerextrema grupper i deras symbolik. De mest populära svenska konstnärerna i sekelskiftets Berlin var Anders Zorn och till och med prins Eugen, som jämfördes med tyska konstnärer. Det danska landskapet kunde däremot inte uppskattas, eftersom det inte motsvarade myten av ett bergigt och snöigt "Nordland" - problemen var även politiska pga kriget om Schleswig-Holstein. Huusko ämnar ännu forska vidare i hur den finländska konsten mottogs i förhållande till den danska, norska och svenska - det förefaller åtminstone som om Lappland setts som en del av det mytiska Nordland och därför av intresse även inom konsten. Summa summarum: intressant forskning som vi får höra mer om senare - hoppas vi!

Torsdagens sista föredrag av Lin Stafne-Pfisterer från Munch Museum behandlade den gemensamma konstutställningen 1895 som ordnades i Berlin av Axel Gallén och Edward Munch. Via brev och andra mycket intressanta källor och receptionen etc. beslystes ett kapitel som är allmänt känt för alla finländare - Gallen-Kallela är so berömd att ingen konstintresserad ju kan undgå att veta något om hans liv och skeden. Stafne-Pfisterer kunde ändå lyfta fram intressanta detaljer, t. ex. om hur kretsen av konstnärer och "bohemer" i baren Ferkel verkade inom sitt nätverk och mycket annat intressant, som på många sätt blåste liv i 1890-talet och såväl Munchs som Galléns liv och karriärer.

På grund av logistiska orsaker kunde jag varken närvara på torsdag- eller fredagseftermiddagen, men i varje fall på förmiddagarna. Idag på fredag hörde jag också morgonens talare, som hade ett intressant tema: Gesamtkunstwerk som ideologi, och med exempel från textilkonsten vid sekelskiftet 1900 - det bjöd på många aha-upplevelser!

Fredagens första föredrag av doktor Joseph McBrinn från Ulsters universitet på Irland presenterade många insikter kring den nationella dräkten och skapandet av nationen. Han utgick skickligt från en tavla, som presenterade en ökänd unga man avbildad omkring 1920 i den "irländska dräkten" med röd kilt, mantel och dräktspänne. Det här med dräktkonstruktioner och rekonstruktioner är bekant från Derek Fewsters forskning - hur det hör ihop med nationsbygge vid sekelskiftet 1900 och under mellankrigstiden i många länder så som just Irland, Finland... de "nya" staterna i behov av nationell identitet. McBrinn tog även upp det hela ur ett perspektiv som inte ännu diskuterats så mycket: den manliga dräkten, synen på mannen som bär den, kroppen, "tävlande" dräkter (irländsk tweed och linne vs. kilten). Och hur en viss grupp, konstnärer och författare runt Irlands teater, var med om att synliggöra bruket, manifesterade det och gjorde det pop... Det här måste jag definitivt bekanta mig närmare med, kändes det som!

Vibeke Waallann Hansen från Munthe Museum i Norge gjorde däremot en djupdykning i Munthes inspirationsvärld. Liksom konstnärerna under samma tid, verkar han under 1890-talet tagit till sig många element ur den folkliga konsten. Munthe reste även mycket i den norska landsbygden och verkar ha kopierat drag till illustrationerna av norska folksagor ur t. ex. en berömd vepa från medeltiden, som togs tillvara på 1870-talet. Mycket dekorativa element fanns i hans interiördesign - synd att höra att mycket av det brunnit! - och hans akvareller bör inte ses som skisser, fastän de gjorts om till textilier senare. Intressant: hela tiden snurrade det jag vet om Hvitträskgänget i bakhuvudet.

Och Hvitträsk fanns plötsligt på bild - i följande föredrag, som hölls av professor Edyta Barucka från Polen. I sitt föredrag visade hon hur "poskheten" skapades ur intresset för den folkliga konsten i samband med den nämnda arts&crafts rörelsen under 1890-talet fram till 1925. Även i detta föredrag berördes textilier, men också hur intresset för "forntiden" pressade fram en vilja bland den polska eliten (under ryskt styre, jfr Finland vid samma tid!) att samla "monument för kommande generationer" på 1800-talet. Intresset för folkkonsten i slutet av 1800-talet generade en egen stil i Polen, den så kallade Zakopanestilen, där vepor och möbler, kontverk fick agera som "lyktor av polskhet". Aha! Byn Zakopane sågs av eliten som någon form av "urpolsk" plats och dess "hyttor" besöktes för rekreation, sederemera kopierades dessa till litet större och lyxigare format - några finns kvar. Zakopane blev "Polkhetens vagga" och här grundades konstskolor för spetsknyppling etc. - idéen var att alla hem skulle inredas med "polskt hantverk" och inte utländskt eller industriellt bjäfs. Enligt Barucka avslutade den här skapelseprocessen i en byggnad - den polska (nya) republikens stolta paviljong på världsutställningen 1925: den blev en manifestation och symboliserade "polskheten" och Zakopaneskolornas verk var mycket synliga här.

Tyvärr måste jag rusa vidare till ett möte och sedan hem (i en spårvagn full av gula kassar - manifesterande de "galna dagarna" på Stockmann), och hann inte höra mer av programmet, men de föredrag jag hann höra under kongressen var med andra ord väldigt inspirerande: tack till arrangörerna!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar