På fortbidlning både här och där

En intensiv vecka. På onsdag och torsdag deltog jag igen i närstudiedagar för utbidlning inom kulturtursim. Som vuxenstuderande är utbildningen ytterst pragmatisk och baseras nästan helt på det heltidsarbete man sysslar med. På onsdagen ingick en övning i Helsingfors centrum, där vi skulle skapa ett kulturturismpaket - kul, och tänkvärt. Vad kunde erbjudas utlänningar, vad utomsocknes och vad kunde locka helsingforsarna själva? Och vilka möjliga profiler kan tänkas finnas i frågan om besökare... Intressant. Vår rundvandring inleddes med ett trevligt besök i det nya musikhuset som lär har blivit ett enormt populärt resmål, inte minst på grund av att det är nyhetens behag som lockar. Restaurangchefen visade oss runt och sade också att man mycket väl kunde ordna t. ex. en promotionsmiddag här - bra att lägga på minnet för den som ordnar sådana i framtiden.

På torsdagen fick jag också presentera min bisyssla, näringsidkarskapet (heter det så?), för en grupp vid Universitetet. Det fick mig att tänka litet på vad som varit och vad som är. För mig har det inneburit en god bisyssla, som gjort det lätt att anställa mig och relativt bra har det också varit för mig att årligen vara tvungen att gå igenom det ekonomiska - ypperlig träning att tvingas göra resultaträkningar etc. Lika roligt var det att vid samma tillfälle höra om andra firmor och både gamla och nya strategier och projekt. Förhoppningsvis leder kollegernas preojekt framåt, det lät lovande.

Idag förverkligades den tredje och sista dagen på Åbo landskapsarkiv och de sista timmarna av kursen “Kotiseutuarkisto-osaaja”. Dagens infopaket med övningar drogs av Päivi Niemelä och temat var privatarkiv. Det finns viktiga skillnader i hur man ordnar privata arkiv i förhållande till föreningars arkiv, naturligtvis; det saknas ofta protokoll, men istället finns det biografiskt material. Det är ändå inte lättare att ordna, utan det kan uppkomma svårigheter att skilja mellan personens privata material och offentliga, t. ex brev etc. å tjänstens vägnar. Det var alltså intressant att försöka sig på att ordna ett litet arkiv som träning och avgöra vilka val man måste göra i frågan om skapandet av kategorier och även i frågan om hur materialet skall ordnas överlag.

Överlag var kursen mycket givande och det trevligaste var återigen att träffa nya människor som är intresserade av temat både professionellt och som hobby. Kursen var väl upplagd och det som saknades var endast en genomgång och förslag på hur man skall gå till väga med elektroniskt material. Det är en så omfattande fråga att det skulle kräva en särskild kurs. Övningarna och grupparbetena var en lyckad pedagogisk metod och i anknytning till dem uppkom även god diskussion. Nöjd kunde jag alltså motta mitt fina diplom över ännu en avklarad och allmänbildande kurs. Förhoppningsvis har jag även den nytta av kursen i framtiden, som jag tänkte mig då jag anmälde mig. Jag har ju redan en del erfarenhet av att ordna privata och föreningsarkiv, men det kunde platsa väl med litet goda råd ändå. I vissa fall är det nog även regelrätt att kunna uppvisa någon form av utbildning också. I varje fall behövs kunskaperna senast ifall jag ordnar något släkt- eller familjearkiv, kanske vårt eget.

På arkivkurs i Åbo del 1

Åbo landskapsarkiv fotat 3.11.2012.

Tillbaka i Åbo detta veckoslut, igen, och på Hostel Turku. Jag rusade med andra ord även nu genom denna stad i höstmörkret, nu mot Åbo landskapsarkiv. Jag anlände prick halv sex då kursen skulle börja med “kaffe”, men fann att alla redan satt sig, chefen börjat tala och jag verkade töntig. Det är effektivt här i Åbo. Om vi skriver “kaffe” i programmet i Helsingfors, inleder man kanske först efter en kvart när alla litet minglat. Nå, jag som försökt vara punktlig förr, tycks alltid vara sen i Åbo – det var jag nästan vid varje session på DM förra veckan också. Och det har jag, hehe, varit även på svunna tiders kongresser – 1995 var Historicus tjejer så sena till semit att vi damp ner rakt i Max Engmans föreläsning – genant, javisst.

Nå, varför är jag då här igen? Arkivverket och Finlands hembygdsförbund ordnar en kurs titulerad “kotiseutuarkisto-osaaja”, dvs. kunnig i hembygdsarkiv, som jag tyckte lät intressant i förhållande till mitt yrke. Jag har ordnat Nationalkommittén för den heliga Birgitta 700-årsjubileum i Finlands arkiv år 2004 (det finns tillgängligt för alla vid Nationalbiblioteket i Helsingfors), och som anställd av Bränn & Bränn deltog jag i att ordna scouterna Spejarnas i Helsingfors arkiv år 2004, Gröna partiets arkiv i Helsingfors år 2005 och några till, men egentligen har jag ingen formell utbildning i hur man ordnar och donerar eller sköter, så att säga bildar ett arkiv. Därför tyckte jag denna kortkurs kunde tjäna väl för att testa hur kunnig jag är i dessa frågor och utöka expertisen. Intensivkurser lämpar sig även väl för vår familjesituation just nu, men mitt främsta mål är – tyvärr, hur kallt det än låter – att få ännu en formell kurs i cv:n. Kursen är inte hellt gratis, men såklart inte heller så dyr att den inte skulle locka intresserade – på plats fanns ett tjugotal respresentanter för museer och föreningar, samt några studeranden – udnertecknad verkar vara den enda närigngsidkaren/stipendieforskaren.

Efter presentationer av arrangörsorganisationernas nyckelpersoner inleddes kvällen med en föreläsning om vad arkiven är och hurdana material som bildar privata arkiv och hembygdsarkiv. Efter en paus fick vi höra om var arkiven bör finnas och – hör och häpna – att de bör vara tillgängliga för forskning. Tankar skenade genast iväg... Mina senaste besökt på Museiverket och kontakt med personalen om arkivet och samlingarna har nog inte varit exempel på tillgänglighet. Varthän försvann hela diskussionen från sekelskfitet 2000 om “tillgänglighet” både för handikappade och helt så där allmänt? Att föremål eller dokument digiteras svarar då inte på de etiska och forskningsmässiga kraven... Landskapsarkivet ingår i Arkivverket och de har naturligtvis en annan policy – deras material är tillsvidare lättare att beställa fram och bruka, till och med reproducera gratis i forskningsssyfte! Våra två föreläsare idag framhöll flera gånger att arkivet inte är värt att bevara ifall det aldrig används – just det! Man borde jämförelsevis få fart på diskussionen om museerna igen angående detta, eftersom jag tror att en del av experterna blivit för närsynta och enbart vill se att museet bevarar föremål, minnen etc. etc., inte gör dem tillgängliga. Nå, saken förklaras ju delvis på brist på resurser. Men, än sen? Desto större orsak att göra något tillgängligt OM någon verkligen vill se det – den person som forskar har ju en orsak till det, t.ex. Det går inte att skylla på brist på pengar och personal och samtidigt påstå att man understöder tillgänglighet – det går inte ihop! Forskarna måste få se material eftersom det är deras jobb, som de fått lön för på ett eller annat vis... Det här kan leda till så allvarliga problem att hej hallå: att en viss historiesyn baserad enbart på tillgänglia källor börjar florera. Helt som om så inte varit redan nu – ett himla sjå med att försöka diskutera vissa gängse synsett på Finlands historia som exempel. Men, tvärtom: myter dekonstrueras med hjälp av icke tidigare brukat material, som nu ligger och dammar i arkivens djup. Nåja, de här tankarna är trösterika (?) att ha i bakfickan medan jag sitter och väntar på att få se föremål jag försökt beställa fram ur Nationalmuseums samlingar... för tre månader sedan...

Dagens teman var alltså intressanta, men väckte nästan mer frågor i en frågvis än vad vi hade tid att få svar på: vad menas till exempel med ett “dokument” (asiakirja)? Hela den definitionen uteblev... Men tur nog kan man alltid ta upp sina fina handböcker om hur man skapar hembygds- och föreningsarkiv och kolla. Summa summarum: ingen dålig dag ändå. Nu ser jag fram emot dag två, imorgon. Kursen påstår sig kunna ge råd om praxis, och det låter förvisso lovande!

Besök i (ut)bildningens stadsdel

Igår, påväg till vetenskapernas stadsdel i Helsingfors, Kronohagen, passerade jag först studenternas storsits på Senatstorget. Hurra! Som medlem av "Sillis 2000"-kommittén, som skulle ordna världens största sillis under Kulturhuvudstadsåret för 12 år sedan, var jag väldigt glad att se att ett dylikt studentikost evenemang nu förverkligades, på "designåret". "Helan går" löjd på torget, som alltför ofta fylls med allt möjligt annat än dylika demonstrationer av finländarnas bildning och vi-anda. Tack till arrangörerna, säger en avdankad förbipasserare: detta verkar ha varit toppen och fick också synlighet i media! Och viktigast av allt: åtminstone syntes glädjen och gemenskapen på långt håll på plats.

Mitt mål i Koronohagen var dock inte sitsen denna gång, utan Finlands facklitterära författare r.f.:s kväll för nyligen antagna medlemmar i Vetenskapernas hus på Kyrkogatan - jag är en sådan som blev medlem för drygt ett år sedan, så detta var en välkommen gest å föreningens sida. Kvällens tema behandlade också förläggare, vilket var mycket intressant och något som är aktuellt för mig just nu, inte minst på grund av att jag som redaktör eller projektmedlem ofta måste övervaka förläggarfrågor (närmast avtal), eftersom jag sällan publicerar på stora förlag, utan gör det med mindre samarbetspartner vars egentliga verksamhet inte är förlagsverksamhet (t.ex. föreningar). Till min glädje såg jag genast ett bekant ansikte: fil.dr Satu Lidman, som nyligen utkom med en bok om skam, som fått god publicitet. Lidman och jag verkade sida vid sida i många år i Glossas styrelse.

Programmet för de nya bestod i några intressanta föredrag, som inleddes av ordförande, professor Markku Löytönen. Jag har även äran att känna Löytönen, eftersom han var en av nyckelpersonerna under Filosofiska fakultetens promotion 2003, i vars kommitté undertecknad satt. Professorns dotter valdes nämligen (för att hedra honom) till allmän kransbinderska, vilket gjorde att dessa båda personer var eminenta gestalter under festligheterna. Ikväll ville Löytönen hälsa alla nya medlemmar välkomna till fackboksförfattarnas stora skara - vi är nu ca 2800! Fackboksgenren innefattar alltså allt utom skönlitteratur och föreningen har funnits sedan 1983 i sin nuvarande form (då gick läromedelsförfattarna och fackboksförfattarna ihop). Fackboksförfattarna är synliga i samhället: vi delar ut Fakta-Finlandia och stipendier - och nu skall den första professuren i ämnet skapas (äntligen, eftersom dylika professurer är mycket vanliga utomlands). Löytönen ville också framhäva att vi inte kan uppmuntras att vara fackboksförfattare p.g.a. lönsamheten (som är snarare symbolisk), men att vi borde kräva mer synlighet i samhället, eftersom vi behövs. Vilka andra resurser har Finland? frågade sig Löytönen. Detta är inte ett oljeland och det är svagt med annat - än bildning! Utbildning och forskning är våra trumf och vi har hittills gjort bra ifrån oss i PISA-undersökningar. Löytönen har rätt - knowhow är vårt globala trumf och vi måste satsa resurser på denna resurs även i framtiden - utveckligen får inte ta lika oroväckande vägar som det ser ut just nu!

Jukka-Pekka Pietiäinen är docent i historia och fackboksförfattare. Han höll föredrag för oss härnäst om trenderna inom förlagsbranschen. Digitaliseringen har förändrat vår värld och vi är i början av en lång väg - vi måste förhåplla oss positiva till att litteraturen fått "nya kläder". Instämmer helt. Pietiäinen varnade dock för att "diginativerna" eventuellt har ett annat sätt att läsa och ha läsning som hobby än tidigare generationer. Hm... jag har två barn som just nu introduceras i både läsning från bok och bruk av dator - hittills har vi lyckats få dem att bruka båda. Således vet vi helt enkelt inte ännu hur de kommer att bruka webben och böcker, men förhoppningsvis lika simultant som nu. Hemma hos oss kan det gå till så här: Johannes läser dinobok, kollar app på paddan och har för säkerhets skull även ett dinospel framme på telefonen - och mamma försöker hjälpa till i detta vid matbordet, det tar ju en hel del utrymme i anspråk...

Det sista anförandet om förlagsbranschen hölls av Mari Koskinen, som gav mycket goda råd om förläggarna och avtalen. Jag samlade på mig mycket nyttig info under detta föredrag - och insåg att dylik info borde ges redan på uni, åt graduskribenter inom en litterär vetenskap, inte åt doktorer tio år senare... Kvällen avslutades därefter med samkväm på föreningens office i Riddarhusets övre våning på Regeringsgatans sida. Det var roligt att utbyta nyheter om kommande böcker och också få föreningens 20-årshistorik från 2003. Och det är något som är pinsamt gemensamt för de flesta författare och litteraturfreaks - vi tar gärna emot ännu en bok i vår samling.

Påväg tillbaka hem passerade jag återigen Senatstorget där sitsen ännu var i full gång tre timmar senare. Bildningens stadsdel, där jag bodde själv i åtta år på Estnäsgatan, hade återigen erbjudit mig mycket att tänka på. Och att glädjas över likaså.

Minus för museerna - minus för oss alla!

Museiverket skär ner i Finland: 40 får gå. Miljoner skall inbesparas ur statens budget och det sker på museernas bekostnad. Jag hörde om detta redan på fjolårets sida, men igår blev det ett offentligt faktum och ett långt inlägg i tv-nyheterna - förhoppningsvis kunde det orsaka litet rabalder. Därför får vi forskare väl även reagera med inlägg kring det hela: Nationalbiblioteket och docent Lahtinen har kommit med välskrivna inlägg kring detta redan.

Det är sorgligt att behöva stänga museerna och dra in på personalen, men vad kan man göra? Speciellt sorgligt är det - liksom Lahtinen konstaterar - att det drabbar oss "vanliga människor". Det vet jag, eftersom jag jobbade "bara" (!) som guide i Finlands Nationalmuseum 2001-2008: i tusentals guidningar mötte jag både gammal och ung, men mest kanske skolelever, vars desperata lärare tog dem till museet I BRIST PÅ RESURSER FÖR UNDERVISNING I HISTORIA! Ja, ni läste rätt: jag fick hundratals gånger dra en timmes guidning om "svenska tiden", dvs. ca 1100-1809 i utställningen och detta var enligt läraren ENDA GÅNGEN DE TALADE OM DENNA PERIOD I FINLANDS HISTORIA. Det var stort ansvar jag fick, och försökte därför göra så gott jag kunde på en mycket begränsad liten stund med eleverna i utställningen - jag hoppas jag kunde göra det väl och att ens någon av dem minns något enstaka jag febrilt berättade om helgon, reformationen och drottning Kristina... Tänk er att det finns människor i Finland som endast denna gång hört om medeltiden! Lärare som tvingas leva med detta faktum och se sina elever fördummas i brist på resurser för undervisning! Vad är vi för en "sivistysvaltio" egentligen - det håller nog på att knaka i fogarna skall jag säga er?! Och vad fick jag för ersättning för mitt kunnande och detta ansvar att allmänbilda unga? Inte många euro, nej, för det är ju inte "lönande"...

Igår nådde även det faktum rubrikerna, att 50 000 unga (män) är utslagna. "Oj, voj, voj", men återigen erbjöds inga konkreta lösningar på detta problem varken på tv eller i tidningen. Hm... Jag vet att jag är en lönlös humanist, men tycker ni inte att kvaliteten och bristen på resurser i skolorna delvis kunde ligga bakom detta? Hur kan vi förutsätta att unga personer vill göra något, hitta på något att syssla med, utveckla personens självbild etc., om de helt enkelt inte VET hur världen fungerar, vad som erbjuds. Uppfinningsrikedom kräver en viss grad av bildning. Och vi forskare är ganska dåliga också på att sprida vår egen bildning: vi bara gnatar på om att "historia är så himla viktigt per se och för vår "identitet"" etc. - men det är ofta bara vackra ord vi tillsammans tanter emellan skrockar på kaffepauserna på våra tiopersoners seminarier, vill jag påstå! Vackra ord om popularisering, men ändå ser vi ofta ner på sådana som "bara" sysslar med att popularisera vetenskap. Jag hoppas en radikal förändring sker i denna attityd, inget annat är helt enkelt rimligt.

För ett par år sedan råkade jag träffa en studiekompis i Kampens köpcentrum aprå på. Hon var himla begåvad i studierna, men ville genast ut i arbetslivet och förlagsbranschen och sysslade nu med läromedel. Jag höll då på att skriva liccen klar och tyckte hon nog också kunde göra det en dag, men hon tyckte att någon också borde göra läromedel. Javisst, tyckte självfallet undertecknad - museipedagog sedan år tillbaka - de facto gör hon ett MYCKET VIKTIGARE JOBB än jag, som forskare. Och jag anser fortfarande så. Fastän forskningen är viktig, tar det ofta tid för nya resultat att nå offentligheten, det kan man ju t.ex. läsa i Hollméns utredning - ja, därför borde vi ju ÖKA KOMMUNIKATIONEN MER EMELLAN FORSKARVÄRLDEN, FÖRLAGEN, SKOLORNA, MUSEERNA... Och det borde nå ALLA! Men, i dags dato: har vi längre råd? Blir det som i USA: privatfinansieriat? Om det blir finansierat alls. Ja jo, Guggenheim... Först lät det så bra, men vid närmare eftertanke... Urk. Prkl.

Om klass och välfärd i Yliopisto

I senaste tidningen Yliopisto (2/10) granskas synen på klass utgående från livsstil och levnadsvanor. Skillnaderna i hur en utbildad man dricker i jämförelse med hur en icke-utbildad man dricker i Finland är synliga, men ändå inte riktigt så stora som i länder i det forna Östblocket. Både doktorer och arbetare dricker. I Norden avgörs markant huruvida man utbildar sig eller inte, på basis av föräldrarnas utbildningsnivå. Skillnaden i dödlighet mellan mer och mindre utbildade är någorlunda synlig, trots att alla har tillgång till gratis utbildning och gratis hälsovård. Kontorsarbetarna drar dock det längre strået, påpekar forskarna, eftersom de är mer måna om att sköta sin hälsa överlag. Den finska matkulturen påverkar med sin feta, billiga mat, mer låginkomsttagarna.

Borde alltså fet mat beskattas mer än grönsaker? Särskilt på vintern är det sorgligt att det känns som om man för sina sista slantar hellre köper en påse fransk potatis och korv än grönsaker och frukter. Och magen fylls ju bättre med fet mat. Tyvärr gör den en sjuk på lång sikt... Och uppenbart är att vi i Finland lever på trasorna av välfärdsstaten, där inkomstskillnaderna bara ökar år för år. I januari var arbetslösheten redan ca 10 %. När vår gratis hälsovård snart även den gått i graven är det väl ute med "fattigt folk"? Får det gå så långt?