Medeltidsmarknaden 2014 ser tillbaka mot 1400-talet

Marknadsskådespelet 2014 handlar om biskop Magnus III Särkilax tid, då Hemmingkulten uppenbarligen blev etablerad i Åbo stift. En episod i berättelsen handlar om 'Hemmings undergörande kraft'.

Föreningen Turun Suurtorin keskiaika ry. har under det senaste året förberett årets Medeltidsmarknad i Åbo. Sedan 1996 har denna glädjefest anordnats, med ett hundratal frivilliga, som sköter infon, logistiken, skådespelen, musiken och dansen. Sedan 1996 har jag besökt marknaden varje år, njutit av stämningen och programmet där. Tmi Eva Ahl har varit med i bilden sedan 2011 och det var igen dags för mig att hålla årets svenskspråkiga expertföredrag öppet för allmänheten på marknaden. I år talade jag om Heliga Birgitta och salige Hemming, eftersom det i år gått 500 år sedan biskopens skrinläggningsfest i Åbo domkyrka. Jag tog mig också denna gång en titt i domkyrkan, för att se till att hans möjliga relikskrin ännu ligger där det ligger, vackert utfört i trä.

Sedan 1997 har jag sysslat med Birgittarelaterade teman, men det finns ständigt nya aspekter att ta upp eller granska närmare. En genomgång av forskningslitteraturen inför föredraget var mycket intressant - hurdan är egentligen bilden av biskop Hemming (ca 1290-1366)? Birgittas omdömen om honom är viktiga: hon såg en man som inte skydde döden, en vän till Jungfru Maria, en from och asketisk herde för sin flock. Birgit Klockars, som skrev sin doktorsavhandling om honom år 1960, såg en modig, energisk och reslig man - en storman som agerade både inom den världsliga och kyrkliga sfären. "Reslig" var han på basis av Juhani Rinnes undersökningar av relikerna i domkyrkan år 1924, då man påträffade bland annat ben, som tydligt härrörde sig från en till åren kommen, kraftigt byggd man. Enligt Rinnes undersökningar finns det även en Birgittarelik i kistan. Där vilar de alltså än, vänner i livet, vänner i döden: Birgitta och Hemming. Hemming kunde ses som vår första birgittinska biskop - den andra var förvisso Magnus Olai (Tavast), som stödde birgittinerna på många vis på 1400-talet, inte minst klostergrundandet i Nådendal. Båda biskoparna var långvariga i sin tjänst, gjorde enorma förbättringar gällande stiftets ekonomi, var sluga världsliga stormän, främjade Henriks- respektive Birgittakulten och lät även dekorera sitt stifts kyrkor - något som blev bestående: här finns medeltidskyrkorna än, kvar i all sin prakt. Mer om relikerna får vi säkert höra i framtiden, då professor Jussi-Pekka Taavitsainens forskningsgrupp publicerar sina resultat om de naturvetenskapliga undersökningarna (senast har jag skrivit om deras projekt i december 2012).

Heliga Birgitta framställd i Åbo katolska kyrka som hur hon framställs på den medeltida altartavlan från Urdiala (ca 1500). Åbo katolska kyrka ligger i anslutning till Brigittinersystrarnas kloster och gästhem och den är tillägnad salige Hemming. Hemming finns även här, som han framställs på altaret från Urdiala. Tyvärr har jag förlagt den bilden. Men, det kunde åtgärdas genom ett nytt besök i kyrkan.

I slutet av 1400-talet nämndes Hemmingus bland rikets skyddshelgon och hans skrinläggning torde ha varit en fest utan like med girlander och bilder, gröna blad på gator och torg, ljus och till och med fyrverkerier. För katoliker är biskopen viktig än idag: han höll på att bli vårt första av påven kanoniserade helgon och det är inte omöjligt att han inte skulle kunna bli det ännu en dag. Den ekumeniska föreningen 'Birgittasystrarnas vänner' har jubileet till ära utlyst en tävling för att skapa en 'Hemmingbakelse' (se Kyrkpressen 28.5.2014). De episoder som finns kvar i källorna till Hemmings och Birgittas förhållande handlar förvisso om mat - om Hemmings asketism, som kritiseras av Birgitta. Hon visste att Gud inte väljer ut människor på basis av förtjänster. Att unna sig det goda i livet ibland - det uppmuntrades också Hemming att göra.

Vildsvinskorv är ett måste på marknaden. Stortorget har också mist sina besvärliga kullerstenar och fått ny, plattare stenläggning. Barnfamiljerna med sina kärror tackar.

Åtta nyfikna hade hittat till min föreläsning på svenska och vi kunde även ha en god diskussion efteråt. Vill ni njuta av en fin marknadsstämning, beskåda vackra medeltidsdräkter, höra ljuv akustisk musik och beundra skickliga hantverkare och äta god vildsvinskorv - ja, då är Medeltidsmarknaden rätt ställe för dig idag och imorgon! Tack till arrangörerna, vi ses i nästa år igen!

Roligt program på marknaden: medeltida modevisning i Gamla Rådhusets sal. Otroligt fina dräkter på både liten och stor medeltidsentusiast!

Förnuft och känsla i Åbo!

Reste till 1800-talsnätverkets kongress "Förnuft och känslor" idag i Åbo – och det var verkligen intressant! Först och främst var tågresan till Åbo i arla morgonstund en ren njutning, eftersom doktor Kristina Ranki och jag följdes åt. Visst tog vi fram våra laptops och böcker för att arbeta, men sist och slutligen ägnade vi hellre stunden till diskussion. Ranki bjöd som sig bör på intellektuellt program, eftersom hon vänligen läste upp delar av sitt föredrag, eftersom jag redan visste att jag inte skulle hinna lyssna till det på kvällen. Det är härligt med sociala medier och de virtuella kafferum de erbjuder, men tusenfalt härligare att träffa kolleger och vänner på riktigt, ens för en stund. Utbyta tankar, åsikter, skvaller och framtidsplaner i en salig, men så viktig blandning. Tack Krisse!

Det var också duktigt av mig att ifjol vara så förutseende att jag även anmälde mig som föredragshållare. Det gjorde nämligen gott att vara tvungen att skriva ut de tankar man funderat på under de senaste, ja, snart två åren. Jag bollade om gammalt från avhandlingen i mitt föredrag “Topofili på fornlämningarna”, men tog även in några nya citat och casen Kökar. Under våren skall jag verkligen nu avsluta den artikel som varit under arbete en längre tid, jag lovar. Den respons och det intresse som publiken riktade till mitt föredrag var mycket positiv och man bör aldrig underskatta denna typ av “måsten”, eftersom feedbacken kommer direkt och diskussionen är väldigt inspirerande.

Men, innan jag hade chansen att hålla mitt föredrag under eftermiddagens första parallella session, inleddes hela konferensen med två key notes på förmiddagen i Sirkkalas auditorium, Åbo universitet. Efter arrangörerna Anne Ollilas och Anna-Carin Östmans välkomstord tog doktor Michael Sanders från Manchester vid och höll en föreläsning om 1800-talets Charterism och dess poesi, som dröp av politiska ideal förklädda i kärlekslyrik. Charterismen har varit närmast okänd för mig, så det var verkligen intressant att höra bakgrunden först och sedan de lysande exemplen ur de folkliga dikterna som publicerats i rörelsens tidning Northern Star. Sanders beskrev hur dikterna blev omåttligt populära och hur de från att ha funnits bak i tidningen, flyttades fram på paradplatsen på sidan 3. Mycket intressant!

Förmiddagens andra key note hölls av docent Anna Kuismin, som berättade om sitt decennielånga forskningsprojekt kring allmogens litterära produktion. Otroligt belysande, att få en inblick i deras sätt att uttrycka sig genom bevarade dagböcker. Bilden av en tid, som för mig närmast avspeglas i den borgerliga universitetselitens forsknings- och brevtexter, fick en mer mångfacetterad uppbyggnad. Kuismin visade exempel på hur både män och kvinnor skrev om sina känslor, eller åtminstone hur starkt männen beskrev dem i sina dagböcker. Brev hade inte beaktats här, men materialet var relativt brokigt trots att det inte var stort.

Efter lunchen var det spännande att hålla föredraget, men även lika roligt att lyssna till doktor Leena Valkeapää, som presenterade Emil Nervanders syn på domkyrkan i Köln under hans Grand Tour och besök där i november 1864. Nervander, som var mycket uttrycksfull i sin resedagbok, reste tydligt medvetet i Goethes fotspår och strävade efter att uppleva konsten och arkitekturobjekten som det “förväntades”, med samma känslostorm. Han hade även enmusikalisk bildning, som påverkade det han såg i en europeisk kontext. Valkeapääs föredrag var en sorts reklam för hennes kommande stora biografi om Nervander – fint att höra!

”Vår” sessions sista föredrag hölls av doktor Päivi Pihlaja, som presenterade en mycket intressant vetenskapshistorisk syn på Selim Lemströms och andra finländska naturvetares syn på norrsken. Pihlaja presenterade vetenskapssynen överlag på detta fenomen och samtidigt fick vi en inblick i hur de naturvetenskapliga vetenskaperna resonerade och hur man strävade efter att beskriva femnomenet I sin kontext. Mycket bildande och jag kom genast att tänka på faktaboken jag läste ifjol, Fossiljägarna, om den svenska paleontologiska forskningen i Uppsala och personerna bakom de vetenskapliga artiklarna och verken.

Efter en kaffepaus med intressanta diskussioner, var man återigen tvungen att välja vart man gick. Jag beslöt åhöra en session om religion. I det första föredraget presenterade docent Päivi salmesvuori, som tidigare skrivit mycket om Hildegard av bingen och Heliga Birgitta, en liten studie kring profeten Helmi Konttinen, som levde i Jaakkima och avled 1916. En och annan gång kom man att tänka på Heliga Birgitta, eftersom även Konttinen åsyftade att hennes predikningar i trans kom från Gud och hon var en sorts gammaltestamentlig profet som Daniel, Jeremias. Hon hade även en dramatisk kallelsevision och hon betonade även sin olärdhet, eftersom förnuftet fick representera de gängse teologerna, hennes motståndare eller kritiker. Enligt Salmesvuori förde hon en ständig diskussion mot förnuftet. Föredraget var så intressant, att jag verkligen måste gräva fram boken om henne från år 1916, som nämndes!

Följande föredrag hölls av Eeva-Liisa Bastman, som berättade om kärlekslyrik ett par folkliga psalmer. Det ena exemplet från Orimattila beskrev kärleken mellan Kristus och människan, så att säga brudmystik, vid sekelskiftet 1800. Texten var enligt bastman påverkad av pietismen och hade mycket subjektiv och rentav erotisk retorik. Blicken är riktad framåt, mot den kommande glädjen och dfesten I himlen. Det andra exemplet var skrivet av Helena Lindbom 1859 och psalmen kunde företräda en form av “motig kärlek”, där Gud längtar efter människan och människan vänder sig bort, om och om igen. Dock får det hela ett lyckligt slut, men det är redan nu. Med andra ord är dessa folkliga psalmer mycket annorlunda en den edukerande, tidigare stilen.

I följande föredrag berättade Ringa Takanen från åbo om sin blivande doktorsavhandling om känslor i konsten och speciellt altartavlor under “det moderna genombrottets tid”, dvs. 1870-1910. Tonvikten lades särskilt på verk av Alexandra Frosterus-Sålt och hennes val av teman. Det var intressant att höra, hur teman för altartavlorna blev mer subjektiva, femininare osv. under epoken. Kvinnobilden i förändring avspegals även i tavlorna, menade Takanen. Till exempel ersattes Korsfästelsens lidande av det psyksiksa lidandet Kristus upplevde i Getsemane. Likaledes förböts Kristus som härskare till Kristus bland människorna, t.ex. “låten barnen komma till mig”. Vi väntar med andra ord på den blivande avhandlingen för att få veta mer om detta tema.

Efter en liten paus vidtog det sista föredraget jag hann höra idag och jag valde att lyssna på doktor Marjo Vuorinen, som presenterade sina första hypoteser kring sitt forskningsprojekt i politisk historia, rättare sagt om hatprat och dess “historia”. Tewrmen tycks härröra sig på finska från Aleksis Kivi, åtminstone, och vi dryftade även litet kring termen “herraviha”. Vuorinen framförde mycket intressanta tankar om hur man kunde tolka “det långa 1800-talets” konflikter utgående för hur hatprat tacklas idag. Tankeväckande! Jag måste få tag i hennes avhandling och läsa mer.

Det var alltså nöjd och glad jag gḱunde bege mig av till tåget i skymningen. Det enda som kändes tungt var att min axel börjat verka en aning. Nästan genast efter ankomsten råkade jag halka i tövädret, eftersom vi var djupt engagerade I deiskussionen om våra avhandlingars reception med Ranki just då, påväg mot Sirkkala. Jag landade ändå så, att jag tror jag inte fick mig någon allvarlig skada. Jag måste ha varit i chock, för värken har satt i först nu på kvällen. Eller kanske jag är mer varse om den nu, när jag inte längre lyssnar till intressanta föredrag?... Typiskt en historiker. Med andra ord ett verkligen inspirerande seminarium!

Arkivdag i Åbo del 2

Migrationsminnesmärke på Eriksgatan i Åbo rest 2011. Väckte en del tankar...

Tråkig och trist Allhelgonadag? Icke för den avdankade akademikern! Idag fortsatte utbildningen i hembygdsarkivering här vid Åbo landskapsarkiv, som i övrigt höll stängt – det kändes ganska lyxigt att smyga genom ett tyst Åbo mot en låst arkivbyggnad i morgonstunden. På vägen vandrade jag en bit parallellt med en grupp rikssvenska unga män ledda av en finlandssvensk ung kvinna – jag tjuvlyssnade litet på vad de talade om på Allhelgonadagen kl. 8.30 och det föreföll som om de var på stipendiatresa, eller alltså på besök hos sin vännation. Hjärtat hoppas till i bröstet, för tio år sedan var dylikt ännu mitt liv...

Men idag var det alltså dags att fortsätta på resten av mitt liv och den nuvarande arkivkursen. Nu var det dags att gå igenom mer av det praktiska arbetet under ledning av arkivarien Marita Vallenius. Det bästa under dagen var grupparbetena och de exempel på arkivmaterial vi skulle börja ordn aoch kategorisera – hurra! Detta var verkligen pedagogiskt, eftersom uppgifterna gjorde att den möra hjärnan äntligen började fatta eld och kvistiga frågor I anknytning till det hela kunde diskuteras samt redas ut – fint! Idag behandlade vi förenings- och organisationsarkiv och det var även mycket som var bekant från de praktiska arbetserfarenheter envar av oss hade – de fungerade väl också som exempel i vår diskussion. Efter att igår gått till övernattningen med blandade känslor gick jag idag mot tåget med förväntan – jag ser redan fram emot nästa lördags del 3/3 av kursen som utlovas behandla privatarkiv!

Ett mål har jag redan nått med kursen: jag har lärt känna nya, intressanta människor bland de andra kursdeltagarna. Då jag så ofta sitter hemma med mitt eget material och halvfärdiga texter saknar jag ibland de naturliga forumen för nätverkande som många andra har bara genom att gå in i kafferummet på arbetsplatsen. Dylika kurser är dock perfekta forum för att skapa nya nätverk, eftersom de av naturen är tvärvetenskapliga och kan locka personer ocskå från geografiskt olika håll. Det hjälper inte alltid att googla människor och institutioner – man kan inte alltid lita på webben som källa till alla dem man borde känna, det lättaste sättet är fortfarande att vara i samma rum, helt fysiskt. Det kom fram att en av deltagarna doktorerat om museer och nu arbetade på arkiv. Hon hade tidigare jobbat för Migrationsinstitutet. Det slog mig att jag vandrat förbi där imorse på Eriksgatan och de facto tagit en bild av ett nytt minnesmärke rest där bredvid (se ovan). Minnesmärket var tillägnat emigranter som inte glömt sitt hemland och rest av Toholampi kommun. Hon kunde informera mig om att det var ganska stort jopphejdi kring resandet av minnesmärket (en plakett vid en stig och en tydligt målad milsten, symboliskt – ja) ifjol, 2011. Intressant!

Dessutom fick jag träffa både nya och gamla bekanta från Nådendal och Mynämäki. Med andra ord ser jag nästa vecka fram emot att maila åt dem om gemensamma intressen – för även denna gång konstaterade jag att mitt avhandlingsämne fortsättningsvis är intressant för mig och så många detaljer ännu kan undersökas och kanske till och med publiceras. Härligt – glad helg!

Dies medievales 2012 dag 2 - grande finale

Dag två, igår, av Dies medievales 2012 i Åbo, inleddes klockan 9 med dagens första key note, som hölls av Kaisa Häkkinen, som är filolog (finska). Föredraget berörde Finlands skriftspråks utveckling innan Mikael Agricola - synnerligen intressant, eftersom Häkkinen genast inledde med att dementera många myter om hur "Agricola skapade finskan" och dylika galenskaper som florerade under jubileet 2007. Det förefaller nämligen som om medeltiden i hög grad påverkade finskans utvecklingen inte minst på grund av att en skriftlig kultur kom hit på latin och småningom på svenska. I och med att läsning och skrivning började förekomma (skolor i städerna), finländare reste utomlands för att studera och böcker cirkulerade bör man förstå att samhället i högsta grad var flerspråkigt: finska dialekter, svenska dialekter, latin, lågtyska, samiska, estniska... Så ifall någon till svenskan och samiskan, för att inte tala ryskan, negativt inställd politiker skulle fråga oss forskare, skulle vi med lätthet kunna säga att Finland - hittills - varit ett flerspråkigt land. Och jag måste ju naturligtvis nämna detta här. Historia är nämligen politik. Men för att återgå till Häkkinens föredrag visade hon upp intressanta exempel på hur finskan till och med skrivits under medeltiden, t. ex. i en tysk urkund, där man uppenbart lånade biskop Magnus Tavast: "Mÿnna thachton gernasts puho somen gelen Emijna daijda." Häkkinen ansåg det hänvisade till vad en gäst i Finland kunde säga - dvs. förklara sin okunnighet i finskan. Kuriöst! Med andra ord fick man en bild att Agricolas tryckta verk sist och slutligen var en sorts slutpunkt på en lång utveckling - upplysande!

Förmiddagens sessioner vidtog, varpå jag valde att gå och lyssna till doc. Tuomas M. S. Lehtonens projektgrupps historiker som presenterade sitt projekt och sin forskningsämnen. Lehtonen leder alltså ett projekt på Finlands akademi och i hans grupp ingår tre historiker och tre folklorister: det handlar om den muntliga kulturen i Finland och synen på detsamma (Oral and Literacy Cultures in Medieval and Early Modern Baltic Sea Region). Efter presentationen vidtog hans egentliga tema, dvs. att berätta omen dikt ur Piae cantiones, som vi först stämningsfullt fick lyssna till från webben - praktiskt. Det handlar om sången som beskriver bland annat biskop Henriks martyrium. Lehtonens föredrag har också nyligen utkommit i skriftlig form.

Efter Lehtonen följde doktoranden Linda Kaljundis (Tallinn/Helsingfors), som var en mycket tänkvärd odyssé i 1800-talets estniska historiesyn och skapandet av nationella arkiv. Behovet att forma en nationella historieskrivning, som inte förlitade sig på de tyska krönikorna om Baltikum, var stort och man samlade in folkloristiskt material, arkiverade och utgav det i hopp om att skapa en historieskrivning som betonade ett "prekolonialt" Estland och dess storhet. I fronten stod C. R. Jakobson som på 1860-talet betonade att både folkloristiken och arkeologin måste erbjuda alternativa källor till Henrik av Lettlands krönika. I slutet av 1800-talet var historikerns historiesyn en form av hybrid: man tog hänsyn till folkloristerna, men gjorde även nya översättningar och utgivningar av Henriks krönika och använde även den. Mycket givande! Själv fick jag insikten om att också jag bör granska den tyska historieskrivningen och källutgivningen närmare och utreda hur den påverkat de finska fornforskarna... Och snart får vi säkert höra mer av Kaljundis forskning också!

Sessionens sista föredrag hölls av doktoranden i ekonomisk historia, Ilkka Leskelä, som höll en utomordentlig presentation om sitt forskningsämne. Han hävdar att då skri- och läskunnigheten spred (folkspråk som lågtyska och svenska) påverkade detta även handelns tillväxt på 1300-talet. Leskelä gav många exempel på hur det kunde ha fungerat och det hela verkade faktiskt intressant. Det är även lysande att en humanist/statsvetare vågar ta sig an svåra ekonomiska frågor och synen på deras historia - well done! När Lekseklä doktorera får vi sedan se mer av helheten som han nu endast gav en ytlig inblick i.

Eftermiddagens key note hölls av en annan utländsk guest star, professor Eric Palazzo, konsthistoriker från Poitiers/Los Angeles. Han beskrev utifrån ett manuskript konstens funktion och beskrivning av sinnena. Manuskriptet härstammade från St. Martins kloster i Pyrenéerna och dateras till ca 1100. Vi fick veta att manuskriptets bild, som har två delar - en övre med Kristus Maiestas Domini med Jungfru Maria och St. Martin samt de fyra evangelisterna och en nedre med en bild av en kyrka med knäböjande män och kvinnor och en präst som svänger ett rökelsekar. utgående från kombinationen av olika detaljer med medeltidsfromheten kan vi förstå bilden hänvisa till sinnena: som hör klockorna, känner doften från rökelsekaret och får visionen av Kristus som de vill vidröra. Mycket intressant! Bilden är även apokalyptisk i och för sig, men det uppenbara visandet av en sorts rörelse var intressant att få en denna tolkning.

Efter kaffet, som bjöds på av historiestudenranden i Åbo, var det dags för den sista sessionen jag deltog i, som avslutade konferensen. Doc. Tuomas Heikkilä, även nyutnämnd direktör för IRF (Villa Lante), fick presentera resultaten av sitt fleråriga projekt att gå igenom, undersöka och digitera den medeltida fragmentsamling vid Nationalbiblioteket. Redan under projektets gång kunde flera frukter "plockas" och en diger bok utkom redan för två år sedan. Projektet avslutade i år med en fin utställning vid NB och fantastiskt bra webbsidor om medeltiden också - och dessa förblir förhoppningsvis kvar. Fragmenten är även nu tillgängliga för forskning på ett helt nytt sätt. Samtidigt gav Heikkilä prov på medeltida textfragment och alla de material de arbetat med. Resultaten är verkligen intressanta och man får hoppas att de sipprar ner också till skolböckernas nivå så for som möjligt. För dylika projektresultat BÖR få påverka vår historiesyn. Det verkar som om den litterära kulturen på medeltiden haft olika faser, ungefär enligt följande: 1) böcker har importerats från England, Tyskland, Frankrike etc.; 2) på 1200-talet ökar bokproduktionen i det svenska riket, så att böcker även sprids till den östra rikshalvan; 3) 1300-1400-talet förekommer "inhemsk" kopiering av böcker i Åbo stift och till och med egen litteratur (den tidigaste är redan från 1200-talet, dvs. de äldsta belägget för S:t Henriks liturgi och legend, fastän skrivarna trol. utländska). Böcker producerades främst i Nådendals kloster, vid biskopssätet och i skolorna i Åbo samt i domonikanerkonventet. Summa summarum: då Missale Aboense trycktes 1488, vår fina inkunabel, hade Finland redan en blomstrande medeltida bokkultur.

Sessionens följande föredrag hölls av doktoranden Jesse Keskiaho (som skall doktorera 22.12 - håll utkik!), som talade om dominikanernas bokproduktion i början av 1400-talet, främst i Åbo. Det finns otroligt få källor om själva konventen, men bokproduktionen går att granska eftersom de verkar ha idkat bokproduktion. Genom flera paleografiska metoder går det nämligen att se att många verk går att knyta till ev. samma skrivare och på det sättet härröra sig från en möjlig grupp med skrivarutbildning i Åbo stift.

Nästa presentation hölls av doktoranden Jaakko Tahkokallio, som skall doktorera i början av nästa år. Han talade idag om mässböcker i Åbo stift som Missale Aboenses föregångare vid mitten av 1400-talet. MA påstår att "det fanns få mässböcker", men det är uppenbart en understatement. Från 1400-talet har nästan 400 fragment av mässböcker bevarats och vid en närmare granskning kan man till och med identifiera att de bär likheter som även antyder att dett funnits en grupp skrivare och dekoratörer som arbetat med samma verk - en "skrivarstuga" vid mitten av 1400-talet. Mycket kvarstår dock ännu att forska i - senare tillägg från prästerna: böner etc. som kan ge info om hur verket använts då det varit i församlingens bruk, noterna borde gås igenom etc. Det var ju glädjande på ett sätt att höra, att kommande historikergenerationer ännu kan ha glädje av de digitaliserade fragmenten.

Sessionens sista föredrag - och konferensens - hölls av doktoranden Ville Walta, som jämfört fragmentsamlingen vid Uppsala universitetsbibliotek med den i NB, Helsingfors. På många vis kan man spåra Vadstenabibliotekets historia ur fragmenten såväl som ur de bevarade böckerna. Bland skrivarna har det funnits både bröder och systrar och på många paleografiska vis kan man få ett hum om vilka texter som bär liknande drag och få en uppfattning om deras härstamning. Även i samlingen vid Helsingfors finns många intressanta fragment som tydligt härstammar från biblioteket i Vadstena, t.ex. en del av en text av mystikern Henrik Suso som översatts till fornsvenska. med andra ord är fragmenten ett fungerade bevis på att det är möjligt att undersöka de medeltida klosterbiblioteken.

Och så var DM 2012 över. Och det var lika ljuvligt att se bekanta ansikten, byta nyheter och höra inspirerande föredrag som alltid förr! Tack till arrangörerna, Glossa, SKAS, Åbo universitet och ÅA med först och främst TUCEMEMS, och särskilt då Meri Hienonen och Marika Räsänen - ni gjorde en fantastiskt lyckad konferens! Det var härligt att byta nyheter med kolleger och fantastiskt att få så många aha-upplevelser av föredragen. Och för en person i "Birgittapartiet" var det ju speciellt roligt med så stor fokus på birgittinerna.

Djupdykning i Raumos historia

Dagen kunde inte ha varit mer lyckad och den började redan med en god portion tur: då jag begav mig av till ett historieseminarium i Raumo idag tog jag mig först till Böle station i väntan på Åbotåget. Jag hade anat att min kära kollega och vän, doc. Anu Lahtinen, också var påväg till seminariet, men visste inte att hon skulle ta exakt smma tåg, från exakt samma station vid exakt samma tidpunkt - perfekt! Jag hade nämligen reserverat både tid och pengar för bussresa i all ensamhet från Åbo till Raumo och bekymmer med att finna platsen för själva seminariet också, väl framme. Anu kunde dock glädja mig så tidigt som 5:15 på morgonen med att Åboborna fixat en gemensam busstrasport till semit från Sirkkala och jag var välkommen att hoppa på - härligt! Det var nämligen även fantastiskt fint att få växla några ord med kolleger face-to-face och inte enbart face-book, däribland Marika Räsänen (TUCEMEMS)som snart skall doktorera om reliker, och docent Kirsi Salonen (Tammerfors) och eminente docenten Knut Drake. Bussresan blev därmed något helt annat än jag först tänkt mig - en stund av äkta nätverkande i god stämning.

Dagen började solig, men senare fick vi regn över oss. Det störde oss inte så värst mycket, vi alla ca 200 som samlats i det enorma auditoriet, Raumosalen, i yrkeshögskolans utrymmen i kanten av stan. Denna vecka firar församlingen med sin kyrka, Heliga korsets kyrka, som på medeltiden var francikanernas, att det gått 570 år staden grundandes. Klockan tio inledde Ville Niittynen med att hälsa oss alla välkomna och han ville poängtera att medeltiden var en andlighetens tid, som lystes upp av den medeltida människans "klara tänkande" - det var fint sagt! Snart därefter drog det tvärvetenskapliga programmet igång med docent Tuula Hockmans redogörelse över nya forskningsfynd gällande Raumos historia. Hockman leder en historikredaktion, där bland annat Salonen och käre kollegan Jesse Keskiaho från Helsingfors även ingår, som ämnar ge ut sitt digra verk om stadens historia inom de näraste åren - fantastiskt. Hockman kan bland annat datera staden på nytt - privilgiebrevet har tidigare misstolkats - och det nya datumet för stadens privilegier är 16.4.1442. Hon betonade 1400-talet som bakgrund till både klostergrunandet och stadens upphov, vilket säkert var nyttigt för den stora mängd gymnasieelever som uppenbarligenäven hittat hit (troligen uppmanade av sina lärare?). Fastän källorna ger vid handen att klostret (konventet alltså), skulle ha innehaft endast få landegendomar etc., ställde sig Hockman tvivlande till detta - det måste ha funnits fler inkomstkällor, fast kǘi saknar källor till dessa. Raumo var en rik stad som i början av 1500-talet hade två stenkyrkor (stadskyrkan och klosterkyrkan).

Docent Markus Hiekkanens föredrag behandlade byggandet av stenkyrkorna närmare. Han daterar Heliga Treenighetens kyrka till slutet av 1400-talet och klosterkyrkan i sten till 1510-talet. Uppenbart är dock att kyrkorna haft föregångare i trä. Jämförelser gjordes till kyrkan i Saloinen som tyvärr brann ner 1930 - det var den enda resterade träkyrkan i Finland i medeltida stil, lyckligtvis var den dokumenterad. Hiekkanen önskar dock få göra djupare nedslag i materialet kring klostergrundandet och stadens tidigare historia ännu i framtiden. Han lekte även med tanken på att staden har en äldre bakgrund i 1400-talets början och att privilegiebrevet snarare hör ihop med det senare grundandet av franciskanerkonventet - en intressant poäng.

Efter lunchen var det dags att höra ett konsthistorisk föredrag av doktor Tuija Tuhkanen om epitaferna från 1600-talet i Raumo kyrka. De var personligen bekanta för mig från Natioanlmuseets utställning, men det var mycket nyttigt att höra ett grundligt föredrag om dem där de ingick i en bredare kontext. I tavlorna från 1600-talet avbildades i katolsk stil familjen Finno i början av 1600-talet knäböjande inför Kristi kors. De avlidna markeras med kors. I Soncks epitaf från mitten av 1600-talet är famliljen avbildad redan mer som porträtt, mer uttrycksfulla och i skilda fält i jämförelse med Kristi kors. Kyrkans män ville nog även ge varaktiga minnen av sig till sin kyrka, menade Tuhkanen.

Professor Jorma Hannikainen från Sibelius-Akademin avslutade dagens program genom att inleda sitt föredrag med sång. Föredraget handlade om rekonstruerande av Mathias Johannis Wesths handskrivs från 1546 med liturgiska sånger på finska! Det var sannerligen ett skönt föredrag för trötta öron och själar, då regnet trummade på auditorietaket. Gruppen Populus Sion från Helsingfors stod för sången tillsammans med Hannikainen och det var mycket intressant att få följa hur han rekonstruerat sångerna i Wesths bok i jämförelse med andra bevarade liknande böcker från tidig reformatiodstid i Finland och Sverige. Ett drag i Wesths, som var hemma från Raumo, bok bar till exempel franciskanska drag - i "introixtus"-benämningen, som på andra håll kallas "ofiicium" enligt den allmänt dominikansk-finländska traditionen. Agricola lär tala om både introixtus och officium i sina egna verk. Dagen avslutade så även med sång och en psalm av Luther (190 i finska pslamboken), som hela publiken fick stämma in i. Vad härligt!

Påväg hem i bussen slumrade jag in, trygg och lycklig påväg tillbaka mot Åbo efter en mycket givande dag. Nu sitter jag i tåget och skall ännu fördjupa mig i litet litteratur jag släpat med mig innan hemkomsten. Vilken fin dag för en forskare och en mycket uppfriskande dag för en stressad mor!

Om Kökar på Medeltidsmarknaden

Biskopen välsignar folket på Medeltidsmarknaden.

Återigen var det dags för den årliga Medeltidsmarknaden i Åbo, detta år var även tmi Eva Ahl med på ett hörn och doktor Ahl-Waris fick även hålla föredrag. Medeltidsdagarnas torgliv var som alltid förr – soligt, fullt med folk, lukter och os från grillade svin – den goda vildsvinskorven skall man alltid smaka på! – tvåltillverkning, program för barn, rolig teater i torgvimlet, musikanter... I år handlade det om Magnus II Tavast jubileet till ära (han tillträdde 1412). Med mig hem fick jag säcken full av kanderade mandlar, svartbröd och hemlagad tvål. Tyvärr kunde jag bara delta idag, eftersom jag skall på kryssning till Sverige på veckoslutet, men jag rekommenderar varmt allt program som erbjuds, t.ex. det vetenskapliga programmet där vänner och kolleger uppträder.

Tvål tillverkas ännu på samma vis: djurfett kokas med lut och bildar genialiskt tvål. Lut fås från björkaska, så medan det tillverkas talar man "potaskaa" (strunt) på finska.

Under alla åren har jag insett att forskningen endast går vidare och framåt ifall jag emellanåt tvingas hålla föredrag och/eller skriva artiklar – deadlines är uppenbart goda för min inspiration och får mig att jobba hårdare. Kravet på resultat och presentationer får mig så att säga att bli mer aktiv i frågan om jakt och sammanställningar av material osv. I år återgick jag till ett kärt ämne: forskningen kring franciskanerkonventets lämningar på hamnö på Kökar, Åland. Föredraget fick hela sju åhörare, vilket var mer än Nådendalsföredraget lockade ifjol, så jag är mycket nöjd. Min forskning är ju mest intresserad av 1800-talets och det tidiga 1900-talets arkeologi och en syntes över de stora utgrävningarna som pågått sedan 1980-talet finns inte heller ännu att tillgå, så i väntan på, den är det gott att koncentrera sig på arkeologihistoria kring de tidiga undersökningarna och “arkeologibruket” kring detta. Nåväl, föredraget måste omskrivas till en artikel, så att kolleger och vänner som inte kunde höra mig idag kan få läsa om mitt senaste “detektivarbete”.

Det är uppenbart, att familjen måste resa till Kökar denna sommar, helst så fort som möjligt. Jag måste helt enkelt återvända dit igen. Första gången besökte jag Hamnö under ledning av självaste doktor Kenneth Gustafsson, som då presenterade området och forskningen för Fibula ry, arkeologistuderandena. Hemresan blev makaber och den glömmer man aldrig, eftersom vi på båten nåddes av nyhten att Tyrvää kyrka brunnit ner. Men Åland blev för alltid något speciellt för mig – ja, visst hade jag besökt öäarna förr, 1987 med mina föräldrar och 1991 på klassresa, men nu var ju synvinkeln en växande vetenskapskvinnas, så jag skrev mitt prosemi om Jomala och fortsatte ännu på seminarienivå, innan jag återvände till läroämnet historia och heliga Birgitta istället. År 2000 besökte jag Kökar igen, med Naturvetarklubben och hade då äran att lära känna författaren Ulla-Lena Lundberg. Hennes avhandling pro gradu om Kökar och franciskusfester har gjort ett stort intryck på mig och föranleder att jag snart måste få tala med henne igen. För det är nämligen ett tag sedan jag besökte Kökar senast – åren går – det var nämligen år 2006 med SKAS. Även den resan var oförglömlig, då vi under ledning av Markus Hiekkanen besökte öns fantastiska kyrkor och arkeologiskt viktiga fyndplatser.

Med familjen har vi hittills gjort, och försöker vi göra, korta resor i Finland och Sverige – det gangnar så fint mammas forskning, men det är även fascinerande att än en gång inse, att man inte3 behöver resa långt bort för att se och förstå intressanta ting. Åland blir nog snart vår nästa anhalt, det verkar uppenbart.

På Oxvägen i Tavastland

På lördagen fick Mikko en bra idé: vi åker längs den medeltida Hämeen härkätie ("Oxvägen till Tavastland") som numera är väl utmärkt och det finns gott om info på webben. Resan började i Tavastehus där vi besökte slottet, men det var en besvikelse - Museiverket, såklart: personalen verkade omotiverad och trots ett flertal besökare och turister var kafét stängt! Mikko och de äldre tog sig en titt på slottet, men på grund av alltför ihärdiga restaurationer är det kalt och inte mycket att se. Det blev kaffe på Mac D och sedan åkte vi vidare - startade själva rutten.

Härkätie börjar i Tavastehus och är väl skyltad - det är bara att brumma vidare.

Vår första punkt var Sankt Jakobs kyrka i Rengo. Platsen var fantastisk och den åttakantiga kyrkan speciell. Den är ombygd på 1700-talet, men en medeltida skulptur fanns kvar, likaså var kyrkan dekorerad med pilgrimssymbolen, musselskalet.

Rengo kyrka i Tavastland ligger vid Hämeen Härkätie.

Medeltida Sankt Martinus i Rengo kyrka.

Pilgrimsmusslor som dekoratiner i Rengo kyrka.

Vår väg var ställvis en smal sandväg, men vi passerade byar som har kvar sin medeltida layout då husen ligger på rad längs vägen. Längs vägen fanns också minnesplatser som till exempel minnesstenen över familjen Nieminen, som bodde här och tragiskt miste fyra söner i de senaste krigen (se nedan).

Vi stannade nästa gång i Tammela, där vi såg en annan medeltida kyrka. Gustav III hade även rest längs oxvägen och här fanns minnestavlor av hans besök 1788. Invid kyrkan fanns ett minnesmärke över de män, hakkapeliter som drog ut i krig med Gustav II Adolf från Tammela. Längs oxvägen finns alltså också krigiska minnen, i Marttila också ett minnesmärke över Klubbekriget, men det besökte vi inte.

Vid Tammela kyrka.

Minnesstenen vid Tammela kyrka är rest till hakkapeliternas minne.

Efter Tammela, som ligger litet norr om vår rutt, åkte vi söderut via näs och öar, som varit bebodda redan under stenåldern. Utsikten mot sjöarna från den högt ovanför ringlande vägen var fantastisk.

Infotavla som beskriver Porras-områdets förhistoria vid Venesilta.

Snart passerade vi gränsen mellan Tavastland och Egentliga Finland. Efter middag i Somero stannade vi i Marttila, som hade både en fin staty föerställande skyddshelgonet Sankt Martinus och en oxkärra för att hedra vägminnet (se nedan).

Soldathelgonet Martinus i Marttila delar sin mantel med en tiggare.

Oxkärra på väg i Marttila.

Kvällen blev sen, men tack vare tidpunkten (midsommar), var det ljust trots att det duggade. Vi stannade vid Lundo medeltida kyrka, och tog osa en titt på den utifrån pga den sena tidpunkten. Lundo är mycket nära Åbo och till medeltidsminnet hör även den så kallade Lundomästaren, vars inhemska skulpturproduktion dateras till 1300-talet.

Lundo medeltida kyrka en sen sommarkväll.

Kvällens sista anhalt var Lundo fornborg med miljö, där Åbo universitet gjort omfattande utgrävningar. Området är välförsett med skyltar och även sista punkten på en historisk stig från Åbo via Korois. På grund av regnet stannade vi dock denna gång i bilen och åkte strax vidare till det väntande, varma hotellrummet i Åbo.

Känn dig välkommen - eller ej? :) - Vet åtminstone att marken här är historisk, verkar det som om universitetets forskningsprojekt vill säga: "Åbo universitet. Lundo Vanhalinna. Ett fritt folks gåva till den fria vetenskapen", påstår i varje fall skylten.

Fin infoskylt om en historisk rutt från Åbo till fornborgen Vanhalinna i Lundo.

En sista kuriositet invid vägen var minnet av källan där Gustav Vasa enligt legenden vattnat sina fålar, se nedan. Med andra ord hade den oxväg vi besåg minnen av alla tre "gustaver".

Källor, tolkning och arkeologibruk i Åbo

Författaren och den tragiska gestalten J. J. Wecksell, som skrev Daniel Hjort,står lutad i tankar framför Åbo Akademis bibliotek, där man även tar sig in till handskriftssamlingen. Jag visste exakt vad jag behövde på förhand tack vare deras goda Brevsam databas på webben – fint!

Arkivdag i Åbo och litet omväxling för en forskare och trebarnsmor. Jakten efter brev av Kerkkonen gav resultat och upplysningar om hennes åsikter om avhandlingsarbetet var intressanta att ta del av. Arbetet med en artikel går alltså långsamt framåt. Vid sidan av vistelsen i arkivet tog jag tillfället i akt att äta lunch på Abo Vetus & Ars Nova och samtidigt tog jag en titt på utställningen om Tiedon taustalla – löytöjen tutkimushistoriaa, som var en fin och uppplysande utställning om förändringen i synen på Åbos medeltid, den arkeologiska forskningen och fynden. Utställningen var tematisk då den presenterade olika sätt att skapa arkeologisk information via tolkningar av ruiner fynd och det förflutna: från profilritningar till laserskanning, från fyndhopar till registrering av snskilda skärvor och fragment, från bensamlingar till osteologisk undersökning och så vidare. Särskilt intressanta var två berättelser om olika tolkningar av ett par utrymmen och mytbildningen kring dessa – exemplen var den kryssvälvda salen och den källare som man lär ska ha funnit skelett i. En verkligen sevärd utställning alltså, vid sidan om den fina basutställningen. Under sommaren jobbar även arkeologerna vidare I ruinerna, så dessa torde gå att bongas där fastän jag inte råkade se någon – troligen var de på lunch just då jag ju även hade lunchrast och besökte stället.

Sedan var det dags för mitt obligatoriska besök i Åbo domkyrka – jag går dit varje gång jag är i Åbo, om jag kan. Och man kan verkligen överraska sig själv ibland – nu lade jag för första gången märke till en minnesplakett (se nedan), som funnits där sedan 1995 – nämligen en minnestavla uppförd av Viborgare över Knut Posse (d. 1500), som är begraven i domkyrkan. Plaketten är på en sidovägg i norr, fastän han lär ska vara begraven vid högaltaret. Plaketten firade 500-årsjubileet av den s.k. Viborgska smällen 1495. Kuriöst nog hänger minnesplaketten i kapellet för Heliga Lekamen, alla änglar och Heliga Birgitta! Så det är mödan värt att besöka även bekanta platser på nytt.

.

Medeltidskult i Åbo... III

Igår på söndagen åkte jag åter till Åbo medeltidsdagar för att själv hålla föredrag på svenska i Rådhuset. Min föreläsning föregicks av den finlandssvenska rollspelsföreningen Eloria r.f:s presentation, vilket var trevligt - det handlar ju även om historiebruk. Jag påmindes om min egen rollspelshobby 1991-96 ungefär, då jag främst var med och spelade bordsrollspel som fantasyrollspelet AD&D och futuristiska Cyberpunk. Speciellt roligt var det att vara spelledare och uppfinna en helt egen värld i AD&D: jag spenderade hela höstlovet på 1:an i gymnasiet med att rita en enorm karta och göra en encyklopedi över den världen :) Det är väl kultstatus idag att ha sysslat med dylikt redan på den tiden, då man måste åka in till Helsingfors centrums enda rollspelsbutik på Runebergsgatan och köpa sina tillbehör - böckerna var på engelska, först under mitten av 1990-talet började översättningar utkomma. Nåväl, engelskan blev ju god med en arsenal av konstiga ord som scroll, goblet och gauntlet osv. och behändigt i historiestudierna sedan.

Eloria presenterade sin verksamhet som både omfattar lajv (larp) och bordsrollspel med mera. Larp var något jag själv aldrig begav mig inpå, tyckte det var så grovt med jesustejpade stora svärd och dålig utrustning. Flickorna hade med sig rekvisita, som numera tycks ha hög standard - proffsigt, inga fula tejpsvärd längre. Rollspelarna har gott utbyte av vetenskapen och alas, har säkert mycket att komma med även för vetenskapsmännen. Då tänker jag på att gränsen mellan experimentell arkeologi och lajvhobbyn sällan verkar särskilt stram - det är säkert gott med utbyte.

Mitt eget föredrag igår handlade om mitt avhandlingsämne historiebruk kring Nådendal - publiken var inte stor, men desto mer intresserad. Särskilt glad blev jag över att få träffa Nådendalsguider, som hade goda frågor och jag hoppas få samarbeta med dem i framtiden i mån om möjlighet.

Barnen och Mikko var också med, men de besökte Åbo slott under tiden - och det hade varit mycket roligt, bekräftade de (se bilden ovan). Särskilt spännande var det för 2,5- och 3,5-åringarna att gå i de olika gångarna. Då vi senare alla besökte Aboa vetus före vår avfärd hemåt, var de redan tröttare. Dockhuset i medeltida tappning var dock roligt (se bilden nedan). Men museer med dylika gångar och goda passager att gå i tycks fungera med småbarn - de hinner inte rymma särskilt långt och den skumma stämningen verkar mycket spännande och intressant. Rekommenderas med andra ord.

Medeltidskult i Åbo - en het men givande dag i kulturhuvudstaden del I

Het sommardag i Åbo och medeltidsentusiaster - vilken fin kombination. Åtminstone om man gillar dylikt, alltså. Så då var jag här igen, nu som flera gånger förr och varje gång är det lika roligt.

Jag inleder alltid mina besök i Åbo med att hälsa på alla bekanta stormän - och en kvinna - i omgivningen av och inuti Åbo domkyrka. Porthan finns här - både hans gravsten vid kyrkan och hans fina staty i parken, mitt i medeltidsvimlet vid denna tid på sommaren. Sven Gabriel Elmgren var i tiden med om att resa monumentet och funderade över var det skulle placeras vid sina besök i Åbo. Detta kan läsas i hans dagbok (10-11.6.1862, S. G. Elmgrenin muistiinpanot, 1939, utg. Aarno Maliniemi, Helsingfors: SKS, s. 458). Samma dag som Historiska sectionen grundades år 1864 var monumentet påväg till Åbo: "Ett kuriöst sammanträffande var, att Porthanska monumentet afgick till Åbo samma dag historiska sectionen hade sitt första möte. Dess framtid torde bli god nog...", noterade han i sin dagbok (26.5.1864). Det avtäcktes på hösten.




Då man går upp mot kyrkan ser man på södra sidan en staty över Mikael Agricola, mitemot universitetshuset på vars plats huset han fordom arbetade i stod (säger dessutom en minnesplakett på huset).



Inne i kyrkan är norra sidan full av minnen: från Tavasternas kapell går man mot nischen där S:t Eriks och S:t Henriks altare troligen legat, för att fortsätta til S:t Görans kapell där salige Biskop Hemmings relikskrin vilar - H. G. Porthan har etablerat tanken om att det är hans relikskrin. Åbosbiskopen som var en vän till Heliga Birgitta skrinlades 1514, men blev aldrig helgonförklarad p.g.a. at reformationen kom emellan för vår del.



Innan man når högaltaret måste man absolut ännu stanna och titta in på den enda kungligheten i kyrkan, Karin Månsdotter, som vilar här i en magnifik sarkofag. I absiden finns sedan de legendariska freskerna gjorda av R. W. Ekman på 1800-talet: t.ex. S.t Henrik döper finnarne vid Kuppis källa med flera.



Ute i solen igen är det alltid lika kul att ta sig en sväng på medeltidsmarknaden och speciellt tala litet med alla som gör arbetsdemonstrationer på området. Röken från matstånden osar tjock och också den traditionella vildsvinskorven måste avnjutas med litet saft och mjöd. I år tog jag mig en extra titt på växtfärgningen, men särskilt på tvålmakarna, som kokade ister och lut till tvål - precis som det sker i industrierna än idag. Lukten av bensörjan var dock inte så trevlig, men i slutskedet inanan massan hälls i formar tillsätts olika doftämnen, såklart. En tjärtvål fick jag således också med mig hem - rakt från dem som gjort den.





Idag ville jag dock speciellt lyssna på unga forskares föredrag i Gamla rådhuset i form av ett seminarium ordnat av TUCEMEMS och då särskilt av forskaren Marika Räsänen. Men, detta skriver jag idag skilt om i "del II".

Om Jac. Ahrenbergs syn på Finlands medeltid

Idag, för några timmar sedan. disputerade fil.mag. konstihistorikern Anna Ripatti förtjänstfullt om arkitekten Jac. Ahrenbergs restaurationsplaner av slotten i Viborg och Åbo, Finland. Som kustos verkade prof. Ville Lukkarinen och opponent doc. Ritva Wäre, som tidigare varit överintendent för Finlands nationalmuseum. Både Lukkarinen och Wäre har själva forskat i synen på restaurering och arkitekturens bruk av historia och legitimering av densamma i nationsbyggande syfte.

Ripatti inledde sin lectio med att citera studenten Z. Topelius (sedermera professor, författare och ideolog) från en dag 1843, då denne vistades vid Raseborgs slottsruin på sin väg till Sverige, och dryftade den forna, svunna kontakten med Sverige. Under 1800-talet blev det sedan aktuellt att upprätthålla dels det svenska arvet, dels legitimera den unga nationen Finlands egen historia. Ripatti hänvisade tankeväckande till synen på en släkts förflutna och intresset av släkthistoria och därmed även analogt en hel nations, ett folks, historia. Det fanns ett behov av att framhäva kontinuitet med det förgångna och då blev slotten eller borgarna historiebilder, där maktens linjer drogs mellan det förflutna och nutiden. Murarna symboliserade makt, stabilitet och ordning. 1800-talets nationalism samverkade även till att man såg borgarna ur ett försvarsperspektiv. Slotten blev även rum för museer och utställning, då de tidigare fungerat som statliga fängelser etc. Jac. Ahrenberg hänvisade i detta sammanhang ofta till "fädernearvet", ett tema som i olika variationer avspeglades i hans verksamhet.

Syftet med Ripattis avhandling, uppgav hon, är dock att presentera endast Ahrenbergs syn på Finlands medeltid åskådligat genom hans restaureringsplaner av Åbo och Viborgs slott - som aldrig realiserades. I hans historiesyn spelar den svenska tiden en stor roll och han värnade för att dess minne inte skulle försvinna, särskilt i östra Finland, däribland Viborg, vars slott var det synligaste minnet från denna tid. Ripattis resultat är att det verkar uppenbart att Ahrenbergs idé med restaurationsplanerna var att följa de svenska slotten, för att skapa tydliga gemensamma minnen från Vasatiden för Sverige och Finland. I hans Finlandsbild sågs landet skiljt från Ryssland, tillhöra väst - därför tog han modell av de svenska slotten och "nostrifierade" dem. Rollen han ville tillföra slotten, som ett svenskt arv, var problematiskt, eftersom borgarna symboliserade en militär makt man ogärna ville förknippa med den svenska överheten - Ahrenbergs syn företrädde eliten, som han själv tillhörde. Ripatti avslutade med att påminna om att detta är aktuellt igen: att diskutera värden förknippade med kulturarvet, hur det kan utnyttjas i förhållande till en ny nationalism etc.

Opponenten Wäre inledde med idel beröm: Ripatti har tagit sig an ett svårt ämne, en svår person, men behandlat ämnet med öppet sinne. Litet kritik var av nöden att framföra, dock litet krystat, varför Wäre kommenterade de långa bilagorna och de långa fotnoterna. Ripatti kontrade dock med att förklara sina val och hur de hängde samman med själva forskningsprocessen. Huvudsaken är ändå, tyckte båda, att all väsentlig information kom med i avhandlingen, fastän bifogad. Beröm fick även Ripattis digra källmaterial: hon har använt sig av olika samlingar i över 20 arkiv i Europa! Även språket och de över 240 bilderna fick beröm - fint! Tyvärr behandlade Wäre metoden mycket kort, alltför kort i mitt tycke, men diskuterade en aning om A. Renans syn på nationalism, väl så. Ripatti framförde något viktigt som vår generation tampats med: att inte kategorisera forskare/aktörer politiskt lika drastiskt som tidigare forskare, t.ex. inte dela in dem radikalt i fenno- eller svekomaner. Jag tyckte Wäre verkade ha problem med detta, men antar att det beror på just denna vår generationsklyfta, eftersom många av oss yngre forskare definitivt kommit till samma slutsatser som Ripatti. Men, det är ju klart, en så här lyckad och välskriven avhandling är nästan omöjlig att kritisera - enda möjligheten är att krysta fram någonting allmänt eller formellt.

Patrimonium-termen, som Ripatti, ägnat mycket arbete, diskuterades tacksamt, och till skillnad från "heritage" (arv) tyckte Ripatti att "patromonie" (arv) mera gäller arvet framåt i tiden, inte enbart det arv som ärvts, så att säga. Enkelt, men komplicerat. Temat tangerar mycket museer - interiörerna, pedagogiken, funktionen, men detta diskuterades sedan inte närmare. Exteriörna, tornen, silhuetten sågs nämligen viktigare än interiörerna för drygt hundra år sedan - detta hör även starkt ihop till det vertikala idealet i stadspaleringen, intresset för medeltiden, som rådde under Ahrenbergs tid.

Som representant för fakulteten ville prof. Laura Kolbe lägga fram en kommentar om Ahrenbergs nätverk och bakgrund, som troligen även påverkat hans historiesyn, dvs. det viborgska, och främst om studietiden i den Viborgska avdelningen - gott! Ripatti hade valt att utesluta avdelningens arkiv och möjliga uppgifter därifrån, eftersom avhandlingen fokuserade på restaureringsplanerna, men erkände att Ahrenberg var aktiv i Pro Carelia -rörelsen vid sekelskiftet 1900, och i själva studentnationen är slottet en viktig minnesplats - festen "Viborgska smällen" firas år efter år.

Inalles var allt över på futtiga 1,5 timmar - strålande! Man hann knappt lägga sig in i temat, förrän det redan var slutbehandlat. Jag hade önskat litet mer frågor och svar och diskussion om metod, och kanske något mer om historiesynen, men detta får jag väl läsa närmare om i själva texten. Ripatti klarade sig fenomenalt fint!

Själv skrev jag i min egen avhandling (s. 286-287) från ifjol om "nostrifieringen" (med hänvisning till Max Engman om minnen från 1809, som Ripatti även citerade): i min fallstudie var det frågan om minnesplatsen Nådendals klosterruiner. Nådendal sågs i min studie tydligt även som en bro till Sverige bland forskarna och aktörerna - även de utanför J. R. Aspelins krets av Helsingforsare. Utanför denna krets fanns även viburgenserna som Ahrenberg, i likhet med de vestfinnar jag granskade. Detta tål definitivt att undersökas närmare. Jag tog inte nämligen heller i betraktande det digra materialet i avdelningarnas arkiv, men skall nu granska det närmare. Förhoppningsvis lämnar Ripatti inte heller Ahrenberg, utan spinner vidare på denna intressanta persons produktion och förhållande till skapandet av Finlands historia.

Medeltidsmarknad och medeltidsbilden

Mamma fick en ledig dag och tog sig bums till Åbo, där Medeltidsmarknaden ordnades för nästan 15:e gången. Jag fick sällskap av min kära vän, arkeologen Mia Lempiäinen, som alltid lika glatt ställer upp på att visa sin hemstads bästa sidor. Innan marknaden vid domkyrkan öppnade, tog vi oss en sväng i domkyrkan där lagren av olika tid och rum harmoniskt finns sida vid sida. Det är alltid lika fint att ta sig en titt på Salige Hemmings vackra relikskrin i trä och på Carin Månsdotters sista viloplats. Hon får symbolisera ett hopp, men samtidigt en varning för den vanliga kvinnan: man kan nå toppen, men det är blåsigt där.

Marknadsyran tog vid (se bilderna) - på förmiddagen var det ännu ganska lugnt, men på eftermiddagen strömmade folk till i riklig mängd. I år är platsen ännu mer speciell än förr (den som vill bekanta sig med en analys av historeibruket ombedes läsa Anna Mari Niemis licentiatavhandling vid Åbo Akademi från år 2006), eftersom arkeologiska utgrävningar pågår vid restaurang Pinella. Vi tog oss en titt (se nedersta bilden). Hittills har de påträffat medeltida plankgolv (som sänts till analys) och som enskilda fynd en del beslag och knappar i metall, förstod jag. Arkeologerna får agera som djur i bur inför marknadsfolket, eftersom området är avskärmat för allas säkerhet. Grävningarna pågår till slutet av augusti, så den som har vägarna förbi kan säkert stanna till och ta sig en titt under sommaren.

I samband med marknaden anordnas även föreläsningar. Vi hörde en paneldebatt om medeltidsbilden arrangerad av Åbo centrum för forskning av medeltiden och nya tidens början. I panelen satt forskarna Tom Linkinen (expert på genderfrågor), Terhi Kivistö (expert på medeltida beskattning), Meri Vuohu (expert på miljöhistoria) och Marika Räsänen (som forskar kring reliker). Panelen kom med mycket intressanta inlägg och åhörarskaran på drygt 20 personer (synd att det inte var fler!) kom med goda frågor och kommentarer.

Många medeltidsmyter diskuterades, medan ropen från markandsskådespelet utanför skallade. Ofta anser man att medeltiden var en smutsig tid, då folk inte brydde sig om hygien, men Vuohu hade en del att anmärka för att dekonstruera denna schablon. Relikkulten ses i den postprotestantiska norra Europa ofta som konstig, medan man måste förstå att de hedras av en stor del av kristenheten än idag, påpekade i sin tur Räsänen. Linkinen berättade om de många och ofta motstridiga synerna på medeltidens sexualitet - det finns en gnutta fakta i alla dem, men man måste våga se diversiteten. Kivistö ville å sin sida påpeka att skattesystemet på medeltiden utformades på olika sätt i olika regioner och sist och slutligen verkar den inte alls ha varit "hårdade" än idag. Böndernas "dumhet" diskuterades även och man konstaterade att mycket inom jordbruket krävde otroligt invecklad planering, att livet bestod av muntliga traditioner och bruket av minnet var relevant i samhället. Numera tycks vi glömma vad vi skrev/läste på webben igår, senast imorgon...

Överlag tyckte jag debatten kunde ha varit litet mer provokativ och man kunde ha fått höra litet tydligare dekontruktion av olika medievalistiska mytbilder. Till exempel kunde det ha funnits en lista med färdiga teman att diskutera, eller så kunde åhörararna varit litet mer aktiva med att ställa frågor. Men tillfället var ett gott exempe på vad historiker och forskare definitivt borde syssla med i högre grad: möta publiken och våga dekonstruera rådande "sanningar" om det förflutna. Utmärkt!

Trött tackade jag Mia för en fin dag och vankade mot tåget. Jag var trött, men på ett helt annat sätt än till vardags med barnen. Idag var jag fortfarande mamma, men också forskare igen för några timmar.