Djupdykning i Raumos historia

Dagen kunde inte ha varit mer lyckad och den började redan med en god portion tur: då jag begav mig av till ett historieseminarium i Raumo idag tog jag mig först till Böle station i väntan på Åbotåget. Jag hade anat att min kära kollega och vän, doc. Anu Lahtinen, också var påväg till seminariet, men visste inte att hon skulle ta exakt smma tåg, från exakt samma station vid exakt samma tidpunkt - perfekt! Jag hade nämligen reserverat både tid och pengar för bussresa i all ensamhet från Åbo till Raumo och bekymmer med att finna platsen för själva seminariet också, väl framme. Anu kunde dock glädja mig så tidigt som 5:15 på morgonen med att Åboborna fixat en gemensam busstrasport till semit från Sirkkala och jag var välkommen att hoppa på - härligt! Det var nämligen även fantastiskt fint att få växla några ord med kolleger face-to-face och inte enbart face-book, däribland Marika Räsänen (TUCEMEMS)som snart skall doktorera om reliker, och docent Kirsi Salonen (Tammerfors) och eminente docenten Knut Drake. Bussresan blev därmed något helt annat än jag först tänkt mig - en stund av äkta nätverkande i god stämning.

Dagen började solig, men senare fick vi regn över oss. Det störde oss inte så värst mycket, vi alla ca 200 som samlats i det enorma auditoriet, Raumosalen, i yrkeshögskolans utrymmen i kanten av stan. Denna vecka firar församlingen med sin kyrka, Heliga korsets kyrka, som på medeltiden var francikanernas, att det gått 570 år staden grundandes. Klockan tio inledde Ville Niittynen med att hälsa oss alla välkomna och han ville poängtera att medeltiden var en andlighetens tid, som lystes upp av den medeltida människans "klara tänkande" - det var fint sagt! Snart därefter drog det tvärvetenskapliga programmet igång med docent Tuula Hockmans redogörelse över nya forskningsfynd gällande Raumos historia. Hockman leder en historikredaktion, där bland annat Salonen och käre kollegan Jesse Keskiaho från Helsingfors även ingår, som ämnar ge ut sitt digra verk om stadens historia inom de näraste åren - fantastiskt. Hockman kan bland annat datera staden på nytt - privilgiebrevet har tidigare misstolkats - och det nya datumet för stadens privilegier är 16.4.1442. Hon betonade 1400-talet som bakgrund till både klostergrunandet och stadens upphov, vilket säkert var nyttigt för den stora mängd gymnasieelever som uppenbarligenäven hittat hit (troligen uppmanade av sina lärare?). Fastän källorna ger vid handen att klostret (konventet alltså), skulle ha innehaft endast få landegendomar etc., ställde sig Hockman tvivlande till detta - det måste ha funnits fler inkomstkällor, fast kǘi saknar källor till dessa. Raumo var en rik stad som i början av 1500-talet hade två stenkyrkor (stadskyrkan och klosterkyrkan).

Docent Markus Hiekkanens föredrag behandlade byggandet av stenkyrkorna närmare. Han daterar Heliga Treenighetens kyrka till slutet av 1400-talet och klosterkyrkan i sten till 1510-talet. Uppenbart är dock att kyrkorna haft föregångare i trä. Jämförelser gjordes till kyrkan i Saloinen som tyvärr brann ner 1930 - det var den enda resterade träkyrkan i Finland i medeltida stil, lyckligtvis var den dokumenterad. Hiekkanen önskar dock få göra djupare nedslag i materialet kring klostergrundandet och stadens tidigare historia ännu i framtiden. Han lekte även med tanken på att staden har en äldre bakgrund i 1400-talets början och att privilegiebrevet snarare hör ihop med det senare grundandet av franciskanerkonventet - en intressant poäng.

Efter lunchen var det dags att höra ett konsthistorisk föredrag av doktor Tuija Tuhkanen om epitaferna från 1600-talet i Raumo kyrka. De var personligen bekanta för mig från Natioanlmuseets utställning, men det var mycket nyttigt att höra ett grundligt föredrag om dem där de ingick i en bredare kontext. I tavlorna från 1600-talet avbildades i katolsk stil familjen Finno i början av 1600-talet knäböjande inför Kristi kors. De avlidna markeras med kors. I Soncks epitaf från mitten av 1600-talet är famliljen avbildad redan mer som porträtt, mer uttrycksfulla och i skilda fält i jämförelse med Kristi kors. Kyrkans män ville nog även ge varaktiga minnen av sig till sin kyrka, menade Tuhkanen.

Professor Jorma Hannikainen från Sibelius-Akademin avslutade dagens program genom att inleda sitt föredrag med sång. Föredraget handlade om rekonstruerande av Mathias Johannis Wesths handskrivs från 1546 med liturgiska sånger på finska! Det var sannerligen ett skönt föredrag för trötta öron och själar, då regnet trummade på auditorietaket. Gruppen Populus Sion från Helsingfors stod för sången tillsammans med Hannikainen och det var mycket intressant att få följa hur han rekonstruerat sångerna i Wesths bok i jämförelse med andra bevarade liknande böcker från tidig reformatiodstid i Finland och Sverige. Ett drag i Wesths, som var hemma från Raumo, bok bar till exempel franciskanska drag - i "introixtus"-benämningen, som på andra håll kallas "ofiicium" enligt den allmänt dominikansk-finländska traditionen. Agricola lär tala om både introixtus och officium i sina egna verk. Dagen avslutade så även med sång och en psalm av Luther (190 i finska pslamboken), som hela publiken fick stämma in i. Vad härligt!

Påväg hem i bussen slumrade jag in, trygg och lycklig påväg tillbaka mot Åbo efter en mycket givande dag. Nu sitter jag i tåget och skall ännu fördjupa mig i litet litteratur jag släpat med mig innan hemkomsten. Vilken fin dag för en forskare och en mycket uppfriskande dag för en stressad mor!

Forskare kring kulturarvet samlades i Helsingfors

På tisdagen inföll äntligen en forskarträff, som doktor Anna Ripatti och jag planerat i snart två års tid. Idéen var att samla forskare och doktorander, som behandlar teman kring Finlands och Europas minneskultur och de så kallade kulturvetenskapernas historia, kulturarvsforskning eller vetenskapshistoria. tanken var att ge tillräckligt utrymme för diskussion, och det lyckades vi faktiskt med i min mening. Mötet finansierades vänligen av Niilo Helanders stiftelse, vilket möjliggjorde först och främst att vi kunde locka forskare på plats med en intressant key note lecture och för det andra för att kunna förpläga och ersätta resekostnader - mötet var nämligen på nationell nivå. Och internationellt nätverkande blev det genom vår eminenta gäst, professor Christer Nordlund från Umeå. Nordlund var här senast i egenskap av opponent på min disputation 2010, så det var ett kärt återseende för Nordlund, mig och custos professor Laura Kolbe, som stött detta möte på många vis.

Dagen inleddes med en kort presentation av de omkring 20 deltagarna olika universitet och läroämnen inom humaniora som tangerar "den antikvariska forskningens historia", som vi brett valt att kalla vårt paraply. Professor emeritus Matti Klinge berättade om sitt livslånga intresse för universitetshistoria och lärdomshistoria. Hösten 2010 utkom hans digra verk om lärdomshistorien kring att bygga Europas förflutna - boken lär snart utkomma på engelska, och jag hoppas verkligen den kommer att få stor uppmärksamhet. På plats fanns även Kolbe, som sysslat i decennier med liuex de mèmoire och unviersitetshistoria, docent Markus Hiekkanen, doktor Leena Valkeapää och många fler som sysslar med allt från forskarbiografier till synen på kulturarv.

Key note lecture -föredraget av Nordlund presenterade allmänt hur man motiverat och argumenterat för vetenskapshistoria i Sverige och Europa. Intressanta poänger lyftes fram om hur man i olika tider känt behov och velat få fram vikten av att granska vetenskapernas bakgrund. Under de senaste decennierna lyfts inte längre "stjärnorna" inom en vetenskap fram, utan biografier om vilka misstag som gjorts kunde även vara motiverande argument för behovet av vetenskap. Efter kaffepausen fortsatte Nordlund med att presentera Sveriges Unga Akademi, där han själv sitter som ledamot. Den nybildade akademin verkar mycket intressant och han uppmuntrade oss att även grunda en liknande inrättning i Finland. Förslaget mottogs och begrundas.

Mötet fortsatte med presentation av två föredrag om pågående forskning. Docent Visa Immonen från Åbo universitet presenterade sin pågående biografi om statsarkeologen Juhani Rinne. Problemet med Rinne är att det inte finns ett privatarkiv kring honom, utan Immonen har sytt ihop källorna från diverse olika håll. Det blir otroligt spännande att få läsa den slutliga boken, eftersom Rinnes liv på många sätt var hårt. Immonen kunde lättat säga, att det är tur att det inte är lika hårt och kallt inom branschen längre, inte lika stor brist på resurser, mindre konkurrens etc. än under början av 1900-talet. Bra poäng! Efter en god diskussion kring problem med biografiskrivning, tog docent Anna Sivula från Åbo universitet (Björneborgs campus) upp sin långvariga forskning kring bomullsfabriken i Björneborg som kulturarv. Här kunde vi ventilera synen på kulturarv mycket noggrant och doktoranden Johanna Enqvist fick mycket vind i seglen för sitt eget projekt kring kulturarvssemantiken.

Det var med andra ord ett glatt och inspirerat gäng, som på kvällskvisten kunde tacka och önska varandra god fortsättning - tills vi ses igen på nästa träff! Alla var nämligen ense om att dylika landsomfattande forskarträffar för specialteman verkligen behövs. Det får helt enkelt vara slut på att gå med på vad vissa krafter vill, nämligen att universiteten skall konkurrerar mot varandra, forskare mot forskare, vetenskapsgren mot vetenskapsgren. Det är dags för oss att svara genom att slå oss samman och samarbeta, byta idéer och skapa nytt. Så som universitas alltid verkat.

Pernå revisited

"Brideshead Revisited" är titeln på en fin roman (Waugh) jag läste för några år sedan (och hade sett som fantastisk tv-serie redan som barn). Huvudpersonen besökte en herrgård i England under brinnande krig och drog sig till minnes sin ungdom och möten med människor där, kanske en form av bild av mötet mellan samhällsklasserna som höll på att omformas under mellankrigstiden. Och mycket mer, kom jag att tänka på idag: också hur det kan kännas att besöka en plats och minnas sitt liv. Det hände även den avdankade akademikern idag!

Påväg till min brors landställe i Pernå beslöt jag ta med familjen på en liten odyssé över arkeologiska och historiska projekt jag tagit del av i bygden. På vägen stannade vi vid Pernå medeltida kyrka (1:a bilden) och tog oss en snabbtitt i kyrkan. Jag delgav därmed också Mikko minnet av Agricolajubileet 2007 och många andra exkursioner till den fina platsen. Mikael Agricola (ev. 1510-1547) föddes nämligen i socknen. Inne i kyrkan finns en madonnabild, som - faktiskt enligt doc. Markus Hiekkanen - påträffades vid utgrävningen av kyrkgolvet! Det är nämligen relativt sällsynt att helgonbilder hamnat där och inte förvarats på t.ex. kyrkvinden. Dopfunten torde även vara medeltida fastän den numera är protestantiskt placerad framme vid koret och inte längre västerut i kyrkan. Trots att barnen tyckte det var ganska tråkigt att besöka byggnaden, hoppas jag att Mikko fick en viss bild av det hela. Utanför kyrkan finns ett av Agricolamonumenten (2:a bilden) - detta en kopia rest 1959 av nutida monumentet över "finska skriftspråkets fader" som fordom stått i Viborg, men som försvann under kriget. Numera har jag hört att ett nytt monument i nationell anda rests i Viborg... Vi vet alltså inte hur Agricola sett ut såklart, men ett abstrakt monument kanske inte ansågs så motiverat att resa då det var aktuellt. Men att det är "Pernås store son" undgår visst ingen då man ser monumentet... Om det inte varit en minnesplats för Agricola förr, så är kyrkans omgivning det åtminstone nu.

På hemresan beslöt vi att ta den gamla vägen genom Forsby och Gammelby mot Borgå. Den vägen innebar många minnen för mig, inte minst p.g.a. att min väns landställe ligger i närheten (jag minns många soliga dagar som spenderats där i barndomen och många stämningsfulla kvällar i tonåren :)). Under arkeologistudierna deltog jag i en studiecirkel för historiskt arkeologi och vi beslöt att genomföra ett utgrävningsprojekt. Och processen innebar att vi lärde oss en massa: allt från att planera och söka finansiering till att gräva ut och rapportera. Platsen som valdes för forskningen var Gammelby Tomtåker (se länken och bild nr. 3): det var en åker då och är det även nu - i och för sig är det ju bara 6-7 år sedan vi grävde där. Men att återse platsen gjorde mig glad: av alla minnen av samvaro och kamratskap i gruppen, av allt vi lärde oss och av alla fina iakttagelser vi gjorde. Studiecirkelns handledare doc. Georg Haggrén möjliggjorde slutligen att vi även kunde publicera våra resultat i SKAS (4/2006). Processen var således hel: vi planerade, vi grävde och vi publicerade. Trots sin ringa omfattning, är ett dylikt projekt i all sin enkelhet ändå något man definitivt kan känna sig stolt över, även efter många år.