Disputationsfredag del I: Teemu Mökkönens avhandling om stenåldershus

Igår deltog jag i hela två vänner/kollegers disputationer: Teemu Mökkönens och Johanna Vuolastos. Arkeologen Mökkönens disputation började klockan tio vid Helsingfors universitet och salen var sprängfylld av intresserade kolleger, studeranden och vänner. Som opponent fungerade professor Jari Okkonen från Uleåborgs universitet och som custos verkade prof. Mika Lavento. Det som genast förundrade mig var att Mökönens artikelavhandling på drygt 150 sidor utkommer endast som e-thesis och på eget förlag! Varför kunde den inte publiceras i Fornminnesföreningens ISKOS-serie? Underligt, minst sagt. Förhoppningsvis kunde avhandlingens sammanfattande inledning dock publiceras någonstans som en längre artikel senare. Disputanden kom nämligen att få en hel del beröm.

För opponenten var sträng, men strödde även goda ord: Mökkönen ifrågasätter dateringen av stenålderns faser och gör det mycket väl. Likaså har avhandling nu tillfört betydande ny information om stenålderns boplatser. Arbetet granskar boplatsernas "husgrunder" ca 4 000 - 2000 BC (CAL)i Fennoskandien. Materialet har till största del insamlats via utgrävningar och inventeringar i fält och disputanden har utfört en stor del av arbetet själv. Mökkönens synteser är bl.a. att olika områden visar en likadan försändring i frågan om boende under stenåldern. Husgrundernas storlek ökar under den nämnda perioden för att sedan försvinna. Som främsta orsak anger han påverkan från kulturkontakter och föreslår att stora förändringar skett i två "vågar": 1) under typiskt kamkeramisk tid ca 4 000 BC, då det börjar förekomma en byliknande struktur på boplatserna och 2) ca 3 300 BC då bosättningen är mindre strandbunden och mer fast. Förändringarna verkar ha spridit sig via kontakter och nätverk via bl.a. handeln med flinta som inte förekommer i anmärkningsvärd mängd i Finlands berggrund, utan är importvara) och bärnsten. Dessutom anser Mökkönen att dateringen av båtyxkulutren/den snörkeramiska kulturens ankomst till nuv. Finland måste reevalueras: trol. skedde det tidigare än man förr ansett ( ca 2 500 BC), kanske redan 2 800 - 2 900 BC (CAL).

Opponenten hade en del kritiska kommentarer och frågor. Största delen av materialet är från sydöstra och östra Finland/Ryssland och opponenten hade hoppats på fler jämförelser med Skandinavien och västra Finland, som dock fanns i boken i någon mån: skillnaderna mellan områdena borde även ha beaktats noggrannare. Å andra sidan kan "less" vara "more" ibland. Opponenten gjorde en del i publiken smått irriterade genom att i typisk finländsk stil ägna en minut på att kommentera stavfel. Jag hade verkligen hoppats på att detta så småningom skulle för ge vika för mer fokus på innehåll. Särskilt om disputanden själv gjort det slutliga redaktions- och layoutarbete som i detta fall. Då avsaknas ju ett par "extra ögonpar" som kan hjälpa med dylikt. Det borde opponenten ha beaktat och inte dragit fram dylika petitesser, tycker jag.

Opponenten hade till all tur mycket beröm att komma med, som sagt. Han tackade Mökkönen för en holistisk synvinkel - det börjar bli mer allmänt igen i Finland att man vill och försöker sig på detta, tack och lov. Noggranna keramikstudier etc. kunde ju hellre bli artiklar, medan avhandlingar väl kunde våga presentera större helheter. Fint att detta poängterades. Även frågor om forsknings- och "räddningsgrävningar" togs upp då det gäller insamling av det digra materialet som krävs för en bredare studie: ännu på 1990-talet fick arkeologer stöd för utgrävningar av staten i form av arbetssökanden som kunde lejas för somrarna som grävare. Dessa resurser har minskat under 2000-talet, vilket även försvårat möjligheterna till större utgrävningsområden och noggrannare fältforskning.*

Men en av de frågor som ventilerades - och väl - av opponenten och disputanden var en reevaluering av dateringen av ankomsten för den snörkeramiska kulturen - en ny datering till ca 2 900 BC får enligt Mökkönen stöd i dateringarna på olika vis. Diskussionen gick ställvis ganska het - ibland hade båda parter litet svårt att ge varandra muntur, men det var desto mer medryckande för publiken. Då det gäller synen på boplatserna och miljön fick Mökkönen kritik för att nämna Binford, och de facto vara av motsatt åsikt, men kanske inte till fullo uttrycka det i sin text (kapitel 4 i sammanfattningen). tack fick han dock för sin goda argumentation gällande historiografiska frågor: Mökkönen ifrågasätter (berättigat) tidigare forskning som lagt för mycket tyngd på typologi av t.ex. keramiken och bildat statiska "block" för dateringen. Mökkönen och opponenten var båda av samma åsikt om att stenålderskeramiken i Finland är alltför varierande för att "låsas" i ett dylikt system som gör det svårt att granska förändringar (s. 52-53 och kapitel 5 i sammanfattningen). Och som vetenskapshistoriker kunde jag personligen vara mycket nöjd med att detta togs upp!

Tyvärr måste jag lämna salen innan slutkommentaren skulle läsas upp. Innan jag gick hann jag dock uppfatta att opponenten konstaterade följande om avhandlingen: "Väitöskirja jossa väitetään uutta!" = En doktorsvahandling som påstår något nytt! Just det: grattis Teemu för en lyckad disputation och lycka till med fortsatt forskning!

*Kanske man här åter kunde se en lösning på det som nyligen diskuterats i pressen gällande "unga som faller utanför",dvs. som varken jobbar eller studerar: borde de igen lejas för somrarna som hjälp för arkeologer. Intressant jobb och hälsosamt med att jobba ute?

På historisk mark i Kudiby, Raseborg

På mina föräldrars landställe i Kubidy i Raseborg (f.d. Karis) finns lämningar från historisk tid, troligen husgrunder (se bilden). Om man ser på Brotherus karta från 1705 (se bilden) ligger marken mammas och pappas 1800-talsria och två små kolonistugor står på, mitt emellan s.k. Väster- och Österåker. Det lär ska vara typiskt att påträffa medeltida husgrunder eller bebyggelselämningar från början av nya tiden på ett dylikt ställe. Det lilla diket som korsar fälten ca hundra meter ifrån oss var troligen en segelbar å i tiden, en å som leder ner söderut mot Raseborgs slott - som ligger bara på någon kilometers avständ härifrån. Det är med andra ord historisk mark och jag är glad at vi inte förorsakat större skada på området än några knutstenar för grunderna till kolonistugorna samt några trädgårdsland här och var.


När jag imorse inspekterade grunderna såg jag spår av regelbundna provborrningar, eller vad det nu kallas på svenska (kairaus på finska. i en av de antagna grunderna. Det är troligen mina vänner och kolleger som forskar i områdets historia som varit här i vår och undersökt tomten - verkligen fint. Redan för flera år sedan blev mina föräldrar mycket lyckliga av att få kopior på de historiska kartorna över området etc. av en arkeologkollega till mig. Numera heter just denna tomt Kudiby Lindbacken, eftersom min far var krigsbarn i Sverige och där fick vistas sommartid på gården Lindbacken. Han har symboliskt planterat en lind bredvid brunnen. Men områdets historia hör närmast ihop med min mamma.

Områdets historia betyder mycket för både mamma och mig: när man spanar mot vyn i sydöst ser man ett hus på andra sidan diket - det tillhör byn Berg. En av mammas släktgrenar härstammar därifrån sedan 1700-talet, så ibland undrar vi tillsammans huruvida någon av våra köttsliga förfäder även till och med bott på just denna plats, stått ankeldjupt i den Västnyländska myllan!

Historiens vingslag hörs tävla med fågelkvittret. Jag tar mig en kaffe, ser ut på det soliga landskapet, min dotter sover bredvid mig. Jag ler.