Kuriöst i Mellansverige del III - Ljungby

25.7.2011 (Aposteln Jakobs dag!)
Ljungby

I Ljungby finns mycket att se, eftersom orten inte ligger i ljunghedsområdet, utan den bördiga småländska bygden, som varit bebodd i tusentals år. Efter frukosten begav vi oss ut i det härliga sommarvädret (litet moln, litet sol, några droppar regn emellanåt) och började med att besöka Kånna högar (se bilden ovan), som är ett av Smålands största höggravfält och varit i bruk åtminstone under bronsåldern (ett röse) samt senare ca 400-1000 e.Kr. under järnåldern. En exotisk syn för finländare, som är vana med jordblandade låga stenrösen från samma tid (höggravfält i Finland kan främst ses på Åland). Platsen handlade även om historiebruk. På en av domarringarnas stenar fanns sentida runor ristade: “Amstihl föd 1799 sirat 1822”. Torde syfta på A. M. Stihl, som på så vis ville legitimera sin närvaro på platsen I ruinromantisk anda (se bilden nedan). För övrigt älskade barnen att springa på området och vi gjorde även ett välkommet kantarellfynd.


Ljungby centrum bjuder även på hällristning och runsten, men vi styrde kosan mot ett annat berömt ställe i närheten, dvs. till Älmhult, som väl numera mest är känt för att ha byggt den första IKEA fabriken och affären. Kamprad är född i närheten, i Agunnaryd. Enligt legenden erbjöd han fabriken och affären till Ljungby, men politikerna hade tackat nej. Ett brakande stolpskott, bör man väl konstatera. Men vi for inte till IKEA, utan till Carl von Linnés barndomshem i Råshult (se bilden nedan). Stugan var liten, men ståndsmässigt inredd för medlemmar av prästeståndet, med målade och kalkade väggar och tak, en stor sal med två bord (se följande bild), skrivkammare och kök.



Trädgården runtom presenterade gamla nyttoväxter och i ett härligt kafé fick vi ekologisk grönsaksoppa och gratäng till lunch. Barnen älskade en liten grön lekplats med miniberså och husdjur snidade i trä – Johannes älskade att “mata kon” med en liten hink och man kunde “rida på grisen”. Det behövs inte mycket för att roa små människor – de orkade längre här än på någon av MacDonald's konstgjorda lekplatser med plastrutschbana. Ett störande element är att tåget dundrar förbi precis bakom den anrika stugan. Hur är det möjligt att det tillåtits? Även på var sin sida om Kånna gravfält skymtade två stora industrianläggningar. Inklämt kulturarv, kunde man krasst kosntatera. Och ändå består det längre än någonsin tågbanor och moderna hus, som ju lätt jämnas med marken bara efter några år ifall de får förfalla. Ödets ironi, kanske.


Innan vi åkte tillbaka till vårt kvarter, besökte vi ännu en lummig bokskog (se ovan). Här börjar alltså Mellaneuropa så att säga. I det gröna ljuset är den bruna mattan av undervegetation idealisk för ritt, bara som exempel. Jag fick geanst Robin Hood-associationer. En fin dag med andra ord, och med många möjligheter för barn att springa och leka – utan att direkt åka till något för vuxna så odrägligt “barnland”.


På kvällen tog vi en promenad till närbutiken och passerade Elverket och ån, som går genom Ljungby. Vid denna fors har man vadat över redan för tusentals år sedan, läser vi på en skylt intill bron. En första bro byggdes här 1870, men den vi går på nu är av litet senare datum. Elverket byggdes här redan 1895, men nuvarande byggnad (se bilden ovan) är från år 1910. Numera ger vattenverket endast några procent av den el som staden behöver, men vackert så. Kuriöst.

26.7.2011
Ljungby - Stockholm

Dags att resa hem igen efter flera uppfriskande dagar. Särskilt då det gäller vädret, som var somrigt, men svalt (ibland sol, ibland moln, litet regn, litet blåst) - inte tropiskt som i Helsingfors numera, utan litet som somrarna på 80-talet. Klimatflyktingarna begav sig alltså ut på E4:an igen.


Denna gång, påväg norrut, rastade vi i legendariska Brahehus i Gränna. Per Brahe d.y. (så viktig även för oss finländare) lät bygga detta residens på 1600-talet och hans brorson tog över år 1680. Slottet drogs dock in till kronan och brann ner till en ruin invid Vättern. Vyn från slottet ner mot sjön är hisnande. Det är förståeligt att platsen sedermera också var "offer" för ruinromantik på 1800-talet. För tillfället pågår här restaureringsarbeten - det är vardag för borgruiner överallt. Efter en bit mat var vår nästa anhalt Stockiholm och vår roliga resa i Sverige i år redan all.

Disputation om minne och ritual på brandgravfält

Anna Wessman disputerade i arkeologi vid humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet i lördags, 4.9.2010. Som custos verkade professor Mika Lavento och som opponent nyligen utnämnda professorn Howard Williams från Storbritannien. Det bör nämnas att Williams besökte Finland för första gången i samband med detta, han är känd för sin forskning i rituell arkeologi.

Wessmans avhandling behandlar synvinklar på minne och ritual främst på brangravfält från järnåldern (ca 550-1150 AD). Avhandlingen består av fem artiklar samt ett sammandrag - numera ett allt vanligare från naturvetenskaperna lånat sätt att skriva avhandling på inom finländsk arkeologi. Men det försämrar inte kvaliteten, tvärtom är den ju "dubbelt" garanterad eftersom artiklarna genomgått hård såll i.o.m. referee-systemet. Avhandlingen utgavs som e-thesis men även som skrift nr 18 i Finska fornminnesföreningens serie Iskos.

Williams behandlade Wessmans avhandling under drygt tre timmar, men han var mycket grundlig. I tio punkter diskuterades avhandlingen och sällan hör man lika lärt samtal om läget inom finländsk arkeologi! Diskussionen tog avstamp i frågorna kring teori via föremål till kontext, som sist och slutligen var det mest remarkabla med avhandlingen. Exempelvis diskuterades gravfälten i sitt landskap och det kunde konstateras att man kanske inte borde kalla dem "gravfält" utan snarare "aktivitetsområden", eftersom där pågått mycket mer rituell och till och med vardaglig etc. verksamhet än på våra nutida gravgårdar! Alltför ofta har influerats forskarna av sin egen tid i tolkningarna, kunde det påpekas, i synen på gravfält som avskiljda, stilla och passiva platser i det forntida samhället. Moderna synvinklar som romantiserat forntiden har haft stort åverkan: ofta har gravfälten setts som avspeglingar av "barbari" eller primitivt leverne.

Diskussionen mellan Williams och Wessman var mycket givande. Gravfälten finns inte alltid på moränryggar, fastän det ofta framhävts tidigare. Det är möjligt att vi inte påträffat alla gravfält ännu, eftersom forskningen varit mycket begränsad - detta kan ge fel bild. Dessutom verkar det som om vi i vår uppfattning av gravritualer och gravskick under järnåldern har en alltför simpel uppfattning av omfattningen av olika typer av regionala och lokala likheter - och olikheter. Gravarna som legat i en sjö i Levänluhta (artikel V i Wessmans bok) är ett uppenbart exempel på att olika gravskick förekommer under denna tid. Detta borde definitivt utredas i högra grad. Problemet är att områden inte hittills grävts ut. Wessmans visioner är att kunna gräva ut ett gravfält med omkringliggande områden i landskapet så att en mer heltäckande bild av vilka verksamhetsområdet och vilka typer av aktivitet som pågick i ett område under järnåldern. Det finns många platser i Sydvästra Finland eller Österbotten som kunde lämpa sig för detta, så vi får önska att hon lyckas bilda ett projekt kring detta - det skulle vara ytterst viktigt!

Willams visade exempel på vad som gjorts gällande anglosaxarnas England i frågan om landskapsanalys och analys av ritualer vid gravfält så finländsk arkeologi kommer i detta fall långt efter. Vi får önska att Wessmans avhandling skulle vända trenden i Finland från att fokusera sig på föremål till att våga tolka större helheter i landskapet. Williams kunde avslutningsvis konstatera att Wessman nu har gjort ett digert arbete att utreda vilka nya frågor som borde ställas inom finländsk järnåldersarkeologi! Samtidigt kunde Wessman delta i att skapa en ny agenda i hur vi ser på kulturarvet, tyckte han. Jag instämmer!

Något som berörde mig djupt vid disputationen var att Williams både inledde och avslutade behandlingen genom att konstatera att vi måste påminna oss om att en doktorand investerat ofantligt i en avhandling: tid, pengar, en alternativ karriär, sig själv, känslor och hennes/hans familj likaledes! Ibland när vi mött kritik av kalla experter eller handledare under tidigare år har vi stött varandra, Anna och jag, för det verkar som om folk inte skulle vilja se hur mycket som offrats för att arbeta för en avhandling. Fastän de själva en gång satsat minst lika mycket... Det har fått oss att gå vidare och välja nya strategier istället, men jag hoppas hellre att jag aldrig blir så hård att jag skulle glömma hur svårt det var, ifall jag någongång fick chansen att hjälpa en yngre kollega!