På fortbidlning både här och där

En intensiv vecka. På onsdag och torsdag deltog jag igen i närstudiedagar för utbidlning inom kulturtursim. Som vuxenstuderande är utbildningen ytterst pragmatisk och baseras nästan helt på det heltidsarbete man sysslar med. På onsdagen ingick en övning i Helsingfors centrum, där vi skulle skapa ett kulturturismpaket - kul, och tänkvärt. Vad kunde erbjudas utlänningar, vad utomsocknes och vad kunde locka helsingforsarna själva? Och vilka möjliga profiler kan tänkas finnas i frågan om besökare... Intressant. Vår rundvandring inleddes med ett trevligt besök i det nya musikhuset som lär har blivit ett enormt populärt resmål, inte minst på grund av att det är nyhetens behag som lockar. Restaurangchefen visade oss runt och sade också att man mycket väl kunde ordna t. ex. en promotionsmiddag här - bra att lägga på minnet för den som ordnar sådana i framtiden.

På torsdagen fick jag också presentera min bisyssla, näringsidkarskapet (heter det så?), för en grupp vid Universitetet. Det fick mig att tänka litet på vad som varit och vad som är. För mig har det inneburit en god bisyssla, som gjort det lätt att anställa mig och relativt bra har det också varit för mig att årligen vara tvungen att gå igenom det ekonomiska - ypperlig träning att tvingas göra resultaträkningar etc. Lika roligt var det att vid samma tillfälle höra om andra firmor och både gamla och nya strategier och projekt. Förhoppningsvis leder kollegernas preojekt framåt, det lät lovande.

Idag förverkligades den tredje och sista dagen på Åbo landskapsarkiv och de sista timmarna av kursen “Kotiseutuarkisto-osaaja”. Dagens infopaket med övningar drogs av Päivi Niemelä och temat var privatarkiv. Det finns viktiga skillnader i hur man ordnar privata arkiv i förhållande till föreningars arkiv, naturligtvis; det saknas ofta protokoll, men istället finns det biografiskt material. Det är ändå inte lättare att ordna, utan det kan uppkomma svårigheter att skilja mellan personens privata material och offentliga, t. ex brev etc. å tjänstens vägnar. Det var alltså intressant att försöka sig på att ordna ett litet arkiv som träning och avgöra vilka val man måste göra i frågan om skapandet av kategorier och även i frågan om hur materialet skall ordnas överlag.

Överlag var kursen mycket givande och det trevligaste var återigen att träffa nya människor som är intresserade av temat både professionellt och som hobby. Kursen var väl upplagd och det som saknades var endast en genomgång och förslag på hur man skall gå till väga med elektroniskt material. Det är en så omfattande fråga att det skulle kräva en särskild kurs. Övningarna och grupparbetena var en lyckad pedagogisk metod och i anknytning till dem uppkom även god diskussion. Nöjd kunde jag alltså motta mitt fina diplom över ännu en avklarad och allmänbildande kurs. Förhoppningsvis har jag även den nytta av kursen i framtiden, som jag tänkte mig då jag anmälde mig. Jag har ju redan en del erfarenhet av att ordna privata och föreningsarkiv, men det kunde platsa väl med litet goda råd ändå. I vissa fall är det nog även regelrätt att kunna uppvisa någon form av utbildning också. I varje fall behövs kunskaperna senast ifall jag ordnar något släkt- eller familjearkiv, kanske vårt eget.

Musikhuset - äntligen!

Igår besökte Mikko och jag det nya musikhuset i Helsingfors, mittemot Riksdagshuset - äntligen! Huset har stått klart och fyllts med musik sedan förra hösten, men vi har varken tagit oss tid eller rentutsagt haft möjlighet att gå på konsert här förrän igår. Orsaken till att vi äntligen tog oss i kragen och begav oss dit var att Mikkos vän inom ESO:s seniorer kunde erbjuda biljetter, eftersom hon verkar som orkesterns producent. Det kändes lätt och snabbt att få biljetter på detta vis för en familj, som bara inte orkar lyfta det där extra fingret varje gång.

Och det var nog ståtligt, vårt nya hus med en akustik som heter duga. Vi gillade genast konstverket i taket när vi kom in, sedan stora konsertsalen, som var som en arena, med scenen i mitten och plats för många, många. När konserten började, halades luckor ner för fönstren, så att mörkret - och ljuset på musikerna - tilltog. Sedan var det bara att luta sig tillbaka och njuta av Helsingfors Barockorkesters (härlig webbsajt med musik, förresten!) utbud ikväll - magnifikt, pompöst som sig bör i tidens anda. Hela resten av kvällen kände man sig utvilad, efter att för en stund ha fått koncentrera sig på ljuva toner, alldeles tyst och lugnt. Det är som meditation för föräldrar i "rusningsåren". Jag associerade även till livet i musikinstitutet i Borgå genom de olika instrumenten och glada minnen värmde själen. Det var som jag konstaterade när vi tog oss ut i regn och rusk igen: "Vad gör det om det regnar, solen skiner i själen efter en sådan upplevelse!"