Tack, Fiskars - nu fullt ös med Tmi Eva Ahl!

Min prövotid vid arkivet i Fiskars höll på att ta slut i februari, så jag ställdes inför ett val: fortsätta jobba hårt där i en trevlig och vacker miljö eller satsa på firman, som fått mycket beställningar nu i vår? Och jag valde firman, eftersom den varit min bisyssla sedan 2003 och nu och då min huvudsyssla - exempelvis nu igen för några månader framåt, då jag är engagerad i ett bokprojekt för Vanda stad och museum - dvs. med den svenska versionen av den nyutkomna, digra och välskrivna boken om Vandas medeltid av magister Tapio Salminen (se bilden). Till tack för mina fyra månader i Fiskars belönade bolaget mig med en fin kaffemugg. Här kan jag kolla alla logon sedan tidernas begynnelse, om jag råkar få tag på några antika dyrgripar. Det bästa med presenten är ju förstås att den varje dag påminner mig om mina härliga kolleger och vänner både på museet och på bolaget. Tack, det var en ära att få jobba med er! Kämpa på, vi ses senast på sommaren, då jag kommer dit med familjen!

Den sista veckan, förra veckan, i Fiskars var arbetsdryg då jag både jobbade dagtid som arkivarie och på kvällarna redan sysslade med många av firmans uppdrag. För att hinna med allt satsade jag på att bo på ett ljuvligt Bed&Breakfast i byn. Företagarna Rob och Leea satsar stort och håller på att renovera för ett fint kafé i bottenvåningen, men redan nu kan man stanna hos dem i deras gemytliga B&B, som de hyr av Fiskars bolaget. Byggnaden är från 1800-talet och var i grunden en tvättstuga, sedan har byggnaden verkat som skola och bibliotek. Rob konstaterade att den alltid verkat vara i bruk i sådana uppgifter, som det vid en viss tidpunkt funnits behov för - nu är det dags för ökad turism och dess uppgift som B&B - fint tänkt, Rob! Ovan och nedan ser ni bilder på byggnaden, som alltså varmt kan rekommenderas för den som vill övernatta i den vackra byn Fiskars (utsikten från fönstret i ett av rummen som går att hyra vetter bildskönt mot ån och "Inkopark", som fått namn av en av bolagets vd:n - antar jag, se nedan).

Min sista dag som tf. arkivarie i Fiskars avslutades med att jag deltog i öppningen av en utställning i Belgiska ambassaden. Utställningen handlar om Finlands valloner och presenterar konst, men även deras bakgrund i järnbrukens Finland på 1600- och 1700-talen. Förra veckan hade jag möjlighet att fixa lånet av några föremål från bolagets arkiv till utställningen, som förtjänstfullt byggts av Helena Miettinen, som är ordförande för Finlands valloner för tillfället och en gammal vän från Universitetet. Utställningen är öppen denna vecka och nästa - om ni rör er i Helsingfors är den att rekommendera!

Ett annat faktum som påverkade mitt beslut att satsa på firman mer var även följande: det var även ganska tungt att köra av och an till Pojo varje dag i regn, rusk och mörker (ca 3 h/dag inalles). Nu har jag mer tid för familjen igen, vilket redan nu kommer till synes i att jag inte är lika trött som i februari. Våra utdragna influensor i familjen i januari och februari gjorde mig om möjligt ännu tröttare, men nu får vi hoppas att våren snart knackar på också hos oss, med sol, värme och spirande knoppar.

Sigtuna och Hagaparken i vinterskrud

S:t Olofs kyrkoruin i Sigtuna står i närheten av Mariakyrkan och dominikanernas forna område av staden. På fotot ses absiden och koret i öst.

Dags för ett besök i Sverige med familjen igen. Denna gång tog vi bilen med och kunde åka ut utanför Stockholm på en liten tur i ett landskap i vinterskrud. Vi tog oss till Sigtuna, där vi i gnistrande solsken kunde se på de medeltida kyrkoruinerna, som minner om den nu sovande småstadens forna storhet. Detta var en gång kungens säte och hans kungsgård låg vid den nuvarande ruinen av S:t Pers kyrka. Andra kyrkor är S:t Lars och S:t Olof, inte häpnadsväckande några av de mest populära helgonen i riket överlag.

Kyrkan, som en gång varit dominikanernas, finns i Sigtuna och är helgad till Maria.

En del av väggarnas sträckning, som kan ses i marken intill Mariakyrkan, visar var det forna dominikanerkonventet legat.

Mariakyrkan, som en gång var dominikanernas kyrka i rödtegel, står kvar. Vi var här senast år 2009, med de två äldre barnen, men ingen av dem minns naturligtvis vårt besök. Då kunde vi även se kyrkans inre och dess helgonbilder. Denna gång ville vi inte störa mitt i högmässan. Utanför kyrkan står ett benhus eller kapell (?) från 1700-talet, i vars vägg finns en runsten. Bara för att nu nämna några exempel på återanvändning av material under tidigare århundraden.

Överlag är Sigtuna späckat med runstenar, som står uppresta litet här och där, men främst på de forna kyrkornas områden. På mycket fina infotavlor finns också uppgifter om medeltiden och t.ex. en förklaring om hur religiösa processioner gick till och från dessa kyrkor.

S:t Lars kyrkoruin - det finns inte så mycket kvar av denna kyrka, men intill kyrkan finns flera runstenar att titta på också.

Senast vi var här orkade vi inte se alla ruiner, men nu var det kul att springa upp och ner för Tingsberget och ta sig en titt på området. Efter hand blev det dock kallt, så vi tog oss in i den medeltida stadskärnan och siktade mot museet.

S:t Pers kyrkoruin. Intill denna kyrka var den vikingatida-medeltida kungsgården belägen. Lilla Ingegerd har säkert sprungit omkring här för tusen år sedan, innan hon blev furstinna och sedermera helgonet S:ta Anna (d. ca 1050) i Novgorod.

Museet öppnade då vi var där, men det var mycket tyst här - inga andra besökare än vi, åtminstone just då. Entrén var gratis, eftersom vi besökte dem utanför säsongen. Barnen tittade noga på miniatyren av staden och biskopens skelett gjorde stort intryck, men jag vet inte egentligen hur mycket 1-5 år gamla människor ännu uppfattar om historia. Det verkade vara en spännande upplevelse, trots allt. Och vi fick värma oss inhomhus en stund, innan vi gick vidare mot vår lunchrestaurang och tog sedan bilen mot Stockholm.

Eftersom vi hade gått om tid kvar tills båten skulle avgå, beslöt vi besöka Hagaparken i Solna. Parken är mycket kär för mig, eftersom min mormors syskon bodde här i Solna i närheten och vi besökte dem varje sommar fram till deras död under senaste sekelskifte. Under min barndom gjorde vi nästan dagliga besök i den fantastiska engelska parken, ekotemplet, Gustav III:s paviljong, koppartälten. Till min förvåning var det späckat med folk här - Stockholmarna var alla ute och åkte pulka med sina barn denna söndag!

Vi beslöt oss ta en titt på Fjärilshuset, som även det anknyter till kungen, eftersom han lät grunda en vinterträdgård och orangeriet här på sin tid. Fjärilarna och fiskarna verkade mycket intressanta för barnen och återigen hade vi en välkommen paus från det kalla vädret ute. Snart var det dags att tacka och ta farväl av Sverige denna gång, men förhoppningsvis ses vi snart igen.

Juligt i Janakkala - på utflykt på makens begäran

Mikko föreslog att vi under julen skulle åka på utflykt med familjen - i likhet med så många gånger förr, för att fotografera något fornminne eller en kyrka och njuta av vårt vackra land. Avgjort: igår åkte vi iväg med barnen mot Tavastland och stannade vid Janakkala, där det var meningen att se kyrkan och sedan gå på vandring i naturen. I närheten ligger nämligen ett kulturlandskap med lång historia: medeltida kyrka, tarandgravfält, fornbogen Hagaborg (Hakoinen) bara som ett exempel. Tyvärr fungerar inte Suomen muinaispoluts sida väl, fastän idén är strålande. Sidorna borde definitivt utvecklas mer, de har enorm potential. Eftersom de är gjorda med flash går det heller inte riktigt att bruka dem i fält i t. ex. en IPad. Ganska fort märkte vi att naturstigen nog är bättre att besöka om sommaren, så vi gav upp försöket att försöka hitta den överlag. Men kyrkan, S:t Lars, var strålande vacker i vinterskrud och decemberljus.

Kölden gjorde att familjen, som tränade att åka skidor på gården samt åkte pulka, snart gav upp och gick tillbaka till värmen och mellanmålet i bilen. Jag lade däremot märke till att det lyste i kyrkan och prövade därför dörren - den var öppen. Organisten tränade bröllopsmarscher i den juliga kyrkan, så jag tog mod till mig och steg in i Herrens hus i Janakkala.

Kyrkan från omkring år 1500 är varm och välkomnande, fastän den på insidan inte längre har kvar sin medeltida skepnad, utan har kalkats vit i ett senare skede. Flera helgonbilder finns dock kvar från medeltiden: två bilder av skyddshelgonet S:t Lars, diakonen Laurentius, som enligt tradition led martyrdöden på ett halster.

Krucifixet hänger numera på sydväggen om altaret och på norrsidan i koret finns S:t Olof, som står som en segrare över hedendomen i form av en drake.

En pilgrim på väg gladdes ytterligare vid åsynen av S:t Jakob iklädd pilgrimsdräkt. Mycket har skrivits om processen att kristna Tavastland och helgonen var uppenbarligen viktiga i detta projekt under senmedeltiden.

Fotona av kyrka och helgon har tagits av undertecknad, så det är fritt fram att bruka dem om du vill. Det lönar sig t. ex. inte att beställa bilder av dessa från Museiverket, ifall du nöjer dig med denna kvalitet. Det är synnerligen dyrt, men dessa får du alltså bruka fritt. Du kan ändå gärna nämna att det fotats av EAW 2012. Som du märker har våra resor även ett syfte: att samla e-bilder av vårt kulturarv, för framtida bruk, i färg dessutom.

Disputation som en dröm!

På lördag 22.12 disputerade magister Jesse Keskiaho vid Helsingfors universitet i allmän historia. På plats i Arppeanum fanns ca 70 personer trots att disputationen ägde rum så strax inför jul. Det lär också ha varit unis sista disputation före årsskiftet - speciellt!

Keskiaho inledde sin lectio kring sitt tema om drömmar, deras tolkning och reception under tidig medeltid, med en referens till S:t Nicolaus, lämpligt vid jul. Keskiaho beskrev kort hur visionen av helgonet i drömmen diskuterades av lärda och hur uppfattningen om helgonen och hur man de facto känner igen dem via symboler så att säga skapades. Änglarna beskrivs i Bibeln, men hur var det med de avlidna? Augustinus och Gregorius uppfattningar presenterades och sedan receptionen och spridningen av uppfattningarna - fascinerande! Mina tankar drogs titt som tätt till de etablerade uppfattningarna under senmedeltiden och helgonen i t ex Birgittas visioner, helgonet i Jöns Buddes dröm etc.

Innan en god diskussion tog vid presenterade opponenten sin syn på avhandlingen - "very fine piece of work!" I diskussionen fick Keskiaho lysa med sin bildning som sig bör, men även svara på knepiga frågor som han säkert kommer att kunna besvara närmare i sin fortsatta forskning om han vill. Vad skulle han bland annat själv ta med sig om han drog mot norr som missionär? Liturgiska böcker, legendsamlingar, evangelierna...

Opponentens slutord var det kortaste jag någonsin hört: leende sammanfattade hon: "a very impressive dissertation!" Instämmer! Grattis Jesse!

Birgittinskt december i Helsingfors - del 1

Aktuellt med Birgitta nu? Javisst, fastän jag inte hade anat det då jag började översätta vår nio år gamla bok till svenska i februari - mer om detta dock nästa vecka. Igår kväll arrangerades nämligen en raritet på Riksarkivet i Helsingfors: Medeltida afton. Kollegan, som arbetat och använt arkivet sedan nittiotalet konstaterade att det faktiskt aldrig ordnats något om medeltiden här på snart tjugo år. Fint, att det nu var dags!

Det hela arrangerades synbarligen med kort varsel. Jag hade åtminstone inte sett reklam för evenemanget mer än en vecka innan, men ändå hade så många som kanske ett hundratal personer hittat hit en måndagskväll. Publiken var bekant: både intresserade ur allmänheten, präster och historiker - samma blandade skara frekventerade ju evenemangen även under Birgittajubileet i tiden. Orsaken till att kvällen väckte i varje fall mitt intresse var att ett pressmeddelande från förra veckan påpekade, att moder Tekla i Rom givit en del av Heliga Birgittas ben till arkeologiprofessorn Taavitsainen för undersökning. Det var tydligt att detta var ett sorts tema för den tvärvetenskapligt upplagda kvällen.

Kvällen inleddes med arkivchefen Jussi Nuortevas hälsning. Han verkade även som kvällens ordförande. I sin hälsning hann han ändå kort betona den nya databasen, som jag nämnt tidigare här i bloggen (eftersom John Strömberg förvisade den på Historiedagarna i oktober) med vapen och - sigill, vilket är rentav unikt ännu.

Det första inlägget gjordes av Tuomas Heikkilä, som än en gång presenterade det fantastiska frgamentprojektet vid Nationalbiblioteket och alla de nya rön projektet kommit med. Han inflikade även några ord om framtiden, eftersom projektet nu skall inrikta sig på fragmenten även som föremål, dvs. isotop- och radiokolprover skall analyser etc. Otroligt fascinerande! Och materialet i presentationen är också alldeles utomordentligt vackert att vila ögonen på.

Markus Hiekkanen presenterade sin digra forskning kring Finlands medeltida stenkyrkor och kunde presentera de senaste resultaten i förhållande till en nordeuropeisk kontext. Han indelade kyrkorna i tre "generationer" från de äldsta till de yngsta och den period i mitten, då det byggdes med stenkyrkor inföll ju faktiskt på det rika 1400-talet, då även birgittinerna slog sig ner i Nådendal. Alla kyrkor måste sedan 700-talet innehålla en relik, men endast relikgömman i Föglö har påträffats vid sidan av relikerna i Åbo domkyrka. Också Hiekkanen kunde hälsa från ett pågående projekt: den sorgliga ruinen av stadskyrkan i Viborg undersöks nu och här väntas även nya rön. Fint!

Elina Räsänen presenterade sin forskning kring Sankta Anna, som ju i hög grad var en förebild för Birgitta. Hon tog upp tre föremål med birgittinsk anknytning, däribland en nyligen funnen silverring, där även Annas bild framträder. Det andra exemplet var Kalands altarskåp och det tredje altarbrämet från Hvittis, som troligen gjorts i Vadstena, men tagits med av nunnorna där då de begett sig till Nådendal. Räsänen poängterade att föremål har en enormt viktig kontemplativ betydelse - de är inga konstföremål i sig. Helgonen var närvarande i människornas liv - i en ring, kyrkans altarskåp, en prakttextilie - den lär numera vara i en ny vitrin och kan ses i sin helhet på Nationalmuseum, härligt att höra! Ja, och ringar bar man på olika ställen på fingrarna, även på den mellersta leden! Slutligen var det dags för Jussi-Pekka Taavitsainen att ta vid om det stora forskningsprojektet han dragit gällande medeltida reliker, med utgångspunkt för dem som finns i Åbo domkyrka. De naturvetenskapliga metoderna har varit otroligt fruktbara, men han ville även påminna oss om deras användning och att de är viktiga för katoliker än i denna dag - fint: Pilgrimernas väg till relikerna, röra dem, se dem... Miraklens betydelse sedan 100-talet framåt... Han prsenterade även den sorgliga episoden med S:t Henriks ben, som lyckligtvis slutade väl (det finns nu i altaret i Henrikskatedralen i Ulrikasborg, om man vill ta sig en titt). Projektet är otroligt dyrt - främst dateringarna - men unikt, som pågår just nu! Man kan till och med hitta nya, tex ett nytt relikvarier från inlandet, 1700-t... Otroligt intressant! Man måste bara önska all lycka i framtiden för projektet - vi kommer helt säkert att få höra mycket om detta ännu.

Med andra ord var det en fantastiskt lyckad kväll, som avslutades i en ringlande kö till att se vad som placerats ut i vitrinerna bak i salen: några berömda dokument om bl.a. karelska kvinnofriden - och så, den pyttelilla biten av Birgittas ben i en gyllene ask. Biten, som var bara några millimeter i diameter, vilade på röd sammet och en liten lapp beskrev "S. Birgitta vid.(ua)". Tuomas Heikkilä och jag kände oss på ett vis litet snuvade. Men bitens betydelse är ju att den representerar helheten, pars pro toto, hur liten den än är.

Det roligaste med kvällen var nog ändå att träffa de levande kollegerna och vännerna, byta några hastiga ord om forskningsläget, familjen, det som förenar oss alla - den outgrundliga kärleken till historia. Sist och slutligen är det detta som är poängen i det hela, att medeltidsforskning är en tvärvetenskaplig forskningsgren med projektbetonad form - socialt. Myten om munken som forskar ensam i sin kammare - det gäller åtminstone inte oss!

Dies medievales 2012 dag 2 - grande finale

Dag två, igår, av Dies medievales 2012 i Åbo, inleddes klockan 9 med dagens första key note, som hölls av Kaisa Häkkinen, som är filolog (finska). Föredraget berörde Finlands skriftspråks utveckling innan Mikael Agricola - synnerligen intressant, eftersom Häkkinen genast inledde med att dementera många myter om hur "Agricola skapade finskan" och dylika galenskaper som florerade under jubileet 2007. Det förefaller nämligen som om medeltiden i hög grad påverkade finskans utvecklingen inte minst på grund av att en skriftlig kultur kom hit på latin och småningom på svenska. I och med att läsning och skrivning började förekomma (skolor i städerna), finländare reste utomlands för att studera och böcker cirkulerade bör man förstå att samhället i högsta grad var flerspråkigt: finska dialekter, svenska dialekter, latin, lågtyska, samiska, estniska... Så ifall någon till svenskan och samiskan, för att inte tala ryskan, negativt inställd politiker skulle fråga oss forskare, skulle vi med lätthet kunna säga att Finland - hittills - varit ett flerspråkigt land. Och jag måste ju naturligtvis nämna detta här. Historia är nämligen politik. Men för att återgå till Häkkinens föredrag visade hon upp intressanta exempel på hur finskan till och med skrivits under medeltiden, t. ex. i en tysk urkund, där man uppenbart lånade biskop Magnus Tavast: "Mÿnna thachton gernasts puho somen gelen Emijna daijda." Häkkinen ansåg det hänvisade till vad en gäst i Finland kunde säga - dvs. förklara sin okunnighet i finskan. Kuriöst! Med andra ord fick man en bild att Agricolas tryckta verk sist och slutligen var en sorts slutpunkt på en lång utveckling - upplysande!

Förmiddagens sessioner vidtog, varpå jag valde att gå och lyssna till doc. Tuomas M. S. Lehtonens projektgrupps historiker som presenterade sitt projekt och sin forskningsämnen. Lehtonen leder alltså ett projekt på Finlands akademi och i hans grupp ingår tre historiker och tre folklorister: det handlar om den muntliga kulturen i Finland och synen på detsamma (Oral and Literacy Cultures in Medieval and Early Modern Baltic Sea Region). Efter presentationen vidtog hans egentliga tema, dvs. att berätta omen dikt ur Piae cantiones, som vi först stämningsfullt fick lyssna till från webben - praktiskt. Det handlar om sången som beskriver bland annat biskop Henriks martyrium. Lehtonens föredrag har också nyligen utkommit i skriftlig form.

Efter Lehtonen följde doktoranden Linda Kaljundis (Tallinn/Helsingfors), som var en mycket tänkvärd odyssé i 1800-talets estniska historiesyn och skapandet av nationella arkiv. Behovet att forma en nationella historieskrivning, som inte förlitade sig på de tyska krönikorna om Baltikum, var stort och man samlade in folkloristiskt material, arkiverade och utgav det i hopp om att skapa en historieskrivning som betonade ett "prekolonialt" Estland och dess storhet. I fronten stod C. R. Jakobson som på 1860-talet betonade att både folkloristiken och arkeologin måste erbjuda alternativa källor till Henrik av Lettlands krönika. I slutet av 1800-talet var historikerns historiesyn en form av hybrid: man tog hänsyn till folkloristerna, men gjorde även nya översättningar och utgivningar av Henriks krönika och använde även den. Mycket givande! Själv fick jag insikten om att också jag bör granska den tyska historieskrivningen och källutgivningen närmare och utreda hur den påverkat de finska fornforskarna... Och snart får vi säkert höra mer av Kaljundis forskning också!

Sessionens sista föredrag hölls av doktoranden i ekonomisk historia, Ilkka Leskelä, som höll en utomordentlig presentation om sitt forskningsämne. Han hävdar att då skri- och läskunnigheten spred (folkspråk som lågtyska och svenska) påverkade detta även handelns tillväxt på 1300-talet. Leskelä gav många exempel på hur det kunde ha fungerat och det hela verkade faktiskt intressant. Det är även lysande att en humanist/statsvetare vågar ta sig an svåra ekonomiska frågor och synen på deras historia - well done! När Lekseklä doktorera får vi sedan se mer av helheten som han nu endast gav en ytlig inblick i.

Eftermiddagens key note hölls av en annan utländsk guest star, professor Eric Palazzo, konsthistoriker från Poitiers/Los Angeles. Han beskrev utifrån ett manuskript konstens funktion och beskrivning av sinnena. Manuskriptet härstammade från St. Martins kloster i Pyrenéerna och dateras till ca 1100. Vi fick veta att manuskriptets bild, som har två delar - en övre med Kristus Maiestas Domini med Jungfru Maria och St. Martin samt de fyra evangelisterna och en nedre med en bild av en kyrka med knäböjande män och kvinnor och en präst som svänger ett rökelsekar. utgående från kombinationen av olika detaljer med medeltidsfromheten kan vi förstå bilden hänvisa till sinnena: som hör klockorna, känner doften från rökelsekaret och får visionen av Kristus som de vill vidröra. Mycket intressant! Bilden är även apokalyptisk i och för sig, men det uppenbara visandet av en sorts rörelse var intressant att få en denna tolkning.

Efter kaffet, som bjöds på av historiestudenranden i Åbo, var det dags för den sista sessionen jag deltog i, som avslutade konferensen. Doc. Tuomas Heikkilä, även nyutnämnd direktör för IRF (Villa Lante), fick presentera resultaten av sitt fleråriga projekt att gå igenom, undersöka och digitera den medeltida fragmentsamling vid Nationalbiblioteket. Redan under projektets gång kunde flera frukter "plockas" och en diger bok utkom redan för två år sedan. Projektet avslutade i år med en fin utställning vid NB och fantastiskt bra webbsidor om medeltiden också - och dessa förblir förhoppningsvis kvar. Fragmenten är även nu tillgängliga för forskning på ett helt nytt sätt. Samtidigt gav Heikkilä prov på medeltida textfragment och alla de material de arbetat med. Resultaten är verkligen intressanta och man får hoppas att de sipprar ner också till skolböckernas nivå så for som möjligt. För dylika projektresultat BÖR få påverka vår historiesyn. Det verkar som om den litterära kulturen på medeltiden haft olika faser, ungefär enligt följande: 1) böcker har importerats från England, Tyskland, Frankrike etc.; 2) på 1200-talet ökar bokproduktionen i det svenska riket, så att böcker även sprids till den östra rikshalvan; 3) 1300-1400-talet förekommer "inhemsk" kopiering av böcker i Åbo stift och till och med egen litteratur (den tidigaste är redan från 1200-talet, dvs. de äldsta belägget för S:t Henriks liturgi och legend, fastän skrivarna trol. utländska). Böcker producerades främst i Nådendals kloster, vid biskopssätet och i skolorna i Åbo samt i domonikanerkonventet. Summa summarum: då Missale Aboense trycktes 1488, vår fina inkunabel, hade Finland redan en blomstrande medeltida bokkultur.

Sessionens följande föredrag hölls av doktoranden Jesse Keskiaho (som skall doktorera 22.12 - håll utkik!), som talade om dominikanernas bokproduktion i början av 1400-talet, främst i Åbo. Det finns otroligt få källor om själva konventen, men bokproduktionen går att granska eftersom de verkar ha idkat bokproduktion. Genom flera paleografiska metoder går det nämligen att se att många verk går att knyta till ev. samma skrivare och på det sättet härröra sig från en möjlig grupp med skrivarutbildning i Åbo stift.

Nästa presentation hölls av doktoranden Jaakko Tahkokallio, som skall doktorera i början av nästa år. Han talade idag om mässböcker i Åbo stift som Missale Aboenses föregångare vid mitten av 1400-talet. MA påstår att "det fanns få mässböcker", men det är uppenbart en understatement. Från 1400-talet har nästan 400 fragment av mässböcker bevarats och vid en närmare granskning kan man till och med identifiera att de bär likheter som även antyder att dett funnits en grupp skrivare och dekoratörer som arbetat med samma verk - en "skrivarstuga" vid mitten av 1400-talet. Mycket kvarstår dock ännu att forska i - senare tillägg från prästerna: böner etc. som kan ge info om hur verket använts då det varit i församlingens bruk, noterna borde gås igenom etc. Det var ju glädjande på ett sätt att höra, att kommande historikergenerationer ännu kan ha glädje av de digitaliserade fragmenten.

Sessionens sista föredrag - och konferensens - hölls av doktoranden Ville Walta, som jämfört fragmentsamlingen vid Uppsala universitetsbibliotek med den i NB, Helsingfors. På många vis kan man spåra Vadstenabibliotekets historia ur fragmenten såväl som ur de bevarade böckerna. Bland skrivarna har det funnits både bröder och systrar och på många paleografiska vis kan man få ett hum om vilka texter som bär liknande drag och få en uppfattning om deras härstamning. Även i samlingen vid Helsingfors finns många intressanta fragment som tydligt härstammar från biblioteket i Vadstena, t.ex. en del av en text av mystikern Henrik Suso som översatts till fornsvenska. med andra ord är fragmenten ett fungerade bevis på att det är möjligt att undersöka de medeltida klosterbiblioteken.

Och så var DM 2012 över. Och det var lika ljuvligt att se bekanta ansikten, byta nyheter och höra inspirerande föredrag som alltid förr! Tack till arrangörerna, Glossa, SKAS, Åbo universitet och ÅA med först och främst TUCEMEMS, och särskilt då Meri Hienonen och Marika Räsänen - ni gjorde en fantastiskt lyckad konferens! Det var härligt att byta nyheter med kolleger och fantastiskt att få så många aha-upplevelser av föredragen. Och för en person i "Birgittapartiet" var det ju speciellt roligt med så stor fokus på birgittinerna.

"Birgittinskt" på Dies medievales 2012 - dag 1

I ottan föll snö, och jag begav mig förväntansfullt mot tåget till Åbo och Dies medievales vars program i år nästan kunde påstås varit “birgittinskt” - programmet var mer eller mindre fullspäckat med föredrag relaterat till Birgittaforskningen, vilket var otroligt intressant för mig som medlem av det Päivi Setälä alltid kallade “Birgittapuolue” (B-partiet). Temat för årets konferens tangerade lärdom, läsning etc.

Med nöd och näppe hann jag fram till den inledande föreläsningen av alltid lika sprudlande professorn Outi Merisalo. Hon behandlade ett verk jag hört om förr, De spermate, vilket även fick sin förklaring – Päivi Pahta från Helsingfors har editerat verket på Middle English, nämnde Merisalo – och det var otvivelaktigt Pahtas föreläsningar jag kunde dra mig till minnes i detta avseende. Texten ingår i den medikala sfären och är en intressant inblick i medeltidens lärda värld men de olika manuskripten med kopieringsfel etc. ger även många hänvisningar i hur texten spreds och således kunde påverka detta lärda universum. Merisalo redogjorde för paleografiska detaljer kring verket och dess spridning. Jag vet ingenting om detta forskningsfält och därför är dylika föreläsningar av experter på kongresser otroligt viktiga för allmänbildningen. Och det är ju så otroligt fascinerande! Bara att få se en detalj i ett manuskript i Basel som visar magister Nicolaus ex libris med hans profil!

Den första sessionen jag åhörde denna gång handlade om Jöns Budde. Kristina Nikula redogjorde för frågorna kring Buddes språk, forskningshistorien kring dessa frågor och om sina egna slutsatser till detta. Kanske Budde inte alls härstammar från Österbotten utan är anknuten till ätterna Ille och Renhuvud – eller kanske inte? I alla fall stack Nikula hål på en del sega myter om dessa antaganden och vi får hoppas att vi snart får nya teser kring detta. Sessionens andra föredrag hölls av doktoranden i filologi Mikko Kauko. På ett tydligt sätt redogjordes om Buddes språk, latin och klassiska bildning och hur de utkom till synes iI hans mer eller mindre poetiska översättningar. Kauko tyckte det är uppenbart att inslag av kanslistil ger vid handen att Budde kanske hade en bildad bakgrund och också rentav ett helt liv som föregick hans tid som klosterbroder. Latinet inte, såklart, att Budde inte skulle ha varit en mycket välutbildad man. I hans texter finns ett av de äldsta försöken att skriva hexameter på svenska, bara för att nämna att han ändå är både viktig och intressant.

Sessionens sista föredrag behandlade inte längre Budde, utan systrarna i Syon Abbey, men teol.mag, doktoranden Leena Enqvists föredrag lämpade sig väl mer än väl här. Boklärdheten bör ses som viktig I frågan om nunnorna, eftersom den verkar ha varit en del av den spirituella statusen – boken sågs som Guds väg att tala till människorna. Enligt Enqvist är det uppenbart att nunnorna läste högt, men även för sig själv. Vid en granskning av materialet från syon Abbey, framkommer pikanta detaljer. I The Mirror of Our Lady finns råd för läsning, som kan sprida ljus över detta: man skulle välja vad man läste, läsa det med rätt inställning, förstå vad man läste och ha klart för sig vilka motiv man hade för läsning samt ta reda på vad bokens syften var – och ifall man inte förstod detta, skulle man fråga om råd. Dessa råd syftar tydligen på att nunnorna även läste för sig själv. Men mer om detta får vi säkert höra även i framtiden, när Enqvists forskning framskrider.

Eftermiddagens key note hölls av Roger Andersson från Riksarkivet i Stockholm – han leder nämligen ett stort projekt: en nyutgåva av Birgittas uppenbarelser på fornsvenska. Han gjorde en mycket bra presentation av källutgivningens historia i Sverige och de olika skolorna inom filologin som berör källutgivningens principer: bör utgåvan vara monotypisk och välja bara en enda handskrift som grund och sedan utge den som den är så att säga, eller bör den vara syntetisk, baseras sig på olika förlagor, som först utreds paleografiskt och kodikologiskt varefter man strävar till att fånga den, egentligen försvunna, ursprungliga texten. I Birgittas fall är det den fornsvenska text och kanske skrev, kanske dikterade – alltså den kanske till och med måste ses som muntlig. Andersson strävar att följa detta syntetiska synsätt, fastän det även kritiserats från och till. Han tycker också att man kunde backa litet och inte låta “kärleken” till en viss handskrift skymma kärleken till den bakomliggande texten, vilket ju är ganska provokativt, tillade han.

Följande session jag deltog i handlade om krönikor, men även historiografi. Tiago Joãno Queimada de Silva höll ett intressant föredrag om krönikor I Portugal, som började produceras I klostern på 1100-talet – under tiden för den så kallade Reconquistan och därav starkt bundna till de politiska strömningarna, då de behandlade Portugals historia. Hovet hade ett behov av att skapa dylika krönikor mot Castilla y Léon (kastiljenarna) under 1200-talet. Aristokraterna vill även allmänt skapa genealogiska krönikor för att stärka sin hegemoni. Krönikorna hade en stor spridning och på 1400- och 1500-talet innehöll de en starkt politisk, mystifierad bild av Portugals kungahus. Dessa har ännu inte undersökts I någon högre grad, menade forskaren, vilket ju lät mycket lovande.

Följande föredrag hölls av Miika Kuha från Jyväskylä, som jämförde två venetianska krönikor av vilka den enas skapare är känd, Benintendi dé Ravagni, som hade nära kontakt med Petrarca på 1300-talet. Det finns två versioner bevarade av denna krönika som skapades för dogen och det har dessutom antagits att Ravagni kunde ha skrivit även en annan krönika. Kuha kunde dock, efter att ha demonstrerat sina jämförelser, konstatera att dessa krönikor inte kunde ha varit skrivna av samma person. Det gick med andra ord inte att lägga till ännu ett verk i Ravagnis cv denna gång.

Sessionens nästa föredrag hölls av doktor Mari Isoaho som för tillfället verkar i Helsingfors universitets forskarkollegium. Hon berättade om de östliga krönikorna och främst om en krönika hon kallade “primär” och dess bild såväl av Rus som av deras härskare, närmast Svetopold Mikael, som var sin beskyddare, ärkeängeln Mikaels, namne. Kristendomen var bokens religion även i Östeuropa och mot detta framställdes stäppens folk som “hedningar”, som besegrades genom ärkeängeln försorg. I krönikan hade texterna apokalyptiska drag och hänvisade till den siste härskaren Mikael etc. Idén var nomen est omen och Mikaels namne skulle ju slå hedningarna, med hjälp av de himmelska härskarorna. Ett bra föredrag och mycket bildande, eftersom det verkade som en utomordentlig motvikt till de tidigare föredragen förankrade i den västeuropeiska bokkulturen.

Men det var sessionens sista föredrag jag själv personligen såg mest fram emot: kollegan inom medievalism, doktoranden Heta Alis (Åbo univ.) föredrag om 1800-talsuppfattningarna av krönikören, Gregorius den store från merovingernas hov. De franska historikerna kunde nämligen inte kringgå Gregorius bok om kung Clovis etc. då de ämnade skapa nationens historia eftersom Gregorius har få rivaler och dessutom sågs som en kollega i en annan tid. Detta kollegiala förhållningssätt till den 1300 år tidigare verkande Gregorius påverkade historikerna. Han kritiserades som “naiv” p.g.a. sin mirakeltro etc. - på ett vis togs han ur sin tidigmedeltida kontext till 1800-talet i detta avseende. Beundrade 1800-talshistorikerna även Clovis som den “förste merovingern” också tack vare att de tog intryck av Gregorius? Det verkar som Gregorius inte enbart sågs som en källa, utan alltså, en kollega. Det kommer att bli intressant att höra vad mer Ali kommer fram till gällande den franska historieskrivningens syn på merovingerna, eftersom redan detta lät mycket lovande och intressant.

Den första seminariedagen avslutades med en mycket givande paneldebatt, som berörde temat den “Nya medeltiden”, som även är någon form av projekt eller nätverk – det framkom inte riktigt tydlig vad, men det kommer vi säkert att få höra mera om framöver. I panelen satt prof. Jukka Korpela (Östra Finlands universitet), doc. Tuomas Heikkilä (Helsingfors universitet), Nina Lepokorpi (Åbo museum) och som ordförande verkade doc. Marko Lamberg (Åbo Akademi). Först presenterade panelen sig själv och sina idéer och tankar om många viktiga frågor av idag, och främst steg återigen frågan om hur vi skall kunna samarbeta mellan de olika disciplinerna för medeltidsforskning och hur vi skall lösa frågorna kring popularisering. Heikkilä hade utomordentliga goda kommentarer, men jag antar att hans optimistiska inställning påverkar här: fastän forskarna utsätts för nya krav, måste vi ha kvar något från den traditionella forskningens dagar – källkritiken och ett öppet sinne. Väl sagt! Det öppna sinnet just leder till nya modiga frågor, nya modiga tag och nya modiga tolkningar, vill jag tillägga. Korpela betonade vikten av att vi lägger oss aktivt I hurdan historiebilden och historieuppfattningarna är och tar vår plats som experter här – annars fortsätter gamla syner och föråldrade tankar att florera och påverka samhället. I museerna fanns länge en motstridig syn på popularisering, men den nya museipedagogiken har brutit många barriärer. Inte minst den förnyade Agricola-webben kommer säkert att påverka oss och vårt förhållande till den breda allmänheten – får man hoppas. Men en del kommentarer underströk även de problem som finns inom den akademiska världen – att det fortfarande inte finns professurer I medeltidshistoria och historisk arkeologi, bara för att nämna några exempel. Så sant! Museiverket gör heller ingen forskning längre, påpekade en frustrerad forskare, utan skriver “viranomaistyöstä tukevia selvityksiä” i en allt mer byråkratisk miljö. Det är skrämmande att höra hur dylika koncept skapas och själva språket stöder den byrkåkratiserande trenden – huj! Diskussionen var mycket givande, men kvällens middag kallade – vi blev dock lovade att få fortsatt debatt senast i januari 2013 på Vetenskapsdagarna i Helsingfors. Fint!

Kvällen avslutades på Aboa vetus, där vi först fick vara med om en högtidlig sak – nämligen utdelningen av 2012-års hedersomnämnande, “Den ljusa medeltiden”. Årets pris gick till doc. Tuomas Heikkilä som med sina forskningar om Sankt Henrik och de medeltida fragmenten i UB:s samlingar, verkligen påverkat – belyst – synen på Finlands medeltid i positiv riktning. Utmärkt! Det var en glädjens dag för Heikkilä, eftersom han även utnämnts till IRF:s chef för de kommande åren, dvs. får se fram emot Villa Lante. Härligt!

När vi gick mot middagsplatsen exploderade plötsligt himlen I ett fyrverkeri – var det Dies medievales till ära!? Nej, det var strömmingsmarknadens – men inte mindre kunde vi medeltidsforskare också få njuta av skönheten som lyste upp mörkret lika starkt som paneldebatten som nyss avslutats. Middagen som avslutade kvällen erbjöd fina möten och god diskussion. När jag pulsade mot hostel Turku i snön slogs jag av en liten nostalgitripp: jag drog mig till minnes Turku urdur 1995 om hösten, då vi även hörde fördrag i Åbo unis auditorium och till och med bodde på samma hostel jag nu bokat rum på. Och hur jag älskade historia då, och hur jag älskar det ännu, efter 17 år i branschen. En sådan här dag får mig att innerligt önska att åren blir fler. Åtminstone morgondagen låg ännu framför mig.

Birgittadagar jag minns

I söndag är det Birgittas kanoniseringsdag, vilket får mig att vandra längs memory lane. En dag som är omöjlig att glömma är 7.10 för tio år sedan, eftersom Birgittas 700-årsjubileum inleddes med pompa och ståt - jubileet som kom att betyda mycket för mig personligen, eftersom jag arbeta för jubileet i Finland. Och ibland känns det som mitt engagemang aldrig är över, och egentligen är det ganska fint.

Den hemlighetsfulla passageraren i spårvagnen på bilden är jag år 2003. Bakom mig finns en reklam för en utställning om Heliga Birgitta. På Birgittadagen för nio år sedan öppnade nämligen en utställning i Finlands nationalbibliotek och det var inte vilken som helst, utan den första jag någonsin var med om att bygga, "Den heliga Birgitta och Finland. Birgitta 700 år". Jag sammanställde också en utställningskatalog tillsammans med Inkeri Pitkäranta och gjorde en besökarenkät, som dels frågade om inställningar till hela jubileet och dels till själva utställningen.

I vitrinerna lyfte arbetsgruppen fram de gamla dokument och handskrifter som finns i bibliotekets samlingar, även nyare Birgittarelaterad litteratur fick se dagens ljus under utställningen och vi gjorde många förklarande posters med bilder man sällan ser i övrigt (t. ex. stentrycken i Museiverkets Wadströmska samling, som visar Birgitta och är från 1600-talet).

I det sista rummet spelade vi YLE:s dokumentär om Nådendal från 1980-talet och visade vad allt jubileet och "historiebruket" av Birgitta producerat, bl. a. konstverk, prylar med mera. I vitrinen fanns även en äkta birgittinernunnedräkt, som vi vänligen fick låna av en riktig birgittasyster i Finland.

Syster Marja-Liisa ställde även vänligt upp på en intervju jubileet till ära och den ingick som en del i utställningen, eftersom vi även tänkte att utställningen bör ha element av tillgänglighet - kanske något för dem som har svårt att se, till exempel. Ifall någon möjligen hade svårt att höra, renskrev jag även intervjun, som fanns tillgänglig även i textform.

Även i år har biblioteket en utställning som tangerar detta tema - gå också och lyssna på det program som utlovas 17.10! Docent Tuomas Heikkilä var med då och han är även med nu, eftersom den nya utställningen baserar sig på det enorma projekt att digitalisera och analysera medeltida textfragment, som han dragit i flera år.

Även senare Birgittadagar har haft stor betydelse för mig, men särskilt i år är det igen dags att göra något fint: datera en ny bok. I och för sig en översatt version av en gammal goding, men ändå. Mer om detta senare.

Kyrkobesök på S:t Franciskus dag

Och så är det höst ute, regn och träd som sprakar i färger. Körsbärsträdet på gården har ändrat skepnad - nu glöder det ännu en stund tills vintern är här. En sådan här dag är det roligt att åka på exkursion, eftersom vägarna inte är trista, utan skogsdungarna susar förbi i fina färger.

Idag är det också helgonet Franciskus dag, ni vet, han som grundade franciskanerorden i början av 1200-talet. Ordensröderna kallas även gråbröderna och fann sin väg upp till norr och hade tre konvent i Svenska rikets östra rikshalva, Åbo stift (Kökar, Raumo och Viborg). Dagen är också djurens dag, eftersom helgonet så vist predikade för fåglarna. Men att det är kanelbullens dag levde jag helt ovetande om, tills jag på resan såg en skylt utanför det legendariska caféet Axo i Pargas (som är känd för sina pepparkakor, så dessa måste vi ju även inhandla). Ja, inte visste jag att Franciskus åt bullar också, eller.... vänta litet, han var nog mer än vän av fastan. I varje fall var det ju torsdag idag, så ärtsoppa med hederligt fläsk var vår lunch i Mietois i alla fall - eftersom man ju bör fasta imorgon, på Kristi lidandes dag.

Jag reserverade med andra ord denna dag i kalendern för två kyrkobesök, och Mikko kom alltid lika lyckligt med som chaufför och fotograf. Vi har besökt och fotograferat kyrkor, målningar och helgonbilder för min forskning förr, alltid med någon/några barn i bagaget - denna gång var det Emils tur att få följa med på färden.

Vi inledde resan med att köra hela långa vägen upp till Tövsala, nordväst om Åbo. Där finns en fin kyrka från 1400-talet, med målningar tydligt inspirerade av den birgittinska traditionen - det syntes väl på många vis: här finns Kristi anlete (från Veroniska svetteduk) i korets takmålning och Birgitta och Maria på var sin sida om korfönstret - den förnämaste av placeringar. Birgittas bok är uppslagen och hon skriver ivrigt i den. Här ses Birgitta och Maria bredvid varandra, litet som om de var systrar - det finns även några andra kända målningar som visar dem så. Målningarna har blivit hårt restaurerade, men är i varje fall mycket sevärda.

Vår nästa anhalt var den nämnda sopplunchen i Mietois, granne till Tövsala förresten, och även nära Mynämäki - dessa orter som har en gemensam nämnare i biskop Magnus II Tavast, vars jubileum firas i år (han fick sin tjänst 1412). Det verkar uppenbart att han hade ett finger med i spelet när kyrkornas målningar gjordes (läs mer om detta t. ex. i boken Pyhä Birgitta - Euroopan suojeluspyhimys, Otava: Helsingfors 2003).

Vår sista anhalt före resan hem idag var Pargas medeltida kyrka, där Birgitta finns på sydsidans vägg, i en fönstersmyg. Eftersom vi steg in i kyrkans från sakristian, såg jag henne ögonblickligen - hon var rakt mittemot oss. Här stod hon även med sin bok i handen, denna gång var den stängd. Trots duggregnet var det en nöjd forskare som hade mycket att tacka de vänliga kyrkvaktmästarna, som denna dag gjorde det möjligt för henne att bese och dokumentera kyrkorna. En verkligt fin dag!

När vi kom hem hade dottern kanelbullar i sin väska - de hade bakat dem på dagis, dagen till ära! Och de var goda.

Det är förresten fritt fram för er att använda bilderna av Birgitta ovan, om ni behöver dem. Men nämn gärna att fotografen var Mikko Waris och året 2012.

Djupdykning i Raumos historia

Dagen kunde inte ha varit mer lyckad och den började redan med en god portion tur: då jag begav mig av till ett historieseminarium i Raumo idag tog jag mig först till Böle station i väntan på Åbotåget. Jag hade anat att min kära kollega och vän, doc. Anu Lahtinen, också var påväg till seminariet, men visste inte att hon skulle ta exakt smma tåg, från exakt samma station vid exakt samma tidpunkt - perfekt! Jag hade nämligen reserverat både tid och pengar för bussresa i all ensamhet från Åbo till Raumo och bekymmer med att finna platsen för själva seminariet också, väl framme. Anu kunde dock glädja mig så tidigt som 5:15 på morgonen med att Åboborna fixat en gemensam busstrasport till semit från Sirkkala och jag var välkommen att hoppa på - härligt! Det var nämligen även fantastiskt fint att få växla några ord med kolleger face-to-face och inte enbart face-book, däribland Marika Räsänen (TUCEMEMS)som snart skall doktorera om reliker, och docent Kirsi Salonen (Tammerfors) och eminente docenten Knut Drake. Bussresan blev därmed något helt annat än jag först tänkt mig - en stund av äkta nätverkande i god stämning.

Dagen började solig, men senare fick vi regn över oss. Det störde oss inte så värst mycket, vi alla ca 200 som samlats i det enorma auditoriet, Raumosalen, i yrkeshögskolans utrymmen i kanten av stan. Denna vecka firar församlingen med sin kyrka, Heliga korsets kyrka, som på medeltiden var francikanernas, att det gått 570 år staden grundandes. Klockan tio inledde Ville Niittynen med att hälsa oss alla välkomna och han ville poängtera att medeltiden var en andlighetens tid, som lystes upp av den medeltida människans "klara tänkande" - det var fint sagt! Snart därefter drog det tvärvetenskapliga programmet igång med docent Tuula Hockmans redogörelse över nya forskningsfynd gällande Raumos historia. Hockman leder en historikredaktion, där bland annat Salonen och käre kollegan Jesse Keskiaho från Helsingfors även ingår, som ämnar ge ut sitt digra verk om stadens historia inom de näraste åren - fantastiskt. Hockman kan bland annat datera staden på nytt - privilgiebrevet har tidigare misstolkats - och det nya datumet för stadens privilegier är 16.4.1442. Hon betonade 1400-talet som bakgrund till både klostergrunandet och stadens upphov, vilket säkert var nyttigt för den stora mängd gymnasieelever som uppenbarligenäven hittat hit (troligen uppmanade av sina lärare?). Fastän källorna ger vid handen att klostret (konventet alltså), skulle ha innehaft endast få landegendomar etc., ställde sig Hockman tvivlande till detta - det måste ha funnits fler inkomstkällor, fast kǘi saknar källor till dessa. Raumo var en rik stad som i början av 1500-talet hade två stenkyrkor (stadskyrkan och klosterkyrkan).

Docent Markus Hiekkanens föredrag behandlade byggandet av stenkyrkorna närmare. Han daterar Heliga Treenighetens kyrka till slutet av 1400-talet och klosterkyrkan i sten till 1510-talet. Uppenbart är dock att kyrkorna haft föregångare i trä. Jämförelser gjordes till kyrkan i Saloinen som tyvärr brann ner 1930 - det var den enda resterade träkyrkan i Finland i medeltida stil, lyckligtvis var den dokumenterad. Hiekkanen önskar dock få göra djupare nedslag i materialet kring klostergrundandet och stadens tidigare historia ännu i framtiden. Han lekte även med tanken på att staden har en äldre bakgrund i 1400-talets början och att privilegiebrevet snarare hör ihop med det senare grundandet av franciskanerkonventet - en intressant poäng.

Efter lunchen var det dags att höra ett konsthistorisk föredrag av doktor Tuija Tuhkanen om epitaferna från 1600-talet i Raumo kyrka. De var personligen bekanta för mig från Natioanlmuseets utställning, men det var mycket nyttigt att höra ett grundligt föredrag om dem där de ingick i en bredare kontext. I tavlorna från 1600-talet avbildades i katolsk stil familjen Finno i början av 1600-talet knäböjande inför Kristi kors. De avlidna markeras med kors. I Soncks epitaf från mitten av 1600-talet är famliljen avbildad redan mer som porträtt, mer uttrycksfulla och i skilda fält i jämförelse med Kristi kors. Kyrkans män ville nog även ge varaktiga minnen av sig till sin kyrka, menade Tuhkanen.

Professor Jorma Hannikainen från Sibelius-Akademin avslutade dagens program genom att inleda sitt föredrag med sång. Föredraget handlade om rekonstruerande av Mathias Johannis Wesths handskrivs från 1546 med liturgiska sånger på finska! Det var sannerligen ett skönt föredrag för trötta öron och själar, då regnet trummade på auditorietaket. Gruppen Populus Sion från Helsingfors stod för sången tillsammans med Hannikainen och det var mycket intressant att få följa hur han rekonstruerat sångerna i Wesths bok i jämförelse med andra bevarade liknande böcker från tidig reformatiodstid i Finland och Sverige. Ett drag i Wesths, som var hemma från Raumo, bok bar till exempel franciskanska drag - i "introixtus"-benämningen, som på andra håll kallas "ofiicium" enligt den allmänt dominikansk-finländska traditionen. Agricola lär tala om både introixtus och officium i sina egna verk. Dagen avslutade så även med sång och en psalm av Luther (190 i finska pslamboken), som hela publiken fick stämma in i. Vad härligt!

Påväg hem i bussen slumrade jag in, trygg och lycklig påväg tillbaka mot Åbo efter en mycket givande dag. Nu sitter jag i tåget och skall ännu fördjupa mig i litet litteratur jag släpat med mig innan hemkomsten. Vilken fin dag för en forskare och en mycket uppfriskande dag för en stressad mor!

På marknad i Tavastehus

I flera år har jag velat se hur medeltidsmarknaden i Tavastehus är arrangerad och äntligen fick jag möjlighet därtill i lördags. Marknaden öppnade redan på fredagen i Slottsparken i skuggan av den medeltida borgen, sedermera fängelset och numera museet - och marknaden var enorm: tiotals försäljare av allehanda handgjorda eller närproducerade varor, saluförda av kostymklädda gladlynta människor - det var en fröjd för ögat att se att evenemanget var så stort! Program försiggick i själva parken och man kunde nästan tänka sig hur här kunde ha sett ut för hundratals år sedan.

Slottsparken gick även lätt att skärma av, vilket gjort att arrangörerna kan be om inträde till marknaden och samtidigt evenemanget - då vi anlände var tornerspelen i full gång och senare kunde barnen se även en uppvisning i stridsteknik. Till skillnad från marknaden i Åbo, dit inträdet är gratis, men biljetter säljs till uppvisningarna på innergårdarna, är detta ett fyndigt sätt att finansiera det hela, eftersom parken topografiskt inte bjuder på "innergårdar" att skärma av enskilt.

Dagen var het och tryckande, men evenemanget välbesökt - det var fullproppat med ivriga marknadsbesökare. Jag gjorde till exempel fina inköp av kuriösa böcker hos Salakirjat, som frekventerat de olika evenemangen under sommaren. De verkar även som förlag med olika trycksaker som böcker och affisher: de har bl.a. gjort ett faximiltryck av Carta marinas del som föreställer Finland och ämnar göra ett enormt faximile av själva Carta marina i sin helhet inom kort - wow! Deras förlag utger både nyskrivna böcker om mystik såväl som nytryck av äldre vetenskapliga klassiker, t.ex. bröderna Krohns verk inom folkloristikens fält med mera - fördomsfritt, roligt och intressant.

Snart började barnen visa tecken på marknadströtthet så det var dags att söka sig till parkeringen och tillbaka till huvudstaden. Det erbjöds även program i form av föreläsningar etc. i museet, men detta måste lämnas till kommande år och äldre barn. Marknaden var definitivt värt ett besök och det korta avståndet med bil på ca en timme gjorde att det hela var avklarat på bara en eftermiddag. När det är dags nästa år, kolla in medeltiden i Tavastehus - det var verkligen en positiv upplevelse denna gång!

Heliga kvinnor är alltid in...

En fantastisk sensommardag i Helsingfors centrum och universitetscampuset - Emil och jag träffade många kära vänner och kolleger idag, en del i all hast och av en händelse, men inte mindre inspirerande för det.

Emellan verserna rullade vi in i svalkan i Domkyrkans krypta, som ofta presenterar utställningar med konst och historia i anslutning till kapellet och kaféet. Denna gång var det Nelly Jurvelius utställning, som presenterade silkesmålningar och tänkvärda fraser av Hildegard von Bingen (1098-1179). Hon tillhör den grupp medeltida (europeiska) profetissor som liksom alltid verkar vara "in" numera tillsammans med t.ex. Heliga Birgitta. De dyker upp nu och då i utställningar, böcker, konst och evenmang som andas ekumenik och feministteologi. Intresset har funnits länge för dessa kvinnogestalter, och återkommer på många håll också här i vårt insnöade land.

Jurvelius, som fick uppmärksamhet också i senaste Kyrkpressen, nämner att hon fått stöd av Svenska kulturfonden och att hennes första utställning om Hildegard ordnades redan 2002 i Kryptan. Denna gång är hennes utställning med i WDC-året, "där det efterlystes en bättre värld för oss att leva i". I Utställningen visas Hildegards visionsbilder om kampen mellan det goda och det onda som symboler, där dygderna är drömlika, färgsprakande förgyllt och segrande, mot de sju svartvita dödssynderna - tänkvärt, och självfallet mycket lämpligt som konst i ett kapell. Särskilt intressant är det att fästa uppmärksamhet till Jurvelius kalligrafi, som återkommer i verken och i texterna och presentationstexten. I det snart bortglömda hantverket med handskrivna, vackra texter, anas också hm... medeltidsbruk. Ifall man har vägarna förbi campus eller Kronohagen lönar det sig alltså att ta sig en titt. Utställningens budskap är fint: "Vi kan förändras, världen kan förändras, vår tid är nu! Här." The world is what we make of it, har jag tänkt varje dag nu. Och jokainen uusi mahdollisuus on tsäänssi. Det var något jag tänkte på också då jag växlade uppmuntrande hälsningar med kollegerna: det kostar inget att vara positiv, men ger så mycket.

Det är samtidigt värt att kort begrunda, hur de kvinnliga, medeltida visionärerna blivit så synliga och viktiga i Sverige och Finland. Då man tror att ett evenemang är över, en bok slutläst, så dyker nästa upp. Intresset verkar inte vara enormt, men i varje fall någorlunda synligt. Några svar har givits av Ingemar Lindaräng i hans avhandling (2007) om Birgittajubileet 2003, där han konstaterar att det då sannerligen inte verkar som om samhället är sekulariserat, tvärtom – det finns ett religiöst intresse, med ekumeniska förtecken. Birgitta och Hildegard, genom sina tankar och sin verksamhet, tilltalar den moderna nordiska kvinnan (– och vem är hon? Nå, det får vi diskutera en annan gång – det är det ju även sådana som dras till katolska helgongestalter...) som identifikationsobjekt, trots att de egentligen var och är katolska helgon. Den här typen av rollmodell (medeltida ”vd” - klostergrunderska/moder(lig), lärd (nunna)) är ju i och för sig mer aktiv än jungfru-martyren. Både Hildergard och Birgitta är lärda, vilket är ett trevligt ideal, men också ”nunnelika” (Birgitta var ju de facto aldrig nunna, men levde nunnelikt) – vad innebär det då att ha dem som förebilder? Birgitta var även fysiskt mor, men gav på ett vis upp moderskapet då hon fick kallelsen av sin Herre. Varför tycks det vara så, att dessa identifikationsobjekt nu erbjuds oss? Det är viktigt med andlighet och att betona dem som förebilder i detta avseende: deras arbete verkade ”som vägvisare in i en värld där andra lagar råder än här” (för att citera Jurvelius). Men den andra aspekten: att leva avskild som en nunna i sin kammare, som vår stereotypa bild av en medeltida lärd person (och idag en nördig forskare ensam framför sin blinkande skärm?) – är det detta jag vill identifiera mig med?

Nå, det är klart att Birgitta och Hildegard är viktigare och trevligare identifikationsobjekt än t.ex. protestantismens kvinnor som den förrymda nunnan, fru Luther. Hon gjorde tvärtom – nunna först och sedan familj, men vem minns hennes uppoffring nu? Ingen. är det bra eller illa? Okej, jag vet att denna diskussion är gammal re'n, men den är också ett dagligt val för dem som är mitt i smeten så att säga. Personligen är det inte så jag själv vill leva – välja antingen mellan moderskapet eller karriären, före eller efter – utan jag hoppas vår tid är en annan, där det går att genomföra både och. Och när jag ser på mina vänner och kolleger (av båda könen), verkar det vara arbetsamt, men lyckligt, att ha både familj och jobb – inte omöjligt, utan inspirerande!

Utställda mästerverk

Johannes har börjat i dagis i Kronohagen, så det är kul att röra sig i den gamla stadsdelen oftare igen, men såklart rör jag mig helst och mest i de byggnader och på de ställen som berör vetenskapen. Jag fick en paus i dagisverksamheten igår och hade tillfälle att gå av och an till universitetsbiblioteket, dvs. nuv. Nationalbiblioteket, och fick till min glädje äntligen se kollegernas utställning Den litterära medeltiden. Utställningen presenterar deras fleråriga projekt att undersöka, konservera och digitalisera alla de medeltida textfragmenten som finns i samlingarna och det är ett fantastiskt resultat de fått! På webbsidan om utställningen kan ni få alla dessa skatter till påseende i elektronisk form - tyvärr såg jag själv inte om den fanns tillgänglig även översatt till svenska. Själva utställningen i aulan har texter på finska, svenska och engelska. Utställningen ger även en god bild av Finland under medeltiden överlag och man kan också få den sällsynta äran att pröva hur pergament känns! Med andra ord rekommenderas utställningen varmt - den finns i bibliotekets vackra aula fram till slutet av oktober. Det är en fantastisk utställning och en fantastisk kulturgärning att detta projekt har kunnat genomföras, inte minst tack vare kollegernas enorma expertis. Ja, ni märker att jag inte kan sluta ge dem beröm.

På hemvägen fick vi en vacker överraskning på Helsingfors centralstation - träd och växter och lummig park! Det framkom att studeranden på en yrkeshögskola hade gjort denna installation till glädje för alla tågresenärer. Speciellt fascinerande tyckte vi installationen med små fontäner var (se bilden). Denna härlighet kan beskådas ända till 5.8, så det lönar sig att vika här förbi ifall man kan och ta sig en extra titt om man pendlar med tåg.

Medeltid i Raseborg

I flera års tid har jag ämnat ta mig till medeltidmarknaden i juli vid Raseborgs slott. Idag var det äntligen dags att se den lilla marknaden. Barnen och Mikko fick biljetter till hästtorneringarna, som uppenbart är det mest spektakulära här, medan lillen och mamma flanerade och smakade på barkbröd. Evenemanget har arrangerats sedan 2006 och i år föreställde tillställningen AD 1385.

Vi kom hit i sista stund, så ponnyridningen packade redan ihop och likaväl kanske många andra stånd och handelsmän. Vädret var molnigt, men evenemanget var nog värt ett besök ändå. Damen vid ingången till torneringsarenan sade att ett par tusen besökare var här igår i solsken, idag var det lugnare men hästarna och eldslukarna gjorde inte mindre intryck på barnen ändå.

Om Kökar på Medeltidsmarknaden

Biskopen välsignar folket på Medeltidsmarknaden.

Återigen var det dags för den årliga Medeltidsmarknaden i Åbo, detta år var även tmi Eva Ahl med på ett hörn och doktor Ahl-Waris fick även hålla föredrag. Medeltidsdagarnas torgliv var som alltid förr – soligt, fullt med folk, lukter och os från grillade svin – den goda vildsvinskorven skall man alltid smaka på! – tvåltillverkning, program för barn, rolig teater i torgvimlet, musikanter... I år handlade det om Magnus II Tavast jubileet till ära (han tillträdde 1412). Med mig hem fick jag säcken full av kanderade mandlar, svartbröd och hemlagad tvål. Tyvärr kunde jag bara delta idag, eftersom jag skall på kryssning till Sverige på veckoslutet, men jag rekommenderar varmt allt program som erbjuds, t.ex. det vetenskapliga programmet där vänner och kolleger uppträder.

Tvål tillverkas ännu på samma vis: djurfett kokas med lut och bildar genialiskt tvål. Lut fås från björkaska, så medan det tillverkas talar man "potaskaa" (strunt) på finska.

Under alla åren har jag insett att forskningen endast går vidare och framåt ifall jag emellanåt tvingas hålla föredrag och/eller skriva artiklar – deadlines är uppenbart goda för min inspiration och får mig att jobba hårdare. Kravet på resultat och presentationer får mig så att säga att bli mer aktiv i frågan om jakt och sammanställningar av material osv. I år återgick jag till ett kärt ämne: forskningen kring franciskanerkonventets lämningar på hamnö på Kökar, Åland. Föredraget fick hela sju åhörare, vilket var mer än Nådendalsföredraget lockade ifjol, så jag är mycket nöjd. Min forskning är ju mest intresserad av 1800-talets och det tidiga 1900-talets arkeologi och en syntes över de stora utgrävningarna som pågått sedan 1980-talet finns inte heller ännu att tillgå, så i väntan på, den är det gott att koncentrera sig på arkeologihistoria kring de tidiga undersökningarna och “arkeologibruket” kring detta. Nåväl, föredraget måste omskrivas till en artikel, så att kolleger och vänner som inte kunde höra mig idag kan få läsa om mitt senaste “detektivarbete”.

Det är uppenbart, att familjen måste resa till Kökar denna sommar, helst så fort som möjligt. Jag måste helt enkelt återvända dit igen. Första gången besökte jag Hamnö under ledning av självaste doktor Kenneth Gustafsson, som då presenterade området och forskningen för Fibula ry, arkeologistuderandena. Hemresan blev makaber och den glömmer man aldrig, eftersom vi på båten nåddes av nyhten att Tyrvää kyrka brunnit ner. Men Åland blev för alltid något speciellt för mig – ja, visst hade jag besökt öäarna förr, 1987 med mina föräldrar och 1991 på klassresa, men nu var ju synvinkeln en växande vetenskapskvinnas, så jag skrev mitt prosemi om Jomala och fortsatte ännu på seminarienivå, innan jag återvände till läroämnet historia och heliga Birgitta istället. År 2000 besökte jag Kökar igen, med Naturvetarklubben och hade då äran att lära känna författaren Ulla-Lena Lundberg. Hennes avhandling pro gradu om Kökar och franciskusfester har gjort ett stort intryck på mig och föranleder att jag snart måste få tala med henne igen. För det är nämligen ett tag sedan jag besökte Kökar senast – åren går – det var nämligen år 2006 med SKAS. Även den resan var oförglömlig, då vi under ledning av Markus Hiekkanen besökte öns fantastiska kyrkor och arkeologiskt viktiga fyndplatser.

Med familjen har vi hittills gjort, och försöker vi göra, korta resor i Finland och Sverige – det gangnar så fint mammas forskning, men det är även fascinerande att än en gång inse, att man inte3 behöver resa långt bort för att se och förstå intressanta ting. Åland blir nog snart vår nästa anhalt, det verkar uppenbart.

På Oxvägen i Tavastland

På lördagen fick Mikko en bra idé: vi åker längs den medeltida Hämeen härkätie ("Oxvägen till Tavastland") som numera är väl utmärkt och det finns gott om info på webben. Resan började i Tavastehus där vi besökte slottet, men det var en besvikelse - Museiverket, såklart: personalen verkade omotiverad och trots ett flertal besökare och turister var kafét stängt! Mikko och de äldre tog sig en titt på slottet, men på grund av alltför ihärdiga restaurationer är det kalt och inte mycket att se. Det blev kaffe på Mac D och sedan åkte vi vidare - startade själva rutten.

Härkätie börjar i Tavastehus och är väl skyltad - det är bara att brumma vidare.

Vår första punkt var Sankt Jakobs kyrka i Rengo. Platsen var fantastisk och den åttakantiga kyrkan speciell. Den är ombygd på 1700-talet, men en medeltida skulptur fanns kvar, likaså var kyrkan dekorerad med pilgrimssymbolen, musselskalet.

Rengo kyrka i Tavastland ligger vid Hämeen Härkätie.

Medeltida Sankt Martinus i Rengo kyrka.

Pilgrimsmusslor som dekoratiner i Rengo kyrka.

Vår väg var ställvis en smal sandväg, men vi passerade byar som har kvar sin medeltida layout då husen ligger på rad längs vägen. Längs vägen fanns också minnesplatser som till exempel minnesstenen över familjen Nieminen, som bodde här och tragiskt miste fyra söner i de senaste krigen (se nedan).

Vi stannade nästa gång i Tammela, där vi såg en annan medeltida kyrka. Gustav III hade även rest längs oxvägen och här fanns minnestavlor av hans besök 1788. Invid kyrkan fanns ett minnesmärke över de män, hakkapeliter som drog ut i krig med Gustav II Adolf från Tammela. Längs oxvägen finns alltså också krigiska minnen, i Marttila också ett minnesmärke över Klubbekriget, men det besökte vi inte.

Vid Tammela kyrka.

Minnesstenen vid Tammela kyrka är rest till hakkapeliternas minne.

Efter Tammela, som ligger litet norr om vår rutt, åkte vi söderut via näs och öar, som varit bebodda redan under stenåldern. Utsikten mot sjöarna från den högt ovanför ringlande vägen var fantastisk.

Infotavla som beskriver Porras-områdets förhistoria vid Venesilta.

Snart passerade vi gränsen mellan Tavastland och Egentliga Finland. Efter middag i Somero stannade vi i Marttila, som hade både en fin staty föerställande skyddshelgonet Sankt Martinus och en oxkärra för att hedra vägminnet (se nedan).

Soldathelgonet Martinus i Marttila delar sin mantel med en tiggare.

Oxkärra på väg i Marttila.

Kvällen blev sen, men tack vare tidpunkten (midsommar), var det ljust trots att det duggade. Vi stannade vid Lundo medeltida kyrka, och tog osa en titt på den utifrån pga den sena tidpunkten. Lundo är mycket nära Åbo och till medeltidsminnet hör även den så kallade Lundomästaren, vars inhemska skulpturproduktion dateras till 1300-talet.

Lundo medeltida kyrka en sen sommarkväll.

Kvällens sista anhalt var Lundo fornborg med miljö, där Åbo universitet gjort omfattande utgrävningar. Området är välförsett med skyltar och även sista punkten på en historisk stig från Åbo via Korois. På grund av regnet stannade vi dock denna gång i bilen och åkte strax vidare till det väntande, varma hotellrummet i Åbo.

Känn dig välkommen - eller ej? :) - Vet åtminstone att marken här är historisk, verkar det som om universitetets forskningsprojekt vill säga: "Åbo universitet. Lundo Vanhalinna. Ett fritt folks gåva till den fria vetenskapen", påstår i varje fall skylten.

Fin infoskylt om en historisk rutt från Åbo till fornborgen Vanhalinna i Lundo.

En sista kuriositet invid vägen var minnet av källan där Gustav Vasa enligt legenden vattnat sina fålar, se nedan. Med andra ord hade den oxväg vi besåg minnen av alla tre "gustaver".