Idolen i sanden!

Efter en paus på tio år för mig i fält på arkeologiska utgrävningar (om inte Nationalmuseets konstgjorda utgrävning på bakgården i 'En dag som arkeolog' verkstaden räknas), återvände jag igår som frivillig hjälp på arkeolog Jan Fasts grävning på stenåldersboplatsen Ånäs i Vanda (Vantaa Jokiniemi). Redan i söndags var vi ju med hela familjen och beundrade stället, men jag beslöt också komma en dag och jobba här, få litet känning igen hur det är med fältarbete. Grävningen är en klassisk nivågrävning i 5 cm lager och sanden är härlig och inte alls motsträvig att sätta mursleven i. Fynden hittills på grävningarna har bestått av en fin flintpilspets och vackra keramikskärvor av typisk kamkeramik-Uskela. Vädret var vackert även idag och amatörerna i Ango också redo att hugga i med arbete. Grävningsplatsen är skönt skuggad av träd och en frisk bris höll oss pigga och nöjda.

Då plötsligt hände det ofattbara, bara ungefär en kvart efter att vi börjat gräva klockan nio – en av rutorna dolde en antropomorf leridol, som är ett sällsynt fynd! Kyllikki fick sig sitt livs fynd, vilken även Jan kunde rapportera stort om till media igår: i Yle, Helsingin Sanomat, Iltalehti, Iltasanomat, Metro, Tians nyheter... Det var en lycklig arkeolog, som kunde se tillbaka till ett tidigare sensationellt fynd från samma plats – en leridol med ett mansansikte för tjugo år sedan – men nu med en krumryggad leridol att presentera för allmänheten. Utgrävningarna avstannade naturligtvis för en god stund när vi måste smälta fyndet och resten av dagen var Jan upptagen med media, som stormade till platsen. Ett 6 000 år gammalt föremål är verkligen fascinerande, men vad den egentligen symboliserar - eller är det bara en leksak? – det kan vi aldrig få veta.

Idag fortsätter grävningarna ännu och vi får hoppas att murslevarna är skarpa och att Jan hinner nå botten i tid: följ med det hela på hans blogg. Han lovade att vi får fortsätta här i nästa sommar igen – vad roligt!

Sommarveckoslut med natur och kultur

Kul i Noux!

Senaste veckoslut var hett, men för vår familjs del mycket aktivt: vi njöt av både kultur och natur i huvudstadsregionen. På lördagen var vi på vår årliga vandring i Noux nationalpark, där Johannes och jag gick den korta Rödhakerundan och så hade vi alla picknick i Haukkalampi. Det var verkligen härligt och ju äldre barnen blir, ju lättare är det att klara sig utan kärra och en massa tillbehör.

Efter besöket i naturen tog vi oss en titt på sommarens utställning om Loja Saarinen på Hvitträsk. Tmi Eva Ahl deltog på ett hörn i utställningen och jag har inte besökt själva museet på flera år, så det var trevligt att både se miniutställningen och själva byggnaden med sina härliga interiörer. Johannes och Helena tyckte också det var ett vackert, slottslikt förr-i-tiden hus och betedde sig fint under besöket - stora barn! Museet och kaféet var välbesökt och en engelskspråkig visning var på gång medan vi var där - trevligt! Trädgården är även värd att flanera i, särskilt ta en titt på den vackra vyn över sjön från lusthuset.

Utgrävningsområdet i Ånäs 2014.

Igår tog vi oss tid till att åka till Vanda och Ånäs, där arkeologen Jan Fast leder arkeologiska utgrävningar. utgrävningarnas fokus är på stenåldern, närmare bestämt perioden 'typisk kamkeramik'-'Uskela'. Utgrävningen arrangeras tillsammans med Heureka och Helsingfors universitets Alumner och har varit en succé. Det är fråga om publik arkeologi, eftersom fast under sin karriär varit aktiv med att engagera den stora allmänheten, media och amatörer i arkeologi. Även i år har en stor del av grävarna varit glada och flitiga amatörer. Utgrävningarna har även fått fin synlighet i media och för Fast är det hela speciellt: här grävda han även i början av 90-talet och hit kom han alltså tillbaka. Utgrävningarna fortsätter ännu denna vecka och jag har själv lovat delta i mån om möjlighet - det är tio år sedan jag konkret själv var i fält, så det kunde vara nyttigt. År 1996 var jag själv anställd vid Museiverkets utgrävningar på andra sidan ån i Stenkulla och även nästa år i Maarinkunnas (Markulla) - här står nu bostadshusen tätt, men Ånässidan är alltså ännu fredat för kommande generationer och forskningen. Fast gjorde ett sensationellt fynd för tjugo år sedan, en idolgestalt (ett huvud av en människa), som numera är på Finlands nationalmuseum. Jag minns själv att artikeln om fyndet i Tiede gjorde stort intryck på mig, som då ännu var en gymnasieflicka. Men kanske det bidrog till mitt yrkesval? i varje fall deltog jag i Fasts utgrävningar i Oitans 1995 och på den vägen är jag. I år har Fast också varit med om att hitta fina fynd: bland annat en flintpilspets: man kan läsa mer om allt detta på hans blogg.

Barnen och Mikko på kanten av utgrävningen till höger. Jan Fast inspekterar fynd och strukturer med sina grävare i mitten.

Disputationsfredag del I: Teemu Mökkönens avhandling om stenåldershus

Igår deltog jag i hela två vänner/kollegers disputationer: Teemu Mökkönens och Johanna Vuolastos. Arkeologen Mökkönens disputation började klockan tio vid Helsingfors universitet och salen var sprängfylld av intresserade kolleger, studeranden och vänner. Som opponent fungerade professor Jari Okkonen från Uleåborgs universitet och som custos verkade prof. Mika Lavento. Det som genast förundrade mig var att Mökönens artikelavhandling på drygt 150 sidor utkommer endast som e-thesis och på eget förlag! Varför kunde den inte publiceras i Fornminnesföreningens ISKOS-serie? Underligt, minst sagt. Förhoppningsvis kunde avhandlingens sammanfattande inledning dock publiceras någonstans som en längre artikel senare. Disputanden kom nämligen att få en hel del beröm.

För opponenten var sträng, men strödde även goda ord: Mökkönen ifrågasätter dateringen av stenålderns faser och gör det mycket väl. Likaså har avhandling nu tillfört betydande ny information om stenålderns boplatser. Arbetet granskar boplatsernas "husgrunder" ca 4 000 - 2000 BC (CAL)i Fennoskandien. Materialet har till största del insamlats via utgrävningar och inventeringar i fält och disputanden har utfört en stor del av arbetet själv. Mökkönens synteser är bl.a. att olika områden visar en likadan försändring i frågan om boende under stenåldern. Husgrundernas storlek ökar under den nämnda perioden för att sedan försvinna. Som främsta orsak anger han påverkan från kulturkontakter och föreslår att stora förändringar skett i två "vågar": 1) under typiskt kamkeramisk tid ca 4 000 BC, då det börjar förekomma en byliknande struktur på boplatserna och 2) ca 3 300 BC då bosättningen är mindre strandbunden och mer fast. Förändringarna verkar ha spridit sig via kontakter och nätverk via bl.a. handeln med flinta som inte förekommer i anmärkningsvärd mängd i Finlands berggrund, utan är importvara) och bärnsten. Dessutom anser Mökkönen att dateringen av båtyxkulutren/den snörkeramiska kulturens ankomst till nuv. Finland måste reevalueras: trol. skedde det tidigare än man förr ansett ( ca 2 500 BC), kanske redan 2 800 - 2 900 BC (CAL).

Opponenten hade en del kritiska kommentarer och frågor. Största delen av materialet är från sydöstra och östra Finland/Ryssland och opponenten hade hoppats på fler jämförelser med Skandinavien och västra Finland, som dock fanns i boken i någon mån: skillnaderna mellan områdena borde även ha beaktats noggrannare. Å andra sidan kan "less" vara "more" ibland. Opponenten gjorde en del i publiken smått irriterade genom att i typisk finländsk stil ägna en minut på att kommentera stavfel. Jag hade verkligen hoppats på att detta så småningom skulle för ge vika för mer fokus på innehåll. Särskilt om disputanden själv gjort det slutliga redaktions- och layoutarbete som i detta fall. Då avsaknas ju ett par "extra ögonpar" som kan hjälpa med dylikt. Det borde opponenten ha beaktat och inte dragit fram dylika petitesser, tycker jag.

Opponenten hade till all tur mycket beröm att komma med, som sagt. Han tackade Mökkönen för en holistisk synvinkel - det börjar bli mer allmänt igen i Finland att man vill och försöker sig på detta, tack och lov. Noggranna keramikstudier etc. kunde ju hellre bli artiklar, medan avhandlingar väl kunde våga presentera större helheter. Fint att detta poängterades. Även frågor om forsknings- och "räddningsgrävningar" togs upp då det gäller insamling av det digra materialet som krävs för en bredare studie: ännu på 1990-talet fick arkeologer stöd för utgrävningar av staten i form av arbetssökanden som kunde lejas för somrarna som grävare. Dessa resurser har minskat under 2000-talet, vilket även försvårat möjligheterna till större utgrävningsområden och noggrannare fältforskning.*

Men en av de frågor som ventilerades - och väl - av opponenten och disputanden var en reevaluering av dateringen av ankomsten för den snörkeramiska kulturen - en ny datering till ca 2 900 BC får enligt Mökkönen stöd i dateringarna på olika vis. Diskussionen gick ställvis ganska het - ibland hade båda parter litet svårt att ge varandra muntur, men det var desto mer medryckande för publiken. Då det gäller synen på boplatserna och miljön fick Mökkönen kritik för att nämna Binford, och de facto vara av motsatt åsikt, men kanske inte till fullo uttrycka det i sin text (kapitel 4 i sammanfattningen). tack fick han dock för sin goda argumentation gällande historiografiska frågor: Mökkönen ifrågasätter (berättigat) tidigare forskning som lagt för mycket tyngd på typologi av t.ex. keramiken och bildat statiska "block" för dateringen. Mökkönen och opponenten var båda av samma åsikt om att stenålderskeramiken i Finland är alltför varierande för att "låsas" i ett dylikt system som gör det svårt att granska förändringar (s. 52-53 och kapitel 5 i sammanfattningen). Och som vetenskapshistoriker kunde jag personligen vara mycket nöjd med att detta togs upp!

Tyvärr måste jag lämna salen innan slutkommentaren skulle läsas upp. Innan jag gick hann jag dock uppfatta att opponenten konstaterade följande om avhandlingen: "Väitöskirja jossa väitetään uutta!" = En doktorsvahandling som påstår något nytt! Just det: grattis Teemu för en lyckad disputation och lycka till med fortsatt forskning!

*Kanske man här åter kunde se en lösning på det som nyligen diskuterats i pressen gällande "unga som faller utanför",dvs. som varken jobbar eller studerar: borde de igen lejas för somrarna som hjälp för arkeologer. Intressant jobb och hälsosamt med att jobba ute?