Tack, Fiskars - nu fullt ös med Tmi Eva Ahl!

Min prövotid vid arkivet i Fiskars höll på att ta slut i februari, så jag ställdes inför ett val: fortsätta jobba hårt där i en trevlig och vacker miljö eller satsa på firman, som fått mycket beställningar nu i vår? Och jag valde firman, eftersom den varit min bisyssla sedan 2003 och nu och då min huvudsyssla - exempelvis nu igen för några månader framåt, då jag är engagerad i ett bokprojekt för Vanda stad och museum - dvs. med den svenska versionen av den nyutkomna, digra och välskrivna boken om Vandas medeltid av magister Tapio Salminen (se bilden). Till tack för mina fyra månader i Fiskars belönade bolaget mig med en fin kaffemugg. Här kan jag kolla alla logon sedan tidernas begynnelse, om jag råkar få tag på några antika dyrgripar. Det bästa med presenten är ju förstås att den varje dag påminner mig om mina härliga kolleger och vänner både på museet och på bolaget. Tack, det var en ära att få jobba med er! Kämpa på, vi ses senast på sommaren, då jag kommer dit med familjen!

Den sista veckan, förra veckan, i Fiskars var arbetsdryg då jag både jobbade dagtid som arkivarie och på kvällarna redan sysslade med många av firmans uppdrag. För att hinna med allt satsade jag på att bo på ett ljuvligt Bed&Breakfast i byn. Företagarna Rob och Leea satsar stort och håller på att renovera för ett fint kafé i bottenvåningen, men redan nu kan man stanna hos dem i deras gemytliga B&B, som de hyr av Fiskars bolaget. Byggnaden är från 1800-talet och var i grunden en tvättstuga, sedan har byggnaden verkat som skola och bibliotek. Rob konstaterade att den alltid verkat vara i bruk i sådana uppgifter, som det vid en viss tidpunkt funnits behov för - nu är det dags för ökad turism och dess uppgift som B&B - fint tänkt, Rob! Ovan och nedan ser ni bilder på byggnaden, som alltså varmt kan rekommenderas för den som vill övernatta i den vackra byn Fiskars (utsikten från fönstret i ett av rummen som går att hyra vetter bildskönt mot ån och "Inkopark", som fått namn av en av bolagets vd:n - antar jag, se nedan).

Min sista dag som tf. arkivarie i Fiskars avslutades med att jag deltog i öppningen av en utställning i Belgiska ambassaden. Utställningen handlar om Finlands valloner och presenterar konst, men även deras bakgrund i järnbrukens Finland på 1600- och 1700-talen. Förra veckan hade jag möjlighet att fixa lånet av några föremål från bolagets arkiv till utställningen, som förtjänstfullt byggts av Helena Miettinen, som är ordförande för Finlands valloner för tillfället och en gammal vän från Universitetet. Utställningen är öppen denna vecka och nästa - om ni rör er i Helsingfors är den att rekommendera!

Ett annat faktum som påverkade mitt beslut att satsa på firman mer var även följande: det var även ganska tungt att köra av och an till Pojo varje dag i regn, rusk och mörker (ca 3 h/dag inalles). Nu har jag mer tid för familjen igen, vilket redan nu kommer till synes i att jag inte är lika trött som i februari. Våra utdragna influensor i familjen i januari och februari gjorde mig om möjligt ännu tröttare, men nu får vi hoppas att våren snart knackar på också hos oss, med sol, värme och spirande knoppar.

På fortbidlning både här och där

En intensiv vecka. På onsdag och torsdag deltog jag igen i närstudiedagar för utbidlning inom kulturtursim. Som vuxenstuderande är utbildningen ytterst pragmatisk och baseras nästan helt på det heltidsarbete man sysslar med. På onsdagen ingick en övning i Helsingfors centrum, där vi skulle skapa ett kulturturismpaket - kul, och tänkvärt. Vad kunde erbjudas utlänningar, vad utomsocknes och vad kunde locka helsingforsarna själva? Och vilka möjliga profiler kan tänkas finnas i frågan om besökare... Intressant. Vår rundvandring inleddes med ett trevligt besök i det nya musikhuset som lär har blivit ett enormt populärt resmål, inte minst på grund av att det är nyhetens behag som lockar. Restaurangchefen visade oss runt och sade också att man mycket väl kunde ordna t. ex. en promotionsmiddag här - bra att lägga på minnet för den som ordnar sådana i framtiden.

På torsdagen fick jag också presentera min bisyssla, näringsidkarskapet (heter det så?), för en grupp vid Universitetet. Det fick mig att tänka litet på vad som varit och vad som är. För mig har det inneburit en god bisyssla, som gjort det lätt att anställa mig och relativt bra har det också varit för mig att årligen vara tvungen att gå igenom det ekonomiska - ypperlig träning att tvingas göra resultaträkningar etc. Lika roligt var det att vid samma tillfälle höra om andra firmor och både gamla och nya strategier och projekt. Förhoppningsvis leder kollegernas preojekt framåt, det lät lovande.

Idag förverkligades den tredje och sista dagen på Åbo landskapsarkiv och de sista timmarna av kursen “Kotiseutuarkisto-osaaja”. Dagens infopaket med övningar drogs av Päivi Niemelä och temat var privatarkiv. Det finns viktiga skillnader i hur man ordnar privata arkiv i förhållande till föreningars arkiv, naturligtvis; det saknas ofta protokoll, men istället finns det biografiskt material. Det är ändå inte lättare att ordna, utan det kan uppkomma svårigheter att skilja mellan personens privata material och offentliga, t. ex brev etc. å tjänstens vägnar. Det var alltså intressant att försöka sig på att ordna ett litet arkiv som träning och avgöra vilka val man måste göra i frågan om skapandet av kategorier och även i frågan om hur materialet skall ordnas överlag.

Överlag var kursen mycket givande och det trevligaste var återigen att träffa nya människor som är intresserade av temat både professionellt och som hobby. Kursen var väl upplagd och det som saknades var endast en genomgång och förslag på hur man skall gå till väga med elektroniskt material. Det är en så omfattande fråga att det skulle kräva en särskild kurs. Övningarna och grupparbetena var en lyckad pedagogisk metod och i anknytning till dem uppkom även god diskussion. Nöjd kunde jag alltså motta mitt fina diplom över ännu en avklarad och allmänbildande kurs. Förhoppningsvis har jag även den nytta av kursen i framtiden, som jag tänkte mig då jag anmälde mig. Jag har ju redan en del erfarenhet av att ordna privata och föreningsarkiv, men det kunde platsa väl med litet goda råd ändå. I vissa fall är det nog även regelrätt att kunna uppvisa någon form av utbildning också. I varje fall behövs kunskaperna senast ifall jag ordnar något släkt- eller familjearkiv, kanske vårt eget.

Arkivdag i Åbo del 2

Migrationsminnesmärke på Eriksgatan i Åbo rest 2011. Väckte en del tankar...

Tråkig och trist Allhelgonadag? Icke för den avdankade akademikern! Idag fortsatte utbildningen i hembygdsarkivering här vid Åbo landskapsarkiv, som i övrigt höll stängt – det kändes ganska lyxigt att smyga genom ett tyst Åbo mot en låst arkivbyggnad i morgonstunden. På vägen vandrade jag en bit parallellt med en grupp rikssvenska unga män ledda av en finlandssvensk ung kvinna – jag tjuvlyssnade litet på vad de talade om på Allhelgonadagen kl. 8.30 och det föreföll som om de var på stipendiatresa, eller alltså på besök hos sin vännation. Hjärtat hoppas till i bröstet, för tio år sedan var dylikt ännu mitt liv...

Men idag var det alltså dags att fortsätta på resten av mitt liv och den nuvarande arkivkursen. Nu var det dags att gå igenom mer av det praktiska arbetet under ledning av arkivarien Marita Vallenius. Det bästa under dagen var grupparbetena och de exempel på arkivmaterial vi skulle börja ordn aoch kategorisera – hurra! Detta var verkligen pedagogiskt, eftersom uppgifterna gjorde att den möra hjärnan äntligen började fatta eld och kvistiga frågor I anknytning till det hela kunde diskuteras samt redas ut – fint! Idag behandlade vi förenings- och organisationsarkiv och det var även mycket som var bekant från de praktiska arbetserfarenheter envar av oss hade – de fungerade väl också som exempel i vår diskussion. Efter att igår gått till övernattningen med blandade känslor gick jag idag mot tåget med förväntan – jag ser redan fram emot nästa lördags del 3/3 av kursen som utlovas behandla privatarkiv!

Ett mål har jag redan nått med kursen: jag har lärt känna nya, intressanta människor bland de andra kursdeltagarna. Då jag så ofta sitter hemma med mitt eget material och halvfärdiga texter saknar jag ibland de naturliga forumen för nätverkande som många andra har bara genom att gå in i kafferummet på arbetsplatsen. Dylika kurser är dock perfekta forum för att skapa nya nätverk, eftersom de av naturen är tvärvetenskapliga och kan locka personer ocskå från geografiskt olika håll. Det hjälper inte alltid att googla människor och institutioner – man kan inte alltid lita på webben som källa till alla dem man borde känna, det lättaste sättet är fortfarande att vara i samma rum, helt fysiskt. Det kom fram att en av deltagarna doktorerat om museer och nu arbetade på arkiv. Hon hade tidigare jobbat för Migrationsinstitutet. Det slog mig att jag vandrat förbi där imorse på Eriksgatan och de facto tagit en bild av ett nytt minnesmärke rest där bredvid (se ovan). Minnesmärket var tillägnat emigranter som inte glömt sitt hemland och rest av Toholampi kommun. Hon kunde informera mig om att det var ganska stort jopphejdi kring resandet av minnesmärket (en plakett vid en stig och en tydligt målad milsten, symboliskt – ja) ifjol, 2011. Intressant!

Dessutom fick jag träffa både nya och gamla bekanta från Nådendal och Mynämäki. Med andra ord ser jag nästa vecka fram emot att maila åt dem om gemensamma intressen – för även denna gång konstaterade jag att mitt avhandlingsämne fortsättningsvis är intressant för mig och så många detaljer ännu kan undersökas och kanske till och med publiceras. Härligt – glad helg!

På arkivkurs i Åbo del 1

Åbo landskapsarkiv fotat 3.11.2012.

Tillbaka i Åbo detta veckoslut, igen, och på Hostel Turku. Jag rusade med andra ord även nu genom denna stad i höstmörkret, nu mot Åbo landskapsarkiv. Jag anlände prick halv sex då kursen skulle börja med “kaffe”, men fann att alla redan satt sig, chefen börjat tala och jag verkade töntig. Det är effektivt här i Åbo. Om vi skriver “kaffe” i programmet i Helsingfors, inleder man kanske först efter en kvart när alla litet minglat. Nå, jag som försökt vara punktlig förr, tycks alltid vara sen i Åbo – det var jag nästan vid varje session på DM förra veckan också. Och det har jag, hehe, varit även på svunna tiders kongresser – 1995 var Historicus tjejer så sena till semit att vi damp ner rakt i Max Engmans föreläsning – genant, javisst.

Nå, varför är jag då här igen? Arkivverket och Finlands hembygdsförbund ordnar en kurs titulerad “kotiseutuarkisto-osaaja”, dvs. kunnig i hembygdsarkiv, som jag tyckte lät intressant i förhållande till mitt yrke. Jag har ordnat Nationalkommittén för den heliga Birgitta 700-årsjubileum i Finlands arkiv år 2004 (det finns tillgängligt för alla vid Nationalbiblioteket i Helsingfors), och som anställd av Bränn & Bränn deltog jag i att ordna scouterna Spejarnas i Helsingfors arkiv år 2004, Gröna partiets arkiv i Helsingfors år 2005 och några till, men egentligen har jag ingen formell utbildning i hur man ordnar och donerar eller sköter, så att säga bildar ett arkiv. Därför tyckte jag denna kortkurs kunde tjäna väl för att testa hur kunnig jag är i dessa frågor och utöka expertisen. Intensivkurser lämpar sig även väl för vår familjesituation just nu, men mitt främsta mål är – tyvärr, hur kallt det än låter – att få ännu en formell kurs i cv:n. Kursen är inte hellt gratis, men såklart inte heller så dyr att den inte skulle locka intresserade – på plats fanns ett tjugotal respresentanter för museer och föreningar, samt några studeranden – udnertecknad verkar vara den enda närigngsidkaren/stipendieforskaren.

Efter presentationer av arrangörsorganisationernas nyckelpersoner inleddes kvällen med en föreläsning om vad arkiven är och hurdana material som bildar privata arkiv och hembygdsarkiv. Efter en paus fick vi höra om var arkiven bör finnas och – hör och häpna – att de bör vara tillgängliga för forskning. Tankar skenade genast iväg... Mina senaste besökt på Museiverket och kontakt med personalen om arkivet och samlingarna har nog inte varit exempel på tillgänglighet. Varthän försvann hela diskussionen från sekelskfitet 2000 om “tillgänglighet” både för handikappade och helt så där allmänt? Att föremål eller dokument digiteras svarar då inte på de etiska och forskningsmässiga kraven... Landskapsarkivet ingår i Arkivverket och de har naturligtvis en annan policy – deras material är tillsvidare lättare att beställa fram och bruka, till och med reproducera gratis i forskningsssyfte! Våra två föreläsare idag framhöll flera gånger att arkivet inte är värt att bevara ifall det aldrig används – just det! Man borde jämförelsevis få fart på diskussionen om museerna igen angående detta, eftersom jag tror att en del av experterna blivit för närsynta och enbart vill se att museet bevarar föremål, minnen etc. etc., inte gör dem tillgängliga. Nå, saken förklaras ju delvis på brist på resurser. Men, än sen? Desto större orsak att göra något tillgängligt OM någon verkligen vill se det – den person som forskar har ju en orsak till det, t.ex. Det går inte att skylla på brist på pengar och personal och samtidigt påstå att man understöder tillgänglighet – det går inte ihop! Forskarna måste få se material eftersom det är deras jobb, som de fått lön för på ett eller annat vis... Det här kan leda till så allvarliga problem att hej hallå: att en viss historiesyn baserad enbart på tillgänglia källor börjar florera. Helt som om så inte varit redan nu – ett himla sjå med att försöka diskutera vissa gängse synsett på Finlands historia som exempel. Men, tvärtom: myter dekonstrueras med hjälp av icke tidigare brukat material, som nu ligger och dammar i arkivens djup. Nåja, de här tankarna är trösterika (?) att ha i bakfickan medan jag sitter och väntar på att få se föremål jag försökt beställa fram ur Nationalmuseums samlingar... för tre månader sedan...

Dagens teman var alltså intressanta, men väckte nästan mer frågor i en frågvis än vad vi hade tid att få svar på: vad menas till exempel med ett “dokument” (asiakirja)? Hela den definitionen uteblev... Men tur nog kan man alltid ta upp sina fina handböcker om hur man skapar hembygds- och föreningsarkiv och kolla. Summa summarum: ingen dålig dag ändå. Nu ser jag fram emot dag två, imorgon. Kursen påstår sig kunna ge råd om praxis, och det låter förvisso lovande!

"Brevens framtid" - och arkivens?

Seminariedag igen - denna gång på ett intressant seminarium arrangerat av Suomalaisen kirjallisuuden seura (SKS, dvs. Finska litteratursällskapet) och Svenska Litteratursällskapet (SLS) i stora festsalen i SKS-huset vid Regeringsgatan. temat var brev och privatarkiv - strålande, det är ett mycket aktuellt ämne att diskutera, faktiskt! Förmiddagen inleddes å arrangörernas vägnar av Mikael Korhonen och Ulla-Maija Peltonen, som betonade vikten av ett tvåspråkigt seminarium och samarbete olika organisationer emellan - ett tema som återkomma i många av föredragen under dagens lopp. Samtidigt slängde de ut några frågor om brevens framtid: är det slut på handskrivna brev? är det enbart en hobby numera? Det elektroniska materialet är vår tids grej, så frågorna berör mycket starkt även hur nutida material bevaras. Breven återfinns i privata arkiv och kan genom att ges kontext och funktioner bli viktiga nycklar till det förflutna. Det finns dock etiska aspekter länkade till detta, vilket är så en så omfattande sak att det borde få ett eget seminarium - instämmer!

Avsikten var alltså att dryfta både brevens roll som källor för vår historia som hur nutida brev, digitalt material som e-post, kan definieras och bör bevaras. Jag hade gärna diskutera det noggrannare ur historieforskningens synvinkel och ägnat en hel extra dag åt att bara diskutera arkivsynpunkter och aspekter på det digitala materialets framtid, men det var fint i varje fall att SKS och SLS vill visa sig som organisationer som följer samhällsdebatten genom att ta med frågorna kring digitaliseringen av arkiven etc.

Seminariets internationella gäst var fil.lic Ingrid Svensson från Kungliga biblioteket i Stockholm, Sveriges nationalbibliotek. Hon höll ett rikt föredrag om privata arkiv på KB och samtidigt målade hon skickligt upp en bit idéhistoria och arkivhistoria, eller KB:s historia om man vill se det så. Hon inledde med ett citat från 1924, där man oroade sig för att skrivandet av brev skulle degenerera i.o.m. att telefon tagits i bruk, i en ny hektisk värld fylld med ny teknik och nya fortskaffningsmedel som spårvagnar, bilar, tåg... Idag står vi inför dylika tankar igen, kanske med mer betoningen på hoten från teknikens sida. Svensson började klassiskt sitt föredrag med att presentera exempel på äldre material, här drottning Kristinas brev från 1600-talet. Det är brev som avtal, nyheter, officiella saker. men Svensson betonade även betydelsen av brev, som berörde vetenskaperna - ett exempel var N. A. Granius brev från Prag, där han 1610 redogjorde till Sverige om Galileis upptäckter. Det egentliga "brevets århundrade" var sedan 1700-talet, med fina exempel på offentliga korrespondenter från Paris till svenska hovet, Bellmans utsökta brev till sina vänner, KB:s Gjörwell som skapade en diskussion mellan Sverige och världen i form av brevväxling. Det är rena guldgruvan för en idéhistoriker minsann. På 1800-talet sker stora förändringar - postanstalter, ångbåtar, diligenser, järnvågen från 1850-talet förändrar själva postväsendet och brev blir både billigare och lättare att sända och motta. pappersindustrin gör att materialet även blir billigare och lätt att få. Allmän folkskola gör också att skribenterna och läsarna blir fler. Rivaler uppstår däremot i slutet av seklet: telefonen och telegrafen. August Strindberg är en av Sveriges största brevskrivare vid denna tid - han arbetade ju även vid KB och hans samling är en av deras största.

Svenssons föredrag betonade hur man med hjälp av brev kan formulera ny kunskap, som kan baseras i de källor som av olika anledning bevarats i brevsamlingarna. Selma Lagerlöfs samling är flitigt använd på KB - och enorm: fler tiotals tusen brev och 17 000 brevskrivare. Det är bara Astrid Lindgren samling som är större. Många nya aspekter kan fås ur dessa: förhållandet till förlagen, författarna som opinionsbildare och vad som helst - "mängder av avhandlingar som bara ligger och väntar", konstaterade Svensson. I slutet av sitt föredrag ville hon ännu lyfta fram vilka projekt som pågår i Norden då det gäller bevarande av författarbloggar och digitalt material - hon föreslog ett nordiskt samarbete för att kunna förverkliga dylikt i större och mer omfattande skala. Väl tänkt!

SLS håller som bäst på att samla in material som författarbloggar (jag fick nyss ett brev på posten rörande detta, eftersom jag gjort en kommentar på en författares bloggtext och man ville arkivera det hela!), men det vore säkert mycket gott att samarbeta med de andra nordiska ländernas institutioner här.

I professor Kirsti Vainio-Korhonens föredrag behandlades exempel på två privata arkiv med brev och annat material av mycket personlig karaktär, som ändå givit en massa viktiga poänger till synen på Finlands historia under en 100 år lång epok. Särskilt intressant är Vainio-Korhonens forskning eftersom den rör en kvinnlig synvinkel och många myter om 1800-talskvinnan kunnat dementeras genom hennes granskning av privata brev, dagböcker, skolhäften och ekonomiska papper. Strålande! Vainio-Korhonen har med några andra nyligen även utkommit med ett digert verk om brev, som diskuterar brev som källor och lyfter fram även etiska aspekter på bruket av dem. Idag lyfte Vainio-Korhonen fram sin forskning kring Sophie Creutz och sin nyutkomna bok om Sophie Creutz' dotterdotter Sofie Munsterhjelm. Materialet till den senare boken fick hon faktiskt genom att hon blev uppringd av släkten - en fantastisk berättelse i sig! Här kunde man i det oändliga diskutera vidare på hur synen på Finlands historia kunde och borde revideras genom att granska dylika fall som dessa två kvinnors liv, eftersom historien (och också arkiven byggts) utifrån viljan att skapa nationen Finland, alltför länge. Fastän det rör sig om två kvinnor från eliten har denna typ av studier enormt mycket att ge: helt andra röster får höras om en tid än de som hittills varit tongivande via officiella, statliga samlingar etc.

Efter lunchen fick vi njuta av etnologen och doktoranden Sonja Hagelstam (ÅA), som berättade om sitt avhandlingsprojekt om krigstida brev och brevskrivande - mycket intressant. Hennes forskning berör fyra samlingar av brev till och från fronten (fortsättningskriget), som insamlade på 1960- och 1970-talet. Hon kallar krigen för "brevskrivandet sista guldålder", eftersom det då just inte fanns andra sätt att kommunicera mellan männen i kriget och familjemedlemmarna på hemmafronten. Och det ÄR betydande, eftersom det under krigen sändes över 1 miljard brevförsändelser inalles - wow! Det unika är även att ALLA samhällsgrupper skrev och läste dessa brev. Enligt Hagelstam var brevskrivandet något som förväntades av en, för att hålla humöret och stridsmoral uppe - materialet visar dock att man inte alltid kunde motsvara dessa förväntningar utan att klaga. För både männen och deras familj var breven terapeutiska överlevnadsverktyg, vars roll som livstecken var ytterst viktiga. Fältposten organiserades effektivt och försändelserna blev billiga eller till och med gratis, varför de gick tämligen fort - i Finland var det geografiska avståndet till fronten även kort (jfr. USA).

Det intressanta med det krigstida brevmaterialet är även att det kommit till under en så begränsad tidsperiod: från det att männen ger sig av tills dess att det avbryts abrupt med att de hemförlovas eller stupar. Breven är unika källor till vardagen, som kanske respondenterna senare glömt bort i intervjuer eller memoarer. Slutligen ville Hagelstam ännu påpeka att hon faktiskt frågat om hur soldaterna i Afganistan skriver brev idag och de hade meddelat att de nog ännu gör det, men mest ringer de och använder e-post eller sociala medier - det kommer nog att innebära att vi vet en hel del mindre om senare krig än fortsättningskriget... Det finns också många etiska aspekter på dylikt material: Hagelstam har ständig kontakt med släktingarna till brevsamlingarnas personer. Hon låter dem även till och med läsa igenom sina aritkelmanuskript etc.

Efter Hagelstams inlägg var det dags att förskjuta seminariet mot diskussionen av bevarandet av elektroniskt material. Professor Jaakko Suominen (TY) frågade sig om bitthimlen är historikernas helvete, dvs. om hur vi skall arkivera och bevara materialet i t. ex. de sociala medierna. Tyvärr är det alltså frågan om en ganska historielöst tekonologiskt-ekonomiskt system som driver nya funktioner framåt på webben och därför borde t. ex. sidor på Facebook kanske dokumenteras som videoklipp, tyckte han. Webben är trots allt fyllt med "minnesmaskiner" och metaforik kring bevarandet - på bloggen finns ju ett "bloggarkiv" med gamla inlägg, FB har nyligen introducerat sidorna i formen "social tidslinje", där man till och med kan lägga in händelser i sin egen historia som skett före man gick med i detta sociala nätverk. Problemet som ännu borde lösas är hur man skall kunna arkivera och bevara de sociala nätverkens kommunikativa karaktär. Då man skapar digitala arkiv borde man kanske helt spränga ramarna och inte alls bygga upp arkiven som "traditionella" minnesorganisatoner, utan se att "digiarkiv inte är arkiv, utan digiarkiv. Detta borde antagligen dryftas ännu många, många gånger, men det var bra att få tag i tråden redan idag.

Innan jag avlägsnade mig för dagen hörde jag ännu forskaren och doktoranden Outi Hupaniittus föredrag om den utredning hon var med om att göra och rapportera om ifjol: om forskarnas röst och de digitala materialen, som finns att läsa också i elektronisk form. Förfrågningen riktade sig både till minnesorganisationer och till dem som brukar dem. det finns ännu inte så mycket material att tillgå digitalt, men situationen förändras hela tiden numera - digitalt material har kommit för att stanna och brukas mycket. Till exempel privata arkiv har naturligtvis ännu inte digiteras i någon omfattande mån, utan främst statliga arkiv och större helheter så som kyrkböckerna - detta är dock en bra sak. Enligt undersökning tyckte användarna av tjänsterna även det, men kommunikationen mellan minnesorganisationerna och användarna är ännu litet skral: användarna känner att deras röst ännu inte hörs så tydligt i frågan om att utveckla de digitala materialen mot en mer användarvänlig form. Vilket är viktigare, frågade sig Hupaniittu: mängd eller kvalitet? Det ÄR viktigt att ta hänsyn till användarna, det är ju egentligen DÄRFÖR materialet digiterats överlag, tyckte hon själv. Just det, strålande! Ibland får man nämligen en känsla att digiteringsprojekt pågår per se och det är rätt byråkratiskt. Detta lät lovande, keep it up!

Den som spar den har - eller lider tillgängligheten?!

Efter ett arkivbesök till Museiverket (MV) är det uppenbart att sparåtgärderna tärt på tillgängligheten. Arkiv och bibba har flyttat till stolta nya utrymmen på Sturegatan i Helsingfors och visst är t.ex. bibbans läsesal skön - men hallå, i våras drogs en mängd jobb in och detta ses nu i själva verksamheten! Skönheten är alltså bara yta, under ytan ser man att Finland håller på att bli ett u-land, som inte satsar på att upprätthålla forskning inom humaniora eller sitt kulturarv. Usch!

Det är nämligen mycket svårt nu att beställa fram material från arkiven - lösningen på personalbristen, som de galna inbesparingarna åsamkat, är nämligen att beställa material på elektronisk väg, men det tar 4 dagar i anspråk! Och arkiven är endast öppna fyra dagar i veckan, vilket leder till att det inte alls tar fyra dagar att få fram materialet, utan en dryg vecka! Och dessutom är hela verket stängt hela juli. Det är med andra ord inte lätt för forskare och andra, som behöver dessa tjänster året runt i förhållande till sitt eget jobb och sina tidtabeller, som minst av allt är de som tjänstemännen har... Vad göra? Den vänliga, men åderlåtna personalen gör sitt bästa och ber oss fylla i enkäter, som vi hoppas når beslutsfattarna. Men det kan vi ju inte lita på i dessa tider.

Men, sorgen över de nya svårigheterna med att få fram material är inte de enda då det gäller MV. I dessa tider då "öppenhet" är ordet och "tillgänglighet" varit ett modeord är utvecklingen - den motsatta!! För att få fotografera materialet för eget bruk, måste man dessutom fylla i en rad blanketter - som måste gås igenom av den redan överbelastade personalen. Byrokraterna glädjas, Kafka skrattar och rullar i sin grav!

Nå, detta är inte allt. Vill du publicera material om vårt gemensamma kulturarv stöter du på ytterligare problem. Svårigheterna med bruket av materialet från MV är nämligen även skrämmande - dessa frågor framkom, då jag skulle publicera min doktorsavhandling för ett par år sedan. Det gäller nämligen bildbruk. Det är förståeligt att man bör betala för bilder, fotade av en annan som finns på MV, men OBS! - att behöva betala på foton, som man själv tar, av arkeologiska föremål är nog höjden! - 25 euro/bild och det är ju rea, eftersom det rör sig om ett lärdomsprov - men HUH säger jag! Om man inte vill betala, kan man ju alltid RITA AV fynden, för MV påstår att de ju inte kan äga ens teckningar. Oho, aj inte, men de tycks äga de foton man själv knäppt ändå!? Och rita - hallå, det tar TID, som man inte vill lägga ut när man håller på att få forskningen klar! vad är det, 1800-talet eller? De otroligt fräcka inkasserandet lär ska grunda sig i upphovsrätten, men på något vis - fastän jag ej är jurist - tycker jag det osar svavel om detta! Om MV är så fattigt, att det måste leva på att åderlåta forskarnas kassor, då dessa vill lyfta fram fynd - som TILLHÖR FINSKA FOLKET OCH SOM BETALTS REDAN VIA SKATTEMEDEL - så är det verkligen synd om oss, situationen är verkligen katastrofal då det gäller öppenhet och tillgänglighet! Ifall någon krösus anmäler sig, som är beredd att processa mot MV (dvs. staten) angående detta, så skulle rätt äntligen skipas, för det här är både synd och skam! Tills dess får forskarna bara fortsätta med att ha forskning som hobby och fixa pengar för att finansiera publicerandet av fynden, som i övrigt förvaras 24-7/4-ever i källarmörkret. Just snyggt att liksom bli straffad för att man idkar kultur och uppbyggnad - snart borde man nog växla till att bygga vapen istället, då börjar de säkert ösa pengar över en...

Källor, tolkning och arkeologibruk i Åbo

Författaren och den tragiska gestalten J. J. Wecksell, som skrev Daniel Hjort,står lutad i tankar framför Åbo Akademis bibliotek, där man även tar sig in till handskriftssamlingen. Jag visste exakt vad jag behövde på förhand tack vare deras goda Brevsam databas på webben – fint!

Arkivdag i Åbo och litet omväxling för en forskare och trebarnsmor. Jakten efter brev av Kerkkonen gav resultat och upplysningar om hennes åsikter om avhandlingsarbetet var intressanta att ta del av. Arbetet med en artikel går alltså långsamt framåt. Vid sidan av vistelsen i arkivet tog jag tillfället i akt att äta lunch på Abo Vetus & Ars Nova och samtidigt tog jag en titt på utställningen om Tiedon taustalla – löytöjen tutkimushistoriaa, som var en fin och uppplysande utställning om förändringen i synen på Åbos medeltid, den arkeologiska forskningen och fynden. Utställningen var tematisk då den presenterade olika sätt att skapa arkeologisk information via tolkningar av ruiner fynd och det förflutna: från profilritningar till laserskanning, från fyndhopar till registrering av snskilda skärvor och fragment, från bensamlingar till osteologisk undersökning och så vidare. Särskilt intressanta var två berättelser om olika tolkningar av ett par utrymmen och mytbildningen kring dessa – exemplen var den kryssvälvda salen och den källare som man lär ska ha funnit skelett i. En verkligen sevärd utställning alltså, vid sidan om den fina basutställningen. Under sommaren jobbar även arkeologerna vidare I ruinerna, så dessa torde gå att bongas där fastän jag inte råkade se någon – troligen var de på lunch just då jag ju även hade lunchrast och besökte stället.

Sedan var det dags för mitt obligatoriska besök i Åbo domkyrka – jag går dit varje gång jag är i Åbo, om jag kan. Och man kan verkligen överraska sig själv ibland – nu lade jag för första gången märke till en minnesplakett (se nedan), som funnits där sedan 1995 – nämligen en minnestavla uppförd av Viborgare över Knut Posse (d. 1500), som är begraven i domkyrkan. Plaketten är på en sidovägg i norr, fastän han lär ska vara begraven vid högaltaret. Plaketten firade 500-årsjubileet av den s.k. Viborgska smällen 1495. Kuriöst nog hänger minnesplaketten i kapellet för Heliga Lekamen, alla änglar och Heliga Birgitta! Så det är mödan värt att besöka även bekanta platser på nytt.

.

Arkivresa till Uppsala

Tisdag 2.8.2011
Uppsala

Igår reste jag från Helsingfors till Stockholm med båt för att göra en snabbtitt i ett arkiv vid Uppsala universitetsbibliotek. Samtidigt skulle jag få några dagar forskningsledigt från familjen, så ett par böcker hängde även med i bagaget.

Idag gick resan med tåg mot Uppsala, där jag besökte Carolina rediviva (se bilden ovan) och Sven Stolpes arkiv för en miniartikel, vars material består av några brev som jag stötte på då jag gjorde min doktorsavhandling. Ämnet behöver dock litet mer bakgrundsfakta än vad jag först trodde, men det måste jag bygga mer på igen tillbaka i Helsingfors. Detta är dock vad jag mest älskar med detta yrke: att få fördjupa sig i något, någons berättelse, någons kvarlämnade tankar, se vad det länkar till mer allmänt, eller helt kuriöst. Men en fornforskare bör även vara lika intressad av nuet. Förutom arkivet var det nämligen även människor jag ville möta.

I Uppsala stämde jag träff med Åsa Larsson, vars blogg jag hittade vårvintern 2010, och hon har även följt mina tweets och min blogg tillbaka. Det var fint att få möta en webbkontakt face to face och inte bara face book så att säga och det var kul att inse hur mycket man kan diskutera på bara en flyktig fika (vi gick alltså på kaffe, som vi säger i Finland) i bibliotekskafét: om humaniora i Sverige och Finland, om kvinnan som forskare, om musei-, arkeologi- och universitetsarbete etc. Vi kunde konstatera att webben är viktig för oss: en chans att etablera nya kontakter utan en medlande part så att säga, utan direkt. Via twitter kan man ju exempelvis följa just de man vill – jag följer t.ex. arkeologer eller museer etc. runtom i världen och kan följaktligen bara se positiva sidor i sociala medier, åtm. för tillfället. :)


Det vare roligt att röra sig i en bekant stad som Uppsala igen. Här har jag gjort många fina arkivfynd, här har jag varit på inspirerande nations- och forskningsresor flere gånger förr. Mellan domkyrkan och biblioteket ligger dekanhuset (Uppsala universitet) där jag faktiskt hållit ett föredrag år 2003, om Birgittaforskningen, för Kyrkohistoriska föreningen (se ovan). Innan jag reste hem igen, måste jag natruligtvis och ta mig en sväng till domkyrkan och de bekanta kapellen. Särskilt det kapell, där en Birgittarelik finns och gravstenen för Birgittas far Birger (se den mörka bilden nedan). I samma kapell finns också kung Eriks reliker, som betytt allt för denna plats. I ett annnat kapell fanns dock minnen över moderna välgörare i form av en utställning över Dag Hammarskölds liv. Det har gått 50 år sedan hasn död i år. Något att begrunda. Utanför kyrkan, vid absidet står flera runstenar på rad och vittnar om platsen betydelse och ålder. I bakgrunden finns nyare byggnader, av vilken en är viktig för mig, dvs. Värmlands nation, där jag haft kul så mången gång (tegelbyggnaden längst t.h. på bilden nederst).




Tillbaka i Stockholm träffade jag en gammal skolkompis, som gör karriär i staden. Vi gick ut och äta på Södermalm, som verkar vara en livfull trendstadsdel i likhet med Berghäll hemma i Helsingfors. Jag råkade också ha tur med bussen som gick tillbaka till hotellet i Värtahamnen – den linjen råkade precis passera Söder, så snart var dagen all och forskarmamman tillbaka i hamnen igen.

Julstädning

Sedan flytten 2009 har jag inte haft tid att gå igenom mina mappar och högar med papper ordentligt. Nu inför jul, utan stress av avhandlingen som blev klar, beslöt jag gå igenom allt. Jag gjorde sentimentala fynd från gångna år: olika papper och anteckningar från Birgittajubileets 2003 tider, gamla gratulationsbrev för stipendier, som gjorde att det stack till i hjärtat (månne jag får några sådana mer i framtiden nu när jag "bara" är historiker, inte längre doktorand vid ett universitet?), gamla vykort av vänner som gått hädan, foton jag glömt lägga i album etc. etc. Lösa papper som jag arkiverat i mappar under termen "blandat". Hittade även fina saker: vår ämnesförening Historicus' tidningar i nästan komplett serie från 90-talet till början av 2000-talet, nationstidningen Terra Nova i dito serie, några resedagböcker från lärostolens historia resor under 90-talet, med bevarade inträdesbiljetter, kartor etc. Men det gav även en glädjekick - vad kul det varit, studierna och studielivet!

Varför är jag inte längre lika organiserad som jag tycks ha varit ännu för mindre än tio år sedan, och sparat fina saker? Jag är i varje fall glad att jag numera lyckas spara ens en del: en kopia av inbjudan till min disputationsfest, menyer etc. från Mikkos promotion i våras - ja, till och med hans lagerkrans har lyckats undgå barnens nyfikna fingrar. Några glada minnen kan väl dessa små ting väcka efter några år, hoppas jag.

För det är uppenbart att man behöver minnen, men tyvärr är det väl de mest osannolika som är de viktigaste, åtm. gällande en "vanlig" person som den avdankade akademikern. Först senare verkar man se vilka som var verkligt viktiga i förhållande till de andra. Man måste sålla och med god tur sållar man ut de "rätta", men det måste göras helt på basis av känslor, någon logik tycks det nämligen inte finnas. Lättast är väl ifall någon annan kan göra det, så som är fallet i de flesta bevarade arkiv jag påträffat, t.ex. Amos Andersons, som sållats efter ens död. Jag antar att han gav några direktiv för ungefär vad han ville bevara, troligen sållade han redan under sin livstid, men förvånansvärt mycket fanns dock kvar, till och med kvitton från diverse evenemang etc., som i ett större sammanhang har varit informativa.

Julstädning kan med andra ord bli en hel vetenskap om hur arkiv bildas och vilka minnen som bevaras. God jul kära ni!