Borgå du gamla...

Igår åkte Emil och jag till Borgå för att träffa två goda vänner. Vi var ute i god tid och hade en stund över att shoppa godis på Brunbergs och ta oss en promenad i Gamla stan. Och allt var sig likt. Ja, en del saker, men sedan fanns det mycket som INTE är sig likt. Jag kunde konstatera att min barndomsstad delvis finns, men mycket är försvunnet och existerar enbart i mina minnens landskap. Det handlar om en plats som alltså inte mera finns, utan bara i minnet. Här skall ni få ta del av vad vi såg.

Detta fanns inte förr: Viking pizzeria. För alla som gillar historiebruk. Bredvid denna finns en nepalesisk restaurang, men förr fanns här Borgås första riktiga pizzeria (Rosso kan ju inte räknas): Topkapi, dit man ibland skolkade på lunch från BoGy. Och gott var det.

Här finns nu en frissa och Ladyline. Förr var här Elantos "varuhus" i två våningar. Till jul fick jag en liten peng att köpa julklappar för och då gick jag bland annat hit och köpte glasföremål i övre våningen. Samtidigt kunde man ta sig en titt på leksaksavdelningen intill - med tanke på sin egen önskelista. Ett annat "varuhus" att shoppa julklappar i var fantastiska Simolin vid Gamla stans rand. Där verkar nu Rundradion. Tur att huset åtminstone inte revs - tack.

Här är nu - inget för tillfället. Här fanns legendariska Söderströms bokhandel, som man kunde gå och titta i länge. Härifrån måste sedermera även inhandlas samtliga böcker för gymnasiets kurser. På kort. Det var ett blått namnförsett pappkort och på det viset fick man kredit, som pappa emellanåt gick och betalade av på. I husets andra våning fanns Borgå stads bibliotek. Här kunde man sitta i timmar med Jenny och läsa serier (Johan och Pellevin, Adèle Blanc-sec etc.) och lyssna på lp-skivor i hörlurar, klassisk musik som vi skulle lära oss känna igen för Musikinstitutets kurs "Allmän musikkännedom".

Här är lapp på luckan. Till vänster finns en ingång till en restaurang (?) numera, förr låg här en karnevalsbutik, eller hur säger man - "pilailupuoti". Luckan till höger var legendariska "Frysarn", dvs. där den berömde korvgubben sålde sina hotdogs med smarrig senap. Då vi hängde hos kompisarna på Berggatan ett kvarter härifrån, var det ibland skäl att bege sig hit för ett skrovmål på kvällen. Klassiker som nu inte finns kvar mer, förutom i minnet.

Nå, men mycket finns ändå kvar, frapperande! Naturligtvis skolorna och museerna, såklart. Men vid sidan av dessa en del kära små ställen: först och främst Missionskyrkans ståtliga, renoverade hus ritat av Engel. Det var mycket luggslitet innan den lyckade reparationen, men trots sitt slitna yttre hyste huset världens roligaste scoutkår: FMU scouterna i Borgå. Min storebror drog med mig hit då jag var lågstadieelev och jag lämnade stället först under abiåret. Vi var i patrull Uven, Bävern, Svanen och vad det nu var tillslut, som scouter och senare patrulledare: Anna, Cissi och jag allra längst, men även Jan och många fler. Stefan var vår härliga ungdomsledare och Cicki, min nuvarande svägerska, mötte sitt livs kärlek här då hon var vår ungdomsledare.

Norrut härifrån ligger den medeltiden kyrkan, vars 200-åriga tak tragiskt brann år 2006. Här konfirmerades vi - jag och så många kära vänner, som nu kan utbyta hälsningar på FB. Det var så roligt att många av oss blev barn- och skribahjälpisledare och höll på några år till. I Lilla kyrkan, den röda i förgrunden, vigdes mina bästisar Camilla och Mats för tre år sedan och för 37 år sedan blev jag döpt här. Kyrkan är från 1700-talet och hyste en gång den lilla finska församlingen.

Kyrkans altare med krucifixet är sig likt.

Den fina medeltida kalkmålningen föreställande enhörningen - Kristus - brukade jag stirra på mången gång under de obligatoriska gudstjänsterna i samband med konfirmationen, men också senare. Då Musikinstitutets kör i samarbete med andra Borgåkörer uppträdde med Johannespassionen våren 1991, stod jag under den och sjöng med de andra alterna. Numera sysslar jag inte med dylikt, men det var roligt så länge det varade.

Kejsar Alexander står fortfarande kvar vid sydväggen av kyrkan. Han var ganska uppmärksammad under jubileet 2008-2009, men turisterna var också här en vanlig fredag i september - trevligt!

Utanför kyrkan finns Albert Edelfelts huvud. Det var länge stulet och basen patetiskt tom, men för några år sedan kom äntligen ett huvud på plats på nytt.

Det finns få kaféer som är långlivade - kanske några i storstaden, så som Fazer och Ekbergs - så det var mycket trevligt att se att Café Helmi ännu fanns kvar på sin sedvanliga plats längs Mellangatan i Borgå. Trevligt så! Mitt emot finns dock nymodigheter så som restaurang Timbaali, som kom hit kanske för drygt tio år sedan. De bjuder på sniglar. Det är ju fint att det ännu rullar på för dem, uppenbarligen.

Riimikko är ännu kvar och fönstren har fina installationer för förbipasserande barn att titta på. Det var en upplevelse att bara gå in i butiken som barn - med alla gammeldags leksaker, speldosor, pappersdockor med mera. Fint att den ännu finns kvar! När vi gick förbi, tog sig en liten familj in här - hoppas det finns tillräckligt med kunder för en dylik, pittoresk butik. En butik som är som ett litet äventyr i sig.

Historicus 50 del 1

Påväg på Historicus årsfest: till vänster 1995 som "medeltida" Eva, till höger 1999 som "Louhi"...

Snart är det dags att börja göra sig redo för ikväll och Ämnesföreningen Historicus r.f:s 50-årsjubileum. Den här veckan har jag flera gånger dragit mig till minnes fornstora dar och så ännu idag.

På bilden från 1995 har jag förfärdigat med klänning i senmedeltida stil inför Historicus årsfest - festerna brukar ofta vara maskerader och denna gång var temat "medeltiden", så typiskt 90-tal. Jag är 19 år, förstaårsstuderande, och påväg på min första årsfest överlag, faktiskt. På bilden från 1999 är jag redan en inkörd studerande, sitter i styrelsen som kassör, och på festen var det Kalevalatema (150 årsjubileum sedan andra versionen av Kalevala gavs ut) så jag sydde mig en fantasifull "fornfinsk" häxkostym. Jag gillar fortfarande att sy och håller som bäst på med en prinsessklänning, men denna gång åt min dotter. Idag är nämligen temat "50-årsjubileum" helt enkelt och dräktkoden för en gångs skull mörk kostym. Kvällen till ära skall jag alltså ta på mig min trogna lilla svarta, som en gång inhandlades inför min disputation.

Imorgon lovar jag sedan att rapportera från nuet, från festen som har en lovande talare också, prof. Dick Harrison. Men mer om det imorgon...

Bytomtseminarium

Detta skulle ha publicerats i torsdags, men Blogger har legat nere. Nå, bättre sent än aldrig.

Museiverket ordnade ett seminarium om arkeologi och bytomter, som i onsdags diskuterade aktuella teman i anknytning till landsbygdsarkeologin i Finland. Talarna var från olika specialfält, en del mer inriktade på byråkratiska frågor än andra - och förvisso, dessa går ju hand i hand med undersökningarna å statens sida. Jag var försenad, så jag missade morgonens första föredrag, men kom i tid för att höra om Museiverkets strävan efter förenhetligande av terminologi, metodologi etc. framfört av Johanna Enqvist. Vadim Adel var senare under dagen inne på samma teman: hur dra gränserna för skydd av en bytomt, som ännu är bebodd etc.? Det slog mig: var finns intresset för långa processer? Måste arkeologer vara så fetischistiskt intresserade av att hitta "det äldsta" ännu? Varför är det så åldersrasistiskt? Jag tycker det mest fascinerande är en bosättningskontinuitet i all dess utformning, medan en del tycks anse att "recent" bebyggelse "förstör" den gamla... Såklart, ifall modern bebyggelse grävts djup rakt på. Men, det var iallafall gott att höra att hela området inte anses "förlorat" trots allt... ja-ja. Under seminariet måste flera talare hänvisa till att kartmaterialet beskriver den tidpunkt det skapats (1600-, 1700-tal), men KANSKE äldre tider. Nå, gott att det poängteras i varje fall, fastän jag själv tycker att 1700-tal är minst lika fascinerande som medeltiden...

I diskussionen togs det upp att detta problem är relevant, eftersom det handlar om jämställdhet inom olika län och landskap - behovet av förenhetligande är med andra ord stort. Man framförde även önskningar om att alla kraven kunde tillfredställas genom utbildningen, men det är ju lättare sagt än gjort - förutom ifall utbildningen/fortbildningen kan betalas av deltagaren själv... Mikko Härö betonade att i Sverige finns det pengar för förenhetligande, men inte hos oss. Problemet i Finland är att det inte är möjligt att öppna stora områden - en lösning kunde vara att använda grävmaskin som övervakas. Det har ju även gjorts i mindre grävningar jag själv deltagit i, t.ex. Esbo stadsmuseum använde en bobcat vid utgrävningen av bytomten i Alberga 1998 och i vårt MARK-projekt använde vid grävmaskin för att skala av de blandade ytlagren. Jag känner en avsaknad av att ta en titt på arkeologin i andra länder även då det gäller byråkratiska frågor - när blir vi förenhetligande med hela EU, t.ex.? Lämnas detta bara till - den sist och slutligen ganska marginella - forskningen?

Timo Jussila fortsatte med att lägga fram fallstudier från fältet, hur han kombinerat gammalt kartmaterial och iakttagelser i fält till att fastställa fornminnens gränser och skydd. Han poängterade betydelsen av fältstudierna, eftersom arkivstudier inte kan räcka till för en ordentlig utredning av skyddets omfattning - att arkeologiska fältmetoder borde återigen bli på modet. Va? undrade jag själv, som anser att finländsk utbildning främst handlar om fältarkeologi. År 2004, vid ett besök i Wharram Percy i Yorkshire under ledning av English Heritage betonades hur man återgått till att leta efter "humps and bumps in the ground" i fält. Då tänkte jag att lyckligtvis har vi i Finland aldrig frångått det... Men å andra sidan har jag ju själv inte var i fält sedan 2004...

Presentationerna av fallstudierna fortsatte och följande handlade om Gubbacka i Vanda, presenterad av Andreas Koivisto. Utgrävningarna började som "räddningsgrävningar" år 2003, då ring III utvidgades, men åren 2008-2010 tog stadsmuseet över. Och det har sedermera lett till publikation och ett EU-samarbete med esternas intressen i Padis kloster (som då troligen innehavt ägor även här i södra Finland). I diskussionen nämndes möjligheten av termoluminecensdatera bränd lera, som i någon mån påträffas på bytomterna. Låter i mina öron dyrt, men sån't är livet. Man måste ju alltid hitta nya alternativ, och det låter gott i sig.

Nästa föredrag var inne på samma linjer: Santeri Vanhanen berättade om möjligheterna av makrofossilanalys i bytomtforkningen. Med en hänvisning till Janken Myrdal kunde man t.ex. försöka utreda byggnaders bruk med hjälp av växtfossil. Det var även intressant att få veta att man kan bruka metoden som en mer exakt såll, och få tag på millimeterstora glödskal och fiskben, som ju kan belysa själva aktiviteterna på området. Intressant! Jag saknade dock kommentarer av Vanhanens kollega, Mia Lempiäinen, men hon är mammaledig, tyvärr. det skulle ha varit intressant att komtra med hennes erfarenheter både från stadsgrävningar och landsbygdsmaterial. Sirkka-Liisa Seppälä betonade betydelsen av samarbete med biologer, eftersom det ger en möjlighet att utforska ävedn det biologiska kulturarvet - på 2000-talet lär ska diskussionen äntligen gå het om bruket av land och dess historia.

Christian Carpelan presenterade samiska "lappbyar" byar från ca 1550-1750 i Enaretrakten. Det var viktigt att få med en nordlig dimension, eftersom litet forskats där och även i östra Finland. Georg Haggrén återkom i sin presentation av bytomter i Nyland, Egentliga Finland och Tavastland, till behovet att undersökningar i öster. Han betonade även att den medeltida byn ingalunda varit statisk, utan rört på sig (hänv. till svensk forskning) - bra poäng, igen. Personligen blir jag ofta ledsen att folk fortfarande verkar ha en förlegad, romantiserad Scott-isk medeltidsbild med riddare och borgar, öldrickande joviala dagar i mörka källare...

Leena Lehtinen avslutade dagen med förslag till terminologi och jämförande aspekter till den svenska forskningen - gott! "Kulturmiljön skapar kontinuitet...", betonade hon och oroade sig för "busklandskapet" som håller på att ta över gamla kulturmiljöer. Äntligen nämndes även synen på kulturlandskapet och människors förhållande till densamma, och termen "minne". Tacksamt. Tyvärr fanns det endast litet tid för diskussion vid denna tidpunkt, men kanske detta kunde diskuteras senare. Förhoppningsvis.

Och samtidigt i Sverige, 11.5 klockan 10-15: ett seminarium vid Nordiska museet om sociala medier och kulturarvet och vilken kompetens som behövs för dylikt. Ja-du, när kommit vi hit i Finland? En viss elitistisk inställning råder, att det är viktigare att diskutera byråkrati och metoder i det alloändliga... Nå, förhoppningsvis leder vägen framåt. Någonstans.

Kriget 1918 som minne

Magister Aapo Roselius är nu "fil.mag. (disp.)", eftersom hans doktorsavhandling lades fram för allmän granskning i morse med gott resultat. Som kustos verkade prof. Henrik Meinander och som opponent prof. Pertti Haapala från Jyväskylä universitet. Herrarna diskuterade idag minneskulturen kring det s.k. "frihetskriget", som konflikten mellan de röda och vita (jag brukar personligen kalla den "inbördeskriget", men detta per se är alltså något som alltid dryftas då man granskar kriget - vad det bör kallas och av vem) kallades av den vinnande, vita sidan. Tidigare har det forskats mycket om själva kriget och då det gäller minnet har det närmast granskats från den röda sidan. Roselius skriver om etablerande ta v en "minneskultur", men opponenten påpekade att det även rör sig om s.k. "historiebilder". I någon mån anser jag dock att dessa oundvikligen hör ihop.

Roselius har länge arbetat för olika projekt om kriget (bl.a. utgett boken om de vita s.k. bödlarna, på finska och svenska, se http://www.leopardforlag.se/Article/View/?articleId=144), så det föll sig naturligt att nu även granska myterna kring kriget som lanserades av de vita och hur minnet byggdes upp via monumentresningar etc. och deltog i att forma en "vit" bild av Finlands historia. En intressant poäng är att just segrarna ville skriva även en "förhistoria" till sin frihetskamp 1918, och hänvisade då till de historiska krigen som ansågs nationella, t.ex. hur Lalli dräpte Henrik (ansågs berättigat!), Klubbekriget som nationell manifestation, 1808-1809-årskrig som en finländsk hjältehistoria etc. etc. Dylika tankar har tidigare framförts också av Derek Fewster (Visions of Past Glory, 2006). Kanske denna sjuka (?) fixering vid krigshistoria man kan skönja i Finland - alla böcker med krigstema säljer, andra ämnen avsevärt sämre - härrör sig just från den historiebild som lanserades av skyddskårerna under mellankrigstiden?

Opponeneten verkade kritisk till att Roselius benade ut temat ur en europeisk synvinkel och hänvisade till allmäneuropeisk forskning. Förvisso är det svårt att se stormakten Frankrike och Finland sida vid sida, men jag tycker det verkar upplysande att Roselius jämför skapandet av minnet av slaget vid Tammerfors 1918 med skapandet av minnet av slaget vid Verdun! Jag visste inte att man under mellankrigstiden gjorde uppvisningar av slaget, där skyddskåristerna spelade både sina vita föregångare och motståndarna, rödgardisterna. Myterna om de röda krigarnas vulgära stil skulle även framföras, hur de var klädda i trasor etc. Numera görs ju liknande uppvisningar av slaget i Oravais 1808 (det var synnerligen aktuellt nyligen!) och jag har hört att man även bland ryska och finländska amatörer idkar uppvisningar av slag, som skett under andra världskriget.

Roselius avhandling granskar tiden 1918-1944, vilket bildar ramarna för skapandet av minnet, dess etablering och småningom hur minnet försvagades. En boom av monumen tresningar skedde under denna tid, vilka var betydande fastän de inte var ansenligt många till antalet. Roselius argumenterar nämligen att monumenten restes med små medel och det var en stor ekonomisk uppoffring för de lokala skyddskårerna. Ofta framhävdes de vanliga soldaternas, hjältarnas, minne.

Myten om "frihetskriget" var dock problematisk, eftersom den innehöll en tudelning, de röda och de vita. Inför ett nytt måste nya symboler skapas. Vinterkriget 1939 gav upphov till en ny hjältemyt och t.ex. marskalk Mannerheim hänvisar inte längre till Frihetskriget i sina tal under Fortsättningskriget, som tidigare gjorts. Roselius kunde dock konstatera att denna fråga skulle kräva mer forskning. Det samtycker jag i, vid sidan av att jag anser att Roselius från sin avhandling kunde särskilja ett antal goda teman för artiklar.

Summa summarum var det än en gång en intressant disputation om myter och minne vid Helsingfors universitet! Skål! :)

Julstädning

Sedan flytten 2009 har jag inte haft tid att gå igenom mina mappar och högar med papper ordentligt. Nu inför jul, utan stress av avhandlingen som blev klar, beslöt jag gå igenom allt. Jag gjorde sentimentala fynd från gångna år: olika papper och anteckningar från Birgittajubileets 2003 tider, gamla gratulationsbrev för stipendier, som gjorde att det stack till i hjärtat (månne jag får några sådana mer i framtiden nu när jag "bara" är historiker, inte längre doktorand vid ett universitet?), gamla vykort av vänner som gått hädan, foton jag glömt lägga i album etc. etc. Lösa papper som jag arkiverat i mappar under termen "blandat". Hittade även fina saker: vår ämnesförening Historicus' tidningar i nästan komplett serie från 90-talet till början av 2000-talet, nationstidningen Terra Nova i dito serie, några resedagböcker från lärostolens historia resor under 90-talet, med bevarade inträdesbiljetter, kartor etc. Men det gav även en glädjekick - vad kul det varit, studierna och studielivet!

Varför är jag inte längre lika organiserad som jag tycks ha varit ännu för mindre än tio år sedan, och sparat fina saker? Jag är i varje fall glad att jag numera lyckas spara ens en del: en kopia av inbjudan till min disputationsfest, menyer etc. från Mikkos promotion i våras - ja, till och med hans lagerkrans har lyckats undgå barnens nyfikna fingrar. Några glada minnen kan väl dessa små ting väcka efter några år, hoppas jag.

För det är uppenbart att man behöver minnen, men tyvärr är det väl de mest osannolika som är de viktigaste, åtm. gällande en "vanlig" person som den avdankade akademikern. Först senare verkar man se vilka som var verkligt viktiga i förhållande till de andra. Man måste sålla och med god tur sållar man ut de "rätta", men det måste göras helt på basis av känslor, någon logik tycks det nämligen inte finnas. Lättast är väl ifall någon annan kan göra det, så som är fallet i de flesta bevarade arkiv jag påträffat, t.ex. Amos Andersons, som sållats efter ens död. Jag antar att han gav några direktiv för ungefär vad han ville bevara, troligen sållade han redan under sin livstid, men förvånansvärt mycket fanns dock kvar, till och med kvitton från diverse evenemang etc., som i ett större sammanhang har varit informativa.

Julstädning kan med andra ord bli en hel vetenskap om hur arkiv bildas och vilka minnen som bevaras. God jul kära ni!

Goda sessioner avslutade med underbar musik!

Gardagens sessioner inleddes klockan nio med tiotals simultana foredrag. Jag valde dock for exotikens skull att lyssna till en session om arkeologisk forskning kring anglo-saxarna. det var mycket upplysande att fa veta de senaste vindarna inom forskningen och litet om forntida bruk av annu aldre monument (doktoranden Vicky Crewe, Sheffield) - nagot liknande som prof. Howard Williams syslat med angaende kulturers minne. Sally Crawford (Oxford) redogjorde for sina teser om bruket av vavstolar inom det anglosaxiska samhallet - det verkar ha varit fragan om en kommunal aktivitet, eftersom vavtyngder inte finns i gravarna, men nog i riklig mangd i husgrunderna, ev. t.o.m. rituellt ditsatta.

I foljande session pa formiddagen var jag sepciellt intresserad av Anna Gottschalls (Birmingham) papper om pilgrimers aktivitet i klosterkyrkor, som exempel Canterbury med flera. De verkar namlingen inte alls ha varit uteslutna att besoka platser inne i sjalva kyrkan, dvs. komma i helgonets narhet! Jag maste borja ta reda pa ifall ngt dylikt konstaterats i Vadstena!

Efter lunch lyssnade jag till irlandarnas senaste forskning kring sina medeltida katedraler och kyrkor i landskapet, och deras senare oden. Jag fick igen en paminnelse om hurdana svarigheter som fanns efter reformationen, med en stor dela av befolkningen (kat.) utestangda ur de gamla helgedomarna, som sa fick forfalla frm till 1800-talet.

Efter middagen var det dags for en otroligt lyckad och fin paneldebatt om medievalism i film! Debatten borde ha fatt mer tid, minst 1,5 h istallet for bara en timme. Debatten var anordnad av medivalismforskaren och doktoranden i Leeds, Paul Sturtevant och deltagarna i panelen var mycket beromda: Louise D'Arcens (Australien), Kelly DeVries (Loyola College, USA) och Robert Woosnam-Savage (Leeds). DeVries och W-Savage har verkat som historisk expertis for ett antal filmer, t.ex. Joan of Arc (Besson) och Robin Hood (Scott). D'Arcens har publicerat mycket om temat medeltid och film. Bland deras favoritfilmer var Robin Hood (Curtis, 1938) och Sjunde inseglet (Bergman) - och det var val inte en enda i publiken som inte gillar dem! De hade mycket goda saker att framfora: Sturtevant ansag att ocksa fantasy-filmer med medeltida tema bor raknas in, och panelen samtyckte. DeVries tyckte att det definitivt ar publiken som avgor om en film anses "medeltida" eller ej. D'Arcens ansag bl.a. att man i analys av filmerna borde jamfora dem i sin tid, eftersom de speglar samtiden. For att hitta det som gor dem "medeltida", borde de jaforas med samtida film om antiken, 1800-talet etc., och det kan jag definitivt samtycka till. Publiken hade aven goda saker att framfora: en forskare fran Porto sade, att det viktigaste ar att en dylik film kan locka personer att studera historia, att bilda ett underlag for att historiestudier forts. Just det! Devries tyckte ocksa att det viktigaste med filmerna ar att de kan inspirera publiken. Egentligen ar 'aktheten' alltsa inte sa viktig - det paminde mig litet om vad jag anser om hur medeltiden sag pa reliker: det ar hur de kan inspirera som betyder ngt!

En mycket intressant dag kunde avslutas med litet skonhet och stillhet. Och begrundan over den vackra lilla sockenkyrkan St. John the babtist i Adel (bilden). Kyrkans portal ar fran 1100-talet och den var verkligen vacker, liten och i mild sandsten. En konsert med medeltida musik fran Toleda fick med andra ord avsluta kvallen. Nar Emma Hornby och Schola cantorum (Bristol) avslutade sin repertoar och publiken brot ut i rungande applader kandes det nastan som att vakna ur en drom. Man kunde lyckligt dra sig tillbaka och invanta en ny dag.

Aktuellt att diskutera "finskheten"

Jag är mycket glad att man börjat dryfta och dekonstruera vår finländska identitet alltmer synligt. Och att jag kan sitta på paradplats där tankarna kretsar: i forskarsamhället, på webben. Min professor Laura Kolbe har nyligen utgivit en fyndig samling essäer om "finskheten" (suomalaisuus, Finnishness). Bokens essäer granskar hur vår finskhet egentligen skapa(t)s och vilka symboler som ingår i vår kollektiva identitet. I en av essäerna skriver hon om skapandet av en minneskultur kring Finlands självständighetsdag 6.12. Hon ådrog sig i minnet hur hon höll en lieux de mémoire-kurs (minnespltaser) för oss studeranden våren 1998 - då knappt någon annan i Finland ännu intresserat sig för denna synvinkel i Finland (fastän den var mycket aktuell i Europa med Pierre Noras verk etc.)! Enbart vår professor Matti Klinge, uppebbarligen influerad av Foucaults tankar, hade skrivit redan decennier tidigare om Finlands symboler etc. som skapade i syfte att bygga nationen. Klinges och Kolbes intresse för forskning i minneskultur har burit frukt - min kollega och vän Tero Halonen redigerade ett verk om Finlands symboler, Aapo Roselius forskar i kulten kring minnet av 1918, jag forskar kring minneskulten kring birgittinerna i Nådendal etc....

Men, Kolbe framför alltså mycket fräscha tankar i sin nya essäsamling: minnen, myter och symboler och dekonstruktionen av dem är mer aktuell än någonsin! Inte minst för att vi finländare verkar helt avtrubbade av alla historiska jubileer som firats under början av 2000-talet: Topelius 1998; kulturstadsåret i Helsingfors 2000; Lönnrot 2002; Runeberg 2004; Finlands kristnande/kyrkans jubileum 2005; Agricola 2007, "märkesåret" av minnet kring 1808-1809 år 2008-2009... Och det är verkligen frågan om politik! Kolne konstaterar att vi tagit steget mot Europa allt kraftigare i vår kollektiva identitet, som skapats just genom allt detta firande: "Eurooppalaisuus näkyy siinä, että Suomessakin yhteisöllisyyttä luodaan nyt sivistysperinteen, historian ja kulttuurisen osaamisen avulla"(s.38: "Det europeiska ses i att man även i Finland nu skapar en bildningstradition genom historia och kulturellt kunnande."). Just via utbildning - och bildning - har finländarna haft möjlighet att bygga sitt land, det är verkligen sant. Vi tog steget till en mer integrerad europeisk identitet genom t.ex. Birgittajubileet 2003, då man även i Finland lyfte fram Birgittas minne stort: ett närmande till det katolska Europa tycks ju uppenbart!

Docenten och medeltidsforskaren Helena Edgren poängterade en gång för mig att medeltiden var vår mest internationella epok förrän EU-inträdet år 1995 och jag måste hålla med om detta, men visst finns det även någonstans inbyggt i Finlands moderna historia också - en strävan mot väst! Via Birgitta kunde detta ses tydligt: helgon och handel förband oss under många sekler, och förbinder oss via historiebruk igen på 2000-talet. På något sätt är detta alltså inte atypiskt! Kolbe konstaterar att numera är interaktion viktigare än någonsin - igen: "Useat rinnakkaiset maalliset ja hengelliset äänet, historiat ja myytit kietoutuvat toisiinsa. Siitä rakentuu suomalaisuus edelleen" (s. 139: "Många parallella världsliga och andliga röster, historier och myter blandas med varandra. Av detta byggs fortfarande finskheten."). Detsamma har jag även konstaterat i min egen forskning: att det funnits urbana och borgerliga forskare och aktörer som haft ett västorienterat historiskt (politiskt) intresse under 1800-talet, 1900-talet etc. - Finland är inte enbart Karelianism, så att säga! Men som Kolbe anser: låt renarna och de andra klichéerna frodas kvar - det är ju OCKSÅ Finland.

Minnet av en vän

Igår fick jag beskedet att en gammal vän från Borgåtiden gått bort. Absurt tragiskt, inte 40 fyllda, dessutom tillsammans med sitt lilla barn, i en bilolycka i norra Finland. Han var en mycket spralligt glad person, mycket musikalisk (arbetade nu som klarinettlärare), en härlig typ med Pythonhumor. Och en massa minnen väller fram, om uppväxttiden i Borgå.

Man minns stunder man delat i glädje och sorg. Hur han förgyllde teoritimmarna på musikinstitutet med sina galna vitsar och gubbiga skratt. Hur han på en hemmafest kunde rycka mig i ärmen och be mig komma och lyssna speciellt på en låt och diskutera den - hur en poplåt kunde förbli lika fin som en Mozartklassiker. Message in a Bottle av Police: han poängterade hur väl trummisen spelar och byter rytm på ett antal ställen och bär upp hela låten, gör den suggestiv. Jag hör det tydligt ännu varje gång jag hör på låten. Det är Jaris låt för mig. I samma väva kunde han lägga in några tröstande ord då min pojkvän dumpat mig. Och att gå på kafé med Jari var ett helt äventyr tack vare härlig, sprallig diskussion. Alla eftermiddagar med kaffe hos Rayens, alla rollspelskvällar och hemmafester. Det är en intensiv period mellan 15-18, och vi spenderade den i samma fina gäng på vårt 90-tal.

Folk säger att han var ett "original", men vem är inte det? Kanske det även sägs om mig? Han andades musik, härliga diskussioner och glada skratt - sådana borde alla vara. Den gudarna älskar... Jag tänker nu på den fru han lämnat, som mist sin familj: jag sänder en massa värme till henne. Och det känns trösterikt att tro att han lilla dotter kanske inte behövde göra den stora resan till andra sidan ensam, utan genom att hålla sin pappa i handen. Den bilden vill jag hålla, för att kunna se en mening i det som hände. Och det motiverar mig att krama familjen, vänner och bekanta, växla några ord, hålla kontakten, så länge det går. Sol i våra hjärtan, snart kommer våren!