Vilken fest, vilken bal!

Otroligt vad trötta vi var igår när vi vaknade och visste att vi ännu måste samla krafter inför Filosofiska fakultetens avslutande fest, den stora balen på Gamla Studenthuset. Men, när man vet att något fint är att vänta känns det som om man fick superkrafter. Mikko tryckte än en gång ner magisterskransen på pannan, vi klädde oss i frack och vit klänning och begav oss iväg på cocktails till professor Kolbe. Hon bor i Kronohagen - vetenskapens stadsdel, eftersom där bor tätt med vetenskapsmän än idag och flera av Universitetets institutioner fortsättningsvis är belägna här. Vi fick äran att flanera bland de eminenta hedersdoktorerna och träffa jubelmagister professor Klinge hos Kolbe, innan vi med lätta steg begav oss iväg mot Studenthuset i det strålande sommarvädret.

Balen blev precis vad vi väntade oss: polonäser, magistersfranses, mousserande vin och buffé i glada vänners lag - underbart! Emellanåt drog man sig till något bord och slog sig ner och vilade fötterna en stund innan man fortsatte att flanera eller dansa. Talet till gratisten följde varpå hyllningarna till de i promotionen speciellt uppmärksammade personerna vidtog: övermarskalken doc. Tuomas Heikkilä tackades varmt och bars omkring i salen i hedersstol, varpå följde hde andra speciella deltagarna i festen. Jubelmagister Klinge, som under sin karriär så varmt talat för Finland i Europa, bars upp till toner av Beethovens s.k. Europahymn - det var otroligt underbart och rörande, han leve! Hedersdoktorerna och slutligen vår härligt leende gratista magister Mirja Komulainen bars även hon i hedersstol runt salen - hon fick ackompanjeras lämpligt av vinsången Crambamboli (hon skrev sin pro gradu om akademisk sång på 1930-talet, se bilden)! Vilken stämning!

Vid slaget tolv avtackades promotor Gahmberg som avlägsnade sig genom en spaljé av doktorsvärjor (se den andra bilden) - efterfesten tog vid. Så småningom samlades man utanför huset i det nattliga centrum av Helsingfors, för att tåga tillbaka till Alma mater. Traditionellt tilltalades statyerna på vägen - vi vandrade sedvanligt genom Esplanadparken, för att nå Universitetets trappa klockan 4.13 för att hylla den uppstigande solen. Välkommen nya dag, välkommen framtiden - den är vår!

...till promotion

Fredag 28.5.2010

Den stora stunden infann sig snabbare än väntat. Efter bara några timmars sömn var vi på Universitetet på fredagsmorgonen klockan 9 och ställde upp oss i led inför processionen in i solennitetssalen. Frackklädda herrar och vit- eller svartklädda damer flockades i aulorna och stämningen var tät. När allt var klart satte ritualen igång: vi marscherade in i solennitetssalen - avecer, hedersdoktorer och jubelmagistrar fick sätta sig som publik och doktorerna ställde sig längst fram invid parnassen, medan magistrarna bildade en krets runtom det hela genom att ställa sig i dubbla rader runt salen längst bak. Rektor, kansler och professorerna tågade in festklädda med mantlar och hattar. När alla var redo inledde promotor, professor Carl Gahmberg, sitt hälsningstal - ett mycket inspirerande tal om vikten av utbildning, tvärvetenskapligt samarbete och chans att få förverkliga sina idéer och inspiration till att flitigt arbeta för att förverkliga dem, bland annat. Det är viktigt att studeranden från början kan känna sig delaktiga i UNIVERSITAS, i gemenskapen. Det var även dagens tema i andra tal, och faktiskt ett mycket, mycket viktigt tema! Promotionen är ju just den ritual där tvärvetenskapligheten är mycket framträdande - kanske detta kunde förverkligas allt starkare av oss också i praktiken!

Först kröntes magistrarna med sin segerkrans, varpå doktorerna fick sin hatt och värja: hundraåttio närvarande magistrar och drygt hundra doktorer! Magistrarna och doktorerna spenderade hela akten stående, uthärdande allt inför denna stora ära och känsla av heder och gemenskap! Men visst var man trött, fastän man var lycklig, då man kunde sätta sig ner till festgudstjänst och lyssna på biskop Björn Vikströms kloka ord om betydelsen av att även ha hjärtat med i detta universitas: att trots all konkurens och hårdhet, som ses idag, även orka visa mod och medmänsklighet till sina kolleger. Väl talat - jag hoppas många tog dessa ord till sig!

Efter en paus på några timmar vidtog firandet med middag i Finlandiahuset. Stämningen var solenn, men mycket avslappnad - sorlet och skratten steg från borden i salen, de magnifika talen avslöste varandra! Modiga doktor Tero Halonen talade till Universitetet och framhöll i ganska skarpa ord sina åsikter om förändringarna i vår ekonomi, i förändringarna i vår administration, som kanske inte alltid gynnar medlemmarna av detta universitas: utmärkt, man måste även få vara provokativ, gå med facklan! Och professor Klinge talade i sitt jubelmagisterstal just för att verka aktivt som filosofer: att fakta och vishet hör ihop, men att visheten har ett viktigt element av moral - man måste leva som man lär. Magisterskransens betydelse är stor: vi är segrare, vi är Apollons efterträdare. Klinge är ett levande exempel som vi yngre väl kan hålla som förebild i detta hänseende!

Alltför snabbt ebbade talen ut och sorlet tystnade: det var dags att gå hem och vila. Men festen är inte slut än, detta var kanske högst "the end of the beginning", som promotorn Gahmberg konkluderade i sitt tacktal. Vilken fantastisk kväll!