Dies medievales 2012 dag 2 - grande finale

Dag två, igår, av Dies medievales 2012 i Åbo, inleddes klockan 9 med dagens första key note, som hölls av Kaisa Häkkinen, som är filolog (finska). Föredraget berörde Finlands skriftspråks utveckling innan Mikael Agricola - synnerligen intressant, eftersom Häkkinen genast inledde med att dementera många myter om hur "Agricola skapade finskan" och dylika galenskaper som florerade under jubileet 2007. Det förefaller nämligen som om medeltiden i hög grad påverkade finskans utvecklingen inte minst på grund av att en skriftlig kultur kom hit på latin och småningom på svenska. I och med att läsning och skrivning började förekomma (skolor i städerna), finländare reste utomlands för att studera och böcker cirkulerade bör man förstå att samhället i högsta grad var flerspråkigt: finska dialekter, svenska dialekter, latin, lågtyska, samiska, estniska... Så ifall någon till svenskan och samiskan, för att inte tala ryskan, negativt inställd politiker skulle fråga oss forskare, skulle vi med lätthet kunna säga att Finland - hittills - varit ett flerspråkigt land. Och jag måste ju naturligtvis nämna detta här. Historia är nämligen politik. Men för att återgå till Häkkinens föredrag visade hon upp intressanta exempel på hur finskan till och med skrivits under medeltiden, t. ex. i en tysk urkund, där man uppenbart lånade biskop Magnus Tavast: "Mÿnna thachton gernasts puho somen gelen Emijna daijda." Häkkinen ansåg det hänvisade till vad en gäst i Finland kunde säga - dvs. förklara sin okunnighet i finskan. Kuriöst! Med andra ord fick man en bild att Agricolas tryckta verk sist och slutligen var en sorts slutpunkt på en lång utveckling - upplysande!

Förmiddagens sessioner vidtog, varpå jag valde att gå och lyssna till doc. Tuomas M. S. Lehtonens projektgrupps historiker som presenterade sitt projekt och sin forskningsämnen. Lehtonen leder alltså ett projekt på Finlands akademi och i hans grupp ingår tre historiker och tre folklorister: det handlar om den muntliga kulturen i Finland och synen på detsamma (Oral and Literacy Cultures in Medieval and Early Modern Baltic Sea Region). Efter presentationen vidtog hans egentliga tema, dvs. att berätta omen dikt ur Piae cantiones, som vi först stämningsfullt fick lyssna till från webben - praktiskt. Det handlar om sången som beskriver bland annat biskop Henriks martyrium. Lehtonens föredrag har också nyligen utkommit i skriftlig form.

Efter Lehtonen följde doktoranden Linda Kaljundis (Tallinn/Helsingfors), som var en mycket tänkvärd odyssé i 1800-talets estniska historiesyn och skapandet av nationella arkiv. Behovet att forma en nationella historieskrivning, som inte förlitade sig på de tyska krönikorna om Baltikum, var stort och man samlade in folkloristiskt material, arkiverade och utgav det i hopp om att skapa en historieskrivning som betonade ett "prekolonialt" Estland och dess storhet. I fronten stod C. R. Jakobson som på 1860-talet betonade att både folkloristiken och arkeologin måste erbjuda alternativa källor till Henrik av Lettlands krönika. I slutet av 1800-talet var historikerns historiesyn en form av hybrid: man tog hänsyn till folkloristerna, men gjorde även nya översättningar och utgivningar av Henriks krönika och använde även den. Mycket givande! Själv fick jag insikten om att också jag bör granska den tyska historieskrivningen och källutgivningen närmare och utreda hur den påverkat de finska fornforskarna... Och snart får vi säkert höra mer av Kaljundis forskning också!

Sessionens sista föredrag hölls av doktoranden i ekonomisk historia, Ilkka Leskelä, som höll en utomordentlig presentation om sitt forskningsämne. Han hävdar att då skri- och läskunnigheten spred (folkspråk som lågtyska och svenska) påverkade detta även handelns tillväxt på 1300-talet. Leskelä gav många exempel på hur det kunde ha fungerat och det hela verkade faktiskt intressant. Det är även lysande att en humanist/statsvetare vågar ta sig an svåra ekonomiska frågor och synen på deras historia - well done! När Lekseklä doktorera får vi sedan se mer av helheten som han nu endast gav en ytlig inblick i.

Eftermiddagens key note hölls av en annan utländsk guest star, professor Eric Palazzo, konsthistoriker från Poitiers/Los Angeles. Han beskrev utifrån ett manuskript konstens funktion och beskrivning av sinnena. Manuskriptet härstammade från St. Martins kloster i Pyrenéerna och dateras till ca 1100. Vi fick veta att manuskriptets bild, som har två delar - en övre med Kristus Maiestas Domini med Jungfru Maria och St. Martin samt de fyra evangelisterna och en nedre med en bild av en kyrka med knäböjande män och kvinnor och en präst som svänger ett rökelsekar. utgående från kombinationen av olika detaljer med medeltidsfromheten kan vi förstå bilden hänvisa till sinnena: som hör klockorna, känner doften från rökelsekaret och får visionen av Kristus som de vill vidröra. Mycket intressant! Bilden är även apokalyptisk i och för sig, men det uppenbara visandet av en sorts rörelse var intressant att få en denna tolkning.

Efter kaffet, som bjöds på av historiestudenranden i Åbo, var det dags för den sista sessionen jag deltog i, som avslutade konferensen. Doc. Tuomas Heikkilä, även nyutnämnd direktör för IRF (Villa Lante), fick presentera resultaten av sitt fleråriga projekt att gå igenom, undersöka och digitera den medeltida fragmentsamling vid Nationalbiblioteket. Redan under projektets gång kunde flera frukter "plockas" och en diger bok utkom redan för två år sedan. Projektet avslutade i år med en fin utställning vid NB och fantastiskt bra webbsidor om medeltiden också - och dessa förblir förhoppningsvis kvar. Fragmenten är även nu tillgängliga för forskning på ett helt nytt sätt. Samtidigt gav Heikkilä prov på medeltida textfragment och alla de material de arbetat med. Resultaten är verkligen intressanta och man får hoppas att de sipprar ner också till skolböckernas nivå så for som möjligt. För dylika projektresultat BÖR få påverka vår historiesyn. Det verkar som om den litterära kulturen på medeltiden haft olika faser, ungefär enligt följande: 1) böcker har importerats från England, Tyskland, Frankrike etc.; 2) på 1200-talet ökar bokproduktionen i det svenska riket, så att böcker även sprids till den östra rikshalvan; 3) 1300-1400-talet förekommer "inhemsk" kopiering av böcker i Åbo stift och till och med egen litteratur (den tidigaste är redan från 1200-talet, dvs. de äldsta belägget för S:t Henriks liturgi och legend, fastän skrivarna trol. utländska). Böcker producerades främst i Nådendals kloster, vid biskopssätet och i skolorna i Åbo samt i domonikanerkonventet. Summa summarum: då Missale Aboense trycktes 1488, vår fina inkunabel, hade Finland redan en blomstrande medeltida bokkultur.

Sessionens följande föredrag hölls av doktoranden Jesse Keskiaho (som skall doktorera 22.12 - håll utkik!), som talade om dominikanernas bokproduktion i början av 1400-talet, främst i Åbo. Det finns otroligt få källor om själva konventen, men bokproduktionen går att granska eftersom de verkar ha idkat bokproduktion. Genom flera paleografiska metoder går det nämligen att se att många verk går att knyta till ev. samma skrivare och på det sättet härröra sig från en möjlig grupp med skrivarutbildning i Åbo stift.

Nästa presentation hölls av doktoranden Jaakko Tahkokallio, som skall doktorera i början av nästa år. Han talade idag om mässböcker i Åbo stift som Missale Aboenses föregångare vid mitten av 1400-talet. MA påstår att "det fanns få mässböcker", men det är uppenbart en understatement. Från 1400-talet har nästan 400 fragment av mässböcker bevarats och vid en närmare granskning kan man till och med identifiera att de bär likheter som även antyder att dett funnits en grupp skrivare och dekoratörer som arbetat med samma verk - en "skrivarstuga" vid mitten av 1400-talet. Mycket kvarstår dock ännu att forska i - senare tillägg från prästerna: böner etc. som kan ge info om hur verket använts då det varit i församlingens bruk, noterna borde gås igenom etc. Det var ju glädjande på ett sätt att höra, att kommande historikergenerationer ännu kan ha glädje av de digitaliserade fragmenten.

Sessionens sista föredrag - och konferensens - hölls av doktoranden Ville Walta, som jämfört fragmentsamlingen vid Uppsala universitetsbibliotek med den i NB, Helsingfors. På många vis kan man spåra Vadstenabibliotekets historia ur fragmenten såväl som ur de bevarade böckerna. Bland skrivarna har det funnits både bröder och systrar och på många paleografiska vis kan man få ett hum om vilka texter som bär liknande drag och få en uppfattning om deras härstamning. Även i samlingen vid Helsingfors finns många intressanta fragment som tydligt härstammar från biblioteket i Vadstena, t.ex. en del av en text av mystikern Henrik Suso som översatts till fornsvenska. med andra ord är fragmenten ett fungerade bevis på att det är möjligt att undersöka de medeltida klosterbiblioteken.

Och så var DM 2012 över. Och det var lika ljuvligt att se bekanta ansikten, byta nyheter och höra inspirerande föredrag som alltid förr! Tack till arrangörerna, Glossa, SKAS, Åbo universitet och ÅA med först och främst TUCEMEMS, och särskilt då Meri Hienonen och Marika Räsänen - ni gjorde en fantastiskt lyckad konferens! Det var härligt att byta nyheter med kolleger och fantastiskt att få så många aha-upplevelser av föredragen. Och för en person i "Birgittapartiet" var det ju speciellt roligt med så stor fokus på birgittinerna.

"Birgittinskt" på Dies medievales 2012 - dag 1

I ottan föll snö, och jag begav mig förväntansfullt mot tåget till Åbo och Dies medievales vars program i år nästan kunde påstås varit “birgittinskt” - programmet var mer eller mindre fullspäckat med föredrag relaterat till Birgittaforskningen, vilket var otroligt intressant för mig som medlem av det Päivi Setälä alltid kallade “Birgittapuolue” (B-partiet). Temat för årets konferens tangerade lärdom, läsning etc.

Med nöd och näppe hann jag fram till den inledande föreläsningen av alltid lika sprudlande professorn Outi Merisalo. Hon behandlade ett verk jag hört om förr, De spermate, vilket även fick sin förklaring – Päivi Pahta från Helsingfors har editerat verket på Middle English, nämnde Merisalo – och det var otvivelaktigt Pahtas föreläsningar jag kunde dra mig till minnes i detta avseende. Texten ingår i den medikala sfären och är en intressant inblick i medeltidens lärda värld men de olika manuskripten med kopieringsfel etc. ger även många hänvisningar i hur texten spreds och således kunde påverka detta lärda universum. Merisalo redogjorde för paleografiska detaljer kring verket och dess spridning. Jag vet ingenting om detta forskningsfält och därför är dylika föreläsningar av experter på kongresser otroligt viktiga för allmänbildningen. Och det är ju så otroligt fascinerande! Bara att få se en detalj i ett manuskript i Basel som visar magister Nicolaus ex libris med hans profil!

Den första sessionen jag åhörde denna gång handlade om Jöns Budde. Kristina Nikula redogjorde för frågorna kring Buddes språk, forskningshistorien kring dessa frågor och om sina egna slutsatser till detta. Kanske Budde inte alls härstammar från Österbotten utan är anknuten till ätterna Ille och Renhuvud – eller kanske inte? I alla fall stack Nikula hål på en del sega myter om dessa antaganden och vi får hoppas att vi snart får nya teser kring detta. Sessionens andra föredrag hölls av doktoranden i filologi Mikko Kauko. På ett tydligt sätt redogjordes om Buddes språk, latin och klassiska bildning och hur de utkom till synes iI hans mer eller mindre poetiska översättningar. Kauko tyckte det är uppenbart att inslag av kanslistil ger vid handen att Budde kanske hade en bildad bakgrund och också rentav ett helt liv som föregick hans tid som klosterbroder. Latinet inte, såklart, att Budde inte skulle ha varit en mycket välutbildad man. I hans texter finns ett av de äldsta försöken att skriva hexameter på svenska, bara för att nämna att han ändå är både viktig och intressant.

Sessionens sista föredrag behandlade inte längre Budde, utan systrarna i Syon Abbey, men teol.mag, doktoranden Leena Enqvists föredrag lämpade sig väl mer än väl här. Boklärdheten bör ses som viktig I frågan om nunnorna, eftersom den verkar ha varit en del av den spirituella statusen – boken sågs som Guds väg att tala till människorna. Enligt Enqvist är det uppenbart att nunnorna läste högt, men även för sig själv. Vid en granskning av materialet från syon Abbey, framkommer pikanta detaljer. I The Mirror of Our Lady finns råd för läsning, som kan sprida ljus över detta: man skulle välja vad man läste, läsa det med rätt inställning, förstå vad man läste och ha klart för sig vilka motiv man hade för läsning samt ta reda på vad bokens syften var – och ifall man inte förstod detta, skulle man fråga om råd. Dessa råd syftar tydligen på att nunnorna även läste för sig själv. Men mer om detta får vi säkert höra även i framtiden, när Enqvists forskning framskrider.

Eftermiddagens key note hölls av Roger Andersson från Riksarkivet i Stockholm – han leder nämligen ett stort projekt: en nyutgåva av Birgittas uppenbarelser på fornsvenska. Han gjorde en mycket bra presentation av källutgivningens historia i Sverige och de olika skolorna inom filologin som berör källutgivningens principer: bör utgåvan vara monotypisk och välja bara en enda handskrift som grund och sedan utge den som den är så att säga, eller bör den vara syntetisk, baseras sig på olika förlagor, som först utreds paleografiskt och kodikologiskt varefter man strävar till att fånga den, egentligen försvunna, ursprungliga texten. I Birgittas fall är det den fornsvenska text och kanske skrev, kanske dikterade – alltså den kanske till och med måste ses som muntlig. Andersson strävar att följa detta syntetiska synsätt, fastän det även kritiserats från och till. Han tycker också att man kunde backa litet och inte låta “kärleken” till en viss handskrift skymma kärleken till den bakomliggande texten, vilket ju är ganska provokativt, tillade han.

Följande session jag deltog i handlade om krönikor, men även historiografi. Tiago Joãno Queimada de Silva höll ett intressant föredrag om krönikor I Portugal, som började produceras I klostern på 1100-talet – under tiden för den så kallade Reconquistan och därav starkt bundna till de politiska strömningarna, då de behandlade Portugals historia. Hovet hade ett behov av att skapa dylika krönikor mot Castilla y Léon (kastiljenarna) under 1200-talet. Aristokraterna vill även allmänt skapa genealogiska krönikor för att stärka sin hegemoni. Krönikorna hade en stor spridning och på 1400- och 1500-talet innehöll de en starkt politisk, mystifierad bild av Portugals kungahus. Dessa har ännu inte undersökts I någon högre grad, menade forskaren, vilket ju lät mycket lovande.

Följande föredrag hölls av Miika Kuha från Jyväskylä, som jämförde två venetianska krönikor av vilka den enas skapare är känd, Benintendi dé Ravagni, som hade nära kontakt med Petrarca på 1300-talet. Det finns två versioner bevarade av denna krönika som skapades för dogen och det har dessutom antagits att Ravagni kunde ha skrivit även en annan krönika. Kuha kunde dock, efter att ha demonstrerat sina jämförelser, konstatera att dessa krönikor inte kunde ha varit skrivna av samma person. Det gick med andra ord inte att lägga till ännu ett verk i Ravagnis cv denna gång.

Sessionens nästa föredrag hölls av doktor Mari Isoaho som för tillfället verkar i Helsingfors universitets forskarkollegium. Hon berättade om de östliga krönikorna och främst om en krönika hon kallade “primär” och dess bild såväl av Rus som av deras härskare, närmast Svetopold Mikael, som var sin beskyddare, ärkeängeln Mikaels, namne. Kristendomen var bokens religion även i Östeuropa och mot detta framställdes stäppens folk som “hedningar”, som besegrades genom ärkeängeln försorg. I krönikan hade texterna apokalyptiska drag och hänvisade till den siste härskaren Mikael etc. Idén var nomen est omen och Mikaels namne skulle ju slå hedningarna, med hjälp av de himmelska härskarorna. Ett bra föredrag och mycket bildande, eftersom det verkade som en utomordentlig motvikt till de tidigare föredragen förankrade i den västeuropeiska bokkulturen.

Men det var sessionens sista föredrag jag själv personligen såg mest fram emot: kollegan inom medievalism, doktoranden Heta Alis (Åbo univ.) föredrag om 1800-talsuppfattningarna av krönikören, Gregorius den store från merovingernas hov. De franska historikerna kunde nämligen inte kringgå Gregorius bok om kung Clovis etc. då de ämnade skapa nationens historia eftersom Gregorius har få rivaler och dessutom sågs som en kollega i en annan tid. Detta kollegiala förhållningssätt till den 1300 år tidigare verkande Gregorius påverkade historikerna. Han kritiserades som “naiv” p.g.a. sin mirakeltro etc. - på ett vis togs han ur sin tidigmedeltida kontext till 1800-talet i detta avseende. Beundrade 1800-talshistorikerna även Clovis som den “förste merovingern” också tack vare att de tog intryck av Gregorius? Det verkar som Gregorius inte enbart sågs som en källa, utan alltså, en kollega. Det kommer att bli intressant att höra vad mer Ali kommer fram till gällande den franska historieskrivningens syn på merovingerna, eftersom redan detta lät mycket lovande och intressant.

Den första seminariedagen avslutades med en mycket givande paneldebatt, som berörde temat den “Nya medeltiden”, som även är någon form av projekt eller nätverk – det framkom inte riktigt tydlig vad, men det kommer vi säkert att få höra mera om framöver. I panelen satt prof. Jukka Korpela (Östra Finlands universitet), doc. Tuomas Heikkilä (Helsingfors universitet), Nina Lepokorpi (Åbo museum) och som ordförande verkade doc. Marko Lamberg (Åbo Akademi). Först presenterade panelen sig själv och sina idéer och tankar om många viktiga frågor av idag, och främst steg återigen frågan om hur vi skall kunna samarbeta mellan de olika disciplinerna för medeltidsforskning och hur vi skall lösa frågorna kring popularisering. Heikkilä hade utomordentliga goda kommentarer, men jag antar att hans optimistiska inställning påverkar här: fastän forskarna utsätts för nya krav, måste vi ha kvar något från den traditionella forskningens dagar – källkritiken och ett öppet sinne. Väl sagt! Det öppna sinnet just leder till nya modiga frågor, nya modiga tag och nya modiga tolkningar, vill jag tillägga. Korpela betonade vikten av att vi lägger oss aktivt I hurdan historiebilden och historieuppfattningarna är och tar vår plats som experter här – annars fortsätter gamla syner och föråldrade tankar att florera och påverka samhället. I museerna fanns länge en motstridig syn på popularisering, men den nya museipedagogiken har brutit många barriärer. Inte minst den förnyade Agricola-webben kommer säkert att påverka oss och vårt förhållande till den breda allmänheten – får man hoppas. Men en del kommentarer underströk även de problem som finns inom den akademiska världen – att det fortfarande inte finns professurer I medeltidshistoria och historisk arkeologi, bara för att nämna några exempel. Så sant! Museiverket gör heller ingen forskning längre, påpekade en frustrerad forskare, utan skriver “viranomaistyöstä tukevia selvityksiä” i en allt mer byråkratisk miljö. Det är skrämmande att höra hur dylika koncept skapas och själva språket stöder den byrkåkratiserande trenden – huj! Diskussionen var mycket givande, men kvällens middag kallade – vi blev dock lovade att få fortsatt debatt senast i januari 2013 på Vetenskapsdagarna i Helsingfors. Fint!

Kvällen avslutades på Aboa vetus, där vi först fick vara med om en högtidlig sak – nämligen utdelningen av 2012-års hedersomnämnande, “Den ljusa medeltiden”. Årets pris gick till doc. Tuomas Heikkilä som med sina forskningar om Sankt Henrik och de medeltida fragmenten i UB:s samlingar, verkligen påverkat – belyst – synen på Finlands medeltid i positiv riktning. Utmärkt! Det var en glädjens dag för Heikkilä, eftersom han även utnämnts till IRF:s chef för de kommande åren, dvs. får se fram emot Villa Lante. Härligt!

När vi gick mot middagsplatsen exploderade plötsligt himlen I ett fyrverkeri – var det Dies medievales till ära!? Nej, det var strömmingsmarknadens – men inte mindre kunde vi medeltidsforskare också få njuta av skönheten som lyste upp mörkret lika starkt som paneldebatten som nyss avslutats. Middagen som avslutade kvällen erbjöd fina möten och god diskussion. När jag pulsade mot hostel Turku i snön slogs jag av en liten nostalgitripp: jag drog mig till minnes Turku urdur 1995 om hösten, då vi även hörde fördrag i Åbo unis auditorium och till och med bodde på samma hostel jag nu bokat rum på. Och hur jag älskade historia då, och hur jag älskar det ännu, efter 17 år i branschen. En sådan här dag får mig att innerligt önska att åren blir fler. Åtminstone morgondagen låg ännu framför mig.

"Vi är romare" - professor Klinges 75-årsseminarium

"Verk och inverkan" var temat på professor Matti Klinges 75-årsfestseminarium vid Helsingfors universitet idag. Hela lilla festsalen i huvudbyggnaden var fylld med förväntansfulla kolleger och elever, vänner och andra intresserade - flera hundra personer - då seminariet drog igång på eftermiddagen vid 14-tiden. Professor Henrik Meinander, som numera innehar den lärostol som Klinge verkade vid 1975-2001, inledde seminariet med sin välkomsthälsning och verkade också som dagens ordförande. Seminariet arrangerades av humanistiska fakulteten och alumniföreningen och som primus motor för arrangemangen stod doktor Kristina Ranki. Många eminenta talare var inbjudna och bland festpubliken sågs också kända politiska personer och kulturaktörer så som förre talmannen Paavo Lipponen.

Professor Juha Siltala inledde med att diskutera Klinges historiesyn i frågan om hans syn på Finlands historia som en elitens historia: som exempel nämndes universitetshistoria ur den Tengströmska släktens synvinkel, och hur aktuell denna typ av forskning nu är idag. Siltala betonade Klinges retoriska grepp, där det teoretiska kunnandet bör genomsyra själva narrationen, inte bara finnas som påklistrade teser. Klinges sätt att skriva är inte heller schematiskt - "tillfälligheter och bovar" bör även få sin plats i historien. Dessutom är hans brutalismforskning 40 år före sin tid, t.ex. i boken om lojalismen och rysshatet. Klinges ideal som professor lever parallellt med forskningsintressena: den ideala professorn lever efter ett kall, inte för att kontrollera och kontrolleras. Klinges strikta etikett och hänförelse för seremonier kan vara en källa för löje, men bör uppskattas: Klinge gör variationen mellan rollerna större - "genom niandet kan vi senare bli du med varandra". Hans verksamhet genomsyras framför allt av omsorg om kollegerna och eleverna, menade Siltala, och detta kan vi nog vara ense om - alla vi i festpubliken.

I likhet med Siltala framhävde också professor Risto Alapuro, i nästa föredrag, Klinges syn på den ryska tiden, där han enträget betonat det lojalistiska draget. Alapuro gjorde betraktelser kring Klinge som intellektuell och hans intresse för intellektuella personer i historien. I Frankrike är en intellektuell intresserad av mänskliga rättigheter, föpliktelser etc. och är inte strikt bunden till sin egen vetenskapsgren, utan uttalar sig gärna i offentligheten. Klinges publicerade essäistiska dagböcker är redan dokument över sin tid och ger en god bild av en intellektuell som blandar sig i skeendena. I detta fall är Klinges ideal också en "lojal statsintellektuell", så som han i boken "Den politiske Runeberg" (2004) skriver. Klinges förhållande till forskningsobjekten genomsyras av en strävan efter föreståelse och medkänsla (detta är ju det hermeneutiska idealet, kunde man påpeka!), där objektet ställs i en större kontext, t.ex. den finska historien mot den allmäneuropeiska. Genom Runeberg lyckades Klinge belysa en hel epok, påpekade Alapuro. För Klinge är det finska - det europeiska inte motsatser som i mången fennomansk historiesyn, utan värd en närmare granskning, ur universella principer.

Docenten och utrikesministern Erkki Tuomioja höll härefter en mycket inspirerande utläggning om KLinges provocerande historieskrivning med Kejsartiden som exempel. Klinge har inom historieforksningen vid slutet av 1900-talet fått igång en debatt som brutit den konsensus som dittills rått om synen på Finlands historia, genom att framföra sina egna, välgrundade argument. Tuomioja fokuserade på den debatt som Klinges verk Kejsartiden (1996) väckte - redan namnet var provocerande i förhållande till tidigare forskning. Polemiken blev en form av dubbelexponering av en liknande debatt, som först tidigare i Finlands historia, gällande synen på Finland under 1800-talet: nation eller stat, bättre eller sämre under ryskt styre än svenskt. Tuomioja kunde synbart rörd konstatera, att Klinge har förändraqt vår historiesyn: "Om Matti Klinge inte skulle finnas, vore det skäl att snabbt uppfinna honom".

Efter en kort kaffepaus fortsatte seminariet med docenten Liisa Suvikumpus föredrag "Romani sumus", som tog avstamp i Klinge verk med samma tema som utkom för tjugo år sedan. Citatet är välkänt och har sammanbundits med en europeisk kulturidentitet som symboliserar ett universellt bildningsarv och dess kontinuitet, framför allt genom universiteten. Kärleken till alma mater, till forskningen och studenterna har varit viktig för Klinge, vars studieresor i Europa älskats av flera generationer kolleger och elever. Genom resandet blir man en del av kulturarvet och får uppleva historiska insikter, framhöll Suvikumpu. Hos Klinge förenas rationalitet och känsla, så att hans egna erfarenheter och allmänbildning bidragit till en förståelse av det förgångna, få förunnad: att växa till en kosmopolit.

Professor Jens E. Olesen från Greifswalds universitet, där Klinge utnämnts till hedersdoktor, gästade seminariet med ett föredrag på danska om Östersjöregionen och Klinges bidrag till dess forskning. Tidigare forskning fokuserade ofta på kusterna, då Klinge har kunnat se djupare och mer analytiskt på Mare Baltikums region - gestaltad som medelhavet hos Ferdinand Braudel. I boken från 1994, som översatte till otaliga språk, lyfte Klinge fram många aspekter, som ofta glömts bort inom senare forskning. Temat om Östersjövärldens europeisering var en enormt viktig del av den debatt som pågick, då de nordliga länderna politiskt höll på att ansluta sig till EU i ett postsovjetiskt klimat. De nationella regionerna sedda ur ett internationellt perspektiv har verkat som en inspiration för många forskare, konstaterade Olesen varmt.

Det ymniga programmet avslutades med en musikalisk stund, arrangerad av professor Eero Tarasti, själv vid pianot. En Romans i A-dur av Reynaldo Hahn framfördes efter en kort presentation. Hahn var Marcel Prousts nära vän, fastän antiwagnerian. I Hahns produktion ingår operetter, operor och kammarmusik, fick vi även veta. En stämningsfull avslutning på ett mycket lyckat seminarium.

Men vad skulle ett festseminarium vara utan sin huvudperson - allra sist var scenen professor Klinges. Han framförde följaktligen sitt varma tack och ville särskilt betona de olika språken som använts - finska, svenska, danska - och musikens. Mångfald är viktigt, menade han, som bekände sig som "histfillare" snarare än humanist ( - innan "humanistiska fakulteten" fick sitt nuvarande namn, kallades den "Historiskt-filologiska sektionen", och den studerade alltså Klinge själv vid i tiden, i en anda där historia och filologi var lika starkt sammanlänkade redan i namnet som också i andan). Klinge kunde slutligen konstatera, glad över vår stora skara och de fantastiska talarna, att närvaro är viktig - fuibus! Vi var här, tillsammans, vi upplevde också detta.

Många, långa, produktiva år önskas farbror professorn! Han leve, hurra!

Se även presentationen av Klinge och hans verk på svenska på Söderströms sidor.

Om Jac. Ahrenbergs syn på Finlands medeltid

Idag, för några timmar sedan. disputerade fil.mag. konstihistorikern Anna Ripatti förtjänstfullt om arkitekten Jac. Ahrenbergs restaurationsplaner av slotten i Viborg och Åbo, Finland. Som kustos verkade prof. Ville Lukkarinen och opponent doc. Ritva Wäre, som tidigare varit överintendent för Finlands nationalmuseum. Både Lukkarinen och Wäre har själva forskat i synen på restaurering och arkitekturens bruk av historia och legitimering av densamma i nationsbyggande syfte.

Ripatti inledde sin lectio med att citera studenten Z. Topelius (sedermera professor, författare och ideolog) från en dag 1843, då denne vistades vid Raseborgs slottsruin på sin väg till Sverige, och dryftade den forna, svunna kontakten med Sverige. Under 1800-talet blev det sedan aktuellt att upprätthålla dels det svenska arvet, dels legitimera den unga nationen Finlands egen historia. Ripatti hänvisade tankeväckande till synen på en släkts förflutna och intresset av släkthistoria och därmed även analogt en hel nations, ett folks, historia. Det fanns ett behov av att framhäva kontinuitet med det förgångna och då blev slotten eller borgarna historiebilder, där maktens linjer drogs mellan det förflutna och nutiden. Murarna symboliserade makt, stabilitet och ordning. 1800-talets nationalism samverkade även till att man såg borgarna ur ett försvarsperspektiv. Slotten blev även rum för museer och utställning, då de tidigare fungerat som statliga fängelser etc. Jac. Ahrenberg hänvisade i detta sammanhang ofta till "fädernearvet", ett tema som i olika variationer avspeglades i hans verksamhet.

Syftet med Ripattis avhandling, uppgav hon, är dock att presentera endast Ahrenbergs syn på Finlands medeltid åskådligat genom hans restaureringsplaner av Åbo och Viborgs slott - som aldrig realiserades. I hans historiesyn spelar den svenska tiden en stor roll och han värnade för att dess minne inte skulle försvinna, särskilt i östra Finland, däribland Viborg, vars slott var det synligaste minnet från denna tid. Ripattis resultat är att det verkar uppenbart att Ahrenbergs idé med restaurationsplanerna var att följa de svenska slotten, för att skapa tydliga gemensamma minnen från Vasatiden för Sverige och Finland. I hans Finlandsbild sågs landet skiljt från Ryssland, tillhöra väst - därför tog han modell av de svenska slotten och "nostrifierade" dem. Rollen han ville tillföra slotten, som ett svenskt arv, var problematiskt, eftersom borgarna symboliserade en militär makt man ogärna ville förknippa med den svenska överheten - Ahrenbergs syn företrädde eliten, som han själv tillhörde. Ripatti avslutade med att påminna om att detta är aktuellt igen: att diskutera värden förknippade med kulturarvet, hur det kan utnyttjas i förhållande till en ny nationalism etc.

Opponenten Wäre inledde med idel beröm: Ripatti har tagit sig an ett svårt ämne, en svår person, men behandlat ämnet med öppet sinne. Litet kritik var av nöden att framföra, dock litet krystat, varför Wäre kommenterade de långa bilagorna och de långa fotnoterna. Ripatti kontrade dock med att förklara sina val och hur de hängde samman med själva forskningsprocessen. Huvudsaken är ändå, tyckte båda, att all väsentlig information kom med i avhandlingen, fastän bifogad. Beröm fick även Ripattis digra källmaterial: hon har använt sig av olika samlingar i över 20 arkiv i Europa! Även språket och de över 240 bilderna fick beröm - fint! Tyvärr behandlade Wäre metoden mycket kort, alltför kort i mitt tycke, men diskuterade en aning om A. Renans syn på nationalism, väl så. Ripatti framförde något viktigt som vår generation tampats med: att inte kategorisera forskare/aktörer politiskt lika drastiskt som tidigare forskare, t.ex. inte dela in dem radikalt i fenno- eller svekomaner. Jag tyckte Wäre verkade ha problem med detta, men antar att det beror på just denna vår generationsklyfta, eftersom många av oss yngre forskare definitivt kommit till samma slutsatser som Ripatti. Men, det är ju klart, en så här lyckad och välskriven avhandling är nästan omöjlig att kritisera - enda möjligheten är att krysta fram någonting allmänt eller formellt.

Patrimonium-termen, som Ripatti, ägnat mycket arbete, diskuterades tacksamt, och till skillnad från "heritage" (arv) tyckte Ripatti att "patromonie" (arv) mera gäller arvet framåt i tiden, inte enbart det arv som ärvts, så att säga. Enkelt, men komplicerat. Temat tangerar mycket museer - interiörerna, pedagogiken, funktionen, men detta diskuterades sedan inte närmare. Exteriörna, tornen, silhuetten sågs nämligen viktigare än interiörerna för drygt hundra år sedan - detta hör även starkt ihop till det vertikala idealet i stadspaleringen, intresset för medeltiden, som rådde under Ahrenbergs tid.

Som representant för fakulteten ville prof. Laura Kolbe lägga fram en kommentar om Ahrenbergs nätverk och bakgrund, som troligen även påverkat hans historiesyn, dvs. det viborgska, och främst om studietiden i den Viborgska avdelningen - gott! Ripatti hade valt att utesluta avdelningens arkiv och möjliga uppgifter därifrån, eftersom avhandlingen fokuserade på restaureringsplanerna, men erkände att Ahrenberg var aktiv i Pro Carelia -rörelsen vid sekelskiftet 1900, och i själva studentnationen är slottet en viktig minnesplats - festen "Viborgska smällen" firas år efter år.

Inalles var allt över på futtiga 1,5 timmar - strålande! Man hann knappt lägga sig in i temat, förrän det redan var slutbehandlat. Jag hade önskat litet mer frågor och svar och diskussion om metod, och kanske något mer om historiesynen, men detta får jag väl läsa närmare om i själva texten. Ripatti klarade sig fenomenalt fint!

Själv skrev jag i min egen avhandling (s. 286-287) från ifjol om "nostrifieringen" (med hänvisning till Max Engman om minnen från 1809, som Ripatti även citerade): i min fallstudie var det frågan om minnesplatsen Nådendals klosterruiner. Nådendal sågs i min studie tydligt även som en bro till Sverige bland forskarna och aktörerna - även de utanför J. R. Aspelins krets av Helsingforsare. Utanför denna krets fanns även viburgenserna som Ahrenberg, i likhet med de vestfinnar jag granskade. Detta tål definitivt att undersökas närmare. Jag tog inte nämligen heller i betraktande det digra materialet i avdelningarnas arkiv, men skall nu granska det närmare. Förhoppningsvis lämnar Ripatti inte heller Ahrenberg, utan spinner vidare på denna intressanta persons produktion och förhållande till skapandet av Finlands historia.