Lante 2004 och 2014 - forskaren är äldre, Birgittaintresset detsamma

Villa Lantes Vänners stipendiat, magister Eva Ahl, i Rom 2004 på Villa Lantes terrass.

Det var verkligen en trevlig resa till Rom för två veckor sedan, på IRF:s jubileum. Då jag var stipendiat på Villa Lante hösten 2004 ville jag låta ta en bild av mig på terrassen, där stipendiaterna och de som bor i huset brukar torka sin byk och vistas. Mikko fick också dricka limoncello på terassen på vappen 2014, det var en glädje att bli inbjuden av de nuvarande stipendiaterna och studenterna där.

För mig har Rom alltid varit viktigt: 1997 gick lärostolens resa hit under ledning av Matti Klinge och Derek Fewster. Jag skrev essän "Heliga Birgitta i Rom", som kom att bli startskottet för min karriär - det är Birgitta och birgittinerna jag fortfarande arbetar med år efter år, trots några mindre avstickare i andra (ofta helgonrelaterade) ämnen. Vi fick även besöka Lante, där Päivi Setälä (1943-2014) då var direktör. Klinge och hon var goda vänner och kolleger, vilket naturligtvis öppnade dörren även för hans grupp studenter. Jag talade med Päivi under detta besök och sedermera kom vi att arbeta tillsammans, Päivi, Matti och jag, under Birgittajubileet i Finland 2003. Under den resan var det många, som önskade återse Lante, men jag vågade inte ens hoppas.

Men en dag gick önskningen ändå i uppfyllelse och jag fick även vara stipendiat här. Under de månader jag vistades i Rom 2004 fick jag ordna de snurriga tankarna i mitt huvud. Jag hade varit doktorand redan i två läsår, men närmast avverkat artiklar etc. på basis av gradun, hade inte förmått gå vidare. Här fick jag chansen att ta till mig nya tankar och här gav jag således avhandlingen en ny disposition, som dock inte höll till slut, men förde mig ändå vidare, genom att fokusera på synen på klostren i Finland. Jag utnyttjade även stipendiattiden att grundligt bekanta mig med Casa di Santa Brigida och följa så många forskares fotspår i Rom. Forskares, som följde i Birgittas fotspår. Bland annat besökte jag alla de sju kyrkorna i Rom, som Birgitta besökte, och insåg att det är möjligt numera att göra denna runda i staden under en dag. Kanske jag gör den igen nästa gång i staden. Under tiden fortsätter jag med två-tre Birgittarelaterade projekt år 2014 - intresset sinar aldrig.

Doktor Eva Ahl-Waris som gäst på IRF:s 60-årsjubileum 2014, fotograferad av maken i den klassiska loggian där man har kunnat se ut över Rom sedan 1500-talet.

Historicus 50 del 2

Det här är Historicus för många: snapsen, den röda fanan (Bandiera rossa) och den lilla gröna sångboken. En fin ny version av sångboken utkom idag jubileet till ära!

Igår kväll tog man då färjan över fjärden till Sveaborg och Tenaljen von Fresen, där Historicus 50-årsjubileum ägde rum. Och vi var faktiskt många som deltog i den eminenta festen, sången fyllde valven och stämningen var hög. Med på festen fanns också en del av de grundande medlemmarna från 1962 eller sådana som var aktiva mycket tidigt - de höll faktiskt det sista anförandet.

Väl framme i festvåningen inleddes kvällen med mingel och hälsningar av olika gästande föreningar. Det var så tätt med mer eller mindre bekanta ansikten att det kändes nästan svårt att försöka hinna tala med alla, men jag satsade själv på att växla några fler ord med värre istället. Snart var det dags att slå sig ner. Redan menykortet var varmt, eftersom det stod "Välkommen ____ till Historicus..." - fint! Middagen var ypperlig och talen fina.


Som årsfestalare denna gång hade inbjudits självaste professor Dick Harrison från Lund. Han föredrag var dramatiskt medryckande och hans stil väckelsepredikantens, rockstjärnans eller lifecoachens, men det livade upp stämningen och passade väl till temat - hur historievetenskapen gör djupdykningar i det mänskliga psyket och därför är så viktigt, värt att ständigt skrivas om i sin uppgift att tjäna samhället med tolkningar och reflektioner. För att illustrera detta citerade Harrison 1300-talskällor om den förödande pesten: "katastrofen blir ett titthål i det mänskliga psyket", framhöll han. För de samtida var det den största katastrof de drabbats av och krävde att få förklaringar till den misär som drabbat dem. Intressant är, hur människor som överlevde, förklarade det. Svenskarna tar så gärna upp Heliga Birgitta och hon hade även förklaringar till mångt och mycket, däribland pesten - hon tyckte det berodde på flickors syndiga klädsel, berättade Harrison. Läkarna producerade mängder av material, då förklaringarna rörde sig kring den antika synen på kroppen - överproduktion av "slem" etc. kroppsvätskor leder till sjukdom osv. De mest rörande källorna var placebo - dvs. uppmuntrade folk att glädja sig och tänka positivt vad som än hände, bland annat skulle man reflektera över historisk litteraturför att få perspektiv - vi har nämligen genomlevt så många katastrofer även förr.

Harrison kom således fram till en fin uppmaning: det är varför historia behövs än idag, som ett "titthål i mänskligt beteende", få förklaringar på varför vi gör som vi gör. Avslutningsvis tyckte han på sin glada, skånska dialekt att vi skall leva och vara glada, fylla på våra glas och äta oxfilén - och publiken instämde leende med en rungande applåd. Historikern som lifecoach är inte alls en dålig tolkning av vår roll... :)

Hedersmedlemmen och älskad professor emeritus, Matti Klinge, tog till orda för att säga några ord jubileet till ära. han framhöll att föreningen nu blivit en "jubelförening", eftersom det akademiska livet går i 50-års cykler - så sant. Föreningen valde jubileet till ära även en ny hedersmedlem till deras än så länge lilla krets: en uppskattad lärare och mentor, fil.dr Derek Fewster (son fyllde 50 denna dag, faktiskt!), fick sitt hedersmedlemskap bekräftat med en överbedövande applåd.


Professor Harrison talar och gestikulerar under valven. Vid honnören (vid ljuset) sitter nye hedersmedlemmen Derek Fewster och begrundar professorns ord med ro.

Andra utmärkelser utdelades också, t. ex. "Pro cacto-orden" (skrivs det så?) grundades och tilldelades några eminenta medlemmar som varit föreningens själ och hjärta på 2000-talet: Julia Dahlberg, Patrik Westerback och Henrik Litonius. Efter ett antal sånghälsningar från broder- och systerföreningar stod så några av det äldre gardet ännu upp och vandrade på minnenas stigar en stund innan de sände sina uppmuntrande ord till de yngre generationerna: vi som har läst historia, vi kan bli vad som helst, sade t.ex. direktör Stig-Björn "Nalle" Nyberg. Magister Ubbe Fellman konstaterade glatt med en snudd på ironi i rösten, att "Historicus har överlevt": endast föreningen och rockmusiken finns kvar från det decennium som av dem som upplevde det kändes så nyskapande. Och väl så, "vi"* finns kvar ännu. Klinges hälsning ältade däremot inte bara det gångna, utan gick också framåt till följande jubileum, 100-årsjubileet, då kanske någon av de yngre i salen ännu finns med, men många inte. Men "viet" finns kanske ännu starkt då, vid Historicus följande jubelfest. Väl talat.

Det var småningom dags att bryta upp och skaran gäster vandrade mot färjan och tog sig vidare till eftersläppet på Nylands Nation på Kaserngatan. I detta skede smet dock en relativt nybliven trebarnsmor gäspande mot taxin, och överväldigad av intryck, hemåt i natten.

*Den som vill läsa en ypperlig reflektion om det där med "vi" inom föreningen, rekommenderas den pinfärska historiken Cui Bono? som utkom på festen. "Mani Jarjanens" text är ett sirligt smycke i sin begrundan över föreningen som en imagined community sammanvävd av sitt anekdotberättande.