Aktuellt med Birgitta nu? Javisst, fastän jag inte hade anat det då jag började översätta vår nio år gamla bok till svenska i februari - mer om detta dock nästa vecka. Igår kväll arrangerades nämligen en raritet på Riksarkivet i Helsingfors: Medeltida afton. Kollegan, som arbetat och använt arkivet sedan nittiotalet konstaterade att det faktiskt aldrig ordnats något om medeltiden här på snart tjugo år. Fint, att det nu var dags!
Det hela arrangerades synbarligen med kort varsel. Jag hade åtminstone inte sett reklam för evenemanget mer än en vecka innan, men ändå hade så många som kanske ett hundratal personer hittat hit en måndagskväll. Publiken var bekant: både intresserade ur allmänheten, präster och historiker - samma blandade skara frekventerade ju evenemangen även under Birgittajubileet i tiden. Orsaken till att kvällen väckte i varje fall mitt intresse var att ett pressmeddelande från förra veckan påpekade, att moder Tekla i Rom givit en del av Heliga Birgittas ben till arkeologiprofessorn Taavitsainen för undersökning. Det var tydligt att detta var ett sorts tema för den tvärvetenskapligt upplagda kvällen.
Kvällen inleddes med arkivchefen Jussi Nuortevas hälsning. Han verkade även som kvällens ordförande. I sin hälsning hann han ändå kort betona den nya databasen, som jag nämnt tidigare här i bloggen (eftersom John Strömberg förvisade den på Historiedagarna i oktober) med vapen och - sigill, vilket är rentav unikt ännu.
Det första inlägget gjordes av Tuomas Heikkilä, som än en gång presenterade det fantastiska frgamentprojektet vid Nationalbiblioteket och alla de nya rön projektet kommit med. Han inflikade även några ord om framtiden, eftersom projektet nu skall inrikta sig på fragmenten även som föremål, dvs. isotop- och radiokolprover skall analyser etc. Otroligt fascinerande! Och materialet i presentationen är också alldeles utomordentligt vackert att vila ögonen på.
Markus Hiekkanen presenterade sin digra forskning kring Finlands medeltida stenkyrkor och kunde presentera de senaste resultaten i förhållande till en nordeuropeisk kontext. Han indelade kyrkorna i tre "generationer" från de äldsta till de yngsta och den period i mitten, då det byggdes med stenkyrkor inföll ju faktiskt på det rika 1400-talet, då även birgittinerna slog sig ner i Nådendal. Alla kyrkor måste sedan 700-talet innehålla en relik, men endast relikgömman i Föglö har påträffats vid sidan av relikerna i Åbo domkyrka. Också Hiekkanen kunde hälsa från ett pågående projekt: den sorgliga ruinen av stadskyrkan i Viborg undersöks nu och här väntas även nya rön. Fint!
Elina Räsänen presenterade sin forskning kring Sankta Anna, som ju i hög grad var en förebild för Birgitta. Hon tog upp tre föremål med birgittinsk anknytning, däribland en nyligen funnen silverring, där även Annas bild framträder. Det andra exemplet var Kalands altarskåp och det tredje altarbrämet från Hvittis, som troligen gjorts i Vadstena, men tagits med av nunnorna där då de begett sig till Nådendal. Räsänen poängterade att föremål har en enormt viktig kontemplativ betydelse - de är inga konstföremål i sig. Helgonen var närvarande i människornas liv - i en ring, kyrkans altarskåp, en prakttextilie - den lär numera vara i en ny vitrin och kan ses i sin helhet på Nationalmuseum, härligt att höra! Ja, och ringar bar man på olika ställen på fingrarna, även på den mellersta leden! Slutligen var det dags för Jussi-Pekka Taavitsainen att ta vid om det stora forskningsprojektet han dragit gällande medeltida reliker, med utgångspunkt för dem som finns i Åbo domkyrka. De naturvetenskapliga metoderna har varit otroligt fruktbara, men han ville även påminna oss om deras användning och att de är viktiga för katoliker än i denna dag - fint: Pilgrimernas väg till relikerna, röra dem, se dem... Miraklens betydelse sedan 100-talet framåt... Han prsenterade även den sorgliga episoden med S:t Henriks ben, som lyckligtvis slutade väl (det finns nu i altaret i Henrikskatedralen i Ulrikasborg, om man vill ta sig en titt). Projektet är otroligt dyrt - främst dateringarna - men unikt, som pågår just nu! Man kan till och med hitta nya, tex ett nytt relikvarier från inlandet, 1700-t... Otroligt intressant! Man måste bara önska all lycka i framtiden för projektet - vi kommer helt säkert att få höra mycket om detta ännu.
Med andra ord var det en fantastiskt lyckad kväll, som avslutades i en ringlande kö till att se vad som placerats ut i vitrinerna bak i salen: några berömda dokument om bl.a. karelska kvinnofriden - och så, den pyttelilla biten av Birgittas ben i en gyllene ask. Biten, som var bara några millimeter i diameter, vilade på röd sammet och en liten lapp beskrev "S. Birgitta vid.(ua)". Tuomas Heikkilä och jag kände oss på ett vis litet snuvade. Men bitens betydelse är ju att den representerar helheten, pars pro toto, hur liten den än är.
Det roligaste med kvällen var nog ändå att träffa de levande kollegerna och vännerna, byta några hastiga ord om forskningsläget, familjen, det som förenar oss alla - den outgrundliga kärleken till historia. Sist och slutligen är det detta som är poängen i det hela, att medeltidsforskning är en tvärvetenskaplig forskningsgren med projektbetonad form - socialt. Myten om munken som forskar ensam i sin kammare - det gäller åtminstone inte oss!
Dag två, igår, av Dies medievales 2012 i Åbo, inleddes klockan 9 med dagens första key note, som hölls av Kaisa Häkkinen, som är filolog (finska). Föredraget berörde Finlands skriftspråks utveckling innan Mikael Agricola - synnerligen intressant, eftersom Häkkinen genast inledde med att dementera många myter om hur "Agricola skapade finskan" och dylika galenskaper som florerade under jubileet 2007. Det förefaller nämligen som om medeltiden i hög grad påverkade finskans utvecklingen inte minst på grund av att en skriftlig kultur kom hit på latin och småningom på svenska. I och med att läsning och skrivning började förekomma (skolor i städerna), finländare reste utomlands för att studera och böcker cirkulerade bör man förstå att samhället i högsta grad var flerspråkigt: finska dialekter, svenska dialekter, latin, lågtyska, samiska, estniska... Så ifall någon till svenskan och samiskan, för att inte tala ryskan, negativt inställd politiker skulle fråga oss forskare, skulle vi med lätthet kunna säga att Finland - hittills - varit ett flerspråkigt land. Och jag måste ju naturligtvis nämna detta här. Historia är nämligen politik. Men för att återgå till Häkkinens föredrag visade hon upp intressanta exempel på hur finskan till och med skrivits under medeltiden, t. ex. i en tysk urkund, där man uppenbart lånade biskop Magnus Tavast: "Mÿnna thachton gernasts puho somen gelen Emijna daijda." Häkkinen ansåg det hänvisade till vad en gäst i Finland kunde säga - dvs. förklara sin okunnighet i finskan. Kuriöst! Med andra ord fick man en bild att Agricolas tryckta verk sist och slutligen var en sorts slutpunkt på en lång utveckling - upplysande!
Förmiddagens sessioner vidtog, varpå jag valde att gå och lyssna till doc. Tuomas M. S. Lehtonens projektgrupps historiker som presenterade sitt projekt och sin forskningsämnen. Lehtonen leder alltså ett projekt på Finlands akademi och i hans grupp ingår tre historiker och tre folklorister: det handlar om den muntliga kulturen i Finland och synen på detsamma (Oral and Literacy Cultures in Medieval and Early Modern Baltic Sea Region). Efter presentationen vidtog hans egentliga tema, dvs. att berätta omen dikt ur Piae cantiones, som vi först stämningsfullt fick lyssna till från webben - praktiskt. Det handlar om sången som beskriver bland annat biskop Henriks martyrium. Lehtonens föredrag har också nyligen utkommit i skriftlig form.
Efter Lehtonen följde doktoranden Linda Kaljundis (Tallinn/Helsingfors), som var en mycket tänkvärd odyssé i 1800-talets estniska historiesyn och skapandet av nationella arkiv. Behovet att forma en nationella historieskrivning, som inte förlitade sig på de tyska krönikorna om Baltikum, var stort och man samlade in folkloristiskt material, arkiverade och utgav det i hopp om att skapa en historieskrivning som betonade ett "prekolonialt" Estland och dess storhet. I fronten stod C. R. Jakobson som på 1860-talet betonade att både folkloristiken och arkeologin måste erbjuda alternativa källor till Henrik av Lettlands krönika. I slutet av 1800-talet var historikerns historiesyn en form av hybrid: man tog hänsyn till folkloristerna, men gjorde även nya översättningar och utgivningar av Henriks krönika och använde även den. Mycket givande! Själv fick jag insikten om att också jag bör granska den tyska historieskrivningen och källutgivningen närmare och utreda hur den påverkat de finska fornforskarna... Och snart får vi säkert höra mer av Kaljundis forskning också!
Sessionens sista föredrag hölls av doktoranden i ekonomisk historia, Ilkka Leskelä, som höll en utomordentlig presentation om sitt forskningsämne. Han hävdar att då skri- och läskunnigheten spred (folkspråk som lågtyska och svenska) påverkade detta även handelns tillväxt på 1300-talet. Leskelä gav många exempel på hur det kunde ha fungerat och det hela verkade faktiskt intressant. Det är även lysande att en humanist/statsvetare vågar ta sig an svåra ekonomiska frågor och synen på deras historia - well done! När Lekseklä doktorera får vi sedan se mer av helheten som han nu endast gav en ytlig inblick i.
Eftermiddagens key note hölls av en annan utländsk guest star, professor Eric Palazzo, konsthistoriker från Poitiers/Los Angeles. Han beskrev utifrån ett manuskript konstens funktion och beskrivning av sinnena. Manuskriptet härstammade från St. Martins kloster i Pyrenéerna och dateras till ca 1100. Vi fick veta att manuskriptets bild, som har två delar - en övre med Kristus Maiestas Domini med Jungfru Maria och St. Martin samt de fyra evangelisterna och en nedre med en bild av en kyrka med knäböjande män och kvinnor och en präst som svänger ett rökelsekar. utgående från kombinationen av olika detaljer med medeltidsfromheten kan vi förstå bilden hänvisa till sinnena: som hör klockorna, känner doften från rökelsekaret och får visionen av Kristus som de vill vidröra. Mycket intressant! Bilden är även apokalyptisk i och för sig, men det uppenbara visandet av en sorts rörelse var intressant att få en denna tolkning.
Efter kaffet, som bjöds på av historiestudenranden i Åbo, var det dags för den sista sessionen jag deltog i, som avslutade konferensen. Doc. Tuomas Heikkilä, även nyutnämnd direktör för IRF (Villa Lante), fick presentera resultaten av sitt fleråriga projekt att gå igenom, undersöka och digitera den medeltida fragmentsamling vid Nationalbiblioteket. Redan under projektets gång kunde flera frukter "plockas" och en diger bok utkom redan för två år sedan. Projektet avslutade i år med en fin utställning vid NB och fantastiskt bra webbsidor om medeltiden också - och dessa förblir förhoppningsvis kvar. Fragmenten är även nu tillgängliga för forskning på ett helt nytt sätt. Samtidigt gav Heikkilä prov på medeltida textfragment och alla de material de arbetat med. Resultaten är verkligen intressanta och man får hoppas att de sipprar ner också till skolböckernas nivå så for som möjligt. För dylika projektresultat BÖR få påverka vår historiesyn. Det verkar som om den litterära kulturen på medeltiden haft olika faser, ungefär enligt följande: 1) böcker har importerats från England, Tyskland, Frankrike etc.; 2) på 1200-talet ökar bokproduktionen i det svenska riket, så att böcker även sprids till den östra rikshalvan; 3) 1300-1400-talet förekommer "inhemsk" kopiering av böcker i Åbo stift och till och med egen litteratur (den tidigaste är redan från 1200-talet, dvs. de äldsta belägget för S:t Henriks liturgi och legend, fastän skrivarna trol. utländska). Böcker producerades främst i Nådendals kloster, vid biskopssätet och i skolorna i Åbo samt i domonikanerkonventet. Summa summarum: då Missale Aboense trycktes 1488, vår fina inkunabel, hade Finland redan en blomstrande medeltida bokkultur.
Sessionens följande föredrag hölls av doktoranden Jesse Keskiaho (som skall doktorera 22.12 - håll utkik!), som talade om dominikanernas bokproduktion i början av 1400-talet, främst i Åbo. Det finns otroligt få källor om själva konventen, men bokproduktionen går att granska eftersom de verkar ha idkat bokproduktion. Genom flera paleografiska metoder går det nämligen att se att många verk går att knyta till ev. samma skrivare och på det sättet härröra sig från en möjlig grupp med skrivarutbildning i Åbo stift.
Nästa presentation hölls av doktoranden Jaakko Tahkokallio, som skall doktorera i början av nästa år. Han talade idag om mässböcker i Åbo stift som Missale Aboenses föregångare vid mitten av 1400-talet. MA påstår att "det fanns få mässböcker", men det är uppenbart en understatement. Från 1400-talet har nästan 400 fragment av mässböcker bevarats och vid en närmare granskning kan man till och med identifiera att de bär likheter som även antyder att dett funnits en grupp skrivare och dekoratörer som arbetat med samma verk - en "skrivarstuga" vid mitten av 1400-talet. Mycket kvarstår dock ännu att forska i - senare tillägg från prästerna: böner etc. som kan ge info om hur verket använts då det varit i församlingens bruk, noterna borde gås igenom etc. Det var ju glädjande på ett sätt att höra, att kommande historikergenerationer ännu kan ha glädje av de digitaliserade fragmenten.
Sessionens sista föredrag - och konferensens - hölls av doktoranden Ville Walta, som jämfört fragmentsamlingen vid Uppsala universitetsbibliotek med den i NB, Helsingfors. På många vis kan man spåra Vadstenabibliotekets historia ur fragmenten såväl som ur de bevarade böckerna. Bland skrivarna har det funnits både bröder och systrar och på många paleografiska vis kan man få ett hum om vilka texter som bär liknande drag och få en uppfattning om deras härstamning. Även i samlingen vid Helsingfors finns många intressanta fragment som tydligt härstammar från biblioteket i Vadstena, t.ex. en del av en text av mystikern Henrik Suso som översatts till fornsvenska. med andra ord är fragmenten ett fungerade bevis på att det är möjligt att undersöka de medeltida klosterbiblioteken.
Och så var DM 2012 över. Och det var lika ljuvligt att se bekanta ansikten, byta nyheter och höra inspirerande föredrag som alltid förr! Tack till arrangörerna, Glossa, SKAS, Åbo universitet och ÅA med först och främst TUCEMEMS, och särskilt då Meri Hienonen och Marika Räsänen - ni gjorde en fantastiskt lyckad konferens! Det var härligt att byta nyheter med kolleger och fantastiskt att få så många aha-upplevelser av föredragen. Och för en person i "Birgittapartiet" var det ju speciellt roligt med så stor fokus på birgittinerna.
I ottan föll snö, och jag begav mig förväntansfullt mot tåget till Åbo och Dies medievales vars program i år nästan kunde påstås varit “birgittinskt” - programmet var mer eller mindre fullspäckat med föredrag relaterat till Birgittaforskningen, vilket var otroligt intressant för mig som medlem av det Päivi Setälä alltid kallade “Birgittapuolue” (B-partiet). Temat för årets konferens tangerade lärdom, läsning etc.
Med nöd och näppe hann jag fram till den inledande föreläsningen av alltid lika sprudlande professorn Outi Merisalo. Hon behandlade ett verk jag hört om förr, De spermate, vilket även fick sin förklaring – Päivi Pahta från Helsingfors har editerat verket på Middle English, nämnde Merisalo – och det var otvivelaktigt Pahtas föreläsningar jag kunde dra mig till minnes i detta avseende. Texten ingår i den medikala sfären och är en intressant inblick i medeltidens lärda värld men de olika manuskripten med kopieringsfel etc. ger även många hänvisningar i hur texten spreds och således kunde påverka detta lärda universum. Merisalo redogjorde för paleografiska detaljer kring verket och dess spridning. Jag vet ingenting om detta forskningsfält och därför är dylika föreläsningar av experter på kongresser otroligt viktiga för allmänbildningen. Och det är ju så otroligt fascinerande! Bara att få se en detalj i ett manuskript i Basel som visar magister Nicolaus ex libris med hans profil!
Den första sessionen jag åhörde denna gång handlade om Jöns Budde. Kristina Nikula redogjorde för frågorna kring Buddes språk, forskningshistorien kring dessa frågor och om sina egna slutsatser till detta. Kanske Budde inte alls härstammar från Österbotten utan är anknuten till ätterna Ille och Renhuvud – eller kanske inte? I alla fall stack Nikula hål på en del sega myter om dessa antaganden och vi får hoppas att vi snart får nya teser kring detta. Sessionens andra föredrag hölls av doktoranden i filologi Mikko Kauko. På ett tydligt sätt redogjordes om Buddes språk, latin och klassiska bildning och hur de utkom till synes iI hans mer eller mindre poetiska översättningar. Kauko tyckte det är uppenbart att inslag av kanslistil ger vid handen att Budde kanske hade en bildad bakgrund och också rentav ett helt liv som föregick hans tid som klosterbroder. Latinet inte, såklart, att Budde inte skulle ha varit en mycket välutbildad man. I hans texter finns ett av de äldsta försöken att skriva hexameter på svenska, bara för att nämna att han ändå är både viktig och intressant.
Sessionens sista föredrag behandlade inte längre Budde, utan systrarna i Syon Abbey, men teol.mag, doktoranden Leena Enqvists föredrag lämpade sig väl mer än väl här. Boklärdheten bör ses som viktig I frågan om nunnorna, eftersom den verkar ha varit en del av den spirituella statusen – boken sågs som Guds väg att tala till människorna. Enligt Enqvist är det uppenbart att nunnorna läste högt, men även för sig själv. Vid en granskning av materialet från syon Abbey, framkommer pikanta detaljer. I The Mirror of Our Lady finns råd för läsning, som kan sprida ljus över detta: man skulle välja vad man läste, läsa det med rätt inställning, förstå vad man läste och ha klart för sig vilka motiv man hade för läsning samt ta reda på vad bokens syften var – och ifall man inte förstod detta, skulle man fråga om råd. Dessa råd syftar tydligen på att nunnorna även läste för sig själv. Men mer om detta får vi säkert höra även i framtiden, när Enqvists forskning framskrider.
Eftermiddagens key note hölls av Roger Andersson från Riksarkivet i Stockholm – han leder nämligen ett stort projekt: en nyutgåva av Birgittas uppenbarelser på fornsvenska. Han gjorde en mycket bra presentation av källutgivningens historia i Sverige och de olika skolorna inom filologin som berör källutgivningens principer: bör utgåvan vara monotypisk och välja bara en enda handskrift som grund och sedan utge den som den är så att säga, eller bör den vara syntetisk, baseras sig på olika förlagor, som först utreds paleografiskt och kodikologiskt varefter man strävar till att fånga den, egentligen försvunna, ursprungliga texten. I Birgittas fall är det den fornsvenska text och kanske skrev, kanske dikterade – alltså den kanske till och med måste ses som muntlig. Andersson strävar att följa detta syntetiska synsätt, fastän det även kritiserats från och till. Han tycker också att man kunde backa litet och inte låta “kärleken” till en viss handskrift skymma kärleken till den bakomliggande texten, vilket ju är ganska provokativt, tillade han.
Följande session jag deltog i handlade om krönikor, men även historiografi. Tiago Joãno Queimada de Silva höll ett intressant föredrag om krönikor I Portugal, som började produceras I klostern på 1100-talet – under tiden för den så kallade Reconquistan och därav starkt bundna till de politiska strömningarna, då de behandlade Portugals historia. Hovet hade ett behov av att skapa dylika krönikor mot Castilla y Léon (kastiljenarna) under 1200-talet. Aristokraterna vill även allmänt skapa genealogiska krönikor för att stärka sin hegemoni. Krönikorna hade en stor spridning och på 1400- och 1500-talet innehöll de en starkt politisk, mystifierad bild av Portugals kungahus. Dessa har ännu inte undersökts I någon högre grad, menade forskaren, vilket ju lät mycket lovande.
Följande föredrag hölls av Miika Kuha från Jyväskylä, som jämförde två venetianska krönikor av vilka den enas skapare är känd, Benintendi dé Ravagni, som hade nära kontakt med Petrarca på 1300-talet. Det finns två versioner bevarade av denna krönika som skapades för dogen och det har dessutom antagits att Ravagni kunde ha skrivit även en annan krönika. Kuha kunde dock, efter att ha demonstrerat sina jämförelser, konstatera att dessa krönikor inte kunde ha varit skrivna av samma person. Det gick med andra ord inte att lägga till ännu ett verk i Ravagnis cv denna gång.
Sessionens nästa föredrag hölls av doktor Mari Isoaho som för tillfället verkar i Helsingfors universitets forskarkollegium. Hon berättade om de östliga krönikorna och främst om en krönika hon kallade “primär” och dess bild såväl av Rus som av deras härskare, närmast Svetopold Mikael, som var sin beskyddare, ärkeängeln Mikaels, namne. Kristendomen var bokens religion även i Östeuropa och mot detta framställdes stäppens folk som “hedningar”, som besegrades genom ärkeängeln försorg. I krönikan hade texterna apokalyptiska drag och hänvisade till den siste härskaren Mikael etc. Idén var nomen est omen och Mikaels namne skulle ju slå hedningarna, med hjälp av de himmelska härskarorna. Ett bra föredrag och mycket bildande, eftersom det verkade som en utomordentlig motvikt till de tidigare föredragen förankrade i den västeuropeiska bokkulturen.
Men det var sessionens sista föredrag jag själv personligen såg mest fram emot: kollegan inom medievalism, doktoranden Heta Alis (Åbo univ.) föredrag om 1800-talsuppfattningarna av krönikören, Gregorius den store från merovingernas hov. De franska historikerna kunde nämligen inte kringgå Gregorius bok om kung Clovis etc. då de ämnade skapa nationens historia eftersom Gregorius har få rivaler och dessutom sågs som en kollega i en annan tid. Detta kollegiala förhållningssätt till den 1300 år tidigare verkande Gregorius påverkade historikerna. Han kritiserades som “naiv” p.g.a. sin mirakeltro etc. - på ett vis togs han ur sin tidigmedeltida kontext till 1800-talet i detta avseende. Beundrade 1800-talshistorikerna även Clovis som den “förste merovingern” också tack vare att de tog intryck av Gregorius? Det verkar som Gregorius inte enbart sågs som en källa, utan alltså, en kollega. Det kommer att bli intressant att höra vad mer Ali kommer fram till gällande den franska historieskrivningens syn på merovingerna, eftersom redan detta lät mycket lovande och intressant.
Den första seminariedagen avslutades med en mycket givande paneldebatt, som berörde temat den “Nya medeltiden”, som även är någon form av projekt eller nätverk – det framkom inte riktigt tydlig vad, men det kommer vi säkert att få höra mera om framöver. I panelen satt prof. Jukka Korpela (Östra Finlands universitet), doc. Tuomas Heikkilä (Helsingfors universitet), Nina Lepokorpi (Åbo museum) och som ordförande verkade doc. Marko Lamberg (Åbo Akademi). Först presenterade panelen sig själv och sina idéer och tankar om många viktiga frågor av idag, och främst steg återigen frågan om hur vi skall kunna samarbeta mellan de olika disciplinerna för medeltidsforskning och hur vi skall lösa frågorna kring popularisering. Heikkilä hade utomordentliga goda kommentarer, men jag antar att hans optimistiska inställning påverkar här: fastän forskarna utsätts för nya krav, måste vi ha kvar något från den traditionella forskningens dagar – källkritiken och ett öppet sinne. Väl sagt! Det öppna sinnet just leder till nya modiga frågor, nya modiga tag och nya modiga tolkningar, vill jag tillägga. Korpela betonade vikten av att vi lägger oss aktivt I hurdan historiebilden och historieuppfattningarna är och tar vår plats som experter här – annars fortsätter gamla syner och föråldrade tankar att florera och påverka samhället. I museerna fanns länge en motstridig syn på popularisering, men den nya museipedagogiken har brutit många barriärer. Inte minst den förnyade Agricola-webben kommer säkert att påverka oss och vårt förhållande till den breda allmänheten – får man hoppas. Men en del kommentarer underströk även de problem som finns inom den akademiska världen – att det fortfarande inte finns professurer I medeltidshistoria och historisk arkeologi, bara för att nämna några exempel. Så sant! Museiverket gör heller ingen forskning längre, påpekade en frustrerad forskare, utan skriver “viranomaistyöstä tukevia selvityksiä” i en allt mer byråkratisk miljö. Det är skrämmande att höra hur dylika koncept skapas och själva språket stöder den byrkåkratiserande trenden – huj! Diskussionen var mycket givande, men kvällens middag kallade – vi blev dock lovade att få fortsatt debatt senast i januari 2013 på Vetenskapsdagarna i Helsingfors. Fint!
Kvällen avslutades på Aboa vetus, där vi först fick vara med om en högtidlig sak – nämligen utdelningen av 2012-års hedersomnämnande, “Den ljusa medeltiden”. Årets pris gick till doc. Tuomas Heikkilä som med sina forskningar om Sankt Henrik och de medeltida fragmenten i UB:s samlingar, verkligen påverkat – belyst – synen på Finlands medeltid i positiv riktning. Utmärkt! Det var en glädjens dag för Heikkilä, eftersom han även utnämnts till IRF:s chef för de kommande åren, dvs. får se fram emot Villa Lante. Härligt!
När vi gick mot middagsplatsen exploderade plötsligt himlen I ett fyrverkeri – var det Dies medievales till ära!? Nej, det var strömmingsmarknadens – men inte mindre kunde vi medeltidsforskare också få njuta av skönheten som lyste upp mörkret lika starkt som paneldebatten som nyss avslutats. Middagen som avslutade kvällen erbjöd fina möten och god diskussion. När jag pulsade mot hostel Turku i snön slogs jag av en liten nostalgitripp: jag drog mig till minnes Turku urdur 1995 om hösten, då vi även hörde fördrag i Åbo unis auditorium och till och med bodde på samma hostel jag nu bokat rum på. Och hur jag älskade historia då, och hur jag älskar det ännu, efter 17 år i branschen. En sådan här dag får mig att innerligt önska att åren blir fler. Åtminstone morgondagen låg ännu framför mig.
Seminariedag igen - denna gång på ett intressant seminarium arrangerat av Suomalaisen kirjallisuuden seura (SKS, dvs. Finska litteratursällskapet) och Svenska Litteratursällskapet (SLS) i stora festsalen i SKS-huset vid Regeringsgatan. temat var brev och privatarkiv - strålande, det är ett mycket aktuellt ämne att diskutera, faktiskt! Förmiddagen inleddes å arrangörernas vägnar av Mikael Korhonen och Ulla-Maija Peltonen, som betonade vikten av ett tvåspråkigt seminarium och samarbete olika organisationer emellan - ett tema som återkomma i många av föredragen under dagens lopp. Samtidigt slängde de ut några frågor om brevens framtid: är det slut på handskrivna brev? är det enbart en hobby numera? Det elektroniska materialet är vår tids grej, så frågorna berör mycket starkt även hur nutida material bevaras. Breven återfinns i privata arkiv och kan genom att ges kontext och funktioner bli viktiga nycklar till det förflutna. Det finns dock etiska aspekter länkade till detta, vilket är så en så omfattande sak att det borde få ett eget seminarium - instämmer!
Avsikten var alltså att dryfta både brevens roll som källor för vår historia som hur nutida brev, digitalt material som e-post, kan definieras och bör bevaras. Jag hade gärna diskutera det noggrannare ur historieforskningens synvinkel och ägnat en hel extra dag åt att bara diskutera arkivsynpunkter och aspekter på det digitala materialets framtid, men det var fint i varje fall att SKS och SLS vill visa sig som organisationer som följer samhällsdebatten genom att ta med frågorna kring digitaliseringen av arkiven etc.
Seminariets internationella gäst var fil.lic Ingrid Svensson från Kungliga biblioteket i Stockholm, Sveriges nationalbibliotek. Hon höll ett rikt föredrag om privata arkiv på KB och samtidigt målade hon skickligt upp en bit idéhistoria och arkivhistoria, eller KB:s historia om man vill se det så. Hon inledde med ett citat från 1924, där man oroade sig för att skrivandet av brev skulle degenerera i.o.m. att telefon tagits i bruk, i en ny hektisk värld fylld med ny teknik och nya fortskaffningsmedel som spårvagnar, bilar, tåg... Idag står vi inför dylika tankar igen, kanske med mer betoningen på hoten från teknikens sida. Svensson började klassiskt sitt föredrag med att presentera exempel på äldre material, här drottning Kristinas brev från 1600-talet. Det är brev som avtal, nyheter, officiella saker. men Svensson betonade även betydelsen av brev, som berörde vetenskaperna - ett exempel var N. A. Granius brev från Prag, där han 1610 redogjorde till Sverige om Galileis upptäckter. Det egentliga "brevets århundrade" var sedan 1700-talet, med fina exempel på offentliga korrespondenter från Paris till svenska hovet, Bellmans utsökta brev till sina vänner, KB:s Gjörwell som skapade en diskussion mellan Sverige och världen i form av brevväxling. Det är rena guldgruvan för en idéhistoriker minsann. På 1800-talet sker stora förändringar - postanstalter, ångbåtar, diligenser, järnvågen från 1850-talet förändrar själva postväsendet och brev blir både billigare och lättare att sända och motta. pappersindustrin gör att materialet även blir billigare och lätt att få. Allmän folkskola gör också att skribenterna och läsarna blir fler. Rivaler uppstår däremot i slutet av seklet: telefonen och telegrafen. August Strindberg är en av Sveriges största brevskrivare vid denna tid - han arbetade ju även vid KB och hans samling är en av deras största.
Svenssons föredrag betonade hur man med hjälp av brev kan formulera ny kunskap, som kan baseras i de källor som av olika anledning bevarats i brevsamlingarna. Selma Lagerlöfs samling är flitigt använd på KB - och enorm: fler tiotals tusen brev och 17 000 brevskrivare. Det är bara Astrid Lindgren samling som är större. Många nya aspekter kan fås ur dessa: förhållandet till förlagen, författarna som opinionsbildare och vad som helst - "mängder av avhandlingar som bara ligger och väntar", konstaterade Svensson. I slutet av sitt föredrag ville hon ännu lyfta fram vilka projekt som pågår i Norden då det gäller bevarande av författarbloggar och digitalt material - hon föreslog ett nordiskt samarbete för att kunna förverkliga dylikt i större och mer omfattande skala. Väl tänkt!
SLS håller som bäst på att samla in material som författarbloggar (jag fick nyss ett brev på posten rörande detta, eftersom jag gjort en kommentar på en författares bloggtext och man ville arkivera det hela!), men det vore säkert mycket gott att samarbeta med de andra nordiska ländernas institutioner här.I professor Kirsti Vainio-Korhonens föredrag behandlades exempel på två privata arkiv med brev och annat material av mycket personlig karaktär, som ändå givit en massa viktiga poänger till synen på Finlands historia under en 100 år lång epok. Särskilt intressant är Vainio-Korhonens forskning eftersom den rör en kvinnlig synvinkel och många myter om 1800-talskvinnan kunnat dementeras genom hennes granskning av privata brev, dagböcker, skolhäften och ekonomiska papper. Strålande! Vainio-Korhonen har med några andra nyligen även utkommit med ett digert verk om brev, som diskuterar brev som källor och lyfter fram även etiska aspekter på bruket av dem. Idag lyfte Vainio-Korhonen fram sin forskning kring Sophie Creutz och sin nyutkomna bok om Sophie Creutz' dotterdotter Sofie Munsterhjelm. Materialet till den senare boken fick hon faktiskt genom att hon blev uppringd av släkten - en fantastisk berättelse i sig! Här kunde man i det oändliga diskutera vidare på hur synen på Finlands historia kunde och borde revideras genom att granska dylika fall som dessa två kvinnors liv, eftersom historien (och också arkiven byggts) utifrån viljan att skapa nationen Finland, alltför länge. Fastän det rör sig om två kvinnor från eliten har denna typ av studier enormt mycket att ge: helt andra röster får höras om en tid än de som hittills varit tongivande via officiella, statliga samlingar etc.
Efter lunchen fick vi njuta av etnologen och doktoranden Sonja Hagelstam (ÅA), som berättade om sitt avhandlingsprojekt om krigstida brev och brevskrivande - mycket intressant. Hennes forskning berör fyra samlingar av brev till och från fronten (fortsättningskriget), som insamlade på 1960- och 1970-talet. Hon kallar krigen för "brevskrivandet sista guldålder", eftersom det då just inte fanns andra sätt att kommunicera mellan männen i kriget och familjemedlemmarna på hemmafronten. Och det ÄR betydande, eftersom det under krigen sändes över 1 miljard brevförsändelser inalles - wow! Det unika är även att ALLA samhällsgrupper skrev och läste dessa brev. Enligt Hagelstam var brevskrivandet något som förväntades av en, för att hålla humöret och stridsmoral uppe - materialet visar dock att man inte alltid kunde motsvara dessa förväntningar utan att klaga. För både männen och deras familj var breven terapeutiska överlevnadsverktyg, vars roll som livstecken var ytterst viktiga. Fältposten organiserades effektivt och försändelserna blev billiga eller till och med gratis, varför de gick tämligen fort - i Finland var det geografiska avståndet till fronten även kort (jfr. USA).
Det intressanta med det krigstida brevmaterialet är även att det kommit till under en så begränsad tidsperiod: från det att männen ger sig av tills dess att det avbryts abrupt med att de hemförlovas eller stupar. Breven är unika källor till vardagen, som kanske respondenterna senare glömt bort i intervjuer eller memoarer. Slutligen ville Hagelstam ännu påpeka att hon faktiskt frågat om hur soldaterna i Afganistan skriver brev idag och de hade meddelat att de nog ännu gör det, men mest ringer de och använder e-post eller sociala medier - det kommer nog att innebära att vi vet en hel del mindre om senare krig än fortsättningskriget... Det finns också många etiska aspekter på dylikt material: Hagelstam har ständig kontakt med släktingarna till brevsamlingarnas personer. Hon låter dem även till och med läsa igenom sina aritkelmanuskript etc.
Efter Hagelstams inlägg var det dags att förskjuta seminariet mot diskussionen av bevarandet av elektroniskt material. Professor Jaakko Suominen (TY) frågade sig om bitthimlen är historikernas helvete, dvs. om hur vi skall arkivera och bevara materialet i t. ex. de sociala medierna. Tyvärr är det alltså frågan om en ganska historielöst tekonologiskt-ekonomiskt system som driver nya funktioner framåt på webben och därför borde t. ex. sidor på Facebook kanske dokumenteras som videoklipp, tyckte han. Webben är trots allt fyllt med "minnesmaskiner" och metaforik kring bevarandet - på bloggen finns ju ett "bloggarkiv" med gamla inlägg, FB har nyligen introducerat sidorna i formen "social tidslinje", där man till och med kan lägga in händelser i sin egen historia som skett före man gick med i detta sociala nätverk. Problemet som ännu borde lösas är hur man skall kunna arkivera och bevara de sociala nätverkens kommunikativa karaktär. Då man skapar digitala arkiv borde man kanske helt spränga ramarna och inte alls bygga upp arkiven som "traditionella" minnesorganisatoner, utan se att "digiarkiv inte är arkiv, utan digiarkiv. Detta borde antagligen dryftas ännu många, många gånger, men det var bra att få tag i tråden redan idag.
Innan jag avlägsnade mig för dagen hörde jag ännu forskaren och doktoranden Outi Hupaniittus föredrag om den utredning hon var med om att göra och rapportera om ifjol: om forskarnas röst och de digitala materialen, som finns att läsa också i elektronisk form. Förfrågningen riktade sig både till minnesorganisationer och till dem som brukar dem. det finns ännu inte så mycket material att tillgå digitalt, men situationen förändras hela tiden numera - digitalt material har kommit för att stanna och brukas mycket. Till exempel privata arkiv har naturligtvis ännu inte digiteras i någon omfattande mån, utan främst statliga arkiv och större helheter så som kyrkböckerna - detta är dock en bra sak. Enligt undersökning tyckte användarna av tjänsterna även det, men kommunikationen mellan minnesorganisationerna och användarna är ännu litet skral: användarna känner att deras röst ännu inte hörs så tydligt i frågan om att utveckla de digitala materialen mot en mer användarvänlig form. Vilket är viktigare, frågade sig Hupaniittu: mängd eller kvalitet? Det ÄR viktigt att ta hänsyn till användarna, det är ju egentligen DÄRFÖR materialet digiterats överlag, tyckte hon själv. Just det, strålande! Ibland får man nämligen en känsla att digiteringsprojekt pågår per se och det är rätt byråkratiskt. Detta lät lovande, keep it up!
I söndag är det Birgittas kanoniseringsdag, vilket får mig att vandra längs memory lane. En dag som är omöjlig att glömma är 7.10 för tio år sedan, eftersom Birgittas 700-årsjubileum inleddes med pompa och ståt - jubileet som kom att betyda mycket för mig personligen, eftersom jag arbeta för jubileet i Finland. Och ibland känns det som mitt engagemang aldrig är över, och egentligen är det ganska fint.
Den hemlighetsfulla passageraren i spårvagnen på bilden är jag år 2003. Bakom mig finns en reklam för en utställning om Heliga Birgitta. På Birgittadagen för nio år sedan öppnade nämligen en utställning i Finlands nationalbibliotek och det var inte vilken som helst, utan den första jag någonsin var med om att bygga, "Den heliga Birgitta och Finland. Birgitta 700 år". Jag sammanställde också en utställningskatalog tillsammans med Inkeri Pitkäranta och gjorde en besökarenkät, som dels frågade om inställningar till hela jubileet och dels till själva utställningen.
I vitrinerna lyfte arbetsgruppen fram de gamla dokument och handskrifter som finns i bibliotekets samlingar, även nyare Birgittarelaterad litteratur fick se dagens ljus under utställningen och vi gjorde många förklarande posters med bilder man sällan ser i övrigt (t. ex. stentrycken i Museiverkets Wadströmska samling, som visar Birgitta och är från 1600-talet).
I det sista rummet spelade vi YLE:s dokumentär om Nådendal från 1980-talet och visade vad allt jubileet och "historiebruket" av Birgitta producerat, bl. a. konstverk, prylar med mera. I vitrinen fanns även en äkta birgittinernunnedräkt, som vi vänligen fick låna av en riktig birgittasyster i Finland.
Syster Marja-Liisa ställde även vänligt upp på en intervju jubileet till ära och den ingick som en del i utställningen, eftersom vi även tänkte att utställningen bör ha element av tillgänglighet - kanske något för dem som har svårt att se, till exempel. Ifall någon möjligen hade svårt att höra, renskrev jag även intervjun, som fanns tillgänglig även i textform.
Även i år har biblioteket en utställning som tangerar detta tema - gå också och lyssna på det program som utlovas 17.10! Docent Tuomas Heikkilä var med då och han är även med nu, eftersom den nya utställningen baserar sig på det enorma projekt att digitalisera och analysera medeltida textfragment, som han dragit i flera år.
Även senare Birgittadagar har haft stor betydelse för mig, men särskilt i år är det igen dags att göra något fint: datera en ny bok. I och för sig en översatt version av en gammal goding, men ändå. Mer om detta senare.
Och så är det höst ute, regn och träd som sprakar i färger. Körsbärsträdet på gården har ändrat skepnad - nu glöder det ännu en stund tills vintern är här. En sådan här dag är det roligt att åka på exkursion, eftersom vägarna inte är trista, utan skogsdungarna susar förbi i fina färger.
Idag är det också helgonet Franciskus dag, ni vet, han som grundade franciskanerorden i början av 1200-talet. Ordensröderna kallas även gråbröderna och fann sin väg upp till norr och hade tre konvent i Svenska rikets östra rikshalva, Åbo stift (Kökar, Raumo och Viborg). Dagen är också djurens dag, eftersom helgonet så vist predikade för fåglarna. Men att det är kanelbullens dag levde jag helt ovetande om, tills jag på resan såg en skylt utanför det legendariska caféet Axo i Pargas (som är känd för sina pepparkakor, så dessa måste vi ju även inhandla). Ja, inte visste jag att Franciskus åt bullar också, eller.... vänta litet, han var nog mer än vän av fastan. I varje fall var det ju torsdag idag, så ärtsoppa med hederligt fläsk var vår lunch i Mietois i alla fall - eftersom man ju bör fasta imorgon, på Kristi lidandes dag.
Jag reserverade med andra ord denna dag i kalendern för två kyrkobesök, och Mikko kom alltid lika lyckligt med som chaufför och fotograf. Vi har besökt och fotograferat kyrkor, målningar och helgonbilder för min forskning förr, alltid med någon/några barn i bagaget - denna gång var det Emils tur att få följa med på färden.
Vi inledde resan med att köra hela långa vägen upp till Tövsala, nordväst om Åbo. Där finns en fin kyrka från 1400-talet, med målningar tydligt inspirerade av den birgittinska traditionen - det syntes väl på många vis: här finns Kristi anlete (från Veroniska svetteduk) i korets takmålning och Birgitta och Maria på var sin sida om korfönstret - den förnämaste av placeringar. Birgittas bok är uppslagen och hon skriver ivrigt i den. Här ses Birgitta och Maria bredvid varandra, litet som om de var systrar - det finns även några andra kända målningar som visar dem så. Målningarna har blivit hårt restaurerade, men är i varje fall mycket sevärda.
Vår nästa anhalt var den nämnda sopplunchen i Mietois, granne till Tövsala förresten, och även nära Mynämäki - dessa orter som har en gemensam nämnare i biskop Magnus II Tavast, vars jubileum firas i år (han fick sin tjänst 1412). Det verkar uppenbart att han hade ett finger med i spelet när kyrkornas målningar gjordes (läs mer om detta t. ex. i boken Pyhä Birgitta - Euroopan suojeluspyhimys, Otava: Helsingfors 2003).
Vår sista anhalt före resan hem idag var Pargas medeltida kyrka, där Birgitta finns på sydsidans vägg, i en fönstersmyg. Eftersom vi steg in i kyrkans från sakristian, såg jag henne ögonblickligen - hon var rakt mittemot oss. Här stod hon även med sin bok i handen, denna gång var den stängd. Trots duggregnet var det en nöjd forskare som hade mycket att tacka de vänliga kyrkvaktmästarna, som denna dag gjorde det möjligt för henne att bese och dokumentera kyrkorna. En verkligt fin dag!
När vi kom hem hade dottern kanelbullar i sin väska - de hade bakat dem på dagis, dagen till ära! Och de var goda.
Det är förresten fritt fram för er att använda bilderna av Birgitta ovan, om ni behöver dem. Men nämn gärna att fotografen var Mikko Waris och året 2012.
Min vän och kollega, arkeologen och doktoranden Kati Salo, leder just nu utgrävningar mitt i hjärtat av Helsingfors - på Senatstorget. Hon är expert på människoben, med andra ord osteolog, och ett område måste denna gång undersökas på grund av dragning av fjärrvärmerör på platsen. Då jag åkte spårvagnen förbi, konstaterade en liten pojke i sin mammas famn: titta de gräver där! Mamman kommenterade att de säkert lägger rör. Jag måste såklart påpeka för dem, att där gräver min vän och hon är arkeolog. Där finns skelett av gamla Helsingforsare! Både pojken och mamman tackade för den spännande infon, innan jag hoppade av för att själv ta mig en närmare titt.
Kati Salo ville gärna berätta mera och visa vad de hittills grävt fram: endast ytan till några gravar, men likväl fanns redan ben och rester av 1600- eller 1700-talskistor synliga - till exempel ett tydligt handtag i rostig metall. Grävningarna skall pågå ännu ett tag, så stanna upp en stund om ni råkar gå förbi och tänk efter - här låg förr en begravningsplats för helgingforsarna invid den lilla Ulrika Eleonora kyrkan, vars konturer nu finns utmärkta litet norrut på Senatstorget i sten. Bara för några dagar sedan åkte Mikko med barnen häst och kärra här utanpå. Helatiden vilade - och vilar - de forna helsingforsarna, som fanns före dem, sin eviga sömn här under.
Ens hemstadsdel kan innehålla otroligt mycket spännande historia och en del synliga monument, som den nyfikne naturligtvis vill stanna för att studera. Man kunde kalla det för att flanera litet kring stadsdelens "kommemorativa anatomi", eftersom man lätt finner många minnesstenar och plaketter invid vägarna här. Vår stadsdel är alltså Södra Haga, eller "berget" som Helena säger - och ja, vi ligger faktiskt ganska högt uppe och det finns mycket bergiga krön ännu synliga i grönområdena häromkring. Trakten bär på en hel del minnen och monument. Jag har rört mig i Södra Haga sedan jag var barn eftersom min moster och mormor bodde vid Haga torg då, och min moster fortfarande bor här, numera i närheten av Hoplax station. På något vis har jag alltid upplevt att Södra Haga är nära centrum, men tillräckligt långt ifrån det värsta surret och stressen, en grön oas i slutet av Mannerheimvägen. Stor- och Lillhoplax nämns redan på 1500-talet, men den nuvarande bebyggelsen är i sin äldsta form från början av 1900-talet och representerar villakulturens tid (Eliel Saarinen hade t.om. gjort en plan över Hoplax och Munksnäs år 1915). Den kändaste parken här är väl Rododendronparken från 1970-talet, men jag vill påstå att hela vår stadsdel är ganska glest byggd, i 1950- och 1960-talsstil, med gröna större och mindre oaser både här och där.
Gravmonument från 1918 över två stupade tyska soldater, Kurt Seibt och Arthur Bfukert. "Tacksamheten reste vården", står det på dess sida på svenska och finska.
Också Södra Haga har krigiska minnesmärken. Sydväst om Vichtisvägen på gränsen till Näshöjden och Lillhoplax finns ett märkligt monument kvar. Vi går ofta här förbi, eftersom det är snabbaste rutten från oss till det gamla, men välförsedda köpcentret i Munkshöjden (som förresten lär skall ha en nästan klar metrostation insprängd under sig!). Minnesmärket (se ovan) verkar vara en grav för två stupade tyska soldater från 1918, då tyskarna stormade Helsingfors med stöd av den vita sidan (mot de röda). Dylika monument finns också på andra ställen där jag bott, t.ex. invid Ring I i Alberga, på Boställsbacken, där Gamla Åbovägen korsar Ringvägen. Graven är Xavier Brummers och likaledes från år 1918, se nedan. Tyskarna intog Helsingfors av de röda i april 1918 genom att landstiga i Hangö och ta sig framåt längs kustbanan, som hade stått klar år 1903.
En jämförelse i tid och rum: tyskt gravmonument från 11.4.1918 i Alberga.
Trots att jag rört mig mycket i trakten av Haga torg har jag aldrig tagit mig upp längs med Hjältevägen och till den lilla begravningsplatsen med hjältegravar från 1939-1944. Eftersom nuvarande Södra Haga var Hoplax köping (1923) fram till annekteringen med Helsingfors år 1946, vilar traktens söner faktiskt här och platsen pryds också av en vacker döende (?) soldat, se bilden nedan. Här uppe på berget ligger även en av de gamla bevarade villorna i trakten, som minner om att området till en början var en villastad till stor del ägd av M. G. Stenius' bolag (hans namn finns kvar i Steniusvägen nära oss, antar jag, bakom brandstationen).
Hjätegravarna med sitt monument.
Om man fortsätter längs Hjältevägen finns ett minne från köpingen även kvar här i form av ett monument i form av granar och en minnessten, för att hedra hembygden rest 1982 (se nedan)! Går man vidare, kommer man snart fram till Hoplax kyrka (se längre ner), där min syster är döpt, eftersom våra föräldrar även bodde här i två repriser på 1950- och 1960-talet (på Steniusvägen och senare på Kryddgårdsvägen). Församlingshemmet bredvid är nybyggt, men här döptes vår lille Emil i julas.
Minnessten rest 1982 av bl.a. Pro Haga ry. Granarna här intill har planterats här för att hedra freden och hembygdskärleken, står det på stenen.
Invid kyrkan dundrar tåget förbi och det gamla stationshuset från början av 1900-talet står alltjämt kvar här, omgiven av lummiga träd, se nedan. Idag åker man med god tur snabbt rakt in till Helsingfors centrum härifrån, på tio minuter.
Hoplax station sedd från sydöst, i bakgrunden ses de nya perrongerna. En R-kiosk, där det dock skedde ett tragiskt mord på 1990-talet, låg här vid stationen, men finns inte längre kvar.
Den pyttelilla parken intill oss, i hörnet av Byavägen och Bymossavägen, heter Strömstads parken sedan 1950-talet, för att hedra "Hagas fadderort" i Sverige. Denna info kan vi läsa på en minnesplakett i parken, se nedan.
Minnesplakett från 1952 i "Strömstads parken" inspekteras.
Kommunikationslederna är viktiga, Södra Haga ligger i en knutpunkt där man tar sig med tåg västerut och med bil norrut eller mot nordväst. Vägen bakom brandstationen heter fortfarande Gamla Åbo landsväg. Invid den och hörnet av Köpingsvägen ligger dessutom Elantos gamla hus från mellankrigstiden, som stått tillbommat redan i flera år. Det är en kulturskandal att dess köpare/ägare vägrar rusta upp det och trots en arg artikel i Hufvudstadsbladet i vintras är inga repareringsåtgärder ännu synliga när vi skriver augusti 2012. Och jag minns hur gullig blomsteraffären var här ännu för några år sedan! I parken mellan Köpingsvägen och Mannerheimvägen ("Köpingsparken") finns en gammal stenbro, som inte kan dateras, men har åtminstone funnits här länge, troligen från slutet av 1800-talet. I den nyligen upprustade parken finns också ett nytt fint konstverk, en skulptur i skinande metall, som hälsar motionärer på hennes dagliga tur på vägen hem (se längst upp!).
Den gamla stenbron i den stora parken vid Vichtisvägen/Köpingsvägen.
Läs mer i t.ex:
Leskelä, Ilkka: Oman tiensä tekijät. Haagan työväenyhdistyksen 100-vuotinen historia. Helsinki 2008.
Roos, John E.: Haagan kauppaln historia. Helsinki 1950.
På grund av en arbetsrelaterad grej fick jag orsak att bekanta mig med Helsingfors Gammelstad, som jag förvisso alltid intresserat mig av på grund av de enorma arkeologiska utgrävningar som för ett tio-tjugotal år sedan arrangerades där. Det var verkligen nyttigt att uppdatera stadens historia och återigen inse, hur mycket den har att ge för den som är intresserad av medeltiden och 1500-talet. Området bildar dock en intressant "minnespark" numera, med platser för ruiner och utgrävningar och nutida monument som uttrycker intresset för platsens historia. Man kan alltså se hela området som en "kommemorativ anatomi" med nutida monument, över stadens stolta förflutna. Fastän det inte var särdeles stolt, alltså.
Utgrävningarna, som under olika perioder gjorts här, gav en massa information om stadens tidiga historia på 1500-talet och till och med om dess föregångare, Forsby, från 1400-talet. På 1990-talet uppstod ett större intresse för medeltiden och historisk arkeologi, vilket dels berodde på dylika stora utgrävningar i Åbo, Helsingfors Gammelstad, i olika byar på landsbygden etc. Många myter om "den fattiga landsbygden" etc. har dekonstruerats sedan dess, inte minst tack vare docent Georg Haggréns och hans arbetsgruppers och projekts arbeten under de senaste tjugo åren. Gammelstadens utgrävningar 1989-93 ledde till en mycket fin bok (Narinkka 1994, i Helsingfors stadsmuseums serie), som presenterade historia och fynd ur den historiska arkeologins synvinkel. Boken blev som en Bibel för oss som studerade och började idka historisk arkeologi på 1990-talets slut. Museiverket, i samarbete med Helsingfors stadsmuseum, har numera fina sidor på webben som presenterar utgrävningarna, deras historia och en del av de finaste fynden (tyvärr enbart på finska - åtminstone fann jag inga sidor på andra språk).
Detta är alltså området där byn Forsby låg och där staden Helsingfors grundades av Gustav Vasa 1550, vars inrikes- och utrikespolitiska intressen riktades mot att göra den sydfinska kusten till en konkurrent till Hansans Reval (Tallinn) och Ryssland både ekonomiskt och militärt. Så där i korthet. Därför tvingade han borgarna från Borgå, Raumo och Ulfsby att flytta till den nya staden och bygga upp den. Detta skedde motvilligt från borgarnas sida. Kungen besökte själv staden år 1557 och var inte heller nöjd. Staden drabbades av diverse motgångar, pestvågor, bränder. Då Per Brahe blev generalguvernör över Finland flyttades slutligen staden längre söderut, till en bättre hamn vid Estnässkatan (nuvarande Kronohagen-Senatstorget). På Hans Hanssons karta från 1645 syns de nya kvarteren i söder, men även de gamla i norr har avbildats. Ett monument, som avbildar denna karta, har år 1950 till stadens 400-årsjubileum rests på "platsen där staden grundades" norr om Kvarberget. En enorm "vägg" som högtidligt minner om Gustav Vasas förtjänst ståtar även här (se bilden nedan). Ja, om ni undrade, så var det alltså "precis här" som staden "grundandes"!...
Uppe på den högsta punkten är vyn söderut mot havet magnifik. Forsen blir en havsvik som kryllar av liv: fisk, fåglar, aldungar vid stränderna. Kollegan rekommenderade varmt områdets fina naturskyddsområde på Viks sida(det som förr var Helsinge socken, dvs. Vanda), men sedermera annekterades till Helsingfors. Här finns även ett minnesmärke, som jag ser som politiskt: ett minne över den herredag som Gustav II Adolf sammankallade i Helsingfors år 1616. Monumentet är inte rest 1916, utan 6.11.1932, till 300-årsminnet av kungens dödsdag. "Svenska dagens" historia och firande i Finland är mycket speciellt och det var slående att se dylika manifestationer antyda en möjlig politisk koppling. År 1932 firade även Estland kungens minne stort med kronprinsens besök, monumentresningar och mycket mer. I den här regionen av de forna östra delarna av det svenska riket fanns under mellankrigstiden alltså ett politiskt intresse att binda sig, genom historiska kopplingar mot väst, anti-sovjetiskt. Överlag anses mellankrigstiden varit monumentresningarnas tid. Och den återkom igen från och med 1990-talet, anser forskarna och jag håller med.
