Storkyrkan gammal, men ny

Förra veckan lade jag punkt för del I av ett stort projekt, som fortsätter i december med del II - och jag kommer att berätta mera om detta i januari 2015, så bida er tid. Men, för att rycka loss ur höstens tråk och tvång drog familjen iväg till det gamla, sköna Stockholm på en snabbtur. Det regnade, men humöret var på topp. Måndagar är inte museidagar, men det var ett medvetet val: att flanera i Gamla stan istället.

Och så kom det sig att vi besökte Storkyrkan, där prästen var i färd med att berätta om julkrubbans mysterium för olika skolklasser. Mikko hade aldrig varit här förr, men med sina barn, som redan är vana kyrkobesökare, blev han uppenbart positivt överraskad. Vi tog oss därmed en närmare titt på kyrkan med långa anor. Det var troligen här som biskop Hemming av Åbo välsignades till sitt ämbete 1339 efter hans enhälliga val föregående år. Det var hit hans relik bars i juli 1514 av ett stort följe lett av ärkebiskopen, för 500 år sedan, efter att Hemmings festliga skrinläggning skett i Åbo.

Mest berömd är antagligen kyrkan idag för den magnifika gruppen Sankt Göran och draken av Bernt Notke från slutet av 1400-talet. Det är flera, flera år sedan jag själv var här senast, och även jag blev förvånad över dess prakt och storlek - i mina minnen hade gruppen definitivt krympt. Ett mycket viktigt monument ur Svenska rikets senmedeltida politiska och religiösa historia. Både barn och vuxna kunde inte se sig mätta på den fantastiska gruppen med helgonet, draken och prinsessan.

Kyrkan innehåller även andra skatter från medeltiden, men likaledes minnen från senare perioder: konstnärerna/arkitekterna Tessins, som på detta vis vilar i närheten av sina största skapelser i hjärtat av Stockholm, och många andra stormän. Här finns även en kopia från 1600-talet av en 1500-talsmålning över ett halofenomen över staden. Bilden är mycket berömd och jag har sett den brukas både på museer och i litteraturen. Mikko är naturvetare i grunden och blev mycket betagen av denna, som ligger nära den södra utgången av kyrkan.

Omtumlade och flera insikter rikare tog vi oss med andra ord ut i dagmörkret igen. Den lilla stora upplevelsen krönte vår resa denna gång.

Texten är tillägnad minnet av mentorn, docenten och direktören Helena Edgren (1954-2014). Det är fritt att använda bilderna i detta inlägg, men nämn att de är tagna av "EAW 2014".

Arkeopedagogik på Arbis

Under höstterminen har jag dragit 'arkeologiklubbar' på Helsingfors Arbis (arbetarinsitutet) och dessa har varit mycket lyckade, i Haga lågstadium och i Rastis (Nordsjö lågstadium). Vi har talat om Finlands förhistoria, jag har visat bilder och berättat och sedan har vi diskuterat. En del av lektonerna har även vigts åt att göra uppgifter, pyssla och skapa föremål relaterade till temat, såsom forntida hantverk i form av lerkrukor, hällmålningar (på akvarellpapper) och band med järnåldersteknik.

Vi har även gjort studiebesök i Finlands nationalmuseums förhistoriska avdelning samt gjort en exkursion till närliggande fornlämningar. Kurserna fortsätter igen på våren i januari och februari. Läs mer om detta i Arbis blogg, som jag fick äran att publicera i igår.

Lyckat arkivpedagogiskt seminarium i Fiskars 7.11

1. Intressant och inspirerande program på det arkivpegagogiska seminariet i Fiskars.

För att utveckla arkivpedagogiken på ett nationellt plan ville Fiskars hembygdsförening anordna ett arkivpedagogiskt seminarium i samband med den internationella arkivdagen i november 2014. Bakom hembygdsföreningen fanns arrangörer från Pojo lokalhistoriska arkiv och Fiskars museum, som upprätthålls av hembygdsföreningen. Sedan 2012 har Pojo lokalhistoriska arkiv erbjudit skolor gratis till låns en s.k. arkivkappsäck, som innehåller brev, fotografier och uppgifter, som utförs med hjälp av läraren. År 2014 skulle arkivet även genom ett projekt finansierat av bl.a. undervisningsministeriet (Finland) skapa en ny arkivkappsäck, denna gång om Pojo år 1918. Resultatet av detta projekt kunde även presenteras på seminariet, som arrangerades 7.11.2014, även med hjälp av mig, dvs. Tmi Eva Ahl. Seminariet erhöll stipendier av Letterstedtska föreningen (Sverige) och Kulturfonden för Sverige och Finland.

Målet med det tvåspråkiga seminariet var att 7.11.2014 i Fiskars öka kännedomen om olika arkivpedagogiska projekt och utveckla branschen i Finland. Experter inom fältet i Finland och Sverige kallades till talare och de belyste olika aspekter av kulturarvspedagogik i båda länderna. Seminariet var gratis och deltagarna bestod av både lärare eller konstnärer från närområdet och professionella vid olika museer samt studeranden inom humaniora från Nyland och Egentliga Finland. Talarna var väl förberedda, kunniga och medryckande. Seminariet var mycket lyckat, unikt och lockade till ivrig diskussion bland deltagarna, som var ungefär 40 till antalet, dvs. motsvarade förväntningarna. För varje deltagare hade arbetsgruppen förberett material i form av programblad, namnlappar åt alla deltagare, anteckningsmaterial (och broschyrer sponsorerade av Fiskars bolaget och pennor donerade av Tmi Eva Ahl). Fiskars bolagets reklamer delades även ut åt alla hågade. Hembygdsföreningen fick hyra utrymme i den så kallade Lokalen gratis för seminariet och arrangörerna stod för kaffe och bulle på morgonen. Lunchen intogs i Kopparsmedjan till självkostnadspris.

2. Johanna Ekman och Aurora Uusitupa förevisar Pojo lokalhsitoriska arkivs arkivkappsäck om 1918.

Seminariet öppnades av hembygdsföreningens ordförande, Ann Glader, varpå följde Pojo lokalhistoriska arkivs presentation av den arkivkappsäck om år 1918 man skapat under det gångna årets lopp. Arkivkappsäcken presenterades av t.f. arkivarien Johanna Ekman och projektarbetaren Aurora Uusitupa, som skapat materialet (bild 2). Följande presentation hölls av Svenska Litteratursällskapets inbjudna talare: Nelly Laitinen och Pia Lindholm. De förevisade den arkivpedagogiska verksamheten och strategierna vid SLS samt tog upp den senaste förverkligade helheten: ’Krigets barn’, som en särskild fallstudie (bild 3).

3. Pia Lindholm och Nelly Laitinen från SLS berättar om sällskapets arkivpedagogiska strategier och projektet 'Krigets barn'.

Från Sverige kom arkivpedagogerna Eva Tegnhed och Jim Hedlund (Riksarkivet & Landsarkivet i Östersund, Jämtland) för att dela med sig av sina erfarenheter av arkivpedagogiken (se bild 4). De svenska gästerna anlände föregående kväll (6.11) per flyg och med bilskjuts. Vid seminariet presenterade Tegnhed och Hedlund den enorma verksamhet arkivet i Östersund sysslar med: program och olika verksamhet arrangeras både för juniorer och seniorer. De kunde dela med sig av många intressanta aspekter på arkivpedagogik i praktiken, vilka kommer att leda till framtida lokala projekt här i Finland, inte minst i Fiskars. Ett bra exempel var så kallade ’stadsvandringar’, där man ur arkiven plockar ut material relaterat till plats och presenterar detta på olika vandringar i miljön in situ.

4. Tegnhed och Hedlund berättar om arkivpedagogik i Östersund, Sverige.

På eftermiddagen delades deltagarna in i två grupper: en svensk- och en finskspråkig, varpå två verkstäder hölls: en i arkivet, där arkivets arkivkappsäckar presenterades närmare och en i bagarstugan i Fiskars museum, där tidsresepedagogiken presenterades och diskuterades. Gruppernas verkstäder varade i en timme, varpå skedde byte av verkstad, så att alla fick uppleva båda verkstäderna. Eftermiddagen avslutades med ett frivilligt besök i Fiskars museum nya basutställning som öppnade i juni 2014 för den som ännu hade tid att stanna kvar i Fiskars. De svenska gästerna fick bilskjuts till flygfältet, därifrån de startade sin hemresa till Östersund via Stockholm på fredag kväll.

Jag hoppas att seminariet kunde vara startskottet på kontinuerliga arkiv- och kulturarvspedagogiska seminarier i Finland arrangerade av olika museer och arkiv, för att stöda och utveckla branschen samt öka kännedomen om möjligheterna att använda arkivkappsäckar som stöd för skolundervisningen. Förhoppningsvis kommer många dylika projekt och exempelvis 'stadsvandringar', som arrangeras Östersund, även att se dagens ljus på olika håll i Finland!

Minnesvårdarna ställde ut vid Allhelgona

Minnesvårdarna r.f.:s utställning från år 2013, som jag var med om att bygga i Johanneskyrkans krypta, luftades i form av en miniutställning i S. Haga bibliotek vid Allhelgona, närmare bestämt 30.10-17.11.2014. Hela utställningen från fjol kunde inte få plats i bibliotekets trappa, där utställningar förevisas, men vi valde att lyfta fram sex flaggdukar: Runebergs grav i Borgå, Aaltos grav på Sandudd, Lagerborgs grav i Uleåborg, fru Antells grav i Säminge, hjältegravsmonumentet i Nådendal samt en förteckning över statsbegravningar under Republiken Finlands tid fram till den senaste, år 2011.

I en vitrin kunde vi även förevisa litteratur som anknyter till minneskultur, begravningskultur och monument. Vi fick möjlighet att ställa ut en del av vår utställning eftersom biblioteket hade fått en avbokning av en konstnär och hade plats för att gratis ställa ut något annat. De meddelade om detta på webben, vilket var praktiskt - jag kunde snabbt reagera och få arrangerat med kort varsel att Minnesvårdarna presenterade sig lämpligt kring Allhelgona och 'Halloween'. Utställningens planscher planerades uttryckligen för att kunna återanvändas vid dylika tillfällen, och det fungerade ganska väl. Upphängningen var inte riktigt lika lyckad som i kryptan fjol, men dylikt måste man räkna med. Håll utkik efter mer intressant program anknutet till minneskultur på föreningens webbsidor, här.

Konferens om det materiellas gränser inom kristendomen – Åbo 2014

Professor Hamburger från Harvard håller föredrag om representationer av Förbundsarken och tabernaklet i medeltida handskrifter. Illuminerande!

Den internationella tvärvetenskapliga kongressen 'Christianity and the Limits of the Materiality' arrangeras vid Åbo universitet idag och imorgon. Temat ackumulerade en rad intressanta föredrag både av finländska och utländska forskare och väckte även mitt intresse att tala om gränser för det materiella i kristendomen gällande mina fallstudier Nådendal och Kökar och forskningen och promovering av dessa platser både som fornlämningar och scener för monumentresningar och religiös verksamhet.

På grund av mängder av arbete unnar jag mig inte att delta båda dagarna, men tog mig i varje fall idag till Åbo för att delta i dagens key notes och sessionerna Ib och Iia. Staden är tillräckligt lätt att nå med tåg från huvudstadsregionen bara man ger sig litet tid – och ro – att åka tåg. Jag begav mig alltså iväg i ottan mot Åbo och behövde inte bli besviken. Konferensen öppnades klockan 9 av en av arrangörerna, forskaren vid Åbo universitet Minna Opas. Hon gav en kort, men koncis presentation av konferensens tema, utgångspunkter och målsättningar.

Dagen inleddes med en key note föreläsning av forskaren Marleen de Witte från Amsterdam. Hon reflekterade över konferensens tema i förhållande till sina fallstudier av pingströrelsen i Ghana. Tro är en väsentligt begrepp, som kom att vädras under hela dagens lopp på många vis. Ett viktigt begrepp inom kristendomen är att närma sig det materiella genom 'att agera', att göra, att skapa (make på engelska). Hon lyfte fram pingströrelsen som en 'religion som media', där betydelsen av upplevelse är väsentlig. Trots att kristendomen ofta tar avstånd från det materiella är det ändå närvarande, argumenterade de Witte: i pastorns dräkt, hans rörelser, röst, musiken etc. Då predikningarna bandas in och säljs som produkter, dvd:n, eller visas på tv används kroppen även som beröringspunkt – pastorn kan be tittaren röra i rutan etc. Fascinerande!

Efter kaffepausen vidtog den andra key note föreläsningen som hölls av professor Jeffrey Hamburger från Harward: 'Off Limits: The Ark of the Covenant as Site of Taboo and Transgression'. Hamburger är expert på tysk konst och kulturhistoria, varför han presenterade ett antal illuminerade manuskript som presenterar uppfattningarna om Förbundsarken och till den relaterade teman. Spännande som i Raiders of the Lost Ark? Förvisso! Illuminationerna strävade efter att sammanbinda materia och ande, vilket exempelvis manifesterades i bilder av Tabernaklet. I tidig medeltida bilder var hänget framför arken avbildat som lintyg, men under århundrades lopp blev bildspråket allt stelare och arken förlades i en ram som närmast liknade en byggnad. Tabernaklet förvandlas över tid att mer och mer likna en kyrka och arken tar formen av ett relikvarium. Det brustna hänget framför arken vid Jesu dödsögonblick bands även metaforiskt ihop med hans sidosår, som en metafor genom man kan kontemplera över att nå Guds ansikte, förklarade Hamburger. Övergången från det dolda (hänget framför arken) till det synliga (hänget brustet – Kristi offer) var en gränsöverskridning som kunde avbildas på detta vis. I det senmedeltida Tyskland blev arken ett relikvarium därifrån Kristus framträdde. Även Jungfru Maria började jämföras med arken. Personligen kom jag genast att tänka på professor Yrjö Hirns Mariastudie Det Heliga Skrinet (1909), men minns inte direkt om Hirn skrev något även om arkmystiken. Intressant var det i varje fall!

I min egen session på eftermiddagen hade jag äran att tala först, men efter mig presenterade forskaren James S. Bielo från Ohio sitt pågående projekt som dokumenterar och analyserar skapandet av en temapark i Kentucky, som ämnar presentera Noaks ark. Parken kommer att omfatta 700 000 fot i kvadrat och själva arken blir en mastodont av trä ovan mark på 100 000 fot i kvadrat. Den fascinerande processen kring den lilla kärngruppen som designar och bygger parken (själva båten kommer att byggas av människor från Amishrörelsen i praktiken) var intressant presenterad av Bielo. Bakom bygget är kreationiströrelsen Answers in Genesis. Planeringsgruppen försöker ebakta alla möjliga besökare och även skapa en berättelse från ljus till mörker som skall uppmuntra till konversion. Men det finns gränser för det materiella, såsom många praktiska problem, förklarade Bielo: exempelvis hur de bäst kan föra dialog med 'andra Noaks', dvs. Med bilden av Noak som florerar, inte minst i den senaste filmen från ifjol. Här lyfts även upplevelsen fram som en viktig gräns – hur överskrids den, hur kan den kontrolleras? Det kommer att bli spännande att se om parken verkligen kommer till och öppnar år 2016 och hur det går med Bielos forskning i anslutning till detta.

Vår sessions sista talare var doktoranden Anna Haapalainen vid Åbo universitet som presenterade ett tema ur sin doktorsavhandling om religiösa skådesspel i Sankt Mikaels församling i Åbotrakten. Som case idag behandlade hon ett passionsspel, hur det arrangerades, planerades och hur de involverade aktörerna kände och upplevde det hela. Scenen är intill kyrkans altare, vilket även skapade sina egna begräsningar över hur själva skådespelet kunde framföras. Aktörerna var dock mycket noga med autenticitet i dräkter med mera i ett försök att överskrida gränserna i tid och rum. På många vis påminde detta om mina egna problem med hur aktörer agerar ut riter eller skådespel, gudingar eller liknande på fornminnen, så det kommer att bli intressant att höra resultaten av studien när den är klar.

Efter en stärkande kaffe och bulle var det dags att höra dagens sista session. Jag valde att gå och lyssna på doktor Teemu Mantsinen från Åbo, som presenterade en aspekt ur sin pinfärska avhandling om kontroll och frigörelse från den finska pingströrelsen. Han behandlade idag särksilt frågor anknutna till de forna pingstvännernas upplevelse av kroppsligheten. I sin framtida forskning kommer han att göra större jämförelser och samarbeta även med exempelvis svenska forskare kring personer som går ut islam, berättade Mantsinen. Även här betonades betydelsen av den individuella upplevelsen, så denna dags tema var verkligen 'making belief', som redan de Witte hade understrukit på morgonen.

Det sista föredraget idag hölls av docent Päivi Salmesvuori från Helsingfors universitet, som presenterade en fallstudie över en visionär. Hon fortsätter från att ha forskat kring visionärerna Hildergard av Bingen och Heliga Birgitta till moderna visionärer såsom finländskan Helena Konttinen och som en jämförelse ett amerikanst fall, C. B. Sanders (1831-1911). Spiritualismen och de nya uppfinningarna elekritictet med mera låg i tiden öfr dessa moderna visionärer, vilket även verkar synas i allt från metaforer till verksamhet: Sanders fick anfall under vilka han fick visioner och till och med kanaliserade en 'x+y=z'. Sanders såg sig som en god kristen, han var pastor i Alabama, och talade inte med de döda som ett medium, utan framförde meddelanden om levande personer till deras släktingar osv. Trots att han verkade under brinnande inbördeskrig, nämns detta enligt Salmesvuori inte med ett ord i hans biografi utgiven år 1875. Boken bär många likheter med en hagiografi – till exempel har hela 69 'pålitliga vittnen' intervjuats om deras syn på visionären. I likhet med Mantsinens föredrag, och de tidigare key notes, handlade Salmesvuoris föredrag idag särskilt om exempel på förhållning till kroppen, som gräns – kanske? Den här typen av studier är populära just nu, tycker jag, i en 'bodily turn' som tycks florera sedan kanske ett tiotal år tillbaka. Men det betyder inte att temat på något vis är utslitet, tvärtom kommer det att finnas rikligt med fall att behandla och tankar att vädra gällande studierna av performance i förhållande till religion, det materiella etc.

Dagen var med andra ord mycket givande och det är en trött historiker i skrivande stund på tåget påväg hem. Trött, men tacksam för nya infallsvinklar, intressanta möten och god diskussion.

Mellan Rom och Vanda - en dag i Setäläs anda

Seminariet till minne av professor Päivi Setälä hölls idag för en nästan fylld solennitetssal i Helsingfors. Professor Katarina Mustakallio drog sig till minnes sin lärare, kollega och vän.

Då ett nytt läsår kört igång på universiteten i Finland var det en utomordentlig tidpunkt att arrangera ett minnesseminarium för professor Päivi Setälä (1943-2014). Seminariet arrangerades av bland annat Finska Historiska samfundet och jag hade möjlighet att med omkring 250 andra personer delta i tillställningen, festligt i Helsingfors universitets solennitetssal.

Panelen diskuterade Päivi som forskare, forskningspolitiskt aktiv, lobbare och person som kunde skapa och upprätthålla nätverk före begreppet nätverk ens fanns.

Seminariet öppnades efter att vi först effektfullt fick ta del av ett filmklipp från 1991, då Kristinainstitutet startade och Päivi berättade om genusforskningens betydelse. Härefter inleddes semit med ett anförande om Päivi i korthet av professor Katariina Mustakallio, en av Päivis elever tillsammans med många andra av oss från olika decennier. Efter Mustakallios vackra inledning vidtog en panel ledd av professor Aura Korppi-Tommola bestående av Päivis vänner, medarbetare och elever som beskrev olika aspekter av Setälä, som var en visionär, en expert och mecenat. Röster ur publiken deltog även med välkomna inlägg, detaljer och större analyser om Päivis syn på humaniora och vetenskapen i Finland, där våra vägar lett och leder till Rom. Professor Kolbe konstaterade att denna sal förvisso representerar denna tanke, ett 'Rom-parti'. Före pausen gjordes några viktiga inlägg av publiken, däribland av professor Matti Klinge, att Päivi alltid framhöll att publicera på flera språk, även de små nationella språken finska och svenska. Päivi var själv en av de främsta att publicera också populärhistoriska verk med stor genomslagskraft, såsom Antiikin nainen (1993) med flera. Snart blev det dags för kaffepaus, då jag tyvärr måste bege mig mot nästa destination. Under den första delen av programmet nämndes inte Päivis stora intresse för och kärlek till modern konst och konst överlag, men jag hoppas även denna aspekt av henne lyftes fram senare. Det var en glädje att få besöka Päivi under gemensamma projekt i hennes vackra hem där man alltid blev varmt emottagen och inspirerande att arbeta bland all den sköna konsten. Jag hoppas Päivis forskningspolitik lyftes fram ytterligare och diskuterades ännu mer senare, eftersom den aspekten är oerhört viktig. Och det skulle ha passat väl med tanke på hurdan aktiv och modig människa Päivi var.

Bokutgivning i Vanda: en tvåspråkig bok riktad till barn om den historiska Kyrkobyn presenterades idag.

Jag skulle nämligen iväg till ett evenemang som gick av stapeln helt i huminaisten Päivis anda, nämligen en bokutgivning. Vanda stadsmuseum har nämligen idag publicerat en ny historiebok för barn, både på finska och svenska: Byn med den gömda skatten! Boken kompletteras på webben av spel och annat pyssel här. I vackert höstväder utgavs boken i Kyrkoby skola och den gick att köpa för 12 euro under eftermiddagens lopp. Vanda stadsmuseum har under de senaste åren varit mycket aktiv med utställningar, arkeologiska undersökningar och publikationsverksamhet - staden har satsat stort på att bygga och upprätthålla den historiska identiteten. Denna bok var igen ett utmärkt exempel på flera år av aktiv forskning och publicering, såsom den ifjol utkomna boken om Vandas medeltid av historikern Tapio Salminen. Berättelsen om den mystiska nyckeln och barnen som vandrar i det förflutnas spår i Helsinge Sankt Lars kyrkas omgivning är en verklig pärla! Grattis till museet och författarna!

Vetenskapshistoria i Helsingfors II

Idag fortsatte konferensen Science as profession i Vetenskapernas hus i Helsingfors. Bakom arrangemangen stod alltså styrelsen för Finlands Lärdomshistoriska Samfund och konferensen var verkligen välbesökt, fylld av givande möten och inspirerande föredrag.

Tyvärr hann jag inte delta i den mån jag hade hoppats p.g.a. arbete på Tmi Eva Ahl, men måste i varje fall hålla mig á jour med den senaste vetenskapshistoriska forskningen och höll också själv ett anförande idag på förmiddagen. Det är också viktigt att man som forskare har idéer för framtida projekt, och det var just ett dylikt jag kunde vädra idag: om professorerna Martti och Gunvor Kerkkonen, som levde och var aktiva i Helsingfors inom historia på 1900-talet.

I samma session höll också professor Alexander Pechenkin från Moskvas statsuniversitet ett intressant föredrag om fysikern L. I. Mandelstams forskning kring optiken under det tidigare 1900-talet. Mandelstam framförde motsatta teorier om t.ex. det blå ljuset i förhållande till Max Planck. Av ideologiska orsaker fick Mandelstam, trots att han gjorde misstag i sina antaganden, hjältestatus i den sovjetiska vetenskapshistorien, vilket Pechenkin nu har dekonstruerat i sin färska bok om honom. Efter Pechenkin presenterade doktor Jukka Nyyssönen sitt postdocprojekt vid Norges arktiska universitet som handlar om Väinö Tanners karriär från statlig expert inom kemi och gruvdrift till emigrantprofessor och kulturgeograf. För en historiker är Tanner ett mer bekant namn från den politiska arenan så det var ett föredrag som väckte många insikter om Tanners stora influens inom sameforskningen tack vare den studie han utgav om Skoltsamerna år 1929, fastän han kanske inte hade kompetens för sin undersökning vilket även väckte kritik. Sedermera har arbetet dock efter krigen och under 1980-talet fått en pionjärstatus. Själv tyckte jag vår session var liten, men vi bidrog med god diskussion och särskilt tacksam är jag för den positiva feedback jag fick för min egen presentation.

Efter sessionen kunde jag gå på lunch i gott sällskap: med två kolleger, och byta idéer och nyheter. Det är sådant som är minst lika viktigt för en forskare som själva vetenskapandet och gör att jag alltid har och alltid kommer att ha ett otroligt utbyte av att delta i konferenser som denna. Ett hjärtligt tack till arrangörerna!

Science as Profession - vetenskapshistoria i Helsingfors I

Under två dagar, idag och imorgon, arrangeras av Finlands lärdomshistoriska samfund en internationell kongress i Vetenskapernas hus i Helsingfors, men många intressanta key notes och föredrag. Jag hinner inte vara med om kongressen i sin helhet, men hann idag höra öppningsföreläsningen och skall själv hålla föredrag imorgon om ett nytt projekt: att skriva om historikerna Martti (1905-1990) OCH Gunvor Kerkkonen (1903-2002). Mer om detta senare!

Konferensen öppnades imorse officiellt av samfundets ordförande docent Cecilia af Forselles och sedan följde ett föredrag av professorn vid Berlins tekniska universitet, Eberhard Knobloch, vars anförande presenterade en jämförelse mellan karrirärer och verk av Michael Stifel (1486/87-1567) och Alaxander von Humboldt (19769-1859). Stifel var matematik, men hans intresse låg i religion och teologi, så att han skapade en slags "heliga aritmetik", som dock kom att lägga grunden för t.ex. utpptäckten av logaritmerna i framtiden. Humboldt, som ju är en celebritet med institutioner, gator - ja, vad som helst - utnämnt efter sig, lade grunden för en holitisk vetenskapssyun, fastän han aldrig tog examen. hans resor kring världen och iakttagelse och stöd för vetenskap och konst, hans medlemsskap i 30 akademier, och hans modeller och egen forskning kunde karaktärisera honom som en "gentlemanna vetenskapsman". Hans stora innovationer låg inom den botaniska artimetiken. Anförandet var med andra ord både lärorikt och underhållande och det var samtidigt en djupdykning i 1500-talet respektive 1800-talets vetenskapliga tänkande.

Konferenser är dock inte enbart ställen där man passivt lyssnar, utan man knyter även nät och utbyter idéer. Redan imorse kunde jag utbyta några ord med kollegan Päivi Pihlaja om hennes senaste forskningsresor. Päivi är även med om att organisera hela konferensen. Jag sammanträffade även med kollegan Timo Salminen, vars bok snart kommer ut - den behandlar de finländska arkeologernas nätverk. Dr Biruté Railiené presenterade sig, hon skallatala om hur bibliografierna deltar i att forma den publika bilden av forskare. Tyvärr går våra föredrag imorgon på varandra, men hon bad mig ta kontakt senare. Jag fick även äran att dricka kaffe med professor Joseph Agassi från Tel Aviv, som skall hålla key note föredrag senare idag om vetenskapshistorikernas roll i det samtida samhället. Tyvärr kan jag inte heller lyssna till honom, men han gav några goda råd om litteratur jag kan bekanta mig vid. Men, jag får vara med om ännu fler möten och intressanta föredrag också imorgon!

Idolen i sanden!

Efter en paus på tio år för mig i fält på arkeologiska utgrävningar (om inte Nationalmuseets konstgjorda utgrävning på bakgården i 'En dag som arkeolog' verkstaden räknas), återvände jag igår som frivillig hjälp på arkeolog Jan Fasts grävning på stenåldersboplatsen Ånäs i Vanda (Vantaa Jokiniemi). Redan i söndags var vi ju med hela familjen och beundrade stället, men jag beslöt också komma en dag och jobba här, få litet känning igen hur det är med fältarbete. Grävningen är en klassisk nivågrävning i 5 cm lager och sanden är härlig och inte alls motsträvig att sätta mursleven i. Fynden hittills på grävningarna har bestått av en fin flintpilspets och vackra keramikskärvor av typisk kamkeramik-Uskela. Vädret var vackert även idag och amatörerna i Ango också redo att hugga i med arbete. Grävningsplatsen är skönt skuggad av träd och en frisk bris höll oss pigga och nöjda.

Då plötsligt hände det ofattbara, bara ungefär en kvart efter att vi börjat gräva klockan nio – en av rutorna dolde en antropomorf leridol, som är ett sällsynt fynd! Kyllikki fick sig sitt livs fynd, vilken även Jan kunde rapportera stort om till media igår: i Yle, Helsingin Sanomat, Iltalehti, Iltasanomat, Metro, Tians nyheter... Det var en lycklig arkeolog, som kunde se tillbaka till ett tidigare sensationellt fynd från samma plats – en leridol med ett mansansikte för tjugo år sedan – men nu med en krumryggad leridol att presentera för allmänheten. Utgrävningarna avstannade naturligtvis för en god stund när vi måste smälta fyndet och resten av dagen var Jan upptagen med media, som stormade till platsen. Ett 6 000 år gammalt föremål är verkligen fascinerande, men vad den egentligen symboliserar - eller är det bara en leksak? – det kan vi aldrig få veta.

Idag fortsätter grävningarna ännu och vi får hoppas att murslevarna är skarpa och att Jan hinner nå botten i tid: följ med det hela på hans blogg. Han lovade att vi får fortsätta här i nästa sommar igen – vad roligt!

Sommarveckoslut med natur och kultur

Kul i Noux!

Senaste veckoslut var hett, men för vår familjs del mycket aktivt: vi njöt av både kultur och natur i huvudstadsregionen. På lördagen var vi på vår årliga vandring i Noux nationalpark, där Johannes och jag gick den korta Rödhakerundan och så hade vi alla picknick i Haukkalampi. Det var verkligen härligt och ju äldre barnen blir, ju lättare är det att klara sig utan kärra och en massa tillbehör.

Efter besöket i naturen tog vi oss en titt på sommarens utställning om Loja Saarinen på Hvitträsk. Tmi Eva Ahl deltog på ett hörn i utställningen och jag har inte besökt själva museet på flera år, så det var trevligt att både se miniutställningen och själva byggnaden med sina härliga interiörer. Johannes och Helena tyckte också det var ett vackert, slottslikt förr-i-tiden hus och betedde sig fint under besöket - stora barn! Museet och kaféet var välbesökt och en engelskspråkig visning var på gång medan vi var där - trevligt! Trädgården är även värd att flanera i, särskilt ta en titt på den vackra vyn över sjön från lusthuset.

Utgrävningsområdet i Ånäs 2014.

Igår tog vi oss tid till att åka till Vanda och Ånäs, där arkeologen Jan Fast leder arkeologiska utgrävningar. utgrävningarnas fokus är på stenåldern, närmare bestämt perioden 'typisk kamkeramik'-'Uskela'. Utgrävningen arrangeras tillsammans med Heureka och Helsingfors universitets Alumner och har varit en succé. Det är fråga om publik arkeologi, eftersom fast under sin karriär varit aktiv med att engagera den stora allmänheten, media och amatörer i arkeologi. Även i år har en stor del av grävarna varit glada och flitiga amatörer. Utgrävningarna har även fått fin synlighet i media och för Fast är det hela speciellt: här grävda han även i början av 90-talet och hit kom han alltså tillbaka. Utgrävningarna fortsätter ännu denna vecka och jag har själv lovat delta i mån om möjlighet - det är tio år sedan jag konkret själv var i fält, så det kunde vara nyttigt. År 1996 var jag själv anställd vid Museiverkets utgrävningar på andra sidan ån i Stenkulla och även nästa år i Maarinkunnas (Markulla) - här står nu bostadshusen tätt, men Ånässidan är alltså ännu fredat för kommande generationer och forskningen. Fast gjorde ett sensationellt fynd för tjugo år sedan, en idolgestalt (ett huvud av en människa), som numera är på Finlands nationalmuseum. Jag minns själv att artikeln om fyndet i Tiede gjorde stort intryck på mig, som då ännu var en gymnasieflicka. Men kanske det bidrog till mitt yrkesval? i varje fall deltog jag i Fasts utgrävningar i Oitans 1995 och på den vägen är jag. I år har Fast också varit med om att hitta fina fynd: bland annat en flintpilspets: man kan läsa mer om allt detta på hans blogg.

Barnen och Mikko på kanten av utgrävningen till höger. Jan Fast inspekterar fynd och strukturer med sina grävare i mitten.

Nytt, interaktivt och informativt i Fiskars museum

Till Fiskars museums byggnader hör bland annat den renoverade huvudbyggnaden uppe på kullen, arkivet till höger och Slaggbyggnaden till vänster, där en utställning även finns i övre våningen, vilken man inte bör missa.

Igår var det äntligen dags att ta mig tid att besöka Fiskars museums nya basutställning och det renoverade huset. Museet renoverades under våren 2014, vilket kunde följas på den välskrivna bloggen. Resultatet kunde visas upp från och med 1.6.2014 och utställningen har recenserats också av Kapioneeri. I den fräscht renoverade huvudbyggnaden uppe på backen (Åkerraden 9) möts vi först av museibutiken, där man för en billig peng kan betala in sig till museet (barn under 18 år går in gratis), och här kan man även handla smått och gott, däribland järnföremål - naturligtvis. Därefter börjar utställningen med en tillfällig del, som i år presenterar jubileer och fester. Fiskars jubileerna genom tiderna får stor uppmärksamhet, eftersom ett dylikt (365) firas även i år. Det är intressant att se hur historien brukats under jubileerna och vilka föremål och monument som tillkommit - däribland frimärken för 350-årsjubileet år 1999. En verkligt intressant utställning!

Utställningen om fester och jubileer är mycket informativ och presenterar både personer, platser och historiebruk.

Därefter får man se på film och på den vänstra väggen bekanta sig med brukets historia i korthet. Texterna är korta och koncisa och trevligt illustrerade - ett mästerprov på hur man SKALL göra affischer i en utställning, så att de går hem hos publiken. Genom en rolig "tidsmaskin" som man snurrar får man glimtar ur historien - fyndigt för både liten och stor.

Den roliga tidsmaskinen på Fiskars museum är färggrann och charmig.

Utställningen är med andra ord interaktiv på många vis och man får bland annat också pröva på att arbeta i den mekaniska verkstaden själv. Utställningen fortsätter genom ett arbetarhem varpå man smidigt går upp till övre våningen, där bruksmiljön presenteras. von Julins bakgrund var apotekarens, vilket även framhävs vid sidan av det faktum att bruket hade både skola, apotek och bibliotek på sin tid. Slutet av utställningen är ännu under bygge och vissa tomma väggar nästan skriker efter några fler affischer med texter och bilder, som kunde ge upplysningar om livet i bruket. Vad mer utställningen har att ge får vi alltså ännu vänta på till hösten, men eftersom museet verkligen är värt flera besök är det ju enbart ett sätt att locka besökaren tillbaka igen.

Museets huvudbyggnad verkade i tiden som kontorsbyggnad, vilket gör att man självfallet kan få pröva på att svara i gammaldags telefon och skriva på skrivmaskin där.

Museet omfattar flera byggnader, som är öppna sommartid, och vi tog oss också en titt i de övriga byggnaderna. Slaggbyggnadens övre våning presenterar en änkas och en skogsarbetares bostäder samt en titt i hur lanthandeln såg ut förr. Likaså visas Pojos första fina tv-apparat samt livet på 1960-talet, då Fiskars berömda platsprodukter tillverkades och livet förändrades i arbetarhemmet på många vis. Ficklampor gör att det blir extra spännande för barn och vuxna att leta reda på detaljer i utställningen, samt leta efter de gömda mössen.

Det var mycket roligt att få se hur man gjuter tennsoldater och att få dessa med sig hem efteråt.

Barnen fick dessutom gjuta tennsoldater igår, vilket var mycket uppskattat. Summa summarum kan man konstatera, att utställningen och verksamheten på museet är mycket barnvänligt, lätt att nå och lyckat. Idag hann vi inte bekanta oss med så mycket annat än museet och den fantastiska lekplatsen i Nedre bruket, innan det var dags att åka hem i hettan. Jag tog mig ännu en titt på nya kafét och baren Laundry, som öppnade i våras, hos Rob och Leea i den gamla tvättstugan, där de även har hållit B&B. Den svala terrassen var nästan fullsatt och caféet var mycket mysigt! Här lär ska byn samlas numera nästan varje kväll - det var ett rum som verkligen behövdes för den forna brukets, numera konstnärernas miljö i Fiskars, anser invånarna. Hit kommer jag snart tillbaka igen för att njuta av stämningen!

Laundry Fiskars Café Bar i sin nyöppnade skepnad. Man kan även njuta på terrassen (till vänster utanför bilden) och handla i boden bredvid.

'Fornmarknad' i Lovisa 2014 - varför?

Fornmarknad i Bastion Ungern i Lovisa 12-13.7.2014.

Igår åkte vi en tur tillbaka till Östnyland och Lovisa för att besöka årets Fornmarknad. Evenemanget lär ska vara relativt nytt och arrangerades ifjol, kanske tidigare. I varje fall hade jag totalt missat att dylikt arrangeras också i Östnyland, så det var en trevlig överraskning. Marknaden pågår ännu idag söndag 13.7 mellan 10-16, om ni råkar ha vägarna förbi.

På marknaden såldes produkter med historia. I samband med dessa smycken hänvisades till den tavastländska forntiden, dess 'storhetstid' med fornborgar och stormän... Det är ett sorts kommersiellt arkeologibruk, som har sin etablerade plats på dessa 'Fornmarknader'.

Bastionen är fin och ligger precis intill Lovisa stadskärna. Därför är det synd att det historiska inte lyfts tydligare fram här på marknaden. Varför kalla den enbart 'Fornmarknad' och hänvisa mest till en obestämbar medeltid? Kunde inte bastionen i sig utgöra den ram som den verkligen är, med rötter i 1700-talet? Då kunde marknaden här i Lovisa fokusera mera på 1700-talet. Det är också 'förr i tiden', och visst har vi många medeltidsmarknader i den finländska sommaren, men var är 1700-talet? Endast på Sveaborg? Jag tycker absolut jag hellre sett pigor och fina damer här, sälja sina ekologiska produkter i 1700-talsklädsel, bära omkring på sina korgar, koka te och till och med det nästan halvt olagliga kaffet för besökarna. Mikko sa, att folk inte förstår finesserna - att allt är bara 'förr i tiden' som man förklarar det för 5-åringar, att folk inte förstår skillnad mellan förhistoria, medeltid och t.ex. 1700-talet, att det skulle vara 'pärlor för svinen'. Är det så? Jag skulle önska litet mer variation - 1700-talet var ett MYCKET spännande och omvälvande sekel inte minst i Finland - en källa till otaliga berättelser, flankerad av vacker 'historisk' musik. Mina kolleger som forskar i 1700-talet skulle ha massor att erbjuda ifall någon bara frågade. Come on, Lovisa - satsa nästa år på '1700-talsmarknad', det skulle vara något alldeles oerhört intressant i dessa kulisser!

På Fornmarknaden kunde man slå sitt eget mynt, speciellt för just denna marknad.

Många försäljare såg bekanta ut, såsom Salakirjat, som frekventerar dessa evenemang med sina speciella böcker. Dagen var solig och vacker, men här var man inte lika strikt gällande produkterna och försäljarna som exempelvis på Medeltidsmarknaden, utan här fick man sig också moderna bakverk och en slurk med kaffe. Musikerna var även på plats och spelade musik i medeltida stil och ljudvärlden är förvisso en viktig del av upplevelsen.

Bastion Ungern i sig är en fin upplevelse, men barnen förstod inte riktigt vad en försvarsanläggning är och hur det hängde ihop med stadens grundande. Spännande i varje fall.

Barnen fick sina träsvärd och dottern en lergök - mycket glädje av små ting. Förhoppningsvis är dessa leksaker hållbarare än moderna platsgrejer.

Bruksmiljö i Östnyland: Strömfors

Bruksmuseet i Strömfors är beläget i den så kallade Nedre smedjan.

I Östra Nyland finns bruksmiljön i Strömfors från 1600-talet, som är värt ett besök. Brukets grundare och ägare var till en början naturligtvis traktens stormän av ätten Creutz, men bruket övergick senare till af Forselles och slutligen klanen Ahlström, som sedermera fokuserade mer på sågar än järnframställning. I brukets lilla museum i den nedre smedjan finns en fin stånghammare och också glimtar ur livet på bruket. Intressanta föremål finns att beskåda: hornorkesterns notblad och instrument, järnprodukter och uppläggning från en industriutställning, skrivbord och gamla skrivmaskiner med mera, med mera. Barnen fick också klättra in i loket "Bässen" i utställningen. Tankarna går till "Lill-Bässen" i Fiskars, som finns att beskåda i centrum av byn i det nedre bruket. Transporten med de smalspåriga järnvägarna för drygt hundra år sedan var en viktig länk i processen hur produkterna skeppades ut i världen.

Brukets kyrka härstammar från 1600-talet, men fick sin nuvarande skepnad år 1898 under Ahlströmarnas tid, får vi höra av guiden som hjälper oss på plats. Tyvärr försiggick en vigselövning i den pittoreska träkyrkan, varför vi inte ville storma rakt in, men genom fönstren kunde man ändå se en skymt av Helene Schjerfbecks berömda altartavla - den enda hon lär ska ha målat. Kyrkan ser liten ut, men skenet bedrar: den rymmer hela 350 personer.

Dagens höjdpunkt var inte historien dock, utan att barnen fick mata en hantverkares kaniner. Det är det levande i det förgångna som är mest tilldragande och det förenas även i Strömfors. Personligen gick jag på våra minnens stigar: för nära trettio år sedan var vi på lägerskola i Kuggom och besökte då olika mål i trakterna kring Lovisa, bland annat Strömfors bruk. Precis som då är vyerna lummiga och fascinerande.I likhet med Fiskars i Västnyland är Strömfors bruk även idag en levande miljö, där man bor och hantverkare och konstnärer verkar. I bruksbyggnaderna kan man idag köpa konst- och hantverk till salu och se konstutställningar (stallvinden). Tro det eller ej: i en av butikerna såg jag också Heliga Birgitta i keramik. Konstverket i fråga är ett måste i något skede, det är bara att återvända snart igen.

Sommar i staden

Tror du att en sommar i staden är tråkig? Inte i varje fall i Helsingfors, då solen skiner. Vi tog idag en tur med barnen till Vinterträdgården, där det är gratis inträde. Fastän den har 121 år på nacken är det alltid lika kul att ägna sig en stund åt att njuta av blommor och blad. Barnen fick se sig omkring i den fina byggnaden med sina vackra växter och såklart granska karpdammen. Trädgårdens träd erbjuder både skön skugga och roande klättring för små ben och armar.

Rosengården i parken i anslutning till Vinterträdgården fyller 90 år i år och för att fira detta arrangerar staden gratis dockteater på tisdagar klockan 10 och 12. En härligt berättad och uppvisad liten saga om prinsessan Törnrosa (på finska) lugnade ner ett tjutotal barn idag. Teatern rekommenderas varmt - den fortsätter på tisdagar i varje fall under juli månad 2014. Teatern tog drygt tio minuter och var en fröjd för ögat och örat. Föreställningen är delvis i skuggan - skönt en dag som denna med temperaturer på nästan 25 celcius.

Mamma begav sig åter hemåt för att arbeta litet - ingen semester för en företagare, mer än en stund nu och då - medan barnen fortsatte med pappa till Högholmen. En annan plats som också rekommenderas å det varmaste!

Medeltidsmarknaden 2014 ser tillbaka mot 1400-talet

Marknadsskådespelet 2014 handlar om biskop Magnus III Särkilax tid, då Hemmingkulten uppenbarligen blev etablerad i Åbo stift. En episod i berättelsen handlar om 'Hemmings undergörande kraft'.

Föreningen Turun Suurtorin keskiaika ry. har under det senaste året förberett årets Medeltidsmarknad i Åbo. Sedan 1996 har denna glädjefest anordnats, med ett hundratal frivilliga, som sköter infon, logistiken, skådespelen, musiken och dansen. Sedan 1996 har jag besökt marknaden varje år, njutit av stämningen och programmet där. Tmi Eva Ahl har varit med i bilden sedan 2011 och det var igen dags för mig att hålla årets svenskspråkiga expertföredrag öppet för allmänheten på marknaden. I år talade jag om Heliga Birgitta och salige Hemming, eftersom det i år gått 500 år sedan biskopens skrinläggningsfest i Åbo domkyrka. Jag tog mig också denna gång en titt i domkyrkan, för att se till att hans möjliga relikskrin ännu ligger där det ligger, vackert utfört i trä.

Sedan 1997 har jag sysslat med Birgittarelaterade teman, men det finns ständigt nya aspekter att ta upp eller granska närmare. En genomgång av forskningslitteraturen inför föredraget var mycket intressant - hurdan är egentligen bilden av biskop Hemming (ca 1290-1366)? Birgittas omdömen om honom är viktiga: hon såg en man som inte skydde döden, en vän till Jungfru Maria, en from och asketisk herde för sin flock. Birgit Klockars, som skrev sin doktorsavhandling om honom år 1960, såg en modig, energisk och reslig man - en storman som agerade både inom den världsliga och kyrkliga sfären. "Reslig" var han på basis av Juhani Rinnes undersökningar av relikerna i domkyrkan år 1924, då man påträffade bland annat ben, som tydligt härrörde sig från en till åren kommen, kraftigt byggd man. Enligt Rinnes undersökningar finns det även en Birgittarelik i kistan. Där vilar de alltså än, vänner i livet, vänner i döden: Birgitta och Hemming. Hemming kunde ses som vår första birgittinska biskop - den andra var förvisso Magnus Olai (Tavast), som stödde birgittinerna på många vis på 1400-talet, inte minst klostergrundandet i Nådendal. Båda biskoparna var långvariga i sin tjänst, gjorde enorma förbättringar gällande stiftets ekonomi, var sluga världsliga stormän, främjade Henriks- respektive Birgittakulten och lät även dekorera sitt stifts kyrkor - något som blev bestående: här finns medeltidskyrkorna än, kvar i all sin prakt. Mer om relikerna får vi säkert höra i framtiden, då professor Jussi-Pekka Taavitsainens forskningsgrupp publicerar sina resultat om de naturvetenskapliga undersökningarna (senast har jag skrivit om deras projekt i december 2012).

Heliga Birgitta framställd i Åbo katolska kyrka som hur hon framställs på den medeltida altartavlan från Urdiala (ca 1500). Åbo katolska kyrka ligger i anslutning till Brigittinersystrarnas kloster och gästhem och den är tillägnad salige Hemming. Hemming finns även här, som han framställs på altaret från Urdiala. Tyvärr har jag förlagt den bilden. Men, det kunde åtgärdas genom ett nytt besök i kyrkan.

I slutet av 1400-talet nämndes Hemmingus bland rikets skyddshelgon och hans skrinläggning torde ha varit en fest utan like med girlander och bilder, gröna blad på gator och torg, ljus och till och med fyrverkerier. För katoliker är biskopen viktig än idag: han höll på att bli vårt första av påven kanoniserade helgon och det är inte omöjligt att han inte skulle kunna bli det ännu en dag. Den ekumeniska föreningen 'Birgittasystrarnas vänner' har jubileet till ära utlyst en tävling för att skapa en 'Hemmingbakelse' (se Kyrkpressen 28.5.2014). De episoder som finns kvar i källorna till Hemmings och Birgittas förhållande handlar förvisso om mat - om Hemmings asketism, som kritiseras av Birgitta. Hon visste att Gud inte väljer ut människor på basis av förtjänster. Att unna sig det goda i livet ibland - det uppmuntrades också Hemming att göra.

Vildsvinskorv är ett måste på marknaden. Stortorget har också mist sina besvärliga kullerstenar och fått ny, plattare stenläggning. Barnfamiljerna med sina kärror tackar.

Åtta nyfikna hade hittat till min föreläsning på svenska och vi kunde även ha en god diskussion efteråt. Vill ni njuta av en fin marknadsstämning, beskåda vackra medeltidsdräkter, höra ljuv akustisk musik och beundra skickliga hantverkare och äta god vildsvinskorv - ja, då är Medeltidsmarknaden rätt ställe för dig idag och imorgon! Tack till arrangörerna, vi ses i nästa år igen!

Roligt program på marknaden: medeltida modevisning i Gamla Rådhusets sal. Otroligt fina dräkter på både liten och stor medeltidsentusiast!

Abi -94 på jubileum - höjdpunkter i maj del II

På besök efter 20 år. Borgå gymnasiums huvudbyggnad uppfördes 1850, men gymnasiet hade redan verkat i över hundra år i en byggnad nära domkyrkan. Hit flyttade skolan från Viborg, där den ursprungligen grundades 1641.

I fredags fick jag min svarta doktorshatt, men i lördags var det återigen tid att ta på sig den gulnade studentmössan, eftersom det i år gått 20 år sedan jag fick den. Om någon då skulle ha sagt att jag får en hatt om tjugo år, hade jag nog inte kunnat tro det helt och hållet, men fint så. Därmed var det dags för återblick och en suveränt fint arrangerad Abi-94 träff i Borgå - tack till kommittén! Det var också 20 år sedan jag flyttade från min födelsestad och mycket har ändrats, fastän något ändå är sig likt. 74 abi -94:or av drygt 110 infann sig och vi började med en drink och att samlas i vår gamla skola. Byggnaden är gammal, men nyrenoverad inuti, och eleverna idag behöver inte njuta av det bruna 70-talsstuket i klassrummen längre.

Gymnasiets bibliotek är en skatt, som vårdas av gymnasiet och historieläraren. Just nu pågår digitering av samlingarna. I förgrunden ses även unika föremål ur samlingarna, däribland en himmelsglob.

Att vår skola är anrik visste vi redan under skoltiden, eftersom vår generation hann börja i årskurs 1 då vi firade 350-årsjubileum med pompa och ståt (1991). Gymnasiet har dessutom en unik juvel, som varje elev får se och som vi fick se igen: biblioteket som grundades 1721 i samband med flytten till Borgå. Vad som eventuellt fanns i Viborg är inte känt, men skolan lär även ha haft ett eget tryckeri. Tyvärr tog kriget och den röda hanen Viborg, men samlingens äldsta pärlor är i varje fall tre inkunabler och många andra verk från 1500-talet. Det nuvarande biblioteket är inrett i huvudbyggnaden så sent som på 1950-talet, men här har även en del renoveringar genomförts under senare år. Samlingarna presenterades för oss, liksom för andra intresserade besökare, av historieläraren och bibliotekarien Stefan Hagman. En utställning i rummet bredvid förevisade också många fina skatter - fint!

År 1994 fick jag gå två gånger upp på parnassen - efter min mössa och sedan även efter den oväntade hedern att motta det så kallade Kraftmanska stipendiet för goda insikter i historia. Stipendiet grundades på 1700-talet, så det var en stor ära för Eva 19 år. Och historia blev mitt liv, här framför parnassen i min gulnade mössa år 2014.

Vi fick även ta oss en titt i festsalen med alla fina konstverk och den fina parnassen med en av skolans rektorer och landsfäder på lis de parade: skalden Runeberg. Det var tjugo år sedan vi steg upp här och fick våra mössor i tur och ordning - mycket vatten har runnit under bron och ändå känns det som om det var alldeles nyss. Efter svalkan i skolan tog vi oss ner till ån och de stora terrasserna där, som inrättades på 90-talet, varefter det blev middag i funkishuset Grand intill torget. Jag hade äran att få sitta med min klass B och mittemot vår klassföreståndare magister Esteri Lähderanta, lektor i finska och ryska. Det var många goda minnen vi kunde skåla för den kvällen - tack för gott sällskap! Vår historielärare, numera pensionerad, magister Folke Nyberg var även på plats i skolan och han deltog även en stund i vår middag - tack för goda minnen! Stämningen var lika varm som sommarnatten och vi ser säkert alla fram emot nästa jubileum, kanske redan om fem år?

På fest i Rafael's Steak House i Grand-huset - stämningen i topp!