Vetenskapshistorisk dag i Helsingfors

Det var otroligt fint att docent Timo Salminen arrangerade en session om de antikvariska forskarnas nätverk inför Finska Historiska sällskapets kongress “Historiedagarna” i Helsingfors, annars hade det varit klent med mina muntliga föredrag i år. Fastän konferensföredrag eller “papers” inte uppskattas lika högt som artiklar är det i varje fall viktigt att minst en gång om året “rapportera” om forskningen, fastän publiken kan vara ganska begränsad anser jag. Före vår session hann jag dock åhöra två intressanta föredrag om historiografi i Storbritanninen: doktor Elise Garritzen, som nyligen pribelönts vid HU för sin doktorsavhandling från ifjol om historikerna Henry Biaudet och Liisi Karttunen, föreläste om historikers förord till verken under den viktorianska tiden, och doktor Lucy Turner Voakes föreläste om historikern G. M. Trevelyans historiesyn.

I Garritzens föredrag framkom att det de facto inte forskats särskilt mycket i verkens förord överlag, trots att hsitorikerna där ofta framförde åsikter, som kunde påverka kritiken av verken. I förordens ville man övertyga läsaren om verkets betydelse och stilmässigt följde man romantikens uttryckssätt trots att man ville framhäva att verken var vetenskapliga. Mycket annat som angår historikernas självbild framkommer även ur förorden – de brittiska historikerna ville tydligt vara offentliga personer. Den tyska traditionen framhävde metodernas vikt, men britterna gjorde det inte i samma mån – de satsade mer på själva narrativet. Härmed fick vi en kort inblick i betydelsen av hsitoriografisk diskussion, igen. Det skall bli intressant att höra mer om detta och Garritzens historiografiska postdocforskning i fortsättningen.

Lucy Turner Voakes talade relativt fort, så det var ibland svårt för en fintollo att hänga med i svängarna, men hennes föredrag var inte desto mindre intressant. Hon beskrev slutet av den viktorianska tiden och hsitorikernas brytning och förhållning till traditionen att se historien ur ett kristet, västerländsk perspektiv. Enligt 1800-talets uppfattning inom brittisk hsitorieskrivning skulle historia vara en moraliskt uppĺyftande vetenskap. Turner Voakes case behandlade Trevelyan, som verkade i Cambridge, och var agnostiker. Även I hans historiesyn fanns dock element av religiositet – han ansåg attt historievetenskapen inte var materiell, utan krävde någon form av “spirituell” förståelse. Även han betonade så sent som I början av 1900-talet att historien har en moralisk roll, vars värsta fel kan vara att påstå något vara “sannt” eller “definitivt”. I sin essä om metod använde han friskt religiösa metaforer, vilket var mycket provokativt. Men problemet att släånga av sig den viktorianska historieskrivningens mantel kvarstod länge, påpekade Turner Voakes, som för tillfället är finansierad postdocforskare av Koneen säätiö.

Nästa session jag deltog i behandlade således den antikvariska forskningens nätverk, under ledning av doc. Markus Hiekkanen. Första föredraget var mitt eget, där jag talade om nätverken jag undersökt i förhållandet till forskningen av Heliga Birgitta, birgittinerna och klostret I Nådendal. Jag kunde kasta in ett par sidor nytt stoff – en kort brevväxling mellan sven Stolpe och Jarl Gallén jag letat fram i helsingfors respektive Uppsala – detta skall jag ytterligare utveckla litet ännu i år, hoppas jag. Efter mitt papper höll Timo Salminen föredrag om sin egen senaste forskning kring de finländska arkeologernas (förhistoria) nätverk mot öst och väst – mycket intressant! Ur en arkeologihistorisk synvinkel har Salminen, i likhet med undertecknad, gått igenom olika privata brevsamlingar, där forskarna både diskuterar fakta och teorier, men även mer personliga synvinklar och tolkningar. Hans case behandlade A. M. Tallgren, Aare Äyräpää och C. A. Nordman – ytterst intressant. Viktiga ställen där arkeologer träffades var kongresserna, men vissa höll kontakt mer aktivt och träffades också privat. Sessionens sista föredrag hölls av doktor Leena Valkeapää, som för tillfälelt håller på att avsluta en enorm insats – en biografi om Emil Nervander (1840-1914). Hon kunde konstatera att det intressanta med Nervander var att han hade ett enormt nätverk i Finland, men inte många utlandskontakter, åtmistone i skenet av det bevarade arkivmaterialet. Det förefaller som om hans åsikt var, att det fanns mycekt outforskat i Finland som måste undersökas (de hsitoriska lämingarna, kyrkorna etc.) i Finska fornminnesföreningens regi. Valkeapää påpekade att Sixten Ringbom 81986) ansett att Nervander tillhörde den “romantiska antikvarianismen”, men hon har en del kritik mot denna uppfattning. Och jag håller med! I samma bok, under samma rubrik, finns nämligen även K. A. Bomansson, som i brev, yttranden, hänvisningar etc. starkt framhåller att han är – och bör de facto uppfattas som – vetenskapsman, enligt sin tids premisser. De utforskade blanco områden under sin tid – arkeologiskt och konsthistoriskt, de var pionjärer, inte “antikvariska” samlare eller – typ brittisk – elit som forskade för ros skull.

Den sista sessionen jag hann höra innan jag rusade vidare var om digital historia. Tapio Onnela presenterade webbsidorna för Agricola-nätet, som har förnyats, dock med hänsyn till gamla goda lösningar. Wiki-lösningarna var glädjande och vi får se hur debattforumet etc. artar sig – det är nämligen nyhets- och debattforumet som är webbplatsens mest besökta. Snart inleds även ett närmare samarbete med Historiallinen Aikakauskirja. De önskar även att Agricola får bli en portal även för andra humanister än historikerna – låter lovande, vi får väl se! Efter Agricola-presentationen hann jag också höra doc. John Strömgård från riksarkivet, som berättade om ett stort digital projetk – Europeana heraldica, mycket intressant! Riksarkivet är ju officiellt även heraldikens ämbetsverk och trots att heraldik är en liten vetenskapsgren, är det viktigt. Ett digert arbete har utförts här och det var fint att höra att utvecklandet fortsätter – just nu finns här kommunvapen och – sigill! Dettta material är unik och Strömberg lekte med tanken att det kanske borde införas som 3D, vi får väl se hur det förlöper. Gällande databasens namn påpekade han att “Europeana” innehåller en förbehållning – Norden, vars material finns här, ingår ju i detta, men tanken är “nomen est omen”, dvs. att även mellaneuropeiska material kunde läggas till. Men redan Norden är well done!

Efter en vetenskapshistoriskt mycket intressant seminariedag spurtade jag vidare till ännu ett intressant evenamng före kvällssolen gick ner – Helsingfors universitets alumner, och närmare bestämt HYMY:s (Helsingfors universitetsmusei vänner) besök i den nyöppnade utställningen i Observatoriet. Och spurten var värd det – huset var ju från 1834-2009 “stängd”, dvs. hyste universitetets astronomiska institution, men sedan denna flyttade med de andra naturvetarna till Gumtäckt, föddes tanken på att göra om detta till ett museum. Ursa verkar naturligtvis även i byggnaden och deras bibliotek var en skön syn för trötta ögon. Tillställningen inleddes dock av museichefen Sten Björkman, som i korthet presenterade omvandlingen av huset till museum. Meningen var att hinna öppna, trots diverse föreseningar, under Helsingfors 200-årsjubileum som huvudstad – och det lyckades. Målgruppen är främst skolelever, som via utställningen skall få chans att bekanta sig med både byggnaden och astronomin som vetenskap – i januari är det meningen att de första eleverna skall få skräddarsydd museipedagogik inom ämnet – fint! Efter en kort alumnihälsning av doktoranden Arto Aniluoto, vidtog astronomen Päivi Harjunpää (som även presenterade den nya utställningen i senaste vecka i Tähdet ja avaruus), som framhöll att utställningens mål är att presentera astronomi men även naturvetenskaper överlag – hon önskar att det hela kunde erbjuda aha-upplevelser.

Efter denna inledningen vidtog en rundvandring i själva byggnaden och utställningen. Små grå infotavlor i varje rum presenterade själva byggnadens historia och jag upplevde en egen aha-stund: i husets norra sida fanns professorns bostad! Och ganska länge, de facto – foton från prof. Donners tid visade ganska gemytliga gemak minsann. Utställningen i sig var också fint uppbyggd och inleddes med vårt stjänsystem och vår plats där – hur natthimlen ser ut under olika tider på året och varför vi har stjärntecken – pedagogiskt lyckat. Man kan även se vad man väger på olika planeter eller på månen och till och med vidröra en riktig meteorit. I följande rum fanns en presentation av galaxer och just nu hänger här bilder ur ESO:s 50-åriga historia, och då menar jag inte studentnationen, så klart, som Aniluoto och jag kunde skrocka åt. Det var även fascinerande att se de olika teleskopen på sina granitpiedestaler och hur taket designats för att kunna öppnas mot himlen – teleskopet med divan för astronomernas bekvämlighet var något av en höjdare. Likaså det fina teleskopet en av rotundarummen. En detalj kunde tänkas avspegla tidens gång – här fanns en klocka som länge visade Finlands “officiella” tid. Den har nu stannat. Men det här museet är ändå ingen tidskapsel, utan presenterar en dynamisk syn på astronomin, inklusive dess historia. Plus i boken och en tervlig final på denna dag i vetenskapens tecken!

Minnen och minnesmärken "i berget"

Ens hemstadsdel kan innehålla otroligt mycket spännande historia och en del synliga monument, som den nyfikne naturligtvis vill stanna för att studera. Man kunde kalla det för att flanera litet kring stadsdelens "kommemorativa anatomi", eftersom man lätt finner många minnesstenar och plaketter invid vägarna här. Vår stadsdel är alltså Södra Haga, eller "berget" som Helena säger - och ja, vi ligger faktiskt ganska högt uppe och det finns mycket bergiga krön ännu synliga i grönområdena häromkring. Trakten bär på en hel del minnen och monument. Jag har rört mig i Södra Haga sedan jag var barn eftersom min moster och mormor bodde vid Haga torg då, och min moster fortfarande bor här, numera i närheten av Hoplax station. På något vis har jag alltid upplevt att Södra Haga är nära centrum, men tillräckligt långt ifrån det värsta surret och stressen, en grön oas i slutet av Mannerheimvägen. Stor- och Lillhoplax nämns redan på 1500-talet, men den nuvarande bebyggelsen är i sin äldsta form från början av 1900-talet och representerar villakulturens tid (Eliel Saarinen hade t.om. gjort en plan över Hoplax och Munksnäs år 1915). Den kändaste parken här är väl Rododendronparken från 1970-talet, men jag vill påstå att hela vår stadsdel är ganska glest byggd, i 1950- och 1960-talsstil, med gröna större och mindre oaser både här och där.

Gravmonument från 1918 över två stupade tyska soldater, Kurt Seibt och Arthur Bfukert. "Tacksamheten reste vården", står det på dess sida på svenska och finska.

Också Södra Haga har krigiska minnesmärken. Sydväst om Vichtisvägen på gränsen till Näshöjden och Lillhoplax finns ett märkligt monument kvar. Vi går ofta här förbi, eftersom det är snabbaste rutten från oss till det gamla, men välförsedda köpcentret i Munkshöjden (som förresten lär skall ha en nästan klar metrostation insprängd under sig!). Minnesmärket (se ovan) verkar vara en grav för två stupade tyska soldater från 1918, då tyskarna stormade Helsingfors med stöd av den vita sidan (mot de röda). Dylika monument finns också på andra ställen där jag bott, t.ex. invid Ring I i Alberga, på Boställsbacken, där Gamla Åbovägen korsar Ringvägen. Graven är Xavier Brummers och likaledes från år 1918, se nedan. Tyskarna intog Helsingfors av de röda i april 1918 genom att landstiga i Hangö och ta sig framåt längs kustbanan, som hade stått klar år 1903.

En jämförelse i tid och rum: tyskt gravmonument från 11.4.1918 i Alberga.

Trots att jag rört mig mycket i trakten av Haga torg har jag aldrig tagit mig upp längs med Hjältevägen och till den lilla begravningsplatsen med hjältegravar från 1939-1944. Eftersom nuvarande Södra Haga var Hoplax köping (1923) fram till annekteringen med Helsingfors år 1946, vilar traktens söner faktiskt här och platsen pryds också av en vacker döende (?) soldat, se bilden nedan. Här uppe på berget ligger även en av de gamla bevarade villorna i trakten, som minner om att området till en början var en villastad till stor del ägd av M. G. Stenius' bolag (hans namn finns kvar i Steniusvägen nära oss, antar jag, bakom brandstationen).

Hjätegravarna med sitt monument.

Om man fortsätter längs Hjältevägen finns ett minne från köpingen även kvar här i form av ett monument i form av granar och en minnessten, för att hedra hembygden rest 1982 (se nedan)! Går man vidare, kommer man snart fram till Hoplax kyrka (se längre ner), där min syster är döpt, eftersom våra föräldrar även bodde här i två repriser på 1950- och 1960-talet (på Steniusvägen och senare på Kryddgårdsvägen). Församlingshemmet bredvid är nybyggt, men här döptes vår lille Emil i julas.

Minnessten rest 1982 av bl.a. Pro Haga ry. Granarna här intill har planterats här för att hedra freden och hembygdskärleken, står det på stenen.

Invid kyrkan dundrar tåget förbi och det gamla stationshuset från början av 1900-talet står alltjämt kvar här, omgiven av lummiga träd, se nedan. Idag åker man med god tur snabbt rakt in till Helsingfors centrum härifrån, på tio minuter.

Hoplax station sedd från sydöst, i bakgrunden ses de nya perrongerna. En R-kiosk, där det dock skedde ett tragiskt mord på 1990-talet, låg här vid stationen, men finns inte längre kvar.

Den pyttelilla parken intill oss, i hörnet av Byavägen och Bymossavägen, heter Strömstads parken sedan 1950-talet, för att hedra "Hagas fadderort" i Sverige. Denna info kan vi läsa på en minnesplakett i parken, se nedan.

Minnesplakett från 1952 i "Strömstads parken" inspekteras.

Kommunikationslederna är viktiga, Södra Haga ligger i en knutpunkt där man tar sig med tåg västerut och med bil norrut eller mot nordväst. Vägen bakom brandstationen heter fortfarande Gamla Åbo landsväg. Invid den och hörnet av Köpingsvägen ligger dessutom Elantos gamla hus från mellankrigstiden, som stått tillbommat redan i flera år. Det är en kulturskandal att dess köpare/ägare vägrar rusta upp det och trots en arg artikel i Hufvudstadsbladet i vintras är inga repareringsåtgärder ännu synliga när vi skriver augusti 2012. Och jag minns hur gullig blomsteraffären var här ännu för några år sedan! I parken mellan Köpingsvägen och Mannerheimvägen ("Köpingsparken") finns en gammal stenbro, som inte kan dateras, men har åtminstone funnits här länge, troligen från slutet av 1800-talet. I den nyligen upprustade parken finns också ett nytt fint konstverk, en skulptur i skinande metall, som hälsar motionärer på hennes dagliga tur på vägen hem (se längst upp!).

Den gamla stenbron i den stora parken vid Vichtisvägen/Köpingsvägen.

Läs mer i t.ex:

Leskelä, Ilkka: Oman tiensä tekijät. Haagan työväenyhdistyksen 100-vuotinen historia. Helsinki 2008.

Roos, John E.: Haagan kauppaln historia. Helsinki 1950.

På marknad i Tavastehus

I flera år har jag velat se hur medeltidsmarknaden i Tavastehus är arrangerad och äntligen fick jag möjlighet därtill i lördags. Marknaden öppnade redan på fredagen i Slottsparken i skuggan av den medeltida borgen, sedermera fängelset och numera museet - och marknaden var enorm: tiotals försäljare av allehanda handgjorda eller närproducerade varor, saluförda av kostymklädda gladlynta människor - det var en fröjd för ögat att se att evenemanget var så stort! Program försiggick i själva parken och man kunde nästan tänka sig hur här kunde ha sett ut för hundratals år sedan.

Slottsparken gick även lätt att skärma av, vilket gjort att arrangörerna kan be om inträde till marknaden och samtidigt evenemanget - då vi anlände var tornerspelen i full gång och senare kunde barnen se även en uppvisning i stridsteknik. Till skillnad från marknaden i Åbo, dit inträdet är gratis, men biljetter säljs till uppvisningarna på innergårdarna, är detta ett fyndigt sätt att finansiera det hela, eftersom parken topografiskt inte bjuder på "innergårdar" att skärma av enskilt.

Dagen var het och tryckande, men evenemanget välbesökt - det var fullproppat med ivriga marknadsbesökare. Jag gjorde till exempel fina inköp av kuriösa böcker hos Salakirjat, som frekventerat de olika evenemangen under sommaren. De verkar även som förlag med olika trycksaker som böcker och affisher: de har bl.a. gjort ett faximiltryck av Carta marinas del som föreställer Finland och ämnar göra ett enormt faximile av själva Carta marina i sin helhet inom kort - wow! Deras förlag utger både nyskrivna böcker om mystik såväl som nytryck av äldre vetenskapliga klassiker, t.ex. bröderna Krohns verk inom folkloristikens fält med mera - fördomsfritt, roligt och intressant.

Snart började barnen visa tecken på marknadströtthet så det var dags att söka sig till parkeringen och tillbaka till huvudstaden. Det erbjöds även program i form av föreläsningar etc. i museet, men detta måste lämnas till kommande år och äldre barn. Marknaden var definitivt värt ett besök och det korta avståndet med bil på ca en timme gjorde att det hela var avklarat på bara en eftermiddag. När det är dags nästa år, kolla in medeltiden i Tavastehus - det var verkligen en positiv upplevelse denna gång!

Heliga kvinnor är alltid in...

En fantastisk sensommardag i Helsingfors centrum och universitetscampuset - Emil och jag träffade många kära vänner och kolleger idag, en del i all hast och av en händelse, men inte mindre inspirerande för det.

Emellan verserna rullade vi in i svalkan i Domkyrkans krypta, som ofta presenterar utställningar med konst och historia i anslutning till kapellet och kaféet. Denna gång var det Nelly Jurvelius utställning, som presenterade silkesmålningar och tänkvärda fraser av Hildegard von Bingen (1098-1179). Hon tillhör den grupp medeltida (europeiska) profetissor som liksom alltid verkar vara "in" numera tillsammans med t.ex. Heliga Birgitta. De dyker upp nu och då i utställningar, böcker, konst och evenmang som andas ekumenik och feministteologi. Intresset har funnits länge för dessa kvinnogestalter, och återkommer på många håll också här i vårt insnöade land.

Jurvelius, som fick uppmärksamhet också i senaste Kyrkpressen, nämner att hon fått stöd av Svenska kulturfonden och att hennes första utställning om Hildegard ordnades redan 2002 i Kryptan. Denna gång är hennes utställning med i WDC-året, "där det efterlystes en bättre värld för oss att leva i". I Utställningen visas Hildegards visionsbilder om kampen mellan det goda och det onda som symboler, där dygderna är drömlika, färgsprakande förgyllt och segrande, mot de sju svartvita dödssynderna - tänkvärt, och självfallet mycket lämpligt som konst i ett kapell. Särskilt intressant är det att fästa uppmärksamhet till Jurvelius kalligrafi, som återkommer i verken och i texterna och presentationstexten. I det snart bortglömda hantverket med handskrivna, vackra texter, anas också hm... medeltidsbruk. Ifall man har vägarna förbi campus eller Kronohagen lönar det sig alltså att ta sig en titt. Utställningens budskap är fint: "Vi kan förändras, världen kan förändras, vår tid är nu! Här." The world is what we make of it, har jag tänkt varje dag nu. Och jokainen uusi mahdollisuus on tsäänssi. Det var något jag tänkte på också då jag växlade uppmuntrande hälsningar med kollegerna: det kostar inget att vara positiv, men ger så mycket.

Det är samtidigt värt att kort begrunda, hur de kvinnliga, medeltida visionärerna blivit så synliga och viktiga i Sverige och Finland. Då man tror att ett evenemang är över, en bok slutläst, så dyker nästa upp. Intresset verkar inte vara enormt, men i varje fall någorlunda synligt. Några svar har givits av Ingemar Lindaräng i hans avhandling (2007) om Birgittajubileet 2003, där han konstaterar att det då sannerligen inte verkar som om samhället är sekulariserat, tvärtom – det finns ett religiöst intresse, med ekumeniska förtecken. Birgitta och Hildegard, genom sina tankar och sin verksamhet, tilltalar den moderna nordiska kvinnan (– och vem är hon? Nå, det får vi diskutera en annan gång – det är det ju även sådana som dras till katolska helgongestalter...) som identifikationsobjekt, trots att de egentligen var och är katolska helgon. Den här typen av rollmodell (medeltida ”vd” - klostergrunderska/moder(lig), lärd (nunna)) är ju i och för sig mer aktiv än jungfru-martyren. Både Hildergard och Birgitta är lärda, vilket är ett trevligt ideal, men också ”nunnelika” (Birgitta var ju de facto aldrig nunna, men levde nunnelikt) – vad innebär det då att ha dem som förebilder? Birgitta var även fysiskt mor, men gav på ett vis upp moderskapet då hon fick kallelsen av sin Herre. Varför tycks det vara så, att dessa identifikationsobjekt nu erbjuds oss? Det är viktigt med andlighet och att betona dem som förebilder i detta avseende: deras arbete verkade ”som vägvisare in i en värld där andra lagar råder än här” (för att citera Jurvelius). Men den andra aspekten: att leva avskild som en nunna i sin kammare, som vår stereotypa bild av en medeltida lärd person (och idag en nördig forskare ensam framför sin blinkande skärm?) – är det detta jag vill identifiera mig med?

Nå, det är klart att Birgitta och Hildegard är viktigare och trevligare identifikationsobjekt än t.ex. protestantismens kvinnor som den förrymda nunnan, fru Luther. Hon gjorde tvärtom – nunna först och sedan familj, men vem minns hennes uppoffring nu? Ingen. är det bra eller illa? Okej, jag vet att denna diskussion är gammal re'n, men den är också ett dagligt val för dem som är mitt i smeten så att säga. Personligen är det inte så jag själv vill leva – välja antingen mellan moderskapet eller karriären, före eller efter – utan jag hoppas vår tid är en annan, där det går att genomföra både och. Och när jag ser på mina vänner och kolleger (av båda könen), verkar det vara arbetsamt, men lyckligt, att ha både familj och jobb – inte omöjligt, utan inspirerande!

Medeltid i Raseborg

I flera års tid har jag ämnat ta mig till medeltidmarknaden i juli vid Raseborgs slott. Idag var det äntligen dags att se den lilla marknaden. Barnen och Mikko fick biljetter till hästtorneringarna, som uppenbart är det mest spektakulära här, medan lillen och mamma flanerade och smakade på barkbröd. Evenemanget har arrangerats sedan 2006 och i år föreställde tillställningen AD 1385.

Vi kom hit i sista stund, så ponnyridningen packade redan ihop och likaväl kanske många andra stånd och handelsmän. Vädret var molnigt, men evenemanget var nog värt ett besök ändå. Damen vid ingången till torneringsarenan sade att ett par tusen besökare var här igår i solsken, idag var det lugnare men hästarna och eldslukarna gjorde inte mindre intryck på barnen ändå.

Barnvänligt i skärgården

Vår sommarresa ex tempore i år gick ut i Åbo skärgård med destination Ålands Kökar. Ari Linna, som åhörde mitt föredrag i Åbo i torsdags, föreslog att jag absolut måste delta i Franciskusfirandet inkommande veckoslut, så Mikko tyckte det var en bra och barnvänlig reseidé. Rutten mot Kökar startar ju i Pargas, varifrån man tar sig med färja över till Nagu och vidare till Korpo. Från Korpo går en större bilfärja mot Kökar och man är framme på två timmar.

Otterböte.

Vår första anhalt var den rekonstruerade ruinen av ett medeltida sjöfararkapell på Hamnö, men lördagskvällen var dimmig och det kändes inte så trevligt att vistas ute. Ruinen återbesöktes på måndag i solsken och vi kunde konstatera att den gick att nå även med en lätt barnvagn, fastän denna måste lyftas ett par gånger. På söndagen var det solsken och vi började med en tur till Otterböte bronsåldersboplats. Från den punkt vid vägen vi startade var rutten på ca 600 m väl utmärkt med vita målfärgsprickar på stigens stenar här och där och platsen kunde nås också med en baby i famnen. Rundlarna efter bottnarna på "kåtorna" syntes inte så väl i det höga högsommargräset - de syns bättre höst eller vår, men platsen är ändå sevärd. Och det finns gott om relativt ny forskning kring platsen.

Kyrkan på Hamnö är från 1700-talet, men under den finns rester av den medeltida klosterkyrkan. På norra sidan ses den s. k. klosterkällaren, som grävdes ut och gjordes till utställning och kapell 1979.

På söndagen deltog vi i Franciskusfirandet, som författaren Ulla-Lena Lundberg skrivit en avhandling om år 1985, och som ofta uppmärksammas i Kyrkpressen och andra ekumeniska sammanhang. Vi deltog i den lutherska gudstjänsten och följde med kransnedläggningar samt hörde fina tal på själv festen på eftermiddagen - den firades vid församlingshemmet i gnistrande solsken. Biskop Björn Wikström deltog och likaså eminenta teologer från Åland och Sverige - biskop Caroline Krook höll predikan och franciskanbrodern fader Henrik, som på lördagen hade talat om sin nya bok om Sankta Klara. Det kosntaterades att några som deltog i den stora Franciskusfesten med invigningen av det s.k. Franciskuskapellet även var med idag. Barnen uppskattade att få leka vilt på den bergiga gräsmattan. De gillade även att springa omkring på lämningarna av franciskanerkonventet invid kyrkan, naturligtvis.

Peders Applagård brukar klosterminnet och gör god, 02,% alk., "Munkcider" av sina äpplen.

På måndagen gjorde vi ännu ett besök på Hamnö, såg en huggorm ringla över vägen och besökte härliga Peders Applagård, som idkar arkeologibruk i form av "Munkcider" och "Klosterglögg". Ett besök i Kökars hembygdsmuseum var mycket lyckat, men det var synd att höra att de är i behov av mer medel än vad de lyckas skrapa ihop. Vi var inte de enda besökarna i museet fastän det var en vanlig sommarmåndag - museet är definitivt värt ett besök och vi får önska att de, liksom så mången annan, får mera uppskattning för sin verksamhet.

På hembygdsmuseets gård finns rest en klangsten, som avger ett högt, metalliskt ljud. På det viset kan man kalla hem fiskarna i dimman, sade vår guide.

Kultur i Nådendal?

Igår besökte vi Nådendal, eftersom staden ordnade "Birgittas natt", som en konstens natt. Vi tog tillfället i akt och besökte också Mumindalen - för första gången - med barnen, som aldrig tidigare varit på ett nöjesfält överhuvudtaget. Vägen till Mumindalens ö går via Nunnebacken, som man kan välja att korsa eller gå runt längs hamnen. Man passerar även här en del minnen vid Nunnebackens fot, så som minnesmärket av kejsar Alexander III:s besök (se bilden). Här kan man sitta en stund vid fontänen om man tycker, och se på folk och fä vid kajen eller i restaurangkvarteren i trä. I bakgrunden hägrar presidentens sommarresidens Gullranda på andra sidan vattnet, säkert en delorsak till Nådendals nationella status.

En brygga leder ut mot Muminland och efter en relativt dyr inträdesavgift kan man ta del av vad världen innehåller. För 2+ och 3+-åringarna var trängseln ganska tung och det enda som verkar ha gjort intryck var klassikern Muminhuset självt - det var stort och rymligt och hade roliga skrymslen, lönndörrar och tittlådor. De övriga husen runt om verkade små och tråkiga eller svårtillgängliga. Vi fortsatte mot stranden och Muminpappans båt, där det fanns en kul aktivitet för barnen: en liten vattenbalja där man kunde låta små träbåtar guppa omkring. Enkelt, men desto roligare. Det kafé vi besökte var fullständigt undermåligt: äckliga pommes frittes, litet utbud på varor, en stackars stressad ung försäljare.

Väl tillbaka igen i gamla staden satte vi oss på första bästa kaféterass, som lyckligtvis var inhängnad: en lugn stund för föräldrar och kul för barnen att leka litet i ett lekslott och gunga med gunhästar. "Pippi"-tanten underhöll med glad musik. 10+! Varför fanns inget dylikt, simpelt, i Muminvärlden? Åmtinstone var det i så fall inte lätt att hitta det...



Efter en god våffla begav vi oss genom gamla stan till Rådhusplatsen, där programmet för "Birgittas natt" skulle börja. Den klassiske nådendalske trumslagarpojken talade så långt ifrån mikrofonen att man knappt kunde uppfatta vad som sades. Publiken var klen: ett femtiotal pensionärer - Nådendals kulturelit? - var bänkade, men turisterna satt tydligen hellre kvar vid hamnterasserna. Jag hann snabbt se Hiilola borgarhem (se bilden ovan), som är inköptes av Nådendals museiförening år 1920 efter dess grundande, för att bli museum. Huset var fint och utställningen presenterade även de mytiska "strumpstickerierna" som sedan 1700-talet förknippats med staden och som ansetts ha kontakt till klostrets nunnehantverk. Tyvärr stängde museet jämnt 18 som det brukar, då konstens natt började. Va?! I Helsingfors har museerna öppet under kvällen, för att få in besökare som vandrar förbi. Och programmet var trots allt på torget direkt utanför museet - nej, detta var nog ganska underligt. Jag hann alltså inte titta in i det andra stadsmuseet på torgets andra hörn, eftersom museipersonalen slagit fast dörrarna. Nå, på planen arrangerades program med spelmän och såklart - Heliga Birgitta själv - som berättade om sitt liv och citerade Salme Raatmes dikter om sig (se bilden nedan). I stadsbilden rörde sig även några yngre utklädda nunnor, för att natten skulle få stämning. Jag hade dock väntat mig litet mera och framför allt litet mer publik. Nå, resurserna för Nådendals natt är säkert betydligt mindre än större städers, och detta år var dessutom kyrkan under reparation, vilket gjorde att stadens historiska sevärdhet nr. 1 inte fanns med i bilden denna gång. Bättre lycka nästa år. I alla fall fanns det konst på programmet: bildkonst, musik och dikter. Och historia. På ett sätt är det också charmigt att evenemanget är relativt litet och inte verkar locka en massa "fyllerister" till parkerna som i t.ex. Helsingfors.


Tyvärr kunde vi inte stanna resten av kvällen och ta del av eventuellt program och inte heller se/höra vespern och höjdpunkten "Birgittatåget" kl. 23, vad det nu än kunde röra sig om. Men traditionen att fira Birgitta i juli är alltså återuppväckt på 2000-talet i samband med jubileet 2003, och kan ses som en fortsättning på det historiebruk som Amos Anderson och Julius Finnberg ville etablera med sina "historiskt-musikaliska vesprar" i kyrkan på 1920-talet (kolla min avhandling för mer om detta), men de skulle uttryckligen firas på helgonets dödsdag 23.7. Nuvarande tradition är troligen mer beroende av marknadskrafter än exakta datum, men vackert så - i Nådendal tycks Birgitta alltid vara "in" fastän hon kanske redan glömts på andra håll sedan jubileet år 2003.

Medeltidskult i Åbo... III

Igår på söndagen åkte jag åter till Åbo medeltidsdagar för att själv hålla föredrag på svenska i Rådhuset. Min föreläsning föregicks av den finlandssvenska rollspelsföreningen Eloria r.f:s presentation, vilket var trevligt - det handlar ju även om historiebruk. Jag påmindes om min egen rollspelshobby 1991-96 ungefär, då jag främst var med och spelade bordsrollspel som fantasyrollspelet AD&D och futuristiska Cyberpunk. Speciellt roligt var det att vara spelledare och uppfinna en helt egen värld i AD&D: jag spenderade hela höstlovet på 1:an i gymnasiet med att rita en enorm karta och göra en encyklopedi över den världen :) Det är väl kultstatus idag att ha sysslat med dylikt redan på den tiden, då man måste åka in till Helsingfors centrums enda rollspelsbutik på Runebergsgatan och köpa sina tillbehör - böckerna var på engelska, först under mitten av 1990-talet började översättningar utkomma. Nåväl, engelskan blev ju god med en arsenal av konstiga ord som scroll, goblet och gauntlet osv. och behändigt i historiestudierna sedan.

Eloria presenterade sin verksamhet som både omfattar lajv (larp) och bordsrollspel med mera. Larp var något jag själv aldrig begav mig inpå, tyckte det var så grovt med jesustejpade stora svärd och dålig utrustning. Flickorna hade med sig rekvisita, som numera tycks ha hög standard - proffsigt, inga fula tejpsvärd längre. Rollspelarna har gott utbyte av vetenskapen och alas, har säkert mycket att komma med även för vetenskapsmännen. Då tänker jag på att gränsen mellan experimentell arkeologi och lajvhobbyn sällan verkar särskilt stram - det är säkert gott med utbyte.

Mitt eget föredrag igår handlade om mitt avhandlingsämne historiebruk kring Nådendal - publiken var inte stor, men desto mer intresserad. Särskilt glad blev jag över att få träffa Nådendalsguider, som hade goda frågor och jag hoppas få samarbeta med dem i framtiden i mån om möjlighet.

Barnen och Mikko var också med, men de besökte Åbo slott under tiden - och det hade varit mycket roligt, bekräftade de (se bilden ovan). Särskilt spännande var det för 2,5- och 3,5-åringarna att gå i de olika gångarna. Då vi senare alla besökte Aboa vetus före vår avfärd hemåt, var de redan tröttare. Dockhuset i medeltida tappning var dock roligt (se bilden nedan). Men museer med dylika gångar och goda passager att gå i tycks fungera med småbarn - de hinner inte rymma särskilt långt och den skumma stämningen verkar mycket spännande och intressant. Rekommenderas med andra ord.

Medeltidskult i Åbo - en het men givande dag i kulturhuvudstaden del I

Het sommardag i Åbo och medeltidsentusiaster - vilken fin kombination. Åtminstone om man gillar dylikt, alltså. Så då var jag här igen, nu som flera gånger förr och varje gång är det lika roligt.

Jag inleder alltid mina besök i Åbo med att hälsa på alla bekanta stormän - och en kvinna - i omgivningen av och inuti Åbo domkyrka. Porthan finns här - både hans gravsten vid kyrkan och hans fina staty i parken, mitt i medeltidsvimlet vid denna tid på sommaren. Sven Gabriel Elmgren var i tiden med om att resa monumentet och funderade över var det skulle placeras vid sina besök i Åbo. Detta kan läsas i hans dagbok (10-11.6.1862, S. G. Elmgrenin muistiinpanot, 1939, utg. Aarno Maliniemi, Helsingfors: SKS, s. 458). Samma dag som Historiska sectionen grundades år 1864 var monumentet påväg till Åbo: "Ett kuriöst sammanträffande var, att Porthanska monumentet afgick till Åbo samma dag historiska sectionen hade sitt första möte. Dess framtid torde bli god nog...", noterade han i sin dagbok (26.5.1864). Det avtäcktes på hösten.




Då man går upp mot kyrkan ser man på södra sidan en staty över Mikael Agricola, mitemot universitetshuset på vars plats huset han fordom arbetade i stod (säger dessutom en minnesplakett på huset).



Inne i kyrkan är norra sidan full av minnen: från Tavasternas kapell går man mot nischen där S:t Eriks och S:t Henriks altare troligen legat, för att fortsätta til S:t Görans kapell där salige Biskop Hemmings relikskrin vilar - H. G. Porthan har etablerat tanken om att det är hans relikskrin. Åbosbiskopen som var en vän till Heliga Birgitta skrinlades 1514, men blev aldrig helgonförklarad p.g.a. at reformationen kom emellan för vår del.



Innan man når högaltaret måste man absolut ännu stanna och titta in på den enda kungligheten i kyrkan, Karin Månsdotter, som vilar här i en magnifik sarkofag. I absiden finns sedan de legendariska freskerna gjorda av R. W. Ekman på 1800-talet: t.ex. S.t Henrik döper finnarne vid Kuppis källa med flera.



Ute i solen igen är det alltid lika kul att ta sig en sväng på medeltidsmarknaden och speciellt tala litet med alla som gör arbetsdemonstrationer på området. Röken från matstånden osar tjock och också den traditionella vildsvinskorven måste avnjutas med litet saft och mjöd. I år tog jag mig en extra titt på växtfärgningen, men särskilt på tvålmakarna, som kokade ister och lut till tvål - precis som det sker i industrierna än idag. Lukten av bensörjan var dock inte så trevlig, men i slutskedet inanan massan hälls i formar tillsätts olika doftämnen, såklart. En tjärtvål fick jag således också med mig hem - rakt från dem som gjort den.





Idag ville jag dock speciellt lyssna på unga forskares föredrag i Gamla rådhuset i form av ett seminarium ordnat av TUCEMEMS och då särskilt av forskaren Marika Räsänen. Men, detta skriver jag idag skilt om i "del II".

Givande seminarium om globala utmaningar för historikerna

I torsdags deltog jag i ett mycket aktuellt seminarium arrangerat av Finska historiska samfundet, CISH, Helsingfors universitet och Tammerfors universitet med flera.

Seminariet fortsatte på fredag med genderperspektiv, men det måste jag utebli ifrån. Torsdagens första session missade jag även tyvärr, men eftermiddagen var mycket givande. Sessionen handlade om aspekter på välfärdsstaten och inleddes av prof. Pauli Kettunens presentation av begrepp, stereotypier och uppfattningar, som hans forskningsgrupp (NordWel) analyserat under de senaste åren. Den "nordiska modellen" bör ses utgöras av fem undnatag, var en intressant syntes i likhet med att det s.k. nordiska "samhället" ofta ses likvärdigt med "staten". Synen på Folkhemmet är exempelvis en idealiserad bild av arvet från den "nordiska bonden" kombinerat med en kapitalistisk anda och socialistisk utopi på 1930-talet. "Norden" som en transnationell (ingen tycks mera tala om begreppet "internationell" i detta sammanhang) historisk region innebar fram till 1980-talet en tydlig assymetri mellan t.ex. Sverige och Finland. Är alternativet nu en nostalgisk välfärdsnationalism eller en xenofobisk och rasistisk högervriden nationalism? frågade sig Kettunen på slutet. Det återstår att se...

Sessionens andra presentation hölls av professor Pertti Haapala från Jyväskylä (obs: han var opponent till Aapo Roselius i januari, kolla denna blogg från 22.1!), som talade om moderniseringsprocessen i Finland som en social fenomen, vilket deltog i nationsbygget. Han ogillar synen på tidigare människor som "förmoderna" i en negativ mening, dvs. "mindre utvecklade än oss", och jag samtycker definitivt. Det var belysande att höra att modernisering i Finlands fall enligt Haapala innebar (eller orsakades av...?) ekonomisk tillväxt, industrialisering, landreformer, populationsregelering, utbildning och vetenskapsideal samt individualisering (dvs. att människor har frihet att planera sitt personlig liv). År 1800 sågs Finland som en fattig periferi, men i.o.m. att lantbruket effektiverades, familjeplanering togs i bruk, utbildningsnivån steg och inkomstklyftorna minskade samtidigt skedde en mycket radikal förändring - och främst så nyligen som efter år 1950! Finlands som en del av det ryska imperiet 1809-1917 var till stor del att tacka för mycket, liksom den bilaterala handeln under kalla kriget, ansåg Haapala ytterligare, dvs. man innehade en form av politisk stabilitet. Utbildningen garanterade dessutom en social stabilitet. Ett litet land som Finland kunde vara välorganiserat och utnyttja andra.

Professor Pim den Boer talade slutligen om nationella identiteter och världsarv - ett mycket intressant inlägg. I hans inlägg ingick även CISH:s egen historia, dvs. historikernas synvinklar till de olika förändringarna i synen på kulturarvet. Visioner av det förflutna tycks nämligen starkt förknippat med etableringen av välfärdsstater. Under 1800-talet dominerade historisk argumentation den politiska arenan (nationsbygge), ansåg den Boer, medan man under kalla kriget såg på det förflutna som krigiskt och levde i "framtiden" i de olika ideologierna, som dominerade politiken - i optimismen behövdes inte det förflutna. Efter 1990 har "det förflutna återvänt" i politiken - nu används historia för att legitimera ett nationellt kulturarv, som man helst till och med länkar tillbaka till förhistorien - till en tid som inte på något vis kan förknippas med de nutida staterna!

Som ett exempel presenterade den Boer Saddam Husseins bruk av historia i sin regim, som Hussein sade vara en "renässans för Nebukadnessar" etc. den Boer kritiserade även bruket av begreppet "rötter" i från om arv, eftersom ordet är alltför organiskt, "naturligt", dvs. inte skapat, som synen på arvet ofta är - t.ex. i arkeologin. Gott att detta togs upp: jag försöker undvika att tala om "rötter", i likhet med att tala om att något "utvecklas". den Boer anser slutligen att vi borde ha en mer pragmatisk syn på kulturarvet, och han kallar vårt förhållande hellre en form av "stewardness" ("förmyndarskap"?), som innebär ansvar för konservering, möjligheter till optimal basis för forskning och möjligheter till "accessibility". Undertecknas! Just nu har det varit skrämmande att inse att t.ex. Sannfinländarna brukar historia efter eget tycke och i en radikalfennoman anda (som i sig har en lång historia, om det s.k. fennomanska paradigmet i historieskrivningen kan ni läsa i Derek Fewster avhandling Visions of Past Glory, 2006), så att det i våras t.ex. blev en kort debatt i tidningarna om att en kommunfullmäktige i Kyrkslätt av ifrågavarande parti börjat bruka frågor om "svensk kolonisation av Finland" i sin politiska retorik. Detta i en kommun med nästan 20% svenskspråkiga - tydligen för att väcka debatt och försöka provocera. För att inte tala om kollegan, Fil.dr Halla-ahos medvetna historiebruk som är högerpopulistiskt... Listan kan göras ännu längre, med lätthet.

Kommentatorn prof. Hilda Sabato från Argentina hade intressanta aspekter att framföra från andra änden av världen. Främst gällande begreppet "nordisk" överlag - ett intressant litet tema att få utrett som väsentligt i sammanhanget. I Latinamerika är det politiska mycket tydligt, medan Sabato ansåg att det intressanta i Norden är just hur "stat" och "samhälle" delvis betyder samma sak, så som Kettunen framförde saken.

I diskussionen som följde presentationerna kommenterade Haapala bland annat att t.ex. de radikala fennomanerna fick stöd av bondeståndet på 1800-1900-talet. Då kunde man fråga sig: har det skett nu? Sannfinländarnas stöd tycks vara rotat i det lägre borgerskapet och arbetarklassen, eller? Har samhället förändrats från "välfärdssamhälle" till "tävlingssamhälle" ("competitive")? Det ansåg i varje fall de flesta. Vad blir konsekvenserna? De låga trösklarna mellan samhällsklasserna har enligt experterna fört Finland dit vi är idag... Hur blir det nu? Nå, detta bör vi säkert så småningom får djuplodande analyser av.

Vad är alltså historikernas roll idag? Bör dryftas, ansåg man allmänt. den Boer ansåg att ett av problemen är självbilden: man har specialiserat sig och ser sig som irrelevanta aktörer i samhället. Han anser att vi hellre borde ha en världsbild som Herodotos: ideologiskt öppen för allt. Undertecknas.

Dagen avslutades med en reception i Riksarkivet, där prof. Jussi Nuorteva (arkivchefen) först höll ett anförande om arkiven och deras roll. Det var glädjande att se att nästan 50% av föredraget handlade om framtida utmaningar, däribland främst digitaliseringen - gott! Och "gott" var det även att efteråt inta en liten buffé i sällskap av forskare av den kalibern att de studerat för G. Duby med flera... Wow, säger en nybakad doktor. Det var med kassen full med tankar man kunde bege sig hemåt den kvällen.

Det som var litet konstigt med seminariet var att det trots sin mycket transnationella anda och "tunga" namn på talare inte verkade locka fler deltagare, särskilt från Helsingfors, trots att seminariet höll i Vetenskapernas hus ett hundratal meter från Universitetet. Kanske det anses mer krediterande att åka utomlands på konferens än delta då en konferens kommer till den egna bakgården? Nå, jag var glad att jag kunde delta - det var sannerligen en informativ dag.

Estlandssvenskt på marknad och bruk av historia

Strömmingsmarknaden har intagit Salutorget i Helsingfors än en gång. Ett måste för en vän av fisk och svartbröd. Det var mycket kul att se vännen och kollegan Aapo på en av båtarna. Med hjälp av stipendier från olika fonder har han med vänner gjort en fin flytande posterutställning om estlandssvenskarna, bra! Förvisso andades detta ett visst bruk av historia, att presentera ämnet på Strömmingsmarknaden, men why not! Det var fint att se att Aibolandsbåten väckte intresse. Estlandssvenskarnas vara el. ej borde granskas närmare som identitetsskapande 'living history', slog det mig. Kanske det även beror på att jag just idag börjat läsa Jerome de Groots 'Consuming History. Historians and heritage in contemporary popular culture (Routledge 2009). Medan jag tuggar 'åländskt svartbröd' jag inte kunde inhandla på svenska av handlaren...

Medeltidsmarknad och medeltidsbilden

Mamma fick en ledig dag och tog sig bums till Åbo, där Medeltidsmarknaden ordnades för nästan 15:e gången. Jag fick sällskap av min kära vän, arkeologen Mia Lempiäinen, som alltid lika glatt ställer upp på att visa sin hemstads bästa sidor. Innan marknaden vid domkyrkan öppnade, tog vi oss en sväng i domkyrkan där lagren av olika tid och rum harmoniskt finns sida vid sida. Det är alltid lika fint att ta sig en titt på Salige Hemmings vackra relikskrin i trä och på Carin Månsdotters sista viloplats. Hon får symbolisera ett hopp, men samtidigt en varning för den vanliga kvinnan: man kan nå toppen, men det är blåsigt där.

Marknadsyran tog vid (se bilderna) - på förmiddagen var det ännu ganska lugnt, men på eftermiddagen strömmade folk till i riklig mängd. I år är platsen ännu mer speciell än förr (den som vill bekanta sig med en analys av historeibruket ombedes läsa Anna Mari Niemis licentiatavhandling vid Åbo Akademi från år 2006), eftersom arkeologiska utgrävningar pågår vid restaurang Pinella. Vi tog oss en titt (se nedersta bilden). Hittills har de påträffat medeltida plankgolv (som sänts till analys) och som enskilda fynd en del beslag och knappar i metall, förstod jag. Arkeologerna får agera som djur i bur inför marknadsfolket, eftersom området är avskärmat för allas säkerhet. Grävningarna pågår till slutet av augusti, så den som har vägarna förbi kan säkert stanna till och ta sig en titt under sommaren.

I samband med marknaden anordnas även föreläsningar. Vi hörde en paneldebatt om medeltidsbilden arrangerad av Åbo centrum för forskning av medeltiden och nya tidens början. I panelen satt forskarna Tom Linkinen (expert på genderfrågor), Terhi Kivistö (expert på medeltida beskattning), Meri Vuohu (expert på miljöhistoria) och Marika Räsänen (som forskar kring reliker). Panelen kom med mycket intressanta inlägg och åhörarskaran på drygt 20 personer (synd att det inte var fler!) kom med goda frågor och kommentarer.

Många medeltidsmyter diskuterades, medan ropen från markandsskådespelet utanför skallade. Ofta anser man att medeltiden var en smutsig tid, då folk inte brydde sig om hygien, men Vuohu hade en del att anmärka för att dekonstruera denna schablon. Relikkulten ses i den postprotestantiska norra Europa ofta som konstig, medan man måste förstå att de hedras av en stor del av kristenheten än idag, påpekade i sin tur Räsänen. Linkinen berättade om de många och ofta motstridiga synerna på medeltidens sexualitet - det finns en gnutta fakta i alla dem, men man måste våga se diversiteten. Kivistö ville å sin sida påpeka att skattesystemet på medeltiden utformades på olika sätt i olika regioner och sist och slutligen verkar den inte alls ha varit "hårdade" än idag. Böndernas "dumhet" diskuterades även och man konstaterade att mycket inom jordbruket krävde otroligt invecklad planering, att livet bestod av muntliga traditioner och bruket av minnet var relevant i samhället. Numera tycks vi glömma vad vi skrev/läste på webben igår, senast imorgon...

Överlag tyckte jag debatten kunde ha varit litet mer provokativ och man kunde ha fått höra litet tydligare dekontruktion av olika medievalistiska mytbilder. Till exempel kunde det ha funnits en lista med färdiga teman att diskutera, eller så kunde åhörararna varit litet mer aktiva med att ställa frågor. Men tillfället var ett gott exempe på vad historiker och forskare definitivt borde syssla med i högre grad: möta publiken och våga dekonstruera rådande "sanningar" om det förflutna. Utmärkt!

Trött tackade jag Mia för en fin dag och vankade mot tåget. Jag var trött, men på ett helt annat sätt än till vardags med barnen. Idag var jag fortfarande mamma, men också forskare igen för några timmar.