Abi -94 på jubileum - höjdpunkter i maj del II

På besök efter 20 år. Borgå gymnasiums huvudbyggnad uppfördes 1850, men gymnasiet hade redan verkat i över hundra år i en byggnad nära domkyrkan. Hit flyttade skolan från Viborg, där den ursprungligen grundades 1641.

I fredags fick jag min svarta doktorshatt, men i lördags var det återigen tid att ta på sig den gulnade studentmössan, eftersom det i år gått 20 år sedan jag fick den. Om någon då skulle ha sagt att jag får en hatt om tjugo år, hade jag nog inte kunnat tro det helt och hållet, men fint så. Därmed var det dags för återblick och en suveränt fint arrangerad Abi-94 träff i Borgå - tack till kommittén! Det var också 20 år sedan jag flyttade från min födelsestad och mycket har ändrats, fastän något ändå är sig likt. 74 abi -94:or av drygt 110 infann sig och vi började med en drink och att samlas i vår gamla skola. Byggnaden är gammal, men nyrenoverad inuti, och eleverna idag behöver inte njuta av det bruna 70-talsstuket i klassrummen längre.

Gymnasiets bibliotek är en skatt, som vårdas av gymnasiet och historieläraren. Just nu pågår digitering av samlingarna. I förgrunden ses även unika föremål ur samlingarna, däribland en himmelsglob.

Att vår skola är anrik visste vi redan under skoltiden, eftersom vår generation hann börja i årskurs 1 då vi firade 350-årsjubileum med pompa och ståt (1991). Gymnasiet har dessutom en unik juvel, som varje elev får se och som vi fick se igen: biblioteket som grundades 1721 i samband med flytten till Borgå. Vad som eventuellt fanns i Viborg är inte känt, men skolan lär även ha haft ett eget tryckeri. Tyvärr tog kriget och den röda hanen Viborg, men samlingens äldsta pärlor är i varje fall tre inkunabler och många andra verk från 1500-talet. Det nuvarande biblioteket är inrett i huvudbyggnaden så sent som på 1950-talet, men här har även en del renoveringar genomförts under senare år. Samlingarna presenterades för oss, liksom för andra intresserade besökare, av historieläraren och bibliotekarien Stefan Hagman. En utställning i rummet bredvid förevisade också många fina skatter - fint!

År 1994 fick jag gå två gånger upp på parnassen - efter min mössa och sedan även efter den oväntade hedern att motta det så kallade Kraftmanska stipendiet för goda insikter i historia. Stipendiet grundades på 1700-talet, så det var en stor ära för Eva 19 år. Och historia blev mitt liv, här framför parnassen i min gulnade mössa år 2014.

Vi fick även ta oss en titt i festsalen med alla fina konstverk och den fina parnassen med en av skolans rektorer och landsfäder på lis de parade: skalden Runeberg. Det var tjugo år sedan vi steg upp här och fick våra mössor i tur och ordning - mycket vatten har runnit under bron och ändå känns det som om det var alldeles nyss. Efter svalkan i skolan tog vi oss ner till ån och de stora terrasserna där, som inrättades på 90-talet, varefter det blev middag i funkishuset Grand intill torget. Jag hade äran att få sitta med min klass B och mittemot vår klassföreståndare magister Esteri Lähderanta, lektor i finska och ryska. Det var många goda minnen vi kunde skåla för den kvällen - tack för gott sällskap! Vår historielärare, numera pensionerad, magister Folke Nyberg var även på plats i skolan och han deltog även en stund i vår middag - tack för goda minnen! Stämningen var lika varm som sommarnatten och vi ser säkert alla fram emot nästa jubileum, kanske redan om fem år?

På fest i Rafael's Steak House i Grand-huset - stämningen i topp!

Borgå du gamla...

Igår åkte Emil och jag till Borgå för att träffa två goda vänner. Vi var ute i god tid och hade en stund över att shoppa godis på Brunbergs och ta oss en promenad i Gamla stan. Och allt var sig likt. Ja, en del saker, men sedan fanns det mycket som INTE är sig likt. Jag kunde konstatera att min barndomsstad delvis finns, men mycket är försvunnet och existerar enbart i mina minnens landskap. Det handlar om en plats som alltså inte mera finns, utan bara i minnet. Här skall ni få ta del av vad vi såg.

Detta fanns inte förr: Viking pizzeria. För alla som gillar historiebruk. Bredvid denna finns en nepalesisk restaurang, men förr fanns här Borgås första riktiga pizzeria (Rosso kan ju inte räknas): Topkapi, dit man ibland skolkade på lunch från BoGy. Och gott var det.

Här finns nu en frissa och Ladyline. Förr var här Elantos "varuhus" i två våningar. Till jul fick jag en liten peng att köpa julklappar för och då gick jag bland annat hit och köpte glasföremål i övre våningen. Samtidigt kunde man ta sig en titt på leksaksavdelningen intill - med tanke på sin egen önskelista. Ett annat "varuhus" att shoppa julklappar i var fantastiska Simolin vid Gamla stans rand. Där verkar nu Rundradion. Tur att huset åtminstone inte revs - tack.

Här är nu - inget för tillfället. Här fanns legendariska Söderströms bokhandel, som man kunde gå och titta i länge. Härifrån måste sedermera även inhandlas samtliga böcker för gymnasiets kurser. På kort. Det var ett blått namnförsett pappkort och på det viset fick man kredit, som pappa emellanåt gick och betalade av på. I husets andra våning fanns Borgå stads bibliotek. Här kunde man sitta i timmar med Jenny och läsa serier (Johan och Pellevin, Adèle Blanc-sec etc.) och lyssna på lp-skivor i hörlurar, klassisk musik som vi skulle lära oss känna igen för Musikinstitutets kurs "Allmän musikkännedom".

Här är lapp på luckan. Till vänster finns en ingång till en restaurang (?) numera, förr låg här en karnevalsbutik, eller hur säger man - "pilailupuoti". Luckan till höger var legendariska "Frysarn", dvs. där den berömde korvgubben sålde sina hotdogs med smarrig senap. Då vi hängde hos kompisarna på Berggatan ett kvarter härifrån, var det ibland skäl att bege sig hit för ett skrovmål på kvällen. Klassiker som nu inte finns kvar mer, förutom i minnet.

Nå, men mycket finns ändå kvar, frapperande! Naturligtvis skolorna och museerna, såklart. Men vid sidan av dessa en del kära små ställen: först och främst Missionskyrkans ståtliga, renoverade hus ritat av Engel. Det var mycket luggslitet innan den lyckade reparationen, men trots sitt slitna yttre hyste huset världens roligaste scoutkår: FMU scouterna i Borgå. Min storebror drog med mig hit då jag var lågstadieelev och jag lämnade stället först under abiåret. Vi var i patrull Uven, Bävern, Svanen och vad det nu var tillslut, som scouter och senare patrulledare: Anna, Cissi och jag allra längst, men även Jan och många fler. Stefan var vår härliga ungdomsledare och Cicki, min nuvarande svägerska, mötte sitt livs kärlek här då hon var vår ungdomsledare.

Norrut härifrån ligger den medeltiden kyrkan, vars 200-åriga tak tragiskt brann år 2006. Här konfirmerades vi - jag och så många kära vänner, som nu kan utbyta hälsningar på FB. Det var så roligt att många av oss blev barn- och skribahjälpisledare och höll på några år till. I Lilla kyrkan, den röda i förgrunden, vigdes mina bästisar Camilla och Mats för tre år sedan och för 37 år sedan blev jag döpt här. Kyrkan är från 1700-talet och hyste en gång den lilla finska församlingen.

Kyrkans altare med krucifixet är sig likt.

Den fina medeltida kalkmålningen föreställande enhörningen - Kristus - brukade jag stirra på mången gång under de obligatoriska gudstjänsterna i samband med konfirmationen, men också senare. Då Musikinstitutets kör i samarbete med andra Borgåkörer uppträdde med Johannespassionen våren 1991, stod jag under den och sjöng med de andra alterna. Numera sysslar jag inte med dylikt, men det var roligt så länge det varade.

Kejsar Alexander står fortfarande kvar vid sydväggen av kyrkan. Han var ganska uppmärksammad under jubileet 2008-2009, men turisterna var också här en vanlig fredag i september - trevligt!

Utanför kyrkan finns Albert Edelfelts huvud. Det var länge stulet och basen patetiskt tom, men för några år sedan kom äntligen ett huvud på plats på nytt.

Det finns få kaféer som är långlivade - kanske några i storstaden, så som Fazer och Ekbergs - så det var mycket trevligt att se att Café Helmi ännu fanns kvar på sin sedvanliga plats längs Mellangatan i Borgå. Trevligt så! Mitt emot finns dock nymodigheter så som restaurang Timbaali, som kom hit kanske för drygt tio år sedan. De bjuder på sniglar. Det är ju fint att det ännu rullar på för dem, uppenbarligen.

Riimikko är ännu kvar och fönstren har fina installationer för förbipasserande barn att titta på. Det var en upplevelse att bara gå in i butiken som barn - med alla gammeldags leksaker, speldosor, pappersdockor med mera. Fint att den ännu finns kvar! När vi gick förbi, tog sig en liten familj in här - hoppas det finns tillräckligt med kunder för en dylik, pittoresk butik. En butik som är som ett litet äventyr i sig.

Runeberg bodde i Borgå...

...och i Borgå bodde jag som barn. Förutom att det naturligtvis blev många besök i nationalskaldens hem blev man även tidigt bekant med alla traditioner kring poeten och hans familj. Därför bakade vi Runebergstårtor också i lekis. Jag tror detta recept är från 1981 och det är alltså min egenhändiga kopia av det recept vi hade på dagis. Min kära mamma, som sparat allt vi barn gjort, hittade detta häromdagen och jag beslöt pröva receptet. Jag lade en kork med konjak i degen istället för bittermandelolja och lade in dem i ugnen på 200 grader i ca 15 minuter. I brist på hallonsylt toppade jag dem med en av mammas hemgjorda sylter på hallon och blåbär - hur gått som helst. :) Och sist med glasyr, förstås, fast ni inte får se slutresultatet.



Lägger upp detta fina minne här för alla och envar som vill laga sig något gott att äta Runebergsdagen till ära - och valdagen. Idag skall vi rösta vår favoritkandidat till president, n'est-ce pas? Eller i varje fall försöka delta i det som kallas "vastajytky" just nu :)

Mer om klass och litet om stjärnskådande

Äntligen har jag lyckats plöja igenom även den andra finländska klassboken som utkom ifjol. Frustrerande, att inte riktigt vara a jour med litteratur, men tillvaron med familjen tar mycket tid och energi i anspråk. Jag vill dock inte falla ihop som ett urblåst ägg bara för att jag är hemma med barnen... bli någon form av klasslöst vrak på drift, utan kontakt till samhället och de gamla nätverken jag hade som studerande/doktorand.

I den andra boken om klass (Obs! Klass, 2009) berördes jag främst av Maria Antas text om sitt borgåursprung, och även av Kim Gustavssons (från Pellinge) text som var härligt optimistisk. Antas slog huvudet precis på spiken för hur jag känner det/har känt mig i Helsingfors, men det finns även skillnader. Mina föräldrar är gamla Drumsöbor och "barfotahelsingforsare", så jag är varken stadilainen eller borgåbo - i min födelse- och uppväxtort Borgå är man inte "äkta" borgåbo om en föräldrar inte är det!

Ja, alltså, i en småstad är man inget som individ, kanske på de första klasserna i grundskolan, men redan i 10-årsåldern började klasskompisar reda ut vem som är släkt med vem - och då föll ju jag utanför hela baletten. Så i detta fall liknar inte min uppväxt den Antas haft. Men, mötet med helsingforsarna var inte heller problemfri: eftersom jag växt upp i Borgå var jag ju borgåbo i deras ögon. Många höll på att "skicka hem" mig till Borgå varje jul, fastän mina föräldrar hade flyttat tillbaka till huvudstadsregionen. En av mina kompisar i Helsingfors påstod ännu för två år sedan, när vi talade om våra föräldrar, att min pappa lekt som barn i Borgå. What?! Hade han ännu inte heller förstått att mina föräldrar var helsingforsare, efter alla år vi känt varann?

Med andra ord, mitt utanförskap är dubbelt - evigt? Jag var ingen i Borgå och är inte heller någon i huvudstadsregionen. Kanske det därför har varit lätt att i alla år bege sig till Sverige, och studera och bo där. Min bror har bott i Sverige i snart trettio år nu... och jag har börjat inse varför. Där är man bara finne överlag, får inte den ena eller den andra stigman av mer eller mindre småsjäliga människor! Nå, det är inte heller problemfritt att vara finlandssvensk i Sverige. man är en "finne" (jfr. Alakoskis roman Svinalängorna, 2006, där ju finnarna uppenbarligen bildar/bildade det lägsta skiktet i samhället) - resultat: man får sig om man snackar svenska i metron i Hfors - man får sig om man snackar svenska med sin finlandssvenska brytning i t-banan... Suck.

Kim Gustavssons artikel var mer upplyftande: individen har rätt att känna sig delaktig i många identiteter. Det här är ju självklart. Så epitetet klass är bara en av många epitet en människa borde ha (få?!). I hans värld är det bara fint att stå ut, vara annorlunda. Men inom konstnärskretsar är det så hip att vara annorlunda, att det nästan kan tänkas vara "annorlunda" att vara hederligt "borgerlig"! Huruvida det gäller vetenskapsmän är sedan en annan fråga. I Finland är vetenskapen mycket konformistisk - en historiker skall gärna forska i politik eller krigshändelserna, annars blir man aldrig utgiven.

Jag försöker dock höja blicken från gräsrotsnivån högre upp. Vi har skaffat oss ett teleskop. Med det skall vi sikta mot stjärnorna i vår familj. Himlen är mycket stor sedd från det norra halvklotet, och nedanför horisonten finns stjärnor jag ännu inte ens sett, på andra sidan världen.