Lante 2004 och 2014 - forskaren är äldre, Birgittaintresset detsamma

Villa Lantes Vänners stipendiat, magister Eva Ahl, i Rom 2004 på Villa Lantes terrass.

Det var verkligen en trevlig resa till Rom för två veckor sedan, på IRF:s jubileum. Då jag var stipendiat på Villa Lante hösten 2004 ville jag låta ta en bild av mig på terrassen, där stipendiaterna och de som bor i huset brukar torka sin byk och vistas. Mikko fick också dricka limoncello på terassen på vappen 2014, det var en glädje att bli inbjuden av de nuvarande stipendiaterna och studenterna där.

För mig har Rom alltid varit viktigt: 1997 gick lärostolens resa hit under ledning av Matti Klinge och Derek Fewster. Jag skrev essän "Heliga Birgitta i Rom", som kom att bli startskottet för min karriär - det är Birgitta och birgittinerna jag fortfarande arbetar med år efter år, trots några mindre avstickare i andra (ofta helgonrelaterade) ämnen. Vi fick även besöka Lante, där Päivi Setälä (1943-2014) då var direktör. Klinge och hon var goda vänner och kolleger, vilket naturligtvis öppnade dörren även för hans grupp studenter. Jag talade med Päivi under detta besök och sedermera kom vi att arbeta tillsammans, Päivi, Matti och jag, under Birgittajubileet i Finland 2003. Under den resan var det många, som önskade återse Lante, men jag vågade inte ens hoppas.

Men en dag gick önskningen ändå i uppfyllelse och jag fick även vara stipendiat här. Under de månader jag vistades i Rom 2004 fick jag ordna de snurriga tankarna i mitt huvud. Jag hade varit doktorand redan i två läsår, men närmast avverkat artiklar etc. på basis av gradun, hade inte förmått gå vidare. Här fick jag chansen att ta till mig nya tankar och här gav jag således avhandlingen en ny disposition, som dock inte höll till slut, men förde mig ändå vidare, genom att fokusera på synen på klostren i Finland. Jag utnyttjade även stipendiattiden att grundligt bekanta mig med Casa di Santa Brigida och följa så många forskares fotspår i Rom. Forskares, som följde i Birgittas fotspår. Bland annat besökte jag alla de sju kyrkorna i Rom, som Birgitta besökte, och insåg att det är möjligt numera att göra denna runda i staden under en dag. Kanske jag gör den igen nästa gång i staden. Under tiden fortsätter jag med två-tre Birgittarelaterade projekt år 2014 - intresset sinar aldrig.

Doktor Eva Ahl-Waris som gäst på IRF:s 60-årsjubileum 2014, fotograferad av maken i den klassiska loggian där man har kunnat se ut över Rom sedan 1500-talet.

Att uppleva och äta tillsammans - Lantepartiet på utflykt

Gårdagen började tidigt och på ett helt annorlunda vis än hur vi i allmänhet brukar fira Första maj: vi vaknade i Rom och begav oss ut på utflykt arrangerad av Finlands Romintitut. Två busslaster gäster tog sig från Marcellos teater iväg mot Subiaco uppe i Lazios berg. Hit tar sig sedan länge den vetenskapliga kursen på utlfykt. På vägen guidade Simo Örmä och Tuomas Heikkilä oss i respektive bussar och vi i Tuomas buss fick höra om omgivningen, de frodiga bergen, att C. A. Ehrensvärd kommenterat dem: han tyckte skogarna här var fula, men inte lika fula som i Åbotrakten.

Vi var påväg mot klostret Sacro Speco, ditt grundaren av den medeltida klostertanken, Benedikt av Nursia, drog iväg för att meditera i grottorna. Han grundade klostret här innan han drog iväg mot Montecassino längre söderut. Efter svängiga småvägar I det alloändliga var vi framme och tog oss upp den sista biten till fots och behövde inte bli besvikna: klostret på klippväggen var fantastiskt! I sal efter sal öppnade sig fantastiska målningar, av vilka den äldsta var Madonnan med Jesusbarnet i bysantisk stil från 700-talet, upplyste oss lektor Ria Berg. Det var nära att få Stendhalsyndromet!

Snart nog måste vi ta farväl att det vackra klostret och ta oss mot vårt nästa efterlängtade utflyktsmål: lunch i Olevano Romano: Saro Maria & Arcangelo, som Jaakko Suolahti 'hittade' under sin tid som direktör för institutet år 1970. Staden ligger även den mirakulöst hängande utför en bergssluttning och det var en fröjd att få gå litet omkring här innan det var dags för den mest fantastiska lunch jag någonsin varit med om. Vi åt gott, rätt efter rätt, bland annan vildsvin och cikuria, njöt av lokala viner (Malvesino vitt och Cesanese rött), sjöng och njöt i sex timmar! Snart nog var det dags att tacka och värdinnan för vår jubileumsvecka, docent Liisa Suvikumpu, avtackades med 'Kristallen den fina' sjungen av några nylänningar. Men vår lunch kunde inte sluta förrän vi sjungit en version av 'Fuksilaulu', dvs. 'Lantelaulu', däer vi gick igenom när envar första gången besökt Lante: 'Ken ol' Lantes'... och vi kunde lyckligt ta oss tillbaka ändå till år 1952!

På vägen tillbaka åkte vi mot den nedgående solen glada i hågen och varma av den sista grappans tårar. Vid solnedgången var det dags att lätt i sinnet tacka, ta avsked av gamla och nya vänner, och dra sig tillbaka till hotellet. Det var en magnifik vecka – en vecka att minnas gamla minnen och skapa nya!

Helgonens Rom och Valborg på Villa Lante 2014

Idag fick vi sova en stund, men snart var det dags för rundvandring i staden igen. Vi gick förbi Forum Romanums konstruerade forntid och Vittorio Emanuele II:s enorma "skrimaskin" som bänt bort halva Palatinen mot Fontana di Trevi, som så underbart svalkade med sitt brus i den stigande värmen. Därefter drog vi oss mot Vatikanen, men där var det stopp. Helgonförklaringen av Johannes XXIII och Johannes Paulus II och påven Franciskus tal på Piazan framför San Pietri, gjorde det omöjligt att ta sig fram där och det var ingen chans att varken ta sig in i helgedomen eller museerna. kanonisering från i söndags syns stort i stadsbilden, i mängden turister och pilgrimer, i mängden reklam och banderoller på kyrkor runtom i staden. Jag förskansade mig pilgrimens uråldriga och ständigt nya symboler i Vatikanen: märken för Franciskus respektive Johannes Paulus II och Johannes XIII.

Vi tog oss en glass och gick via Ponte Sant'Angelo tillbaka till andra sidan Tibern, där vi strosade omkring till Campo dei Fiori och såg torgets dagliga marknadsyra, varefter vi fortsatte till Largo di Torre Argentina. Där undrade vi litet över det katthem som ruinen numera hyser sedan mer än tjugo år tillbaka och tidens förgänglighet. Hit brukade jag gå ibland under min stipendattid då jag kände mig beklämd. Det frivilliga arbetet och hjärtligheten för att förbättra några stackars djurs livskvalitet gjorde mig alltid bättre till mods.

Mikko fick åka både metro i Rom och spårvagn nummer 8 till Trastevere, därifrån det inte var lång väg till vårt hotell. Efter en liten stund blev det dags att ta del av kvällens program på Villa Lante: en konsert med violin och piano, där Kai Nieminens (f. 1953) verk uruppfördes av Duo Teos och vi fick även höra Sibelius, Kuula, Strauss med mera. Efter konserten fick vi delta i Lantes traditionella valborgsprogram: att klä hatte3n på den finländska garibaldinin Herman Liikanen utanför muren - toppen! Vi sjöng, han fick sig en tvätt att prosecco och sedan sin fina mössa. Enligt traditionen är det studenterna som deltar i den vetenskapliga kursen som drar programmet: tack för en fin kväll! Glad valborg!

Villa Lante revisited!

Klockan ringer i Haga, dags att stiga upp och åka iväg mot Rom. Inom några minuter checkas passen och Mikko inser att hans blivit gammalt alldeles nyligen – panik! Iväg i full fart mot flygfältet med ett passfoto i fickan. Vi glömde halva vår packning, men kom ändå iväg. Av någon outgrundlig anledning var poliserna snabba och vi hann med det planerade flyget. Väl framme tog vi tåget från flygfältet till Rom i sakta mak, sedan gick vi genom centrum, passerade Via Cavour, Colosseum och Cirkus maximus på vår väg mot de södra stadsdelarna och vårt hotell i vår prisklass. Det var långt att gå, men vi såg staden, människorna, kände dofter och lukter, kisade mot solen och – var i Rom!

Efter ett snabbt ombyte på hotellet insåg vi att vi blir sena från Villa Lantes 60-årsjubileum, men lyckligtvis hade jag inte glömt genvägarna med trapporna upp mot kullen i Trastevere, vilket underlättade vår färd. Villa Lante var alltså även delvis Amos Andersons verk och idén till ett vetenskapligt, humanistiskt institut i Rom togs av honom redan 1938. Efter många om och men kunde den verksamheten i sin nuvarande form inledas 1954, och detta skall nu också vi få vara med om att fira här denna vecka (en presentation av jubileet fanns även i gårdagens Helsingin sanomat).

Snart var vi framme vid den härliga villan och kunde smyga oss in genom biblioteket till loggian, där de sena deltagarna fick sina platser. Vi hörde inte så bra, men vi kunde ändå få del av direktörens Tuomas Heikkiläs föredrag om hur man ser på humanister idag – har vi någon framtid? Av de politiska partierna är de gröna tydligast positivt inställda till den humanistiska branschen, kunde han exempelvis meddela. Andra talare var kansler Kari Raivio och professor Sixten Korkman, som även behandlade synen på humaniora och dess framtid. Det viktigaste de betonade var vikten av samarbete. Seminariet avslutades lättsammare med stipendiaten Marko Halonens berättelse om sin egen bakgrund, som fört honom hit idag. Ett lyckat seminarium, som följdes av ännu härligare möten och fri samvaro. Det var sagolikt att återse loggian och den berömda vyn över staden.

Snart var det dock dags att bege sig in till centrum igen. Mikko har inte varit i Rom förut så vi gick omkring och undrade, såg Pantheon, Piazza Navona, Campo dei fiore och Piazza Farnese. Vilken underbar dag!