Dag två, igår, av Dies medievales 2012 i Åbo, inleddes klockan 9 med dagens första key note, som hölls av Kaisa Häkkinen, som är filolog (finska). Föredraget berörde Finlands skriftspråks utveckling innan Mikael Agricola - synnerligen intressant, eftersom Häkkinen genast inledde med att dementera många myter om hur "Agricola skapade finskan" och dylika galenskaper som florerade under jubileet 2007. Det förefaller nämligen som om medeltiden i hög grad påverkade finskans utvecklingen inte minst på grund av att en skriftlig kultur kom hit på latin och småningom på svenska. I och med att läsning och skrivning började förekomma (skolor i städerna), finländare reste utomlands för att studera och böcker cirkulerade bör man förstå att samhället i högsta grad var flerspråkigt: finska dialekter, svenska dialekter, latin, lågtyska, samiska, estniska... Så ifall någon till svenskan och samiskan, för att inte tala ryskan, negativt inställd politiker skulle fråga oss forskare, skulle vi med lätthet kunna säga att Finland - hittills - varit ett flerspråkigt land. Och jag måste ju naturligtvis nämna detta här. Historia är nämligen politik. Men för att återgå till Häkkinens föredrag visade hon upp intressanta exempel på hur finskan till och med skrivits under medeltiden, t. ex. i en tysk urkund, där man uppenbart lånade biskop Magnus Tavast: "Mÿnna thachton gernasts puho somen gelen Emijna daijda." Häkkinen ansåg det hänvisade till vad en gäst i Finland kunde säga - dvs. förklara sin okunnighet i finskan. Kuriöst! Med andra ord fick man en bild att Agricolas tryckta verk sist och slutligen var en sorts slutpunkt på en lång utveckling - upplysande!
Förmiddagens sessioner vidtog, varpå jag valde att gå och lyssna till doc. Tuomas M. S. Lehtonens projektgrupps historiker som presenterade sitt projekt och sin forskningsämnen. Lehtonen leder alltså ett projekt på Finlands akademi och i hans grupp ingår tre historiker och tre folklorister: det handlar om den muntliga kulturen i Finland och synen på detsamma (Oral and Literacy Cultures in Medieval and Early Modern Baltic Sea Region). Efter presentationen vidtog hans egentliga tema, dvs. att berätta omen dikt ur Piae cantiones, som vi först stämningsfullt fick lyssna till från webben - praktiskt. Det handlar om sången som beskriver bland annat biskop Henriks martyrium. Lehtonens föredrag har också nyligen utkommit i skriftlig form.
Efter Lehtonen följde doktoranden Linda Kaljundis (Tallinn/Helsingfors), som var en mycket tänkvärd odyssé i 1800-talets estniska historiesyn och skapandet av nationella arkiv. Behovet att forma en nationella historieskrivning, som inte förlitade sig på de tyska krönikorna om Baltikum, var stort och man samlade in folkloristiskt material, arkiverade och utgav det i hopp om att skapa en historieskrivning som betonade ett "prekolonialt" Estland och dess storhet. I fronten stod C. R. Jakobson som på 1860-talet betonade att både folkloristiken och arkeologin måste erbjuda alternativa källor till Henrik av Lettlands krönika. I slutet av 1800-talet var historikerns historiesyn en form av hybrid: man tog hänsyn till folkloristerna, men gjorde även nya översättningar och utgivningar av Henriks krönika och använde även den. Mycket givande! Själv fick jag insikten om att också jag bör granska den tyska historieskrivningen och källutgivningen närmare och utreda hur den påverkat de finska fornforskarna... Och snart får vi säkert höra mer av Kaljundis forskning också!
Sessionens sista föredrag hölls av doktoranden i ekonomisk historia, Ilkka Leskelä, som höll en utomordentlig presentation om sitt forskningsämne. Han hävdar att då skri- och läskunnigheten spred (folkspråk som lågtyska och svenska) påverkade detta även handelns tillväxt på 1300-talet. Leskelä gav många exempel på hur det kunde ha fungerat och det hela verkade faktiskt intressant. Det är även lysande att en humanist/statsvetare vågar ta sig an svåra ekonomiska frågor och synen på deras historia - well done! När Lekseklä doktorera får vi sedan se mer av helheten som han nu endast gav en ytlig inblick i.
Eftermiddagens key note hölls av en annan utländsk guest star, professor Eric Palazzo, konsthistoriker från Poitiers/Los Angeles. Han beskrev utifrån ett manuskript konstens funktion och beskrivning av sinnena. Manuskriptet härstammade från St. Martins kloster i Pyrenéerna och dateras till ca 1100. Vi fick veta att manuskriptets bild, som har två delar - en övre med Kristus Maiestas Domini med Jungfru Maria och St. Martin samt de fyra evangelisterna och en nedre med en bild av en kyrka med knäböjande män och kvinnor och en präst som svänger ett rökelsekar. utgående från kombinationen av olika detaljer med medeltidsfromheten kan vi förstå bilden hänvisa till sinnena: som hör klockorna, känner doften från rökelsekaret och får visionen av Kristus som de vill vidröra. Mycket intressant! Bilden är även apokalyptisk i och för sig, men det uppenbara visandet av en sorts rörelse var intressant att få en denna tolkning.
Efter kaffet, som bjöds på av historiestudenranden i Åbo, var det dags för den sista sessionen jag deltog i, som avslutade konferensen. Doc. Tuomas Heikkilä, även nyutnämnd direktör för IRF (Villa Lante), fick presentera resultaten av sitt fleråriga projekt att gå igenom, undersöka och digitera den medeltida fragmentsamling vid Nationalbiblioteket. Redan under projektets gång kunde flera frukter "plockas" och en diger bok utkom redan för två år sedan. Projektet avslutade i år med en fin utställning vid NB och fantastiskt bra webbsidor om medeltiden också - och dessa förblir förhoppningsvis kvar. Fragmenten är även nu tillgängliga för forskning på ett helt nytt sätt. Samtidigt gav Heikkilä prov på medeltida textfragment och alla de material de arbetat med. Resultaten är verkligen intressanta och man får hoppas att de sipprar ner också till skolböckernas nivå så for som möjligt. För dylika projektresultat BÖR få påverka vår historiesyn. Det verkar som om den litterära kulturen på medeltiden haft olika faser, ungefär enligt följande: 1) böcker har importerats från England, Tyskland, Frankrike etc.; 2) på 1200-talet ökar bokproduktionen i det svenska riket, så att böcker även sprids till den östra rikshalvan; 3) 1300-1400-talet förekommer "inhemsk" kopiering av böcker i Åbo stift och till och med egen litteratur (den tidigaste är redan från 1200-talet, dvs. de äldsta belägget för S:t Henriks liturgi och legend, fastän skrivarna trol. utländska). Böcker producerades främst i Nådendals kloster, vid biskopssätet och i skolorna i Åbo samt i domonikanerkonventet. Summa summarum: då Missale Aboense trycktes 1488, vår fina inkunabel, hade Finland redan en blomstrande medeltida bokkultur.
Sessionens följande föredrag hölls av doktoranden Jesse Keskiaho (som skall doktorera 22.12 - håll utkik!), som talade om dominikanernas bokproduktion i början av 1400-talet, främst i Åbo. Det finns otroligt få källor om själva konventen, men bokproduktionen går att granska eftersom de verkar ha idkat bokproduktion. Genom flera paleografiska metoder går det nämligen att se att många verk går att knyta till ev. samma skrivare och på det sättet härröra sig från en möjlig grupp med skrivarutbildning i Åbo stift.
Nästa presentation hölls av doktoranden Jaakko Tahkokallio, som skall doktorera i början av nästa år. Han talade idag om mässböcker i Åbo stift som Missale Aboenses föregångare vid mitten av 1400-talet. MA påstår att "det fanns få mässböcker", men det är uppenbart en understatement. Från 1400-talet har nästan 400 fragment av mässböcker bevarats och vid en närmare granskning kan man till och med identifiera att de bär likheter som även antyder att dett funnits en grupp skrivare och dekoratörer som arbetat med samma verk - en "skrivarstuga" vid mitten av 1400-talet. Mycket kvarstår dock ännu att forska i - senare tillägg från prästerna: böner etc. som kan ge info om hur verket använts då det varit i församlingens bruk, noterna borde gås igenom etc. Det var ju glädjande på ett sätt att höra, att kommande historikergenerationer ännu kan ha glädje av de digitaliserade fragmenten.
Sessionens sista föredrag - och konferensens - hölls av doktoranden Ville Walta, som jämfört fragmentsamlingen vid Uppsala universitetsbibliotek med den i NB, Helsingfors. På många vis kan man spåra Vadstenabibliotekets historia ur fragmenten såväl som ur de bevarade böckerna. Bland skrivarna har det funnits både bröder och systrar och på många paleografiska vis kan man få ett hum om vilka texter som bär liknande drag och få en uppfattning om deras härstamning. Även i samlingen vid Helsingfors finns många intressanta fragment som tydligt härstammar från biblioteket i Vadstena, t.ex. en del av en text av mystikern Henrik Suso som översatts till fornsvenska. med andra ord är fragmenten ett fungerade bevis på att det är möjligt att undersöka de medeltida klosterbiblioteken.
Och så var DM 2012 över. Och det var lika ljuvligt att se bekanta ansikten, byta nyheter och höra inspirerande föredrag som alltid förr! Tack till arrangörerna, Glossa, SKAS, Åbo universitet och ÅA med först och främst TUCEMEMS, och särskilt då Meri Hienonen och Marika Räsänen - ni gjorde en fantastiskt lyckad konferens! Det var härligt att byta nyheter med kolleger och fantastiskt att få så många aha-upplevelser av föredragen. Och för en person i "Birgittapartiet" var det ju speciellt roligt med så stor fokus på birgittinerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar