Förnuft och känsla i Åbo!

Reste till 1800-talsnätverkets kongress "Förnuft och känslor" idag i Åbo – och det var verkligen intressant! Först och främst var tågresan till Åbo i arla morgonstund en ren njutning, eftersom doktor Kristina Ranki och jag följdes åt. Visst tog vi fram våra laptops och böcker för att arbeta, men sist och slutligen ägnade vi hellre stunden till diskussion. Ranki bjöd som sig bör på intellektuellt program, eftersom hon vänligen läste upp delar av sitt föredrag, eftersom jag redan visste att jag inte skulle hinna lyssna till det på kvällen. Det är härligt med sociala medier och de virtuella kafferum de erbjuder, men tusenfalt härligare att träffa kolleger och vänner på riktigt, ens för en stund. Utbyta tankar, åsikter, skvaller och framtidsplaner i en salig, men så viktig blandning. Tack Krisse!

Det var också duktigt av mig att ifjol vara så förutseende att jag även anmälde mig som föredragshållare. Det gjorde nämligen gott att vara tvungen att skriva ut de tankar man funderat på under de senaste, ja, snart två åren. Jag bollade om gammalt från avhandlingen i mitt föredrag “Topofili på fornlämningarna”, men tog även in några nya citat och casen Kökar. Under våren skall jag verkligen nu avsluta den artikel som varit under arbete en längre tid, jag lovar. Den respons och det intresse som publiken riktade till mitt föredrag var mycket positiv och man bör aldrig underskatta denna typ av “måsten”, eftersom feedbacken kommer direkt och diskussionen är väldigt inspirerande.

Men, innan jag hade chansen att hålla mitt föredrag under eftermiddagens första parallella session, inleddes hela konferensen med två key notes på förmiddagen i Sirkkalas auditorium, Åbo universitet. Efter arrangörerna Anne Ollilas och Anna-Carin Östmans välkomstord tog doktor Michael Sanders från Manchester vid och höll en föreläsning om 1800-talets Charterism och dess poesi, som dröp av politiska ideal förklädda i kärlekslyrik. Charterismen har varit närmast okänd för mig, så det var verkligen intressant att höra bakgrunden först och sedan de lysande exemplen ur de folkliga dikterna som publicerats i rörelsens tidning Northern Star. Sanders beskrev hur dikterna blev omåttligt populära och hur de från att ha funnits bak i tidningen, flyttades fram på paradplatsen på sidan 3. Mycket intressant!

Förmiddagens andra key note hölls av docent Anna Kuismin, som berättade om sitt decennielånga forskningsprojekt kring allmogens litterära produktion. Otroligt belysande, att få en inblick i deras sätt att uttrycka sig genom bevarade dagböcker. Bilden av en tid, som för mig närmast avspeglas i den borgerliga universitetselitens forsknings- och brevtexter, fick en mer mångfacetterad uppbyggnad. Kuismin visade exempel på hur både män och kvinnor skrev om sina känslor, eller åtminstone hur starkt männen beskrev dem i sina dagböcker. Brev hade inte beaktats här, men materialet var relativt brokigt trots att det inte var stort.

Efter lunchen var det spännande att hålla föredraget, men även lika roligt att lyssna till doktor Leena Valkeapää, som presenterade Emil Nervanders syn på domkyrkan i Köln under hans Grand Tour och besök där i november 1864. Nervander, som var mycket uttrycksfull i sin resedagbok, reste tydligt medvetet i Goethes fotspår och strävade efter att uppleva konsten och arkitekturobjekten som det “förväntades”, med samma känslostorm. Han hade även enmusikalisk bildning, som påverkade det han såg i en europeisk kontext. Valkeapääs föredrag var en sorts reklam för hennes kommande stora biografi om Nervander – fint att höra!

”Vår” sessions sista föredrag hölls av doktor Päivi Pihlaja, som presenterade en mycket intressant vetenskapshistorisk syn på Selim Lemströms och andra finländska naturvetares syn på norrsken. Pihlaja presenterade vetenskapssynen överlag på detta fenomen och samtidigt fick vi en inblick i hur de naturvetenskapliga vetenskaperna resonerade och hur man strävade efter att beskriva femnomenet I sin kontext. Mycket bildande och jag kom genast att tänka på faktaboken jag läste ifjol, Fossiljägarna, om den svenska paleontologiska forskningen i Uppsala och personerna bakom de vetenskapliga artiklarna och verken.

Efter en kaffepaus med intressanta diskussioner, var man återigen tvungen att välja vart man gick. Jag beslöt åhöra en session om religion. I det första föredraget presenterade docent Päivi salmesvuori, som tidigare skrivit mycket om Hildegard av bingen och Heliga Birgitta, en liten studie kring profeten Helmi Konttinen, som levde i Jaakkima och avled 1916. En och annan gång kom man att tänka på Heliga Birgitta, eftersom även Konttinen åsyftade att hennes predikningar i trans kom från Gud och hon var en sorts gammaltestamentlig profet som Daniel, Jeremias. Hon hade även en dramatisk kallelsevision och hon betonade även sin olärdhet, eftersom förnuftet fick representera de gängse teologerna, hennes motståndare eller kritiker. Enligt Salmesvuori förde hon en ständig diskussion mot förnuftet. Föredraget var så intressant, att jag verkligen måste gräva fram boken om henne från år 1916, som nämndes!

Följande föredrag hölls av Eeva-Liisa Bastman, som berättade om kärlekslyrik ett par folkliga psalmer. Det ena exemplet från Orimattila beskrev kärleken mellan Kristus och människan, så att säga brudmystik, vid sekelskiftet 1800. Texten var enligt bastman påverkad av pietismen och hade mycket subjektiv och rentav erotisk retorik. Blicken är riktad framåt, mot den kommande glädjen och dfesten I himlen. Det andra exemplet var skrivet av Helena Lindbom 1859 och psalmen kunde företräda en form av “motig kärlek”, där Gud längtar efter människan och människan vänder sig bort, om och om igen. Dock får det hela ett lyckligt slut, men det är redan nu. Med andra ord är dessa folkliga psalmer mycket annorlunda en den edukerande, tidigare stilen.

I följande föredrag berättade Ringa Takanen från åbo om sin blivande doktorsavhandling om känslor i konsten och speciellt altartavlor under “det moderna genombrottets tid”, dvs. 1870-1910. Tonvikten lades särskilt på verk av Alexandra Frosterus-Sålt och hennes val av teman. Det var intressant att höra, hur teman för altartavlorna blev mer subjektiva, femininare osv. under epoken. Kvinnobilden i förändring avspegals även i tavlorna, menade Takanen. Till exempel ersattes Korsfästelsens lidande av det psyksiksa lidandet Kristus upplevde i Getsemane. Likaledes förböts Kristus som härskare till Kristus bland människorna, t.ex. “låten barnen komma till mig”. Vi väntar med andra ord på den blivande avhandlingen för att få veta mer om detta tema.

Efter en liten paus vidtog det sista föredraget jag hann höra idag och jag valde att lyssna på doktor Marjo Vuorinen, som presenterade sina första hypoteser kring sitt forskningsprojekt i politisk historia, rättare sagt om hatprat och dess “historia”. Tewrmen tycks härröra sig på finska från Aleksis Kivi, åtminstone, och vi dryftade även litet kring termen “herraviha”. Vuorinen framförde mycket intressanta tankar om hur man kunde tolka “det långa 1800-talets” konflikter utgående för hur hatprat tacklas idag. Tankeväckande! Jag måste få tag i hennes avhandling och läsa mer.

Det var alltså nöjd och glad jag gḱunde bege mig av till tåget i skymningen. Det enda som kändes tungt var att min axel börjat verka en aning. Nästan genast efter ankomsten råkade jag halka i tövädret, eftersom vi var djupt engagerade I deiskussionen om våra avhandlingars reception med Ranki just då, påväg mot Sirkkala. Jag landade ändå så, att jag tror jag inte fick mig någon allvarlig skada. Jag måste ha varit i chock, för värken har satt i först nu på kvällen. Eller kanske jag är mer varse om den nu, när jag inte längre lyssnar till intressanta föredrag?... Typiskt en historiker. Med andra ord ett verkligen inspirerande seminarium!

"Personlig utveckling" som produkt - behöver vi detta?

Nu tror jag att jag kommer att få skarp kritik och sura miner, men jag åberopar min rätt att få vara litet kritisk, min rätt att få säga min åsikt, ge uttryck för mina rädslor. Jag hoppas jag nämligen kan bli "omvänd", då jag vet mera, nämligen. Min avsikt är inte att såra, utan diskutera, lätt kritisera, inte skjuta ner. Det handlar idag om att jag fått möjlighet att träffa en "lifecoach", eller en person som håller på att utbilda sig och därför ingår jag i personens praktik så att säga. Det är gratis, fastän det annars är en tjänst man får punga ut kanske ett par hundra euro för i vanliga fall, så jag skall minsann känna mig lyckligt lottad. Eller skall jag...? Särskilt när coachen vill träffa mig på tider som passar henne, inte mig fastän jag är "kund". Nåja, det kanske också bara är ett uttryck för den fenomenalt dåliga servicen vi har i Finland - att det liksom aldrig är "kunden som har rätt" här inte. Nå, jag kan ju alltid låta bli att träffa henne också, eller hur? Skall nu försöka vara mindre skeptisk, men...

Det slog mig nämligen att de som ofta kallar sig "lifecoaches" tycks ha en ekonomisk utbildning i bakfickan, som de sedan kompletterar/t hos en redan etablerad "lifecoach" (om man såg det som en religion/kult kunde utbildaren ses som någon form av guru, redan etablerad, vis man/kvinna inom sitt fält? - slående metafor...) och betalat för. Intressant är att människor alltid har behovet att leda och bli ledda i "personlig utveckling", som det nu kallas - oho! I millennier har ju religioner, och andra 'ismer, visat att det är just så det fungerar. En lärofader delar med sig av sin visdom och människorna vill ha rättesnören av en eller annan form (filosofiska, religiösa) att forma sig och sitt liv med, eller i varje fall försöka. Och det slog mig att man kanske kunde se också min kära Heliga Birgitta som en form av "lifecoach" för kung Magnus Eriksson, eftersom många av de himmelska uppenbarelser hon delade med sig av till honom var just ämnade - för honom. Hon var en kanal för Gud till människorna och kom med nya rättesnören att följa och ta till sig. Om ni vill veta mer - läs vår bok, kanske ni når nya insikter?! :)

Därefter nådde jag insikten om att jag varit en sorts "lifecoach" jag också, redan mycket länge. Jag har skrivit böcker om fenomen som jag velat att någon läser om och tar till sig, når samma insikter som jag. Humanister har i tusentals år verkat så: skrivit texter, romaner, noveller, faktaböcker och velat få folk att nå insikter, kanske till och med erbjudit rättesnören, men åtminstone talat för olika ideologier, eller kritcerat dem. Det enda problemet idag är att allt skall refereras kort på webben, på tv - ingen har tid att läsa ordentligt nu, åtminstone inte ekonomer som ständigt har bråttom att vara - ja, ytliga? Plötsligt verkar det som om de kommer med den perfekta lösningen: de är utbildade för att marknadsföra och produktifiera ting - och ja, det är just det de gjort nu - skapat producenten av viktiga rättesnören, "lifecoachen". Som egentligen kanske inte ens erbjuder några rättesnören, utan mest bara säger om och om igen på olika sätt hur "vi skall sträva till personlig utveckling", "tänka oss starka" och annat - ja, hej vänta litet!! Sedan när har det här alltså blivit ekonomernas specialitet? Och varför måste vi andra nu köpa denna produkt - vi är ju själva också lifecoaches inom våra egna medier? Har de tagit del av det konst och vetenskap och religion producerat på sistone? Jo, "mindfullness", kanske. Anamma, konstnärer har varit "mindfulla" så länge kmänskligheten existerat, de har bara inte kommit med detta trendiga ord och dessutom sålt det dyrt. Vill du bli "mindfull"? Ja, stanna då bara upp en minut och se på något, utforska det i detalj och känn med dina känslor hur det känns. Punkt. Inte behöver man gå långa kurser för det - det är väl att underestimera oss som känslosamma varelser!...

Nåja, ni märker att jag inte är LITET skeptiskt mot detta. Jag försöker skaka av mig min negativa inställning och vara öppen idag. Och jo, det går nog, eftersom jag just nu "skrev av mig" detta. För öppna, känsliga, djupa, det är just det vi humanister är ATTANS bra på. Och vi är omättligt nyfikna, vilket gör att vi tar reda på mer, särskilt om vi är fördomsfulla! Överlag tror jag närmast att cocher kan vara bra INOM en yrkesgrupp. Dvs. ekonomer kunde väl coahca andra ekonomer, medan jag nog hellre vänder mig till en äldre kollega om jag vill ha karriärtips - eller OCKSÅ diskutera livsfilosofi, eftersom en viss typ av människor blir humanister... Men, jag går och träffar coachen idag och hoppas få veta nya saker. Och det sker högst antagligen.

Hällmålningar i Finland nytolkade av Lahelma

Igår kväll hade Finska fornminnesföreningen publikrekord för sin föredragsafton: kanske ett hundratal hade kommit till Finlands nationalmuseum för att lyssna på fil.dr Antti Lahelmas föredrag om hur man kan LYSSNA på hällmålningar. Föredraget var välhållet och tankeväckande! Lahelma, som i sin forskning använder sig av "klassisk" antropologisk arkeologi med jämförelser (arkeologi, som jfr en kultur med en nulevande ungefär) och folkloristisk etc., i en form av religionsarkeologisk granskning. Ikväll inledde han med att påpeka att hällmålningarna (i världen, men kanske även i Finland) ofta hänförts till "den stora konsthistoriska berättelsen" och att man ofta glömt att granska dem som en "religiös akt", där alla sinnen varit involverade. I katolicismen är rökelsen en stark doft, sång och orgel ekar i kyrkovalven, gulden och prakten och de sköna bilderna tilltalar ögat, smaken av brödet... osv. Men, det kan kanske ofta te sig så att den moderna, lutherska nordeuropeiska forskaren inte i sin bakgrund har detta och därför svårt att se sambandet mellan hällmålning och rit, t.ex. ljud - eko, etc. etc.

Jag skulle verkligen vilja understryka detta! På 1800-talet, då arkeologin i sin moderna form infördes i Finland, var faktiskt forskarna redan mycket "moderna" och lutherska. Det ser jag i min egen forskning då det gäller redan deras syn på den katolska medeltiden och/eller en vurm för densamma. En historiograf ter sig ännu senare allt krassare - han/hon har ytterligare svårt att ens skönja religiös övertygelse i 1800-talsforskarna... osv. ibland måste man alltså ta ett steg tillbaka och begrunda världsbilder och försöka förstå ett tankesätt som t.ex. tilltalas av religiös rit, musik etc. som en strävan mot det heliga. Det är inte objektivt att inte vilja se detta! Det blir en alltför krass och förenklad bild av en forskares/ett forskningsobjekts världssyn och personliga drivkrafter.

Lahelma föreläste även om många fler intressanta detaljer, vilket blir för mycket att kommentera här. Jag hade lust att fråga honom om vad han anser om en del forskare, som försöker läsa hällmålningarna i förhållande till stjärnhimlen. Jag tror det ligger något i detta även - att man redan för mycket, mycket länge sedan, riktade blickarna uppåt och att det ses i det religiösa uttrycket. Om man vill bekanta sig med denna synvinkel i Helsingfors just nu, kan man ta en titt i Nationalbibliotekets galleri, där Ursa med flera sammanställt en utställning med bokskatter om astronomi från 1400-talet framåt. De äldsta kommentarerna hänvisar till just hällmålningar i denna utställning...