Konst, galenskap och svanar

Vi såg Black Swan på bio igår och vi blev båda mycket berörda. Först och främst var filmen fylld av fina bilder och symboler. Svart-vitt är ingalunda slutanvänt och träningsdräkten i grått var en fin detalj, bara som exempel. Den krossade ballerinan i speldosan gjorde intryck. Om man inte tidigare har bekantat sig med dansens hårda värld med bulimi, anorexi, press, konkurens, åldersnojor, så får man en kort lektion i hur hårt det är. För att göra riktigt stor konst behövs ens fulla engagemang, att man fullständigt går upp i vad man gör. Något som ibland saknas idag, så förhoppningsvis är detta en tankeställare men inte direkt gör det avskräckande, fast denna film slutar i tragedi. Men i någon mån måste man ju följa förlagan.

Filmen drog en suggestivt med, obehagligt - också sexscenerna svävade förfärligt på gränsen till skrämmande. Och storyn är ingalunda slutsliten: en skygg vit mot en fräck svart, hur aktuellt som helst. Det schizofrena i det hela, det mentalsjuka: så många konstnärer som svävat mellan sjukdom och genialitet... Just så måste det vara - om man någon gång ens svävat på ytan till galenskap: drömbilderna blandar sig med verkligheten, allt blir dimma, angsten är enorm.

Både min man och jag grät en skvätt vid sluttexterna, filmen var så tung, och fantastisk. Natalie Portman var förtjänt av sin Oscar, verkligen. Rekommenderas alltså varmt, men en varning bör ges: man kan bli djupt berörd.

Har recenserats ett flertal gånger, bl. a. här:
http://www.pastan.nu/film/filmrecension-black-swan-1.1238413
http://www.expressen.se/noje/recensioner/film/1.2352421/black-swan
http://www.cine.se/filmsida.php?film=black_swan

Ett par filmer om kvinnliga intellektuella förebilder i historien

Igår höll vi en rejäl filmkväll här hemma. Vi såg först en film om filosofen Hypatia (d. 415 e.Kr. i Alexandria), Agora , och sedan en tysk film om påven Johanna. Mikko tyckte båda filmerna visade hur galen kristendomen är, men all fanatism (även ateismen) är väl det? Jag tyckte nog snarare jag kunde se dem som monument över två historiska kvinnor som verkat som intellektuella i mycket mansdominerade världar. I båda filmerna rann blodet och båda kvinnorna straffades slutligen för sin vilja att kunna tänka och agera etiskt och fritt. Upplyftande? Inte, inget tycks ha förändrats. Men nog kändes det som motiverande med tanke att fundera litet över det hela och på ens eget liv, trots allt.

Om påven Johanna i forskningen och om den medeltida myten kan man läsa t.ex. i Tuomas Heikkiläs artikel i Päivi Setäläs festskrift (Meillä Euroopassa, 2003). Heikkilä ser myten som en spegel för de medeltida männens med makt värsta rädslor eller som en ridikularisering - påven innehade ju en ställning som var (och är) unik, särskild, helig och reserverad enkom för män än idag.

Det som slog mig efter att ha sett filmerna, var att den eviga kampen som kvinnor fört fortfarande förs: att få synas och få välja fritt, att få tillgång till kunskap och att få undervisa. Att få agera i offentligheten. Med erfarenhetens djupa stämma kan jag instämma: det är inte lätt heller idag - vår jämlikhet i samhället är närmast teoretisk. Ifall man kan få barn och ev. vill det, är det bara bäst att dra sig till hemmet och härden och lämna det intellektuella eller det politiska fältet till dem som (frivilligt?) väljer att leva som medeltida munkar, i (teoretiskt) celibat, utan barn. Eller till män, som inte "drabbas" av att vara "tvungna" att föda och ta hand om barnen. Eller att få högst ett barn i stil med politikern Sinnemäki, eller adoption först som 40+ i stil med Lindén. Än idag är det bara att foga sig inför detta: vill en kvinna ha barn kan hon inte agera på det offentliga fältet. Eller går det? Jag hoppas det ännu inte är uteslutet...

Blogg om Hypatia och påven Johanna även här:
http://heritage-key.com/blogs/ann/agora-film-life-philosopher-hypatia-alexandria
http://joann.se/annika/?p=4429

Goda sessioner avslutade med underbar musik!

Gardagens sessioner inleddes klockan nio med tiotals simultana foredrag. Jag valde dock for exotikens skull att lyssna till en session om arkeologisk forskning kring anglo-saxarna. det var mycket upplysande att fa veta de senaste vindarna inom forskningen och litet om forntida bruk av annu aldre monument (doktoranden Vicky Crewe, Sheffield) - nagot liknande som prof. Howard Williams syslat med angaende kulturers minne. Sally Crawford (Oxford) redogjorde for sina teser om bruket av vavstolar inom det anglosaxiska samhallet - det verkar ha varit fragan om en kommunal aktivitet, eftersom vavtyngder inte finns i gravarna, men nog i riklig mangd i husgrunderna, ev. t.o.m. rituellt ditsatta.

I foljande session pa formiddagen var jag sepciellt intresserad av Anna Gottschalls (Birmingham) papper om pilgrimers aktivitet i klosterkyrkor, som exempel Canterbury med flera. De verkar namlingen inte alls ha varit uteslutna att besoka platser inne i sjalva kyrkan, dvs. komma i helgonets narhet! Jag maste borja ta reda pa ifall ngt dylikt konstaterats i Vadstena!

Efter lunch lyssnade jag till irlandarnas senaste forskning kring sina medeltida katedraler och kyrkor i landskapet, och deras senare oden. Jag fick igen en paminnelse om hurdana svarigheter som fanns efter reformationen, med en stor dela av befolkningen (kat.) utestangda ur de gamla helgedomarna, som sa fick forfalla frm till 1800-talet.

Efter middagen var det dags for en otroligt lyckad och fin paneldebatt om medievalism i film! Debatten borde ha fatt mer tid, minst 1,5 h istallet for bara en timme. Debatten var anordnad av medivalismforskaren och doktoranden i Leeds, Paul Sturtevant och deltagarna i panelen var mycket beromda: Louise D'Arcens (Australien), Kelly DeVries (Loyola College, USA) och Robert Woosnam-Savage (Leeds). DeVries och W-Savage har verkat som historisk expertis for ett antal filmer, t.ex. Joan of Arc (Besson) och Robin Hood (Scott). D'Arcens har publicerat mycket om temat medeltid och film. Bland deras favoritfilmer var Robin Hood (Curtis, 1938) och Sjunde inseglet (Bergman) - och det var val inte en enda i publiken som inte gillar dem! De hade mycket goda saker att framfora: Sturtevant ansag att ocksa fantasy-filmer med medeltida tema bor raknas in, och panelen samtyckte. DeVries tyckte att det definitivt ar publiken som avgor om en film anses "medeltida" eller ej. D'Arcens ansag bl.a. att man i analys av filmerna borde jamfora dem i sin tid, eftersom de speglar samtiden. For att hitta det som gor dem "medeltida", borde de jaforas med samtida film om antiken, 1800-talet etc., och det kan jag definitivt samtycka till. Publiken hade aven goda saker att framfora: en forskare fran Porto sade, att det viktigaste ar att en dylik film kan locka personer att studera historia, att bilda ett underlag for att historiestudier forts. Just det! Devries tyckte ocksa att det viktigaste med filmerna ar att de kan inspirera publiken. Egentligen ar 'aktheten' alltsa inte sa viktig - det paminde mig litet om vad jag anser om hur medeltiden sag pa reliker: det ar hur de kan inspirera som betyder ngt!

En mycket intressant dag kunde avslutas med litet skonhet och stillhet. Och begrundan over den vackra lilla sockenkyrkan St. John the babtist i Adel (bilden). Kyrkans portal ar fran 1100-talet och den var verkligen vacker, liten och i mild sandsten. En konsert med medeltida musik fran Toleda fick med andra ord avsluta kvallen. Nar Emma Hornby och Schola cantorum (Bristol) avslutade sin repertoar och publiken brot ut i rungande applader kandes det nastan som att vakna ur en drom. Man kunde lyckligt dra sig tillbaka och invanta en ny dag.

Klichetät och tråkig Robin Hood

Ja, då var det dags att gå och se ännu en version av legenden om min favorithjälte, Robin Hood. Killen som kämpade för rättvisan när lagarna inte gjorde det: en aktuell film, utan tvekan! Men, ack, jag måste säga att jag gillade Erroll i sin fjantiga gröna dräkt mer - och filmen med Costner från 1990/1991 tycks skina i jämförelse, trots alla sina klyschor. Om man upprepar typiska medeltidsbilder och gör det roligt, då går det nog att svälja i någon mån. I dessa äldre filmer finns nämligen någon form av humor med i handlingen, hos skådisarna, i realiseringen. Ni kan tänka er att jag blev besviken på Ridley Scott!

Nog för att jag inte dyrkat hans tidigare historiska mastodonter så mycket överlag: Gladiator sina sidor, men hela storyn med en kille som är boss, sjunker ner till slav och gör en ny successtory igen - den är ju som tagen ur synen på vad en "American dream" går ut på! Och Kingdom of Heaven var litet komsi-komsa, med töntiga Bloom, men hade sina sidor även den. Men nu: hur kan en så smarrig historia som Robins göras så fjantig och - rentutsagt tråkig! Blodet rann och huvudena strittade, men just det kanske bidrog till att filmens höjdpunkt aldrig riktigt infann sig. Den var gjord med så rynkad panna att den blev nästan fatalt, oavsikligt komisk.

Och slutscenerna tog priset: det var ju som Lord of the Rings fastän det skulle föreställa historien! Själv började jag nästan vänta på att en Faramir skulle marschera in på scenen, så overkliga var de flesta karaktärer. Men, såklart - det ser ju inte lika ståtligt och dramatiskt ut om en gubbe bara slängs i jorden i en trälåda istället för att bli okristligt bränd på bål. Eld och blod var det med andra ord gott om. Och harnesk - den skulle då Marion också dra på sig som någon form av Rohanprinsessa! Det är ju bra att aluminium är lättare än järn, så att inte Blanchett stupade under tyngden. Och en munk/broder som slåss, ja, han vore ju ingen ordensman längre... Jag blev också störd på att Tuck fortsättningsvis skall gestaltas som en evinnerlig fetknopp som man bara därför skall skratta åt, dessutom. Då var killarna i wiccaversionen, serien Robin - the Hooded Man alltmer komplexa, trots att de alltemellanåt dansade omkring som alver.

När fransmännen anföll var det som någon pervers parodi med träbåtar av landstigningen i Normandie (väl, men äckligt skildrad i t.ex. Saving Private Ryan), fy! Och jag brukar alltså försöka att inte så starkt vara historiker när jag ser film, utan koncentrera mig på själva konstverket... Men det här var ju trefalt värre än Braveheart! Och värst av allt var att Robin var så blodfattig att jag verkligen saknade något av den charm som Russell ingav sin karaktär "Lucky Jack" i Master & Commander.

Fanns det något sevärt då? Det som slog mig när vi kom ut ur biografsalongen var att vi idag lever i ett sådant överflöd! Vad skulle en 1200-talsmänniska lägga märke till och uppskatta hos oss? Bara att odla, fixa allt själv etc. tog ju evinnerlig tid, planering och möda för folk i det preindustriella samhället. Tålamod krävdes även i att förflytta sig från plats till plats. Vi valsar bara in på Stockmanns delikatessavdelning, där hyllorna är proppfulla av varor vi bara behöver smått sträcka oss efter - och högst bli sura på att pilgrimsmusslorna var slut i disken. Sedan stiger vi i bilen och kör 30 km hem på en knapp halvtimme.