Boken om barnlöshet

Det är verkligen fint att vi fått en bok och barnlöshet eller -frihet - jag läste den fort, slukade den, så medryckande var den. Grät en skvätt då och då, eftersom många av skribenterna berättade mycket personligt om sina känslor. Det är lika viktigt som alla guider till moderskap, minsann.

Personligen ser jag barnen som gåvor. Tre har vi fått hittills, och två har vi tills vidare fått behålla. I likhet med många av skribenterna, som dryftar över hurdana de vore om de hade barn - troligen inte som nu, så har jag för länge sedan insett att barnen skapar vuxna och det är i sanning en gåva. Å andra sidan, om man får leva, åldras, förändras man ju med sina nya upplevelser för var dag. Vägen kan ju gå vart som helst.

Personligen ökade min motivation till att skriva min egen big book klar just i.o.m. att jag fick barnen. Susanne Ringell kallar det "spontant vuxendop", och att det inte sker lika naturligt om man är barnfri, men att man får det på en annan väg, kanske inte den man tänkt sig, dock. I vår bekantskapskrets finns par som inte är intresserade av att få barn, men nog av sitt arbete, sitt yrke - och varför kan inte den press som sker inför en disputation, själva händelsen och dess efterverkan, även ses som en form av vuxendop. Jag kan väl påstå att också examen för yrken etc. kunde bli dylika, men det varierar ju högst personligen. För mig var det i sanning underbart att doktorera, men inte gick det upp mot barnen. Å andra sidan var det annorlunda än födslarna, en sorts mental födsel, ett vuxendop - och de olika företeelserna kan verkligen inte jämföras, nej. Ringell skriver om att få barn, eller som hon föreställer sig det: "man får en ny blick, man får en inblick och man får en utblick." Barnlösa får utvecklas som människa genom annat, påstår hon. Och visst kändes det så för mig även att bli magister, då jag ännu inte hade barn - så här i efterhand kändes det större än att bli doktor, liksom. Men då hade jag redan två små och en ängel.

Lotta Moring skriver om att hon blivit ledsen, då många mödrar påstått att "moderskap ger kvalifikationer som borde ge mammorna pluspoäng i arbetslivet". Dystert, inte snällt att poåstå så och inte sant heller. Personligen förändrade moderskapet mig närmast mentalt, men lika multitasking har jag alltid varit - även före barnen - bara som ett exempel. Moderskapet fick mig personligen dock att sluta flumma omkring och fokusera på det som var viktigt - att bli klar med examen, att göra bara de jobb jag gillar och orkar med etc. Kanske jag fick litet mer bassjälvförtroende i ryggmärgen, men ännu dalar det ibland ändå. Men lika viktig som barnen är även partnern, det ses också i denna bok i många berättelser. Ett bra parförhållande är viktigt, om man vill ha ett sådant, och om man råkar ha turen att finna honom/henne. Våra barn är så fina också just för att vi får dela på dem, liksom.

Ann Sandqvist skriver om allt det svåra med in vitro fertilisation. In vitro = i glas, får mig genast att associera till hur fragilt det är, livet. Rörs till tårar. Och så blir man väldigt glad att det är möjligt, underverken. I sanning en mätare på vår fantastiska civilisation (om IVF-metodens historia har förresten prof. Christer Nordlund skrivit, om man vill bekanta sig med hur 1900-talet förändrat våra möjligheter), något värt att tänka på.

Sanna Karlssons berättelse om vägen till sin lilla adoptivpojke var underbar, speciellt eftersom vi har adoptivbarn i släkten. Det var en hård grej för släktingen att inse att det inga biologiska barn skulle bli - jag känner igen detta hos skribenterna också i denna bok. Sanna gav mycket konkret uttryck för sina känslor, och det var ändå en historia med ett vackert slut - tack för att du vill dela den med oss.

Många av skribenterna anser sig känna sig ensamma, se bara gravida eller barnvagnar på stan. Jag kände det även så när jag var 20+ och första gången funderade över om jag någonsin begåvas med barn någon gång. Men ändå, framför mig ligger en hel bok fulla av dessa som känner sig mer eller mindre ensamma. Det slog mig att barnlöshet/frihet alltid varit och alltid kommer att vara en naturlig del av vårt samhälle, det bara är så. Kanske det är synd att kvinnor, som de skriver i boken, ofta pressas till modersrollen, vilket är sorgligt. När har vuxna kvinnor slutat var bara människor överlag? Monica Fagerholm säger det fint: "På bilder i reklam och i tidningar så är det nästan undantagsvis mannen eller pojken som får representera Människan i verksamhet - det icke-könsbundna varandet och synligheten i världen. I böcker och på film är det männen som är de som handlingarna cirklar kring. Inte för att de är män företrädesvis, de är dem som både den manliga och kvinnliga publiken förväntas identifiera sig med. [---] Mamma-rollen är den enda som är klar och tydlig. Så länge det är så är det svårt att tala om riktiga val." Ja, tyvärr. Vi kvinnor kämpar för att få synas, antingen vi är barnfria eller barnrika. Men, man kan ju inte ge upp: för sin dotters skull måste man fortsätta kämpa.

Boken handlar om att möta och bli bemött, om vårt behov av att som människor få vara jämlika, känna, tycka, tänka, längta. Rekommenderas med andra ord för alla som berörs av temat, är man antingen barnfri eller barnrik.

Med eller Utan?

Alltså, nu måste jag gå till bokhandeln och skaffa antologin Utan - två av författarna presenterades i veckans Kyrkpressen på ett mycket intressant sätt. Och jag kan inte låta bli att kommentera igen.

Det verkar gott att det överlag diskuteras: föräldrarollerna eller en vuxenroll som barnlös. Speciellt gott lät det i intervjun, då det nämndes om den "tävling" som gäller mellan en del föräldrar att skaffa de snärttigaste grejerna, märkeskläder osv. Som humanistmamma har man aldrig haft möjlighet att ens tänka på att delta i dylikt, och dessutom som hemmamamma, har jag inte varit tvungen heller - barnen har umgåtts ganska litet med andra barn och därför även jag med andra föräldrar. Alla föräldrar bör alltså inte ses som materialistmonster, men det var bra att det togs upp - en del kan kanske få sig en tankeställare.

Det som däremot gjorde mig ledsen var kritiken av hemmafruar med skitigt hår som går upp i vikt, inte bryr sig om luckorna i sin cv, inte orkar jobba. Right. På kvällen när min man kommer hem är jag så trött att jag inte orkar ut och motionera, sitter bara och stirrar. Nå, tröttheten kompenseras med mera mat som gör en pigg. Sen kanske man kan öppna datorn och ens jobba en bit. Resultat: övervikt. Men jag anser den inte kommit p.g.a. lättja utan tvärtom, p.g.a. trötthet. Om jag funderar efter har jag simultant med hemmamoderskapet - jag har fått hjälp av far- och morföräldrar, bör dock sägas - även gjort så mycket jag bara förmått å arbetets och karriärens vägnar och känt att jag har valt BORT många arbeten, jag skulle kunna ha haft nytta av, för att kunna sköta barnen hemma och inte dumpa dem på dagis för att få öroninflammationer stup i ett. Men jag fick i varje fall min doktorsavhandling gjord, och en stor motivation till detta var mina barn: deras framtid med en mor som de kan vara stolta över. Så om någon kommer och säger ett ont ord till om lata hemmafruar ännu, blir jag förbannad! Istället skulle jag vilja fråga "barnfria" hurdana de är. Jag tror de flesta av dem är karriärister och egoister, eller så hade de en svår barndom. Ibland kan de även ha haft dålig tur med partners och blivit för gamla, men det kan man ju aldrig erkänna...

Nå, hur känns det att få sådana beskyllningar? Kanske det bästa vore att inte kritisera andra, utan istället berätta mer om sig själv. Jag hoppas innerligt boken går ut på det hellre än den kritik av andra som framkom i intervjun. I och för sig är detta dagens melodi: jag har märkt att vilt främmande människor på gatan flera gånger stannat och sagt, då jag gått förbi med mina barn: "titta de har nappar!" fast de är 2 och 3 år gamla. Fy på mig! Come on?! Min dotter är så vild att nappens engelska ord, "pacifier, verkligen gör rätt för sig! Utan napp skulle hon för länge sedan rusat under någon bil på våra promenader. Min mor hade ingen napp, men sög istället på tummen tills hon var 9. Kanske nappen ändå en dag är lättare att slänga när sugbehovet minskat? Tummen är minsann svårare att "glömma hemma". jag tror inte ett dyft på tandläkarnas visor om att nappen gör att man får utstående tänder. Just så. En bekant till mig hade aldrig napp och hon måste ha tandställning så attan bara. Rena lögnerna bara för att skapa otrygga barn, som dumpas på dagis under 1 år gamla, utan nappar. Inte att undra på att psykopatin har börjat frodas när dessa ungar nu kommit i 20-30-årsåldern!

Hårda ord, javisst. Nå, jag får återkomma med kommentarer och exempel på egna erfarenheter när jag läst opuset.

Om barnlöshet och en kommentar om hur det är att ha och inte ha

Söderströms har denna vår utkommit med två böcker jag önskar få läsa å det snaraste: kollegan och historikern Julia Dahlbergs debutroman Islossning och antologin Utan, om barnlöshet, där jag vet att åtminstone en väns artikel ingår. Hon blev apotivförälder i höstas, vilket då var en av de mest glädjande nyheter man fått på länge.

"Utan" är redigerad av Mikaela Sonck vars text även finns på webben, om ni skrållar ner på sidan jag angett. Vi tillhör samma årsklass och jag har stor medkänsla för den historia hon i korthet återger på sidan och orsakerna till att hon ville förverkliga både sajten mammapappa.com och boken.

Ibland förundras jag dock över de barnlösas naiva inställning till synen på kvinnan som "riktig" först då hon fått barn och en kritik av densamma. Helan ältandet kring detta gör att vi inte ens kan höja oss över både huruvida en kvinna är "riktig" om hon har barn hon uppoffrar sig för, eller är om hon är "bättre" i feministisk synvinkel om hon väljer enbart karriären. Jag minns hur det var att vara barnlös - jag var 32 när min dotter föddes. Vi 30 hade jag redan lagt undan drömmen om barn i mapp Ö, jag hade ju ett yrke jag älskade. Alla kvinnor behöver definitivt inte få barn, anser jag fortfarande. Frihet är att få vara den man är oavsett kön, ålder, ras...! För mig innebar det dock en revelation att få barn. När jag första gången mötte Helenas blick fick jag äntligen veta hur underbart det kändes att få vara tillsammans med någon annan, på allvar, på riktigt, få ta ansvar och få gensvar på kravet av gemenskap. Jag hade varit ensam i hela mitt liv, och för första gången fick jag en förklaring till en längtan som gnagat i mig. Barn för mig hade inget att göra med status, sociala krav eller att vara "kvinna". Kvinna har jag varit sedan 13, med eller utan barn.

Jag är glad att barn/utan barn dryftas, men... När är det dags för oss att göra vad vi själva vill, och/eller välja både och? Har vi fastnat i samma fälla som i den platt dualistiska kvinnobild vi fortfarande tampas med, "madonnan eller horan" (aldrig båda, aldrig något mer komplext... etc.)? Detta har jag tidigare kommenterat i bloggen, då det gäller denna åsikt som kastats fram av en fransk nutida filosof. Vi töntiga kvinnor tycks själva göra björntjänsten att välja att vara antingen eller, och dessutom racka ner på den, som inte väljer som just vi personligen! Problemet med oss kvinnor kvarstår: vi är mycket starkt benägna till att kategorisera oss själva och varandra. Speciellt just då när vi skulle ha all orsak att, och få mera styrka av, att tänka mer kreativt, mångfacetterat, tolerant. Och om vi inte börjar med oss själva, var skall vi börja då? Med att ta ut stickan ur kompisens öga en gång till? Snälla, säg mig att vi kan förändras och låta andra förändras! Våga vara annorlunda!