Gammelstaden revisited

Gammelstadens fors i Helsingfors tämjdes för vattenverket på 1800-talet. Sedan Kulturhuvudstadsåret 2000 är byggnaderna delvis gjorda till Tekniskt museum. På en liten bro kan få sig en fin dusch av forsens vatten. På ön mitt i forsen förlades på 1500-talet en kungsgård och troligen även en örlogsbas och garnison. Här utgrävdes sedermera en källarruin till gården. De nuvarande industribyggnaderna i röd tegel är också fina, från slutet av 1800- och början av 1900-talet.

På grund av en arbetsrelaterad grej fick jag orsak att bekanta mig med Helsingfors Gammelstad, som jag förvisso alltid intresserat mig av på grund av de enorma arkeologiska utgrävningar som för ett tio-tjugotal år sedan arrangerades där. Det var verkligen nyttigt att uppdatera stadens historia och återigen inse, hur mycket den har att ge för den som är intresserad av medeltiden och 1500-talet. Området bildar dock en intressant "minnespark" numera, med platser för ruiner och utgrävningar och nutida monument som uttrycker intresset för platsens historia. Man kan alltså se hela området som en "kommemorativ anatomi" med nutida monument, över stadens stolta förflutna. Fastän det inte var särdeles stolt, alltså.

Utgrävningarna, som under olika perioder gjorts här, gav en massa information om stadens tidiga historia på 1500-talet och till och med om dess föregångare, Forsby, från 1400-talet. På 1990-talet uppstod ett större intresse för medeltiden och historisk arkeologi, vilket dels berodde på dylika stora utgrävningar i Åbo, Helsingfors Gammelstad, i olika byar på landsbygden etc. Många myter om "den fattiga landsbygden" etc. har dekonstruerats sedan dess, inte minst tack vare docent Georg Haggréns och hans arbetsgruppers och projekts arbeten under de senaste tjugo åren. Gammelstadens utgrävningar 1989-93 ledde till en mycket fin bok (Narinkka 1994, i Helsingfors stadsmuseums serie), som presenterade historia och fynd ur den historiska arkeologins synvinkel. Boken blev som en Bibel för oss som studerade och började idka historisk arkeologi på 1990-talets slut. Museiverket, i samarbete med Helsingfors stadsmuseum, har numera fina sidor på webben som presenterar utgrävningarna, deras historia och en del av de finaste fynden (tyvärr enbart på finska - åtminstone fann jag inga sidor på andra språk).

Utsikt från Kvarberget mot Gammelstadens forna område med kyrkoruinen.

Detta är alltså området där byn Forsby låg och där staden Helsingfors grundades av Gustav Vasa 1550, vars inrikes- och utrikespolitiska intressen riktades mot att göra den sydfinska kusten till en konkurrent till Hansans Reval (Tallinn) och Ryssland både ekonomiskt och militärt. Så där i korthet. Därför tvingade han borgarna från Borgå, Raumo och Ulfsby att flytta till den nya staden och bygga upp den. Detta skedde motvilligt från borgarnas sida. Kungen besökte själv staden år 1557 och var inte heller nöjd. Staden drabbades av diverse motgångar, pestvågor, bränder. Då Per Brahe blev generalguvernör över Finland flyttades slutligen staden längre söderut, till en bättre hamn vid Estnässkatan (nuvarande Kronohagen-Senatstorget). På Hans Hanssons karta från 1645 syns de nya kvarteren i söder, men även de gamla i norr har avbildats. Ett monument, som avbildar denna karta, har år 1950 till stadens 400-årsjubileum rests på "platsen där staden grundades" norr om Kvarberget. En enorm "vägg" som högtidligt minner om Gustav Vasas förtjänst ståtar även här (se bilden nedan). Ja, om ni undrade, så var det alltså "precis här" som staden "grundandes"!...

Staden lockade även utländska köpmän så som Hans och Jakob Greek samt holländaren Hans van Sanden. Sedan istiden har det flyttat folk hit till Ultima Thule och processen pågår ju självfallet ännu idag. Ofta är de dessa "nyfinländare" som ger ett viktigt tillägg i landets kultur, i detta fall var det ekonomiskt, kanske politiskt, åtminstone i lokal skala. Högtidligen har Hans van sandens fina gravsten även rekonstruerats och finns som ett monument i själva kyrkoruinen, vars grund lämnats synlig sedan utgrävningarna på 1930-talet. Utgrävningarna på området under 90-talet, där den lätta trafikleden nu går, lär ska ha omfattat 3000 kvadratmeter och materialet består av 70 000 nummer! Även andra områden grävdes ut, t.ex. Annala i söder, och man kunde konstatera att fynden var mer enkla i detta område - kanske bodde den fattigare befolkningen här, längre från kyrkan? Intressant. Det är synd att man ofta talar om Åbos historia och utgrävningar och sällan lyfter fram allt man kommit fram till under undersökningarna här i Gammelstaden. Den här platsen har ett ganska tydligt terminus ante quem, eftersom staden flyttade 1640. Viken var för grund för skeppen, staden hade fört en tynande tillvaro under krig, sjukdomar och nöd. En ny stolt stad byggdes längre söderut och området återgick till det bylandskap det varit på 1400-talet. Och kom att förbli landsbygd i många sekler innan forsen tyglades. Mer om detta kan läsas i de många historieverken om staden. Själv bläddrade jag i Eino Suolahtis Vår stad, som utkom till jubileet 1950. Just därför...

Rekonstruktion och monument över Hans van Sandens gravsten, som påträffades i kyrkoruinen på 1800-talet.

Uppe på den högsta punkten är vyn söderut mot havet magnifik. Forsen blir en havsvik som kryllar av liv: fisk, fåglar, aldungar vid stränderna. Kollegan rekommenderade varmt områdets fina naturskyddsområde på Viks sida(det som förr var Helsinge socken, dvs. Vanda), men sedermera annekterades till Helsingfors. Här finns även ett minnesmärke, som jag ser som politiskt: ett minne över den herredag som Gustav II Adolf sammankallade i Helsingfors år 1616. Monumentet är inte rest 1916, utan 6.11.1932, till 300-årsminnet av kungens dödsdag. "Svenska dagens" historia och firande i Finland är mycket speciellt och det var slående att se dylika manifestationer antyda en möjlig politisk koppling. År 1932 firade även Estland kungens minne stort med kronprinsens besök, monumentresningar och mycket mer. I den här regionen av de forna östra delarna av det svenska riket fanns under mellankrigstiden alltså ett politiskt intresse att binda sig, genom historiska kopplingar mot väst, anti-sovjetiskt. Överlag anses mellankrigstiden varit monumentresningarnas tid. Och den återkom igen från och med 1990-talet, anser forskarna och jag håller med.

Monument till minne av herredagen som Gustav II Adolf ("den gode" i finsk historieskrivning?...) sammankallade 1616. Stenen resten år 1932.

Medeltidsarkeologi i Helsingfors - prof. Andréns kortkurs 14-16.9.2011

Under tre intensiva dagar bjöd CENS (HU), Glossa och Historiska föreningen på en unik kurs i medeltidsarkeologi vid Helsingfors universitet, med en gästande stjärna, professor Andrén från Stockholms universitet. Andrén erhöll Jarl Gallén-priset ifjol och till saken hör att pristagaren håller en kortkurs inom sitt specialfält, i detta fall medeltidsarkeologi, som annars är ett sällsynt tema för föreläsningar i Finland. Andrén doktorerade i medeltidsarkeologi år 1985 i Lund och har verkat som professor där på 2000-talet samt sedan gästande forskare vid ett antal universitet (Cambridge, Sydney, Glasgow...) och är numera professor i arkeologi i Stockholm.

Och de ca 15-20 deltagarana behövde inte bli besvikna - under sex föreläsningar fick vi en mycket mångskiftande bild av vad medeltidsarkeologi (eller historisk arkeologi) innebär samt en inblick i Andréns egen forskning kring runor, religionsarkeologi och urbana miljöer som Lund och Visby. På onsdagen inledde Andrén med att berätta om hela bakgrunden till läroämnet och dess historia, vilket även tangerade i fortsättningen eftersom den romantiska bilden av det förflutna alltjämt spökar i tolkningarna. Under onsdagens andra föreläsning blev vi väl insatta i hur medeltidsarkeologen arbetar - i ständig dialog både med den materiella kulturen och de historiska texterna som källor - ett exempel gavs i hur man kan tolka förhistoriska samhällen och deras kontakt med den gamla asatron. Det viktiga är att kunna se att en kultur aldrig är statisk, utan i sätndig förändring och samverkan med andra kulturer i sin samtid. Runorna är ett uppenbart lån från latinet, men ändå sin egen uppfinning i.o.m. sitt vitt skiljda alfabet och system, och så vidare.

På torsdagen fortsatte Andrén att tala om runorna, och hur dessa måste ses som både material och text, i.o.m. att de återfinns på monument, stenar och objekt. Runorna stod inte oförändrade genom tid, utan det finns många skikt i deras bruk och hur de utformades. Likväl måste man se dem i en kontext av bild, symbol och text, som en dialog. Torsdagens andra föreläsning poängterade också hur viktigt det är att ta hänsyn till kosmologi och världsbild i förståelsen av det förgångna, trots att det är dels levande än idag - då man ser på kyrkor i romansk stil, som det finns gott om i Danmark och Skåne. Byggnaderna och objekten har sina symboliska och praktiska roller, som avspeglas i bruket av kyrkor än idag, och de romanska kyrkorna har både skillnader och likheter till de senare, s.k. gotiska, som man bör beakta då man försöker förstå det hela. Det här kan ju traditionellt härledas till den konsthistoriska branschen, men konsthistoriker bör ju även tänka på andra aspekter också, som kanske en arkeolog kan tillföra i det hela, så att säga, t.ex. den sociala dimensionen - var de levande och döda människorna finns närvarande i rummet etc.

På fredagsmorgonen ämnade Andrén framföra en allmän presentation över den medeltida staden, men tack vare att vår grupp bestod mest av doktorander och forskare, ville han hellre gå rakt på sak och presentera tre fallstudier och sin forskning kring dem - Lund, Visby och Stockholm. Lund presenterades som den ecklesiastiska staden, Visby som den merkantila och Stockholm som den kungliga - och de är naturligtvis även mycket olika till sin ålder, då Lund är äldst, Visby följande och Stockholm grundad först i mitten av 1200-talet. Även forskningen av städerna inleddes enligt samma mönster: Lund tidigast, på 1890-talet, sedan Visby och sist började man undersöka Stockholm, först på 1980-talet i egentlig mening. Tankeväckande, minst sagt.

Den sista föreläsning på fredagen handlade sedan närmare om Andréns egen forskning kring Visby och Gotland, där han särskilt ville lyfta fram de inbördes oroligheter som tidvis funnits mellan stad och landsbygd, dels på grund av Gotlands unika system att ledas av en politisk elit av fria "bönder", i förhållande till Visbys två gillen av gotländska och tyska köpmän. Det var också tänkvärt att inse, att Gotland bebotts av en betydande rysk minoritet, som efterlämnat både materiell kultur och arkitektur. Och det var inte bara krigen på 1300-talets senare del som ledde till att Gotland försvagades, utan även en ökad skrivkunnighet och förändring av handeln på Östersjön överlag kunde ha bidragit - handelsmännen reste mindre, utan sände enbart brev och behövde följaktligen inte längre besöka den forna, blomstrande knutpunkten mitt i havet. Andréns forskning har också bidragit till en mer mångfacetterad bild av den gotländska landsbygden och dess aktörer, vilket var otroligt intressant att höra.

Det var med glädje, men även med ett stänk av vemod vi avtackade professorn med en applåd strax för fyra på fredagseftermiddagen. Deltagarna kunde ha varit fler, men arkeologkollegerna menade, att kursen tyvärr sammanföll med det stora arkeologmötet i Oslo, vilket hadetömt läroämnet på forskare och studenter - synd. Deltagarna i Andréns kurs hade skinande ansikten - uppenbart inspirerade begav vi oss hemåt efter intensiva tre dagar; en resa i medeltidsarkeologin och en värld av frågeställningar som bara väcker ännu fler, fascinerande frågor.

Bytomtseminarium

Detta skulle ha publicerats i torsdags, men Blogger har legat nere. Nå, bättre sent än aldrig.

Museiverket ordnade ett seminarium om arkeologi och bytomter, som i onsdags diskuterade aktuella teman i anknytning till landsbygdsarkeologin i Finland. Talarna var från olika specialfält, en del mer inriktade på byråkratiska frågor än andra - och förvisso, dessa går ju hand i hand med undersökningarna å statens sida. Jag var försenad, så jag missade morgonens första föredrag, men kom i tid för att höra om Museiverkets strävan efter förenhetligande av terminologi, metodologi etc. framfört av Johanna Enqvist. Vadim Adel var senare under dagen inne på samma teman: hur dra gränserna för skydd av en bytomt, som ännu är bebodd etc.? Det slog mig: var finns intresset för långa processer? Måste arkeologer vara så fetischistiskt intresserade av att hitta "det äldsta" ännu? Varför är det så åldersrasistiskt? Jag tycker det mest fascinerande är en bosättningskontinuitet i all dess utformning, medan en del tycks anse att "recent" bebyggelse "förstör" den gamla... Såklart, ifall modern bebyggelse grävts djup rakt på. Men, det var iallafall gott att höra att hela området inte anses "förlorat" trots allt... ja-ja. Under seminariet måste flera talare hänvisa till att kartmaterialet beskriver den tidpunkt det skapats (1600-, 1700-tal), men KANSKE äldre tider. Nå, gott att det poängteras i varje fall, fastän jag själv tycker att 1700-tal är minst lika fascinerande som medeltiden...

I diskussionen togs det upp att detta problem är relevant, eftersom det handlar om jämställdhet inom olika län och landskap - behovet av förenhetligande är med andra ord stort. Man framförde även önskningar om att alla kraven kunde tillfredställas genom utbildningen, men det är ju lättare sagt än gjort - förutom ifall utbildningen/fortbildningen kan betalas av deltagaren själv... Mikko Härö betonade att i Sverige finns det pengar för förenhetligande, men inte hos oss. Problemet i Finland är att det inte är möjligt att öppna stora områden - en lösning kunde vara att använda grävmaskin som övervakas. Det har ju även gjorts i mindre grävningar jag själv deltagit i, t.ex. Esbo stadsmuseum använde en bobcat vid utgrävningen av bytomten i Alberga 1998 och i vårt MARK-projekt använde vid grävmaskin för att skala av de blandade ytlagren. Jag känner en avsaknad av att ta en titt på arkeologin i andra länder även då det gäller byråkratiska frågor - när blir vi förenhetligande med hela EU, t.ex.? Lämnas detta bara till - den sist och slutligen ganska marginella - forskningen?

Timo Jussila fortsatte med att lägga fram fallstudier från fältet, hur han kombinerat gammalt kartmaterial och iakttagelser i fält till att fastställa fornminnens gränser och skydd. Han poängterade betydelsen av fältstudierna, eftersom arkivstudier inte kan räcka till för en ordentlig utredning av skyddets omfattning - att arkeologiska fältmetoder borde återigen bli på modet. Va? undrade jag själv, som anser att finländsk utbildning främst handlar om fältarkeologi. År 2004, vid ett besök i Wharram Percy i Yorkshire under ledning av English Heritage betonades hur man återgått till att leta efter "humps and bumps in the ground" i fält. Då tänkte jag att lyckligtvis har vi i Finland aldrig frångått det... Men å andra sidan har jag ju själv inte var i fält sedan 2004...

Presentationerna av fallstudierna fortsatte och följande handlade om Gubbacka i Vanda, presenterad av Andreas Koivisto. Utgrävningarna började som "räddningsgrävningar" år 2003, då ring III utvidgades, men åren 2008-2010 tog stadsmuseet över. Och det har sedermera lett till publikation och ett EU-samarbete med esternas intressen i Padis kloster (som då troligen innehavt ägor även här i södra Finland). I diskussionen nämndes möjligheten av termoluminecensdatera bränd lera, som i någon mån påträffas på bytomterna. Låter i mina öron dyrt, men sån't är livet. Man måste ju alltid hitta nya alternativ, och det låter gott i sig.

Nästa föredrag var inne på samma linjer: Santeri Vanhanen berättade om möjligheterna av makrofossilanalys i bytomtforkningen. Med en hänvisning till Janken Myrdal kunde man t.ex. försöka utreda byggnaders bruk med hjälp av växtfossil. Det var även intressant att få veta att man kan bruka metoden som en mer exakt såll, och få tag på millimeterstora glödskal och fiskben, som ju kan belysa själva aktiviteterna på området. Intressant! Jag saknade dock kommentarer av Vanhanens kollega, Mia Lempiäinen, men hon är mammaledig, tyvärr. det skulle ha varit intressant att komtra med hennes erfarenheter både från stadsgrävningar och landsbygdsmaterial. Sirkka-Liisa Seppälä betonade betydelsen av samarbete med biologer, eftersom det ger en möjlighet att utforska ävedn det biologiska kulturarvet - på 2000-talet lär ska diskussionen äntligen gå het om bruket av land och dess historia.

Christian Carpelan presenterade samiska "lappbyar" byar från ca 1550-1750 i Enaretrakten. Det var viktigt att få med en nordlig dimension, eftersom litet forskats där och även i östra Finland. Georg Haggrén återkom i sin presentation av bytomter i Nyland, Egentliga Finland och Tavastland, till behovet att undersökningar i öster. Han betonade även att den medeltida byn ingalunda varit statisk, utan rört på sig (hänv. till svensk forskning) - bra poäng, igen. Personligen blir jag ofta ledsen att folk fortfarande verkar ha en förlegad, romantiserad Scott-isk medeltidsbild med riddare och borgar, öldrickande joviala dagar i mörka källare...

Leena Lehtinen avslutade dagen med förslag till terminologi och jämförande aspekter till den svenska forskningen - gott! "Kulturmiljön skapar kontinuitet...", betonade hon och oroade sig för "busklandskapet" som håller på att ta över gamla kulturmiljöer. Äntligen nämndes även synen på kulturlandskapet och människors förhållande till densamma, och termen "minne". Tacksamt. Tyvärr fanns det endast litet tid för diskussion vid denna tidpunkt, men kanske detta kunde diskuteras senare. Förhoppningsvis.

Och samtidigt i Sverige, 11.5 klockan 10-15: ett seminarium vid Nordiska museet om sociala medier och kulturarvet och vilken kompetens som behövs för dylikt. Ja-du, när kommit vi hit i Finland? En viss elitistisk inställning råder, att det är viktigare att diskutera byråkrati och metoder i det alloändliga... Nå, förhoppningsvis leder vägen framåt. Någonstans.

På historisk mark i Kudiby, Raseborg

På mina föräldrars landställe i Kubidy i Raseborg (f.d. Karis) finns lämningar från historisk tid, troligen husgrunder (se bilden). Om man ser på Brotherus karta från 1705 (se bilden) ligger marken mammas och pappas 1800-talsria och två små kolonistugor står på, mitt emellan s.k. Väster- och Österåker. Det lär ska vara typiskt att påträffa medeltida husgrunder eller bebyggelselämningar från början av nya tiden på ett dylikt ställe. Det lilla diket som korsar fälten ca hundra meter ifrån oss var troligen en segelbar å i tiden, en å som leder ner söderut mot Raseborgs slott - som ligger bara på någon kilometers avständ härifrån. Det är med andra ord historisk mark och jag är glad at vi inte förorsakat större skada på området än några knutstenar för grunderna till kolonistugorna samt några trädgårdsland här och var.


När jag imorse inspekterade grunderna såg jag spår av regelbundna provborrningar, eller vad det nu kallas på svenska (kairaus på finska. i en av de antagna grunderna. Det är troligen mina vänner och kolleger som forskar i områdets historia som varit här i vår och undersökt tomten - verkligen fint. Redan för flera år sedan blev mina föräldrar mycket lyckliga av att få kopior på de historiska kartorna över området etc. av en arkeologkollega till mig. Numera heter just denna tomt Kudiby Lindbacken, eftersom min far var krigsbarn i Sverige och där fick vistas sommartid på gården Lindbacken. Han har symboliskt planterat en lind bredvid brunnen. Men områdets historia hör närmast ihop med min mamma.

Områdets historia betyder mycket för både mamma och mig: när man spanar mot vyn i sydöst ser man ett hus på andra sidan diket - det tillhör byn Berg. En av mammas släktgrenar härstammar därifrån sedan 1700-talet, så ibland undrar vi tillsammans huruvida någon av våra köttsliga förfäder även till och med bott på just denna plats, stått ankeldjupt i den Västnyländska myllan!

Historiens vingslag hörs tävla med fågelkvittret. Jag tar mig en kaffe, ser ut på det soliga landskapet, min dotter sover bredvid mig. Jag ler.