Bruksmiljö i Östnyland: Strömfors

Bruksmuseet i Strömfors är beläget i den så kallade Nedre smedjan.

I Östra Nyland finns bruksmiljön i Strömfors från 1600-talet, som är värt ett besök. Brukets grundare och ägare var till en början naturligtvis traktens stormän av ätten Creutz, men bruket övergick senare till af Forselles och slutligen klanen Ahlström, som sedermera fokuserade mer på sågar än järnframställning. I brukets lilla museum i den nedre smedjan finns en fin stånghammare och också glimtar ur livet på bruket. Intressanta föremål finns att beskåda: hornorkesterns notblad och instrument, järnprodukter och uppläggning från en industriutställning, skrivbord och gamla skrivmaskiner med mera, med mera. Barnen fick också klättra in i loket "Bässen" i utställningen. Tankarna går till "Lill-Bässen" i Fiskars, som finns att beskåda i centrum av byn i det nedre bruket. Transporten med de smalspåriga järnvägarna för drygt hundra år sedan var en viktig länk i processen hur produkterna skeppades ut i världen.

Brukets kyrka härstammar från 1600-talet, men fick sin nuvarande skepnad år 1898 under Ahlströmarnas tid, får vi höra av guiden som hjälper oss på plats. Tyvärr försiggick en vigselövning i den pittoreska träkyrkan, varför vi inte ville storma rakt in, men genom fönstren kunde man ändå se en skymt av Helene Schjerfbecks berömda altartavla - den enda hon lär ska ha målat. Kyrkan ser liten ut, men skenet bedrar: den rymmer hela 350 personer.

Dagens höjdpunkt var inte historien dock, utan att barnen fick mata en hantverkares kaniner. Det är det levande i det förgångna som är mest tilldragande och det förenas även i Strömfors. Personligen gick jag på våra minnens stigar: för nära trettio år sedan var vi på lägerskola i Kuggom och besökte då olika mål i trakterna kring Lovisa, bland annat Strömfors bruk. Precis som då är vyerna lummiga och fascinerande.I likhet med Fiskars i Västnyland är Strömfors bruk även idag en levande miljö, där man bor och hantverkare och konstnärer verkar. I bruksbyggnaderna kan man idag köpa konst- och hantverk till salu och se konstutställningar (stallvinden). Tro det eller ej: i en av butikerna såg jag också Heliga Birgitta i keramik. Konstverket i fråga är ett måste i något skede, det är bara att återvända snart igen.

Sigtuna och Hagaparken i vinterskrud

S:t Olofs kyrkoruin i Sigtuna står i närheten av Mariakyrkan och dominikanernas forna område av staden. På fotot ses absiden och koret i öst.

Dags för ett besök i Sverige med familjen igen. Denna gång tog vi bilen med och kunde åka ut utanför Stockholm på en liten tur i ett landskap i vinterskrud. Vi tog oss till Sigtuna, där vi i gnistrande solsken kunde se på de medeltida kyrkoruinerna, som minner om den nu sovande småstadens forna storhet. Detta var en gång kungens säte och hans kungsgård låg vid den nuvarande ruinen av S:t Pers kyrka. Andra kyrkor är S:t Lars och S:t Olof, inte häpnadsväckande några av de mest populära helgonen i riket överlag.

Kyrkan, som en gång varit dominikanernas, finns i Sigtuna och är helgad till Maria.

En del av väggarnas sträckning, som kan ses i marken intill Mariakyrkan, visar var det forna dominikanerkonventet legat.

Mariakyrkan, som en gång var dominikanernas kyrka i rödtegel, står kvar. Vi var här senast år 2009, med de två äldre barnen, men ingen av dem minns naturligtvis vårt besök. Då kunde vi även se kyrkans inre och dess helgonbilder. Denna gång ville vi inte störa mitt i högmässan. Utanför kyrkan står ett benhus eller kapell (?) från 1700-talet, i vars vägg finns en runsten. Bara för att nu nämna några exempel på återanvändning av material under tidigare århundraden.

Överlag är Sigtuna späckat med runstenar, som står uppresta litet här och där, men främst på de forna kyrkornas områden. På mycket fina infotavlor finns också uppgifter om medeltiden och t.ex. en förklaring om hur religiösa processioner gick till och från dessa kyrkor.

S:t Lars kyrkoruin - det finns inte så mycket kvar av denna kyrka, men intill kyrkan finns flera runstenar att titta på också.

Senast vi var här orkade vi inte se alla ruiner, men nu var det kul att springa upp och ner för Tingsberget och ta sig en titt på området. Efter hand blev det dock kallt, så vi tog oss in i den medeltida stadskärnan och siktade mot museet.

S:t Pers kyrkoruin. Intill denna kyrka var den vikingatida-medeltida kungsgården belägen. Lilla Ingegerd har säkert sprungit omkring här för tusen år sedan, innan hon blev furstinna och sedermera helgonet S:ta Anna (d. ca 1050) i Novgorod.

Museet öppnade då vi var där, men det var mycket tyst här - inga andra besökare än vi, åtminstone just då. Entrén var gratis, eftersom vi besökte dem utanför säsongen. Barnen tittade noga på miniatyren av staden och biskopens skelett gjorde stort intryck, men jag vet inte egentligen hur mycket 1-5 år gamla människor ännu uppfattar om historia. Det verkade vara en spännande upplevelse, trots allt. Och vi fick värma oss inhomhus en stund, innan vi gick vidare mot vår lunchrestaurang och tog sedan bilen mot Stockholm.

Eftersom vi hade gått om tid kvar tills båten skulle avgå, beslöt vi besöka Hagaparken i Solna. Parken är mycket kär för mig, eftersom min mormors syskon bodde här i Solna i närheten och vi besökte dem varje sommar fram till deras död under senaste sekelskifte. Under min barndom gjorde vi nästan dagliga besök i den fantastiska engelska parken, ekotemplet, Gustav III:s paviljong, koppartälten. Till min förvåning var det späckat med folk här - Stockholmarna var alla ute och åkte pulka med sina barn denna söndag!

Vi beslöt oss ta en titt på Fjärilshuset, som även det anknyter till kungen, eftersom han lät grunda en vinterträdgård och orangeriet här på sin tid. Fjärilarna och fiskarna verkade mycket intressanta för barnen och återigen hade vi en välkommen paus från det kalla vädret ute. Snart var det dags att tacka och ta farväl av Sverige denna gång, men förhoppningsvis ses vi snart igen.

Året började med blicken mot Nådendal

Vi blev bjudna till Masku av Johannes gudfar, Joonas, som har sin släkts villa vid havsstranden där. Vi packade med skidor och pulkor, eftersom snön ligger tjock här i Helsingfors. Det var förbluffande att komma fram och se att marken var bar. Men det var inte mindre spännande för det, tyckte barnen, som genast utforskade klipporna och gården.

Joonas moster är konstnär och har målat en akvarell, som föreställer Nådendals klosterkyrka sedd från norr, som hon har förärat mig. Vyn är den man ser från deras villa, vilket jag kunde bekräfta och ni kan se ovan, på fotot (den lilla piggen i mitten av bilden är alltså klosterkyrkans torn). I dagens läge kan avståndet över viken och isen kännas långt, men den här platsen har någon gång legat mycket nära klostret -havet har varit den enda vettiga förbindelsevägen båd' sommar och vinter tills automobilernas tidevarv.

Vi hade även en uppgift: att hjälpa till med att tömma fågelholkarna som var ett tjugotal till antalet. Förhoppningsvis blir dessa återigen fina hem åt en generation flygfän när våren kommer. Tack Joonas, för en fin dag! :)

Vintertid

När vi firade vår julmiddag, som vi gjort sedan 2008 då Mikko och jag gifte oss, tillsammans med mommo och mofa, mummu samt Marjatta-täti, gammelmoster Pyre och Antti-setä, ville min pappa plötsligt hålla tal, vilket inte tidigare ingått i traditionen att äta gott och dela ut paket. Han är begåvad på att skriva dikter och har haft det som hobby hela sitt liv, så ingen höjde på ögonbrynen då han läste en dikt om vintern:

Dikt om vintern
Nu är det vinter-tid och mörkt,
Nu faller snön så blid och vacker.
Ett täcke bildar snön,
över björk och lönn.
Nu ser vi natthimlen så mörk,
En gyllen stråle klar,
igenom himlen far.
Den bildar värme,
Varmt och tätt,
För em [sic] liten buske lätt.
Vinden susar och
havet det brusar.
Nu är det faktist [sic]
vinter-tid.
Eva Ahl 8 år
19.1.84.

Men det var en annans dikt. Jag blev mycket förvånad och generad, då det kom fram att det var jag som skrivit dikten - som 8-åring. Visst har jag skrivit sedan dess, men främst någon form av nid-dikter för studentikosa sammanhang, eftersom jag vet mina egna begränsningar. Dikten var dock en konstig fläkt från en lycklig barndom och fylld av nostalgi och sorg så här vid årets slut, gjorde dikten att jag måste reflektera också över mitt eget förflutna - och framtiden. Det förflutna är fyllt av ljus och skuggor, mest av ljus. Hur är det med framtiden, den ovissa? Optimisten vill att den är ljus, men man kan aldrig veta.

Nuet är säkrast, eftersom det just nu - är ljust. Barnen lyser som klara fyrar, Mikko håller handen ifall det skymmer, stipendiet varar ännu i några månader. Ibland lyses himlen upp av en sprakande raket av lycka - då en vän förkovrar sig, en bok utkommer, en idé föds eller tar form, något allmänt gott händer. Det kan vara en stor raket som lyser länge, eller en liten, som slocknar fort, men ändå lyste klar. Också en liten gnista lyser i mörkret - det är väl den tanken som kännetecknar en optimist. Gott nytt år - allt är ännu möjligt, eftersom vi snart skriver 2013!

Birgittinskt i december del 2

På torsdag kväll kom äntligen översättningen av boken Pyhä Birgitta (Otava 2003). Det tog med andra ord bara nio år att få den gjord, dessutom som reviderad non-profit upplaga på 300 ex.
Boken utges vänligen av SSB, vilket är fint! Hoppas den är till glädje för någon! Jag beslöt att dedikera denna översättning åt Professor Päivi Setälä, som fyller 70 år i januari 2013.
Det känns skönt att få boken klar. Som om en era vore slut och en ny äntligen kan börja. Kanske med en ny bok? Vi får väl se...

På arkivkurs i Åbo del 1

Åbo landskapsarkiv fotat 3.11.2012.

Tillbaka i Åbo detta veckoslut, igen, och på Hostel Turku. Jag rusade med andra ord även nu genom denna stad i höstmörkret, nu mot Åbo landskapsarkiv. Jag anlände prick halv sex då kursen skulle börja med “kaffe”, men fann att alla redan satt sig, chefen börjat tala och jag verkade töntig. Det är effektivt här i Åbo. Om vi skriver “kaffe” i programmet i Helsingfors, inleder man kanske först efter en kvart när alla litet minglat. Nå, jag som försökt vara punktlig förr, tycks alltid vara sen i Åbo – det var jag nästan vid varje session på DM förra veckan också. Och det har jag, hehe, varit även på svunna tiders kongresser – 1995 var Historicus tjejer så sena till semit att vi damp ner rakt i Max Engmans föreläsning – genant, javisst.

Nå, varför är jag då här igen? Arkivverket och Finlands hembygdsförbund ordnar en kurs titulerad “kotiseutuarkisto-osaaja”, dvs. kunnig i hembygdsarkiv, som jag tyckte lät intressant i förhållande till mitt yrke. Jag har ordnat Nationalkommittén för den heliga Birgitta 700-årsjubileum i Finlands arkiv år 2004 (det finns tillgängligt för alla vid Nationalbiblioteket i Helsingfors), och som anställd av Bränn & Bränn deltog jag i att ordna scouterna Spejarnas i Helsingfors arkiv år 2004, Gröna partiets arkiv i Helsingfors år 2005 och några till, men egentligen har jag ingen formell utbildning i hur man ordnar och donerar eller sköter, så att säga bildar ett arkiv. Därför tyckte jag denna kortkurs kunde tjäna väl för att testa hur kunnig jag är i dessa frågor och utöka expertisen. Intensivkurser lämpar sig även väl för vår familjesituation just nu, men mitt främsta mål är – tyvärr, hur kallt det än låter – att få ännu en formell kurs i cv:n. Kursen är inte hellt gratis, men såklart inte heller så dyr att den inte skulle locka intresserade – på plats fanns ett tjugotal respresentanter för museer och föreningar, samt några studeranden – udnertecknad verkar vara den enda närigngsidkaren/stipendieforskaren.

Efter presentationer av arrangörsorganisationernas nyckelpersoner inleddes kvällen med en föreläsning om vad arkiven är och hurdana material som bildar privata arkiv och hembygdsarkiv. Efter en paus fick vi höra om var arkiven bör finnas och – hör och häpna – att de bör vara tillgängliga för forskning. Tankar skenade genast iväg... Mina senaste besökt på Museiverket och kontakt med personalen om arkivet och samlingarna har nog inte varit exempel på tillgänglighet. Varthän försvann hela diskussionen från sekelskfitet 2000 om “tillgänglighet” både för handikappade och helt så där allmänt? Att föremål eller dokument digiteras svarar då inte på de etiska och forskningsmässiga kraven... Landskapsarkivet ingår i Arkivverket och de har naturligtvis en annan policy – deras material är tillsvidare lättare att beställa fram och bruka, till och med reproducera gratis i forskningsssyfte! Våra två föreläsare idag framhöll flera gånger att arkivet inte är värt att bevara ifall det aldrig används – just det! Man borde jämförelsevis få fart på diskussionen om museerna igen angående detta, eftersom jag tror att en del av experterna blivit för närsynta och enbart vill se att museet bevarar föremål, minnen etc. etc., inte gör dem tillgängliga. Nå, saken förklaras ju delvis på brist på resurser. Men, än sen? Desto större orsak att göra något tillgängligt OM någon verkligen vill se det – den person som forskar har ju en orsak till det, t.ex. Det går inte att skylla på brist på pengar och personal och samtidigt påstå att man understöder tillgänglighet – det går inte ihop! Forskarna måste få se material eftersom det är deras jobb, som de fått lön för på ett eller annat vis... Det här kan leda till så allvarliga problem att hej hallå: att en viss historiesyn baserad enbart på tillgänglia källor börjar florera. Helt som om så inte varit redan nu – ett himla sjå med att försöka diskutera vissa gängse synsett på Finlands historia som exempel. Men, tvärtom: myter dekonstrueras med hjälp av icke tidigare brukat material, som nu ligger och dammar i arkivens djup. Nåja, de här tankarna är trösterika (?) att ha i bakfickan medan jag sitter och väntar på att få se föremål jag försökt beställa fram ur Nationalmuseums samlingar... för tre månader sedan...

Dagens teman var alltså intressanta, men väckte nästan mer frågor i en frågvis än vad vi hade tid att få svar på: vad menas till exempel med ett “dokument” (asiakirja)? Hela den definitionen uteblev... Men tur nog kan man alltid ta upp sina fina handböcker om hur man skapar hembygds- och föreningsarkiv och kolla. Summa summarum: ingen dålig dag ändå. Nu ser jag fram emot dag två, imorgon. Kursen påstår sig kunna ge råd om praxis, och det låter förvisso lovande!

"Birgittinskt" på Dies medievales 2012 - dag 1

I ottan föll snö, och jag begav mig förväntansfullt mot tåget till Åbo och Dies medievales vars program i år nästan kunde påstås varit “birgittinskt” - programmet var mer eller mindre fullspäckat med föredrag relaterat till Birgittaforskningen, vilket var otroligt intressant för mig som medlem av det Päivi Setälä alltid kallade “Birgittapuolue” (B-partiet). Temat för årets konferens tangerade lärdom, läsning etc.

Med nöd och näppe hann jag fram till den inledande föreläsningen av alltid lika sprudlande professorn Outi Merisalo. Hon behandlade ett verk jag hört om förr, De spermate, vilket även fick sin förklaring – Päivi Pahta från Helsingfors har editerat verket på Middle English, nämnde Merisalo – och det var otvivelaktigt Pahtas föreläsningar jag kunde dra mig till minnes i detta avseende. Texten ingår i den medikala sfären och är en intressant inblick i medeltidens lärda värld men de olika manuskripten med kopieringsfel etc. ger även många hänvisningar i hur texten spreds och således kunde påverka detta lärda universum. Merisalo redogjorde för paleografiska detaljer kring verket och dess spridning. Jag vet ingenting om detta forskningsfält och därför är dylika föreläsningar av experter på kongresser otroligt viktiga för allmänbildningen. Och det är ju så otroligt fascinerande! Bara att få se en detalj i ett manuskript i Basel som visar magister Nicolaus ex libris med hans profil!

Den första sessionen jag åhörde denna gång handlade om Jöns Budde. Kristina Nikula redogjorde för frågorna kring Buddes språk, forskningshistorien kring dessa frågor och om sina egna slutsatser till detta. Kanske Budde inte alls härstammar från Österbotten utan är anknuten till ätterna Ille och Renhuvud – eller kanske inte? I alla fall stack Nikula hål på en del sega myter om dessa antaganden och vi får hoppas att vi snart får nya teser kring detta. Sessionens andra föredrag hölls av doktoranden i filologi Mikko Kauko. På ett tydligt sätt redogjordes om Buddes språk, latin och klassiska bildning och hur de utkom till synes iI hans mer eller mindre poetiska översättningar. Kauko tyckte det är uppenbart att inslag av kanslistil ger vid handen att Budde kanske hade en bildad bakgrund och också rentav ett helt liv som föregick hans tid som klosterbroder. Latinet inte, såklart, att Budde inte skulle ha varit en mycket välutbildad man. I hans texter finns ett av de äldsta försöken att skriva hexameter på svenska, bara för att nämna att han ändå är både viktig och intressant.

Sessionens sista föredrag behandlade inte längre Budde, utan systrarna i Syon Abbey, men teol.mag, doktoranden Leena Enqvists föredrag lämpade sig väl mer än väl här. Boklärdheten bör ses som viktig I frågan om nunnorna, eftersom den verkar ha varit en del av den spirituella statusen – boken sågs som Guds väg att tala till människorna. Enligt Enqvist är det uppenbart att nunnorna läste högt, men även för sig själv. Vid en granskning av materialet från syon Abbey, framkommer pikanta detaljer. I The Mirror of Our Lady finns råd för läsning, som kan sprida ljus över detta: man skulle välja vad man läste, läsa det med rätt inställning, förstå vad man läste och ha klart för sig vilka motiv man hade för läsning samt ta reda på vad bokens syften var – och ifall man inte förstod detta, skulle man fråga om råd. Dessa råd syftar tydligen på att nunnorna även läste för sig själv. Men mer om detta får vi säkert höra även i framtiden, när Enqvists forskning framskrider.

Eftermiddagens key note hölls av Roger Andersson från Riksarkivet i Stockholm – han leder nämligen ett stort projekt: en nyutgåva av Birgittas uppenbarelser på fornsvenska. Han gjorde en mycket bra presentation av källutgivningens historia i Sverige och de olika skolorna inom filologin som berör källutgivningens principer: bör utgåvan vara monotypisk och välja bara en enda handskrift som grund och sedan utge den som den är så att säga, eller bör den vara syntetisk, baseras sig på olika förlagor, som först utreds paleografiskt och kodikologiskt varefter man strävar till att fånga den, egentligen försvunna, ursprungliga texten. I Birgittas fall är det den fornsvenska text och kanske skrev, kanske dikterade – alltså den kanske till och med måste ses som muntlig. Andersson strävar att följa detta syntetiska synsätt, fastän det även kritiserats från och till. Han tycker också att man kunde backa litet och inte låta “kärleken” till en viss handskrift skymma kärleken till den bakomliggande texten, vilket ju är ganska provokativt, tillade han.

Följande session jag deltog i handlade om krönikor, men även historiografi. Tiago Joãno Queimada de Silva höll ett intressant föredrag om krönikor I Portugal, som började produceras I klostern på 1100-talet – under tiden för den så kallade Reconquistan och därav starkt bundna till de politiska strömningarna, då de behandlade Portugals historia. Hovet hade ett behov av att skapa dylika krönikor mot Castilla y Léon (kastiljenarna) under 1200-talet. Aristokraterna vill även allmänt skapa genealogiska krönikor för att stärka sin hegemoni. Krönikorna hade en stor spridning och på 1400- och 1500-talet innehöll de en starkt politisk, mystifierad bild av Portugals kungahus. Dessa har ännu inte undersökts I någon högre grad, menade forskaren, vilket ju lät mycket lovande.

Följande föredrag hölls av Miika Kuha från Jyväskylä, som jämförde två venetianska krönikor av vilka den enas skapare är känd, Benintendi dé Ravagni, som hade nära kontakt med Petrarca på 1300-talet. Det finns två versioner bevarade av denna krönika som skapades för dogen och det har dessutom antagits att Ravagni kunde ha skrivit även en annan krönika. Kuha kunde dock, efter att ha demonstrerat sina jämförelser, konstatera att dessa krönikor inte kunde ha varit skrivna av samma person. Det gick med andra ord inte att lägga till ännu ett verk i Ravagnis cv denna gång.

Sessionens nästa föredrag hölls av doktor Mari Isoaho som för tillfället verkar i Helsingfors universitets forskarkollegium. Hon berättade om de östliga krönikorna och främst om en krönika hon kallade “primär” och dess bild såväl av Rus som av deras härskare, närmast Svetopold Mikael, som var sin beskyddare, ärkeängeln Mikaels, namne. Kristendomen var bokens religion även i Östeuropa och mot detta framställdes stäppens folk som “hedningar”, som besegrades genom ärkeängeln försorg. I krönikan hade texterna apokalyptiska drag och hänvisade till den siste härskaren Mikael etc. Idén var nomen est omen och Mikaels namne skulle ju slå hedningarna, med hjälp av de himmelska härskarorna. Ett bra föredrag och mycket bildande, eftersom det verkade som en utomordentlig motvikt till de tidigare föredragen förankrade i den västeuropeiska bokkulturen.

Men det var sessionens sista föredrag jag själv personligen såg mest fram emot: kollegan inom medievalism, doktoranden Heta Alis (Åbo univ.) föredrag om 1800-talsuppfattningarna av krönikören, Gregorius den store från merovingernas hov. De franska historikerna kunde nämligen inte kringgå Gregorius bok om kung Clovis etc. då de ämnade skapa nationens historia eftersom Gregorius har få rivaler och dessutom sågs som en kollega i en annan tid. Detta kollegiala förhållningssätt till den 1300 år tidigare verkande Gregorius påverkade historikerna. Han kritiserades som “naiv” p.g.a. sin mirakeltro etc. - på ett vis togs han ur sin tidigmedeltida kontext till 1800-talet i detta avseende. Beundrade 1800-talshistorikerna även Clovis som den “förste merovingern” också tack vare att de tog intryck av Gregorius? Det verkar som Gregorius inte enbart sågs som en källa, utan alltså, en kollega. Det kommer att bli intressant att höra vad mer Ali kommer fram till gällande den franska historieskrivningens syn på merovingerna, eftersom redan detta lät mycket lovande och intressant.

Den första seminariedagen avslutades med en mycket givande paneldebatt, som berörde temat den “Nya medeltiden”, som även är någon form av projekt eller nätverk – det framkom inte riktigt tydlig vad, men det kommer vi säkert att få höra mera om framöver. I panelen satt prof. Jukka Korpela (Östra Finlands universitet), doc. Tuomas Heikkilä (Helsingfors universitet), Nina Lepokorpi (Åbo museum) och som ordförande verkade doc. Marko Lamberg (Åbo Akademi). Först presenterade panelen sig själv och sina idéer och tankar om många viktiga frågor av idag, och främst steg återigen frågan om hur vi skall kunna samarbeta mellan de olika disciplinerna för medeltidsforskning och hur vi skall lösa frågorna kring popularisering. Heikkilä hade utomordentliga goda kommentarer, men jag antar att hans optimistiska inställning påverkar här: fastän forskarna utsätts för nya krav, måste vi ha kvar något från den traditionella forskningens dagar – källkritiken och ett öppet sinne. Väl sagt! Det öppna sinnet just leder till nya modiga frågor, nya modiga tag och nya modiga tolkningar, vill jag tillägga. Korpela betonade vikten av att vi lägger oss aktivt I hurdan historiebilden och historieuppfattningarna är och tar vår plats som experter här – annars fortsätter gamla syner och föråldrade tankar att florera och påverka samhället. I museerna fanns länge en motstridig syn på popularisering, men den nya museipedagogiken har brutit många barriärer. Inte minst den förnyade Agricola-webben kommer säkert att påverka oss och vårt förhållande till den breda allmänheten – får man hoppas. Men en del kommentarer underströk även de problem som finns inom den akademiska världen – att det fortfarande inte finns professurer I medeltidshistoria och historisk arkeologi, bara för att nämna några exempel. Så sant! Museiverket gör heller ingen forskning längre, påpekade en frustrerad forskare, utan skriver “viranomaistyöstä tukevia selvityksiä” i en allt mer byråkratisk miljö. Det är skrämmande att höra hur dylika koncept skapas och själva språket stöder den byrkåkratiserande trenden – huj! Diskussionen var mycket givande, men kvällens middag kallade – vi blev dock lovade att få fortsatt debatt senast i januari 2013 på Vetenskapsdagarna i Helsingfors. Fint!

Kvällen avslutades på Aboa vetus, där vi först fick vara med om en högtidlig sak – nämligen utdelningen av 2012-års hedersomnämnande, “Den ljusa medeltiden”. Årets pris gick till doc. Tuomas Heikkilä som med sina forskningar om Sankt Henrik och de medeltida fragmenten i UB:s samlingar, verkligen påverkat – belyst – synen på Finlands medeltid i positiv riktning. Utmärkt! Det var en glädjens dag för Heikkilä, eftersom han även utnämnts till IRF:s chef för de kommande åren, dvs. får se fram emot Villa Lante. Härligt!

När vi gick mot middagsplatsen exploderade plötsligt himlen I ett fyrverkeri – var det Dies medievales till ära!? Nej, det var strömmingsmarknadens – men inte mindre kunde vi medeltidsforskare också få njuta av skönheten som lyste upp mörkret lika starkt som paneldebatten som nyss avslutats. Middagen som avslutade kvällen erbjöd fina möten och god diskussion. När jag pulsade mot hostel Turku i snön slogs jag av en liten nostalgitripp: jag drog mig till minnes Turku urdur 1995 om hösten, då vi även hörde fördrag i Åbo unis auditorium och till och med bodde på samma hostel jag nu bokat rum på. Och hur jag älskade historia då, och hur jag älskar det ännu, efter 17 år i branschen. En sådan här dag får mig att innerligt önska att åren blir fler. Åtminstone morgondagen låg ännu framför mig.

Vetenskapshistorisk dag i Helsingfors

Det var otroligt fint att docent Timo Salminen arrangerade en session om de antikvariska forskarnas nätverk inför Finska Historiska sällskapets kongress “Historiedagarna” i Helsingfors, annars hade det varit klent med mina muntliga föredrag i år. Fastän konferensföredrag eller “papers” inte uppskattas lika högt som artiklar är det i varje fall viktigt att minst en gång om året “rapportera” om forskningen, fastän publiken kan vara ganska begränsad anser jag. Före vår session hann jag dock åhöra två intressanta föredrag om historiografi i Storbritanninen: doktor Elise Garritzen, som nyligen pribelönts vid HU för sin doktorsavhandling från ifjol om historikerna Henry Biaudet och Liisi Karttunen, föreläste om historikers förord till verken under den viktorianska tiden, och doktor Lucy Turner Voakes föreläste om historikern G. M. Trevelyans historiesyn.

I Garritzens föredrag framkom att det de facto inte forskats särskilt mycket i verkens förord överlag, trots att hsitorikerna där ofta framförde åsikter, som kunde påverka kritiken av verken. I förordens ville man övertyga läsaren om verkets betydelse och stilmässigt följde man romantikens uttryckssätt trots att man ville framhäva att verken var vetenskapliga. Mycket annat som angår historikernas självbild framkommer även ur förorden – de brittiska historikerna ville tydligt vara offentliga personer. Den tyska traditionen framhävde metodernas vikt, men britterna gjorde det inte i samma mån – de satsade mer på själva narrativet. Härmed fick vi en kort inblick i betydelsen av hsitoriografisk diskussion, igen. Det skall bli intressant att höra mer om detta och Garritzens historiografiska postdocforskning i fortsättningen.

Lucy Turner Voakes talade relativt fort, så det var ibland svårt för en fintollo att hänga med i svängarna, men hennes föredrag var inte desto mindre intressant. Hon beskrev slutet av den viktorianska tiden och hsitorikernas brytning och förhållning till traditionen att se historien ur ett kristet, västerländsk perspektiv. Enligt 1800-talets uppfattning inom brittisk hsitorieskrivning skulle historia vara en moraliskt uppĺyftande vetenskap. Turner Voakes case behandlade Trevelyan, som verkade i Cambridge, och var agnostiker. Även I hans historiesyn fanns dock element av religiositet – han ansåg attt historievetenskapen inte var materiell, utan krävde någon form av “spirituell” förståelse. Även han betonade så sent som I början av 1900-talet att historien har en moralisk roll, vars värsta fel kan vara att påstå något vara “sannt” eller “definitivt”. I sin essä om metod använde han friskt religiösa metaforer, vilket var mycket provokativt. Men problemet att släånga av sig den viktorianska historieskrivningens mantel kvarstod länge, påpekade Turner Voakes, som för tillfället är finansierad postdocforskare av Koneen säätiö.

Nästa session jag deltog i behandlade således den antikvariska forskningens nätverk, under ledning av doc. Markus Hiekkanen. Första föredraget var mitt eget, där jag talade om nätverken jag undersökt i förhållandet till forskningen av Heliga Birgitta, birgittinerna och klostret I Nådendal. Jag kunde kasta in ett par sidor nytt stoff – en kort brevväxling mellan sven Stolpe och Jarl Gallén jag letat fram i helsingfors respektive Uppsala – detta skall jag ytterligare utveckla litet ännu i år, hoppas jag. Efter mitt papper höll Timo Salminen föredrag om sin egen senaste forskning kring de finländska arkeologernas (förhistoria) nätverk mot öst och väst – mycket intressant! Ur en arkeologihistorisk synvinkel har Salminen, i likhet med undertecknad, gått igenom olika privata brevsamlingar, där forskarna både diskuterar fakta och teorier, men även mer personliga synvinklar och tolkningar. Hans case behandlade A. M. Tallgren, Aare Äyräpää och C. A. Nordman – ytterst intressant. Viktiga ställen där arkeologer träffades var kongresserna, men vissa höll kontakt mer aktivt och träffades också privat. Sessionens sista föredrag hölls av doktor Leena Valkeapää, som för tillfälelt håller på att avsluta en enorm insats – en biografi om Emil Nervander (1840-1914). Hon kunde konstatera att det intressanta med Nervander var att han hade ett enormt nätverk i Finland, men inte många utlandskontakter, åtmistone i skenet av det bevarade arkivmaterialet. Det förefaller som om hans åsikt var, att det fanns mycekt outforskat i Finland som måste undersökas (de hsitoriska lämingarna, kyrkorna etc.) i Finska fornminnesföreningens regi. Valkeapää påpekade att Sixten Ringbom 81986) ansett att Nervander tillhörde den “romantiska antikvarianismen”, men hon har en del kritik mot denna uppfattning. Och jag håller med! I samma bok, under samma rubrik, finns nämligen även K. A. Bomansson, som i brev, yttranden, hänvisningar etc. starkt framhåller att han är – och bör de facto uppfattas som – vetenskapsman, enligt sin tids premisser. De utforskade blanco områden under sin tid – arkeologiskt och konsthistoriskt, de var pionjärer, inte “antikvariska” samlare eller – typ brittisk – elit som forskade för ros skull.

Den sista sessionen jag hann höra innan jag rusade vidare var om digital historia. Tapio Onnela presenterade webbsidorna för Agricola-nätet, som har förnyats, dock med hänsyn till gamla goda lösningar. Wiki-lösningarna var glädjande och vi får se hur debattforumet etc. artar sig – det är nämligen nyhets- och debattforumet som är webbplatsens mest besökta. Snart inleds även ett närmare samarbete med Historiallinen Aikakauskirja. De önskar även att Agricola får bli en portal även för andra humanister än historikerna – låter lovande, vi får väl se! Efter Agricola-presentationen hann jag också höra doc. John Strömgård från riksarkivet, som berättade om ett stort digital projetk – Europeana heraldica, mycket intressant! Riksarkivet är ju officiellt även heraldikens ämbetsverk och trots att heraldik är en liten vetenskapsgren, är det viktigt. Ett digert arbete har utförts här och det var fint att höra att utvecklandet fortsätter – just nu finns här kommunvapen och – sigill! Dettta material är unik och Strömberg lekte med tanken att det kanske borde införas som 3D, vi får väl se hur det förlöper. Gällande databasens namn påpekade han att “Europeana” innehåller en förbehållning – Norden, vars material finns här, ingår ju i detta, men tanken är “nomen est omen”, dvs. att även mellaneuropeiska material kunde läggas till. Men redan Norden är well done!

Efter en vetenskapshistoriskt mycket intressant seminariedag spurtade jag vidare till ännu ett intressant evenamng före kvällssolen gick ner – Helsingfors universitets alumner, och närmare bestämt HYMY:s (Helsingfors universitetsmusei vänner) besök i den nyöppnade utställningen i Observatoriet. Och spurten var värd det – huset var ju från 1834-2009 “stängd”, dvs. hyste universitetets astronomiska institution, men sedan denna flyttade med de andra naturvetarna till Gumtäckt, föddes tanken på att göra om detta till ett museum. Ursa verkar naturligtvis även i byggnaden och deras bibliotek var en skön syn för trötta ögon. Tillställningen inleddes dock av museichefen Sten Björkman, som i korthet presenterade omvandlingen av huset till museum. Meningen var att hinna öppna, trots diverse föreseningar, under Helsingfors 200-årsjubileum som huvudstad – och det lyckades. Målgruppen är främst skolelever, som via utställningen skall få chans att bekanta sig med både byggnaden och astronomin som vetenskap – i januari är det meningen att de första eleverna skall få skräddarsydd museipedagogik inom ämnet – fint! Efter en kort alumnihälsning av doktoranden Arto Aniluoto, vidtog astronomen Päivi Harjunpää (som även presenterade den nya utställningen i senaste vecka i Tähdet ja avaruus), som framhöll att utställningens mål är att presentera astronomi men även naturvetenskaper överlag – hon önskar att det hela kunde erbjuda aha-upplevelser.

Efter denna inledningen vidtog en rundvandring i själva byggnaden och utställningen. Små grå infotavlor i varje rum presenterade själva byggnadens historia och jag upplevde en egen aha-stund: i husets norra sida fanns professorns bostad! Och ganska länge, de facto – foton från prof. Donners tid visade ganska gemytliga gemak minsann. Utställningen i sig var också fint uppbyggd och inleddes med vårt stjänsystem och vår plats där – hur natthimlen ser ut under olika tider på året och varför vi har stjärntecken – pedagogiskt lyckat. Man kan även se vad man väger på olika planeter eller på månen och till och med vidröra en riktig meteorit. I följande rum fanns en presentation av galaxer och just nu hänger här bilder ur ESO:s 50-åriga historia, och då menar jag inte studentnationen, så klart, som Aniluoto och jag kunde skrocka åt. Det var även fascinerande att se de olika teleskopen på sina granitpiedestaler och hur taket designats för att kunna öppnas mot himlen – teleskopet med divan för astronomernas bekvämlighet var något av en höjdare. Likaså det fina teleskopet en av rotundarummen. En detalj kunde tänkas avspegla tidens gång – här fanns en klocka som länge visade Finlands “officiella” tid. Den har nu stannat. Men det här museet är ändå ingen tidskapsel, utan presenterar en dynamisk syn på astronomin, inklusive dess historia. Plus i boken och en tervlig final på denna dag i vetenskapens tecken!

Vad händer 21.12.2012? - Mayor i Helsingfors!

Ponnyn fick också besöka Didrichsens idag.

Om vi skall tro den fina utställningen Maya III på Didrichsens konstmuseum i Helsingfors: ingenting. Och Didrichsen håller hoppfullt utställningen öppen till april 2013, så vi får väl lov att tro dem. Med säkerhet vet man då inte varför det är så här att en av deras kalendrar slutar vid midvintersolståndet 2012, påstår utställningen. Det framkommer nämligen här att mayorna hade ett antal olika kalendrar och att MINNAS överlag var mycket viktigt för dem: när kungen gjorde det ena, dräpte de andra, reste minnesstenar (!)... Det var också ytterst viktigt att minnas de döda - lämpligt och väl så här inför Halloween (och Allhelgona, ifall man ser mer traditionellt på saken). Utställningen erbjuder med andra ord något att tänka på för en historiker som forskar i minneskultur och minnesplatser...

Utställningen är lämplig året 2012 och de på webben surrande myterna kring världens undergång till ära, men utgör även en fortsättning på de tidigare utställningarna som jag haft glädjen att se redan för många år sedan. Tyvärr missade jag doc. Kettunen, som är expert, och guidade Historiska föreningen i utställningen härom veckan. Utställningen hade förvisso öppnat sig mer i form av en guidning. De tycks ordna sådana på svenska på söndagar klockan 12, enligt webbsidan, så det kanske kan rekommenderas, snarare än ett fritt irrande omkring, som jag gjorde. I nedre våningen är det litet mer skrämmande ting: ifall man tar barn med är det värt att notera, men i en trygg vuxen närvaro tedde de sig närmast spännande. Allt behövde jag dock inte särskilt lyfta fram för dem, det lönar sig att sålla litet.

Jag fascineras varje gång av den fantastiska, polychroma keramiken och också denna utställning hade många vackra föremål att erbjuda. Utställningen var uppbyggd för att presentera mayornas världsbild och den lyckades ganska väl. I nedre våningen låg naturligtvis underjorden, vattnet dit alla avlidna färdar. I vitrinerna fanns mycket spännande fynd och även rörande: det lilla fosterskelettet, bara för att nämna några. Vad fanns också dolt i den lilla stenkistan som påträffats i en av de heliga grottorna? Några dokument? Om världens undergång?...Den konstiga kaninhjälten, som spelar spratt på två vaser, var till exempel mycket intressant - varför en kanin? Utställningen väckte alltså en hel del frågor, som endast kan få svar genom att man närmare granskar mayorna och vad som skrivits om dem. En snabbtitt på fotoutställningen om dagens mayor var också tankeväckande - se dem båda!

Synvinklar på skapandet av den moderna identiteten: internationell kongress på Ateneum

Under de två senaste dagarna har en mycket intressant internationell kongress ordnats på Statens konstmuseum Ateneum i samarbete med bland annat Helsingfors universitet och Aalto-universitetet. På onsdagens cockare fick vi höra att dylika kongresser redan ordnats från och med år 2009 och detta var en uppföljning med liknande tema som de föregående - i år var det dags att diskutera moderna identiteter och europeisk nationalism. Det var ganska frapperande att lägga märke till att det inte var så många deltagare i kongressen, fastän det fanns mycket viktiga teman att diskutera. En liten krets fick dock i dagarna tu åtnjuta goda föredrag, som kunde vålla aha-upplevelser. Var var ni, resten av er alla finländska forskare inom humanistiska och medievetenskaper?! Programmet var nämligen otroligt givande både gällande forskning kring ideologierna som skapade och deltog i nationsbygget samt gällande tvärvetenskapliga medieprojekt, som kan belysa aspekter på det hela.

Redan på onsdagens cockare, efter Ateneums direktör, Maija Tanninen-Mattilas välkomsthälsning, fick vi ta del av resultatet av ett mycket spännande projekt: en film om Finlands paviljong under världsutställningen i Paris 1900 - och 3D modellen gjorde verkligen ett intryck på många av oss. Professor Lily Diaz-Kommonen stod för ledningen och forskningsarbetet bakom det hela, doktor Derek Fewster från historia har agerat som expert samt Media-Lab på Aalto - alla har gjort ett magnifikt jobb med att fåp paviljongen att "återuppstå" ur arkiven, ur skisserna och fotografierna - mer dylika projekt tack: kanske Finlands nationalmuseums första utställning som nästa? Javisst! Diaz påpekade att jakten på källor till rekonstruktionen varit som ett detektivarbete. Och det är ju just det som är allra roligast då man är historiker, att leta - och finna! Diaz sade att arbetet inte är klart än - nu jagar de föremålen från själva utställningen, för att kunna rekonstruera den närmare.

Under gårdagens förmiddag uppträdde bland annat Elina Heikka från Finlands fotografiska museum med att berätta om Gunnar Berndtson (1854-1898) i Egypten 1882-1883. Mycket intressant! Alla västerlänningar ställde sig inte okritiskt till "orientalismen", det ses till exempel i Berndtsons verk, som beställdes av hans mecenat i Kairo. Mecenatens palats finns kvar, och Heikka hade till och med haft möjlighet att se det och rekonstruera scenen i en av tavlorna. I tavlan som visar dansösen är både dansösen och tittaren närvarande, vilket enligt Heikka kan ses just som en kritisk inställning. Ännu en aspekt på Berndtson alltså, som nyligen blivit närmare utforskad av Maria Vainio-Kurtakko, gällande "herrgårdsromantiken".

Doktor Kristina Ranki från Helsingfors universitet höll ett föredrag som bjöd på många aha-upplevelser, nämligen ett ämne hon diskuterat redan i sin doktorsavhandling från 2007: Paris som platsen där finländarna skapade sin moderna identitet. Hon har granskat texter och verk av både svekomanska och fennomanska författare och konstnärer och lagt märke till hur de kreerade en nationell identitet i förhållande till "Europas huvudstad", det myllrande Paris. Francofilin hade också ett nordiskt perspektiv: nordborna ville följa dit i andra, berömda nordbors fotspår (Ibsen, Strindberg, Brandes...). Det bildades en myt kring detta: man skulle åka till Paris för att "kunna bli konstnär".Berlin var en god rival, men inget kunde slå Paris i föreställningar om det romantiska i storstaden. Francofilin fick både sina följare och motståndare, både bland kvinnor och män. I Paris blev man varse om hemlandets charm - Pekka Halonen tog fram sin kantele medan man blickade ut över hustaken i Paris - aha: "Finland" - föddes hon kanske i Paris sist och slutligen?...

Timo Huusko från Ateneum fortsatte med att tala om den nordiska konstens myt i Berlin - en fin kontrast till det föregående föredraget. Nu talar vi också om "la belle epoque", perioden då det "moderna slår igenom" (jfr Brandes), dvs. 1880-1920. I Tyskland verkar kejsar Wilhelm II aktivt själv deltagit i fascinationen för "Nordland", dvs. något man skapade som mytisk plats (Skandinavien - Norden) - något som upplevdes "genuint" för nordeuropéerna fanns här, bland fjällen. Utopin fick ett stort genomslag inte minst för definitionen av "Heimat" och sedan turismen mot norr, och tyvärr även för rasistiska utopier. Det hela hörde ihop med "arts&crafts" rörelsen, Jugend, Art nouveau. Självaste kejsaren köpte konst och introducerade "drakstilen", som anammades i nazinas bilprogram och fortfarande brukas vilt av högerextrema grupper i deras symbolik. De mest populära svenska konstnärerna i sekelskiftets Berlin var Anders Zorn och till och med prins Eugen, som jämfördes med tyska konstnärer. Det danska landskapet kunde däremot inte uppskattas, eftersom det inte motsvarade myten av ett bergigt och snöigt "Nordland" - problemen var även politiska pga kriget om Schleswig-Holstein. Huusko ämnar ännu forska vidare i hur den finländska konsten mottogs i förhållande till den danska, norska och svenska - det förefaller åtminstone som om Lappland setts som en del av det mytiska Nordland och därför av intresse även inom konsten. Summa summarum: intressant forskning som vi får höra mer om senare - hoppas vi!

Torsdagens sista föredrag av Lin Stafne-Pfisterer från Munch Museum behandlade den gemensamma konstutställningen 1895 som ordnades i Berlin av Axel Gallén och Edward Munch. Via brev och andra mycket intressanta källor och receptionen etc. beslystes ett kapitel som är allmänt känt för alla finländare - Gallen-Kallela är so berömd att ingen konstintresserad ju kan undgå att veta något om hans liv och skeden. Stafne-Pfisterer kunde ändå lyfta fram intressanta detaljer, t. ex. om hur kretsen av konstnärer och "bohemer" i baren Ferkel verkade inom sitt nätverk och mycket annat intressant, som på många sätt blåste liv i 1890-talet och såväl Munchs som Galléns liv och karriärer.

På grund av logistiska orsaker kunde jag varken närvara på torsdag- eller fredagseftermiddagen, men i varje fall på förmiddagarna. Idag på fredag hörde jag också morgonens talare, som hade ett intressant tema: Gesamtkunstwerk som ideologi, och med exempel från textilkonsten vid sekelskiftet 1900 - det bjöd på många aha-upplevelser!

Fredagens första föredrag av doktor Joseph McBrinn från Ulsters universitet på Irland presenterade många insikter kring den nationella dräkten och skapandet av nationen. Han utgick skickligt från en tavla, som presenterade en ökänd unga man avbildad omkring 1920 i den "irländska dräkten" med röd kilt, mantel och dräktspänne. Det här med dräktkonstruktioner och rekonstruktioner är bekant från Derek Fewsters forskning - hur det hör ihop med nationsbygge vid sekelskiftet 1900 och under mellankrigstiden i många länder så som just Irland, Finland... de "nya" staterna i behov av nationell identitet. McBrinn tog även upp det hela ur ett perspektiv som inte ännu diskuterats så mycket: den manliga dräkten, synen på mannen som bär den, kroppen, "tävlande" dräkter (irländsk tweed och linne vs. kilten). Och hur en viss grupp, konstnärer och författare runt Irlands teater, var med om att synliggöra bruket, manifesterade det och gjorde det pop... Det här måste jag definitivt bekanta mig närmare med, kändes det som!

Vibeke Waallann Hansen från Munthe Museum i Norge gjorde däremot en djupdykning i Munthes inspirationsvärld. Liksom konstnärerna under samma tid, verkar han under 1890-talet tagit till sig många element ur den folkliga konsten. Munthe reste även mycket i den norska landsbygden och verkar ha kopierat drag till illustrationerna av norska folksagor ur t. ex. en berömd vepa från medeltiden, som togs tillvara på 1870-talet. Mycket dekorativa element fanns i hans interiördesign - synd att höra att mycket av det brunnit! - och hans akvareller bör inte ses som skisser, fastän de gjorts om till textilier senare. Intressant: hela tiden snurrade det jag vet om Hvitträskgänget i bakhuvudet.

Och Hvitträsk fanns plötsligt på bild - i följande föredrag, som hölls av professor Edyta Barucka från Polen. I sitt föredrag visade hon hur "poskheten" skapades ur intresset för den folkliga konsten i samband med den nämnda arts&crafts rörelsen under 1890-talet fram till 1925. Även i detta föredrag berördes textilier, men också hur intresset för "forntiden" pressade fram en vilja bland den polska eliten (under ryskt styre, jfr Finland vid samma tid!) att samla "monument för kommande generationer" på 1800-talet. Intresset för folkkonsten i slutet av 1800-talet generade en egen stil i Polen, den så kallade Zakopanestilen, där vepor och möbler, kontverk fick agera som "lyktor av polskhet". Aha! Byn Zakopane sågs av eliten som någon form av "urpolsk" plats och dess "hyttor" besöktes för rekreation, sederemera kopierades dessa till litet större och lyxigare format - några finns kvar. Zakopane blev "Polkhetens vagga" och här grundades konstskolor för spetsknyppling etc. - idéen var att alla hem skulle inredas med "polskt hantverk" och inte utländskt eller industriellt bjäfs. Enligt Barucka avslutade den här skapelseprocessen i en byggnad - den polska (nya) republikens stolta paviljong på världsutställningen 1925: den blev en manifestation och symboliserade "polskheten" och Zakopaneskolornas verk var mycket synliga här.

Tyvärr måste jag rusa vidare till ett möte och sedan hem (i en spårvagn full av gula kassar - manifesterande de "galna dagarna" på Stockmann), och hann inte höra mer av programmet, men de föredrag jag hann höra under kongressen var med andra ord väldigt inspirerande: tack till arrangörerna!

Värderingen av historia och arkeologi inom forskningen är här - och vi fick gott betyg!

Finlands Akademi har sammanställt en rapport om värdering av olika akademiska branscher och historia och arkeologi fick gott betyg: historia och arkeologin har styrkor i bland annat följande: branscherna är internationella, forskarna klarar av att analysera stora helheter, långa tidsperspektiv och stora material, använder jämförande analys. Historia och arkeologi är också mångsidig forskning av kvalitet i internationell mening. Stigande trender är bland annat miljöhistoria (!) och genderforskning. Vi gjorde det! Applåder, knäppa med hängslen - pang, pang!

Men enligt undersökningen har vi även svaga sidor: brist på resurser och brist på samarbetande organ - Jawohl! Och ett överhängande hot är en anda i samhället som inte ser allmänbildning som viktig, historielösheten där gårdagens händelser inte mera är av intresse. Å andra sidan finns det möjligheter, menar man och efterlyser utnyttjandet av historisk kunskap, dialog mellan vetenskapsgrenarna, samhälleligt engagemang. Var kan vi göra för att påverka dessa sistnämnda problemområden och möjligehter? Öppenhet, anser jag. Informationsspridning inom olika medier, att aktivt driva vår egen synlighet genom att ta ställning i olika sammanhang, vara aktiva i media etc. Nu är det ju så att vi inte kan sitta och vänta på att någon skall göra något, någon institution - vi har dåligt med dylika, kunde ju konstateras. Däremot är vi forskare av gediget virke och nu är det dags att vi även blir ännu mer aktiva på det samhälleliga planet. Så alla ni som inte ännu bloggar, är med i sociala medier etc. - nu är det senast dags! Vi måste vara synliga! Vi måste bli lika synliga som forskare som vårt digitaliserade material blivit - och det bör inte minskas på den marknadsföringen nu heller.

För den som inte orkar plöja igenom hela rapporten kan en sammanställningen läsas på Agricola. Utvärderingen av historia och arkeolog finns på pdf: http://www.aka.fi/Tiedostot/Tieteentila2012/Tieteenalaraportit/Historia_ja_arkeologia.pdf2

Borgå du gamla...

Igår åkte Emil och jag till Borgå för att träffa två goda vänner. Vi var ute i god tid och hade en stund över att shoppa godis på Brunbergs och ta oss en promenad i Gamla stan. Och allt var sig likt. Ja, en del saker, men sedan fanns det mycket som INTE är sig likt. Jag kunde konstatera att min barndomsstad delvis finns, men mycket är försvunnet och existerar enbart i mina minnens landskap. Det handlar om en plats som alltså inte mera finns, utan bara i minnet. Här skall ni få ta del av vad vi såg.

Detta fanns inte förr: Viking pizzeria. För alla som gillar historiebruk. Bredvid denna finns en nepalesisk restaurang, men förr fanns här Borgås första riktiga pizzeria (Rosso kan ju inte räknas): Topkapi, dit man ibland skolkade på lunch från BoGy. Och gott var det.

Här finns nu en frissa och Ladyline. Förr var här Elantos "varuhus" i två våningar. Till jul fick jag en liten peng att köpa julklappar för och då gick jag bland annat hit och köpte glasföremål i övre våningen. Samtidigt kunde man ta sig en titt på leksaksavdelningen intill - med tanke på sin egen önskelista. Ett annat "varuhus" att shoppa julklappar i var fantastiska Simolin vid Gamla stans rand. Där verkar nu Rundradion. Tur att huset åtminstone inte revs - tack.

Här är nu - inget för tillfället. Här fanns legendariska Söderströms bokhandel, som man kunde gå och titta i länge. Härifrån måste sedermera även inhandlas samtliga böcker för gymnasiets kurser. På kort. Det var ett blått namnförsett pappkort och på det viset fick man kredit, som pappa emellanåt gick och betalade av på. I husets andra våning fanns Borgå stads bibliotek. Här kunde man sitta i timmar med Jenny och läsa serier (Johan och Pellevin, Adèle Blanc-sec etc.) och lyssna på lp-skivor i hörlurar, klassisk musik som vi skulle lära oss känna igen för Musikinstitutets kurs "Allmän musikkännedom".

Här är lapp på luckan. Till vänster finns en ingång till en restaurang (?) numera, förr låg här en karnevalsbutik, eller hur säger man - "pilailupuoti". Luckan till höger var legendariska "Frysarn", dvs. där den berömde korvgubben sålde sina hotdogs med smarrig senap. Då vi hängde hos kompisarna på Berggatan ett kvarter härifrån, var det ibland skäl att bege sig hit för ett skrovmål på kvällen. Klassiker som nu inte finns kvar mer, förutom i minnet.

Nå, men mycket finns ändå kvar, frapperande! Naturligtvis skolorna och museerna, såklart. Men vid sidan av dessa en del kära små ställen: först och främst Missionskyrkans ståtliga, renoverade hus ritat av Engel. Det var mycket luggslitet innan den lyckade reparationen, men trots sitt slitna yttre hyste huset världens roligaste scoutkår: FMU scouterna i Borgå. Min storebror drog med mig hit då jag var lågstadieelev och jag lämnade stället först under abiåret. Vi var i patrull Uven, Bävern, Svanen och vad det nu var tillslut, som scouter och senare patrulledare: Anna, Cissi och jag allra längst, men även Jan och många fler. Stefan var vår härliga ungdomsledare och Cicki, min nuvarande svägerska, mötte sitt livs kärlek här då hon var vår ungdomsledare.

Norrut härifrån ligger den medeltiden kyrkan, vars 200-åriga tak tragiskt brann år 2006. Här konfirmerades vi - jag och så många kära vänner, som nu kan utbyta hälsningar på FB. Det var så roligt att många av oss blev barn- och skribahjälpisledare och höll på några år till. I Lilla kyrkan, den röda i förgrunden, vigdes mina bästisar Camilla och Mats för tre år sedan och för 37 år sedan blev jag döpt här. Kyrkan är från 1700-talet och hyste en gång den lilla finska församlingen.

Kyrkans altare med krucifixet är sig likt.

Den fina medeltida kalkmålningen föreställande enhörningen - Kristus - brukade jag stirra på mången gång under de obligatoriska gudstjänsterna i samband med konfirmationen, men också senare. Då Musikinstitutets kör i samarbete med andra Borgåkörer uppträdde med Johannespassionen våren 1991, stod jag under den och sjöng med de andra alterna. Numera sysslar jag inte med dylikt, men det var roligt så länge det varade.

Kejsar Alexander står fortfarande kvar vid sydväggen av kyrkan. Han var ganska uppmärksammad under jubileet 2008-2009, men turisterna var också här en vanlig fredag i september - trevligt!

Utanför kyrkan finns Albert Edelfelts huvud. Det var länge stulet och basen patetiskt tom, men för några år sedan kom äntligen ett huvud på plats på nytt.

Det finns få kaféer som är långlivade - kanske några i storstaden, så som Fazer och Ekbergs - så det var mycket trevligt att se att Café Helmi ännu fanns kvar på sin sedvanliga plats längs Mellangatan i Borgå. Trevligt så! Mitt emot finns dock nymodigheter så som restaurang Timbaali, som kom hit kanske för drygt tio år sedan. De bjuder på sniglar. Det är ju fint att det ännu rullar på för dem, uppenbarligen.

Riimikko är ännu kvar och fönstren har fina installationer för förbipasserande barn att titta på. Det var en upplevelse att bara gå in i butiken som barn - med alla gammeldags leksaker, speldosor, pappersdockor med mera. Fint att den ännu finns kvar! När vi gick förbi, tog sig en liten familj in här - hoppas det finns tillräckligt med kunder för en dylik, pittoresk butik. En butik som är som ett litet äventyr i sig.

Optimisten som forskare

Forskningsarbetet är inte endast källanalys och litteraturläsning dag ut och dag in - de facto är det en försvinnande liten del av det hela i förhållande till det faktum att det måste finnas välformulerade tankar och idéer bakom, annars är det lönlöst att gå framåt i en fråga. Ett projekt uppkommer ofta av att tankar tar form och bollas av och an i hjärnan, sedan av och an mot medmänniskorna, så småningom tar de sig äntligen en fysisk form.

Hemma i en barnfamilj kan tankar få en första mindmap eller skriftlig form exempelvis en lördagskväll, då man lagar middag tillsammans. Barnen ritar och pysslar vid matbordet, som är hjärtat i vår lägenhet, så Mikko och jag tyr oss till köket och diskbänken. Litet vin är inte heller till skada en sådan här kväll, för att få kreativiteten och diskussionen att bölja - idéerna att omsättas verbalt och slutligen till pappers. Det kan te sig bohemt, men jag skulle inte byta ut det mot något i hela världen! Även den minsta idé kan leda till ett fint projekt, så inga gnistor får slockna genast utan ett gott försök. Ifall förslagen till samarbetspartners nappar på, ja, då har vi redan tagit ett steg framåt. Man måste vara optimist, det är ett som är säkert.

Djupdykning i Raumos historia

Dagen kunde inte ha varit mer lyckad och den började redan med en god portion tur: då jag begav mig av till ett historieseminarium i Raumo idag tog jag mig först till Böle station i väntan på Åbotåget. Jag hade anat att min kära kollega och vän, doc. Anu Lahtinen, också var påväg till seminariet, men visste inte att hon skulle ta exakt smma tåg, från exakt samma station vid exakt samma tidpunkt - perfekt! Jag hade nämligen reserverat både tid och pengar för bussresa i all ensamhet från Åbo till Raumo och bekymmer med att finna platsen för själva seminariet också, väl framme. Anu kunde dock glädja mig så tidigt som 5:15 på morgonen med att Åboborna fixat en gemensam busstrasport till semit från Sirkkala och jag var välkommen att hoppa på - härligt! Det var nämligen även fantastiskt fint att få växla några ord med kolleger face-to-face och inte enbart face-book, däribland Marika Räsänen (TUCEMEMS)som snart skall doktorera om reliker, och docent Kirsi Salonen (Tammerfors) och eminente docenten Knut Drake. Bussresan blev därmed något helt annat än jag först tänkt mig - en stund av äkta nätverkande i god stämning.

Dagen började solig, men senare fick vi regn över oss. Det störde oss inte så värst mycket, vi alla ca 200 som samlats i det enorma auditoriet, Raumosalen, i yrkeshögskolans utrymmen i kanten av stan. Denna vecka firar församlingen med sin kyrka, Heliga korsets kyrka, som på medeltiden var francikanernas, att det gått 570 år staden grundandes. Klockan tio inledde Ville Niittynen med att hälsa oss alla välkomna och han ville poängtera att medeltiden var en andlighetens tid, som lystes upp av den medeltida människans "klara tänkande" - det var fint sagt! Snart därefter drog det tvärvetenskapliga programmet igång med docent Tuula Hockmans redogörelse över nya forskningsfynd gällande Raumos historia. Hockman leder en historikredaktion, där bland annat Salonen och käre kollegan Jesse Keskiaho från Helsingfors även ingår, som ämnar ge ut sitt digra verk om stadens historia inom de näraste åren - fantastiskt. Hockman kan bland annat datera staden på nytt - privilgiebrevet har tidigare misstolkats - och det nya datumet för stadens privilegier är 16.4.1442. Hon betonade 1400-talet som bakgrund till både klostergrunandet och stadens upphov, vilket säkert var nyttigt för den stora mängd gymnasieelever som uppenbarligenäven hittat hit (troligen uppmanade av sina lärare?). Fastän källorna ger vid handen att klostret (konventet alltså), skulle ha innehaft endast få landegendomar etc., ställde sig Hockman tvivlande till detta - det måste ha funnits fler inkomstkällor, fast kǘi saknar källor till dessa. Raumo var en rik stad som i början av 1500-talet hade två stenkyrkor (stadskyrkan och klosterkyrkan).

Docent Markus Hiekkanens föredrag behandlade byggandet av stenkyrkorna närmare. Han daterar Heliga Treenighetens kyrka till slutet av 1400-talet och klosterkyrkan i sten till 1510-talet. Uppenbart är dock att kyrkorna haft föregångare i trä. Jämförelser gjordes till kyrkan i Saloinen som tyvärr brann ner 1930 - det var den enda resterade träkyrkan i Finland i medeltida stil, lyckligtvis var den dokumenterad. Hiekkanen önskar dock få göra djupare nedslag i materialet kring klostergrundandet och stadens tidigare historia ännu i framtiden. Han lekte även med tanken på att staden har en äldre bakgrund i 1400-talets början och att privilegiebrevet snarare hör ihop med det senare grundandet av franciskanerkonventet - en intressant poäng.

Efter lunchen var det dags att höra ett konsthistorisk föredrag av doktor Tuija Tuhkanen om epitaferna från 1600-talet i Raumo kyrka. De var personligen bekanta för mig från Natioanlmuseets utställning, men det var mycket nyttigt att höra ett grundligt föredrag om dem där de ingick i en bredare kontext. I tavlorna från 1600-talet avbildades i katolsk stil familjen Finno i början av 1600-talet knäböjande inför Kristi kors. De avlidna markeras med kors. I Soncks epitaf från mitten av 1600-talet är famliljen avbildad redan mer som porträtt, mer uttrycksfulla och i skilda fält i jämförelse med Kristi kors. Kyrkans män ville nog även ge varaktiga minnen av sig till sin kyrka, menade Tuhkanen.

Professor Jorma Hannikainen från Sibelius-Akademin avslutade dagens program genom att inleda sitt föredrag med sång. Föredraget handlade om rekonstruerande av Mathias Johannis Wesths handskrivs från 1546 med liturgiska sånger på finska! Det var sannerligen ett skönt föredrag för trötta öron och själar, då regnet trummade på auditorietaket. Gruppen Populus Sion från Helsingfors stod för sången tillsammans med Hannikainen och det var mycket intressant att få följa hur han rekonstruerat sångerna i Wesths bok i jämförelse med andra bevarade liknande böcker från tidig reformatiodstid i Finland och Sverige. Ett drag i Wesths, som var hemma från Raumo, bok bar till exempel franciskanska drag - i "introixtus"-benämningen, som på andra håll kallas "ofiicium" enligt den allmänt dominikansk-finländska traditionen. Agricola lär tala om både introixtus och officium i sina egna verk. Dagen avslutade så även med sång och en psalm av Luther (190 i finska pslamboken), som hela publiken fick stämma in i. Vad härligt!

Påväg hem i bussen slumrade jag in, trygg och lycklig påväg tillbaka mot Åbo efter en mycket givande dag. Nu sitter jag i tåget och skall ännu fördjupa mig i litet litteratur jag släpat med mig innan hemkomsten. Vilken fin dag för en forskare och en mycket uppfriskande dag för en stressad mor!

Heliga Birgitta i Helsingfors

Då jag besökte Cygnaei Galleri i Brunnsparken här om dagen tog jag mig för att titta in i S:t Henriks katedral, de katolska finländarnas medelpunkt från och med mitten av 1800-talet och domkyrka sedan 1955. Jag har besökt kyrkan förr, men det var kanske snart tio år sedan! Då jag tittade in mitt på dagen möttes jag av en guidening av en grupp ungdomar - fint att se! Jag ville främst dock ta mig en titt på kyrkans minnen och konsten. Sankt Henrik är alltså Finlands skyddshelgon sedan medeltiden och naturligtvis därför katedralens viktigaste helgon. Efter en del polemik - var det en relik eller ett fornminne? - försvaras hans ben också här sedan år 2000.

Till Sankt Henrik hör därför många konstverk och minnen i kyrkan vid sidan om reliken: t.ex, en minnesplakett med en bild över slädfärden före det dramatiska dråpet på Kjulo sjö, då en finne enligt legenden gjorde biskopen till martyr omkring år 1157.

Till legenden hör även en annan martyr, Sveriges kung sankt Erik, som skulle ha gjort ett korståg mot öst, i vars följe även biskopen ingick. Således finns både Erik och Henrik representerade tillsammans i ett magnifikt glasfönster på norrväggen.

Då man blickar mot altaret möts man av triumfkrucifixet, men här flankeras Kristus inte av Johannes och Maria utan av Sankt Henrik, Finlands skyddshelgon, och ett av Sveriges mest betydande helgon genom tiderna, Heliga Birgitta!

Birgittinerna fanns ju även närvarande i Nådendal under medeltiden och deras minne hade inte falnat, tvärtom kanske återuppväckts både på akademiskt och religiöst håll under 1800-talet. Birgittabilder fanns ju på förvånansvärt många håll i Åbo stift under medeltiden, det bör man inte heller glömma. - Här finns nu en modern bild av helgonet också i Helsingfors. De övriga ordnarna som funnits i Finland på medeltiden var dominikanerna och franciskanerna - deras ordensgrundare finns även som fönstermålningar, på vars sin sida om långkeppet, på syd- och norrväggarna. En modern Birgittabild finns även i en annan kyrka i Helsingfors, nämligen i en protestantisk, men högkyrklig - Olaus Petri i Tölö. Där är hon som skulptur och den är en kopia av "den extatiska Birgitta" (en medeltida träskulptur av Birgitta) i Vadstena.

Det lär ska vara så att senaste påven, salige Johannes Paulus II, även var en vän av birgittinerna, kanske eftersom han delade ordens mariologiska betoning. Till minne av påvens besök i Helsingfors 1989 finns även en minnesplakett på sydväggen - även värd att spana in trots sin ringa ålder (1989).

På Oxvägen i Tavastland

På lördagen fick Mikko en bra idé: vi åker längs den medeltida Hämeen härkätie ("Oxvägen till Tavastland") som numera är väl utmärkt och det finns gott om info på webben. Resan började i Tavastehus där vi besökte slottet, men det var en besvikelse - Museiverket, såklart: personalen verkade omotiverad och trots ett flertal besökare och turister var kafét stängt! Mikko och de äldre tog sig en titt på slottet, men på grund av alltför ihärdiga restaurationer är det kalt och inte mycket att se. Det blev kaffe på Mac D och sedan åkte vi vidare - startade själva rutten.

Härkätie börjar i Tavastehus och är väl skyltad - det är bara att brumma vidare.

Vår första punkt var Sankt Jakobs kyrka i Rengo. Platsen var fantastisk och den åttakantiga kyrkan speciell. Den är ombygd på 1700-talet, men en medeltida skulptur fanns kvar, likaså var kyrkan dekorerad med pilgrimssymbolen, musselskalet.

Rengo kyrka i Tavastland ligger vid Hämeen Härkätie.

Medeltida Sankt Martinus i Rengo kyrka.

Pilgrimsmusslor som dekoratiner i Rengo kyrka.

Vår väg var ställvis en smal sandväg, men vi passerade byar som har kvar sin medeltida layout då husen ligger på rad längs vägen. Längs vägen fanns också minnesplatser som till exempel minnesstenen över familjen Nieminen, som bodde här och tragiskt miste fyra söner i de senaste krigen (se nedan).

Vi stannade nästa gång i Tammela, där vi såg en annan medeltida kyrka. Gustav III hade även rest längs oxvägen och här fanns minnestavlor av hans besök 1788. Invid kyrkan fanns ett minnesmärke över de män, hakkapeliter som drog ut i krig med Gustav II Adolf från Tammela. Längs oxvägen finns alltså också krigiska minnen, i Marttila också ett minnesmärke över Klubbekriget, men det besökte vi inte.

Vid Tammela kyrka.

Minnesstenen vid Tammela kyrka är rest till hakkapeliternas minne.

Efter Tammela, som ligger litet norr om vår rutt, åkte vi söderut via näs och öar, som varit bebodda redan under stenåldern. Utsikten mot sjöarna från den högt ovanför ringlande vägen var fantastisk.

Infotavla som beskriver Porras-områdets förhistoria vid Venesilta.

Snart passerade vi gränsen mellan Tavastland och Egentliga Finland. Efter middag i Somero stannade vi i Marttila, som hade både en fin staty föerställande skyddshelgonet Sankt Martinus och en oxkärra för att hedra vägminnet (se nedan).

Soldathelgonet Martinus i Marttila delar sin mantel med en tiggare.

Oxkärra på väg i Marttila.

Kvällen blev sen, men tack vare tidpunkten (midsommar), var det ljust trots att det duggade. Vi stannade vid Lundo medeltida kyrka, och tog osa en titt på den utifrån pga den sena tidpunkten. Lundo är mycket nära Åbo och till medeltidsminnet hör även den så kallade Lundomästaren, vars inhemska skulpturproduktion dateras till 1300-talet.

Lundo medeltida kyrka en sen sommarkväll.

Kvällens sista anhalt var Lundo fornborg med miljö, där Åbo universitet gjort omfattande utgrävningar. Området är välförsett med skyltar och även sista punkten på en historisk stig från Åbo via Korois. På grund av regnet stannade vi dock denna gång i bilen och åkte strax vidare till det väntande, varma hotellrummet i Åbo.

Känn dig välkommen - eller ej? :) - Vet åtminstone att marken här är historisk, verkar det som om universitetets forskningsprojekt vill säga: "Åbo universitet. Lundo Vanhalinna. Ett fritt folks gåva till den fria vetenskapen", påstår i varje fall skylten.

Fin infoskylt om en historisk rutt från Åbo till fornborgen Vanhalinna i Lundo.

En sista kuriositet invid vägen var minnet av källan där Gustav Vasa enligt legenden vattnat sina fålar, se nedan. Med andra ord hade den oxväg vi besåg minnen av alla tre "gustaver".