Kulturvetarna aktiverar sig!

Vetenskapsmännen måste ut ur sin bubbla. Men man kan inte sitta och vänta att någon kommer och spräcker den, man måste ut självmant. Humanister skapar innehåll och har knowhow då det gäller kultur och kunskaper om mänskligt beteende. Och det är senast nu vi kulturvetare måste inse att vi inte längre kan påstå att vi skall vara amatörer och jobba aus liebe zur Kunst. Humanister i västvärlden förenen eder! Nåväl, om inte, så kan jag åtminstone med glädje meddela att diskussionen har börjat och vi har kastat bollen! Det puttrar och pyr nu i leden och kulturvetarna har börjat förändras i den föränderliga världen.

För två veckor sedan, 29.2, var jag på Finlands fackboksförfattares afton på Otavas förlag, som en gång var “mitt” också, men det var länge sedan nu, så jag tänkte jag går dit och fräschar upp mina kunskaper om förlaget och för att idka nätverkande. Tillställningen hade lockat ett sjuttiotal personer, som först fick höra förlagets anföranden, med en början från husets historia. Redaktören Jarkko Vesikansa frågade sig därefter hur boken mår och konstaterade att den mår bra. Otava gav ifjol ut Steve Jobs biografi på finska och boken sålde 35 000 exemplar, där ser man! Mitä Missä Milloin säljer bra varje år. Efter Vesikansas inlägg följde redaktör Marttolas presentation om vad en god faktabok är och den är lika lätt att läsa som en roman, kom hon fram till. Förhoppningsvis underskattar hon inte läsaren... Just nu vill hon sälja reselitteratur, som lär ska vara stort i övriga värlen, och kokböcker. Coffee table böcker lär inte vara inne längre. Jaha.

Otavakvällens sista, och mest intressanta inlägg, hölls av redaktör Mika Pertttola som talade om läromedelsproduktion. De efter 1993 födda “diginativerna” skall få helt annat material än klassiska faktaböcker. Studieplaner och pedagoger skapar också läromedlen innehåll och just nu har man försökt digitalisera faktaböcker ganska traditonellt, men nu strävar man efter ett mer varierande innehåll till uppbyggnaden. Halleluja, tänkte undertecknad, äntligen! Perttola påpekade dock att digitaliseringen tar tid eftersom skolorna nu endast kan erbjuda en dator per 5,5 elever, vilket var en besvikelse att höra. Borde staten gå med på sponsorering i detta fall, för annars blir vi nog snart sämst i Pisa, som vi hiitills så övermodigt stoltserat med. Ipad har gjort en revolution och hänger vi inte med kan vi hälsa hem. Perttola påstod att boken är ett så fint användarvänligt medium att den nog står sig. -Jaså, frågar jag: i “paddan” kan man skaffa flipboard, som gör att du kan bläddra i dina bloggar, eböcker etc. som i en “traditionell” bok, haha! Och “boken ger helheter”, sades det också. -Nå, säger jag, det är så 90-tal att anse att webben levererar ytliga nyhter och fakta – come on, en “bok” på webben kan vara minst lika “djup”, det är väl innehållet som avgör. Amazons kindle erbjuder även mindre irriterande screen för trötta ögon, så det kan man inte heller klaga över. Suck... Nåja, efteråt vid vinglaset träffade jag en gammal chef, Timo Kilpi, som skrev Iltasanomats 75-årshistorik för några år sedan och jag fick vara en av hans bildredaktörsassitenter, och vi hade en god diskussion om digitaliseringen etc. Och för att träffa folk – därför var jag ju först och främst där... :)

På FB sammankallades mycket snabbt en diskussionsafton om kulturvetarnas framtid, “Tuumasta toimeen”, som samlade ett sjuttiotal personer till Finska litteratursällskapets festsal ikväll. Det funkar alltså, sociala medierna har en alldeles revolutionerande kraft, kan man konstatera. Talarna ville att vi skulle konstatera att allt de facto förändrats just med de sociala mediernas ankomst, men det som – skrämmande nog – inte förändrats är att kulturen är intressant, men folks uppfattning om kultur blivit snävare! Medicinen är att vi glömmer vår kulturella kanon och lyfter fram nya saker – dessa nya idéer kommer från forskningen och vi får INTE hålla vårt ljus under skäppan. Talkoarbetet är numera allt viktigare och det att man får delta och gör asaker aktivt. Sidorna om talkoarbete rekommenderades. Behovet av att modigt göra samarbete betonades – och jag håller definitivt med om detta!

Docent Helena Saarikoski berättade allmänt om hur hon tröttnade på akademiskt snuttjobbande och gick med i ett kulturandelslag som förenar olika konstformer, grafisk design och forskning för att skapa synergi. Fint – men den som arbetat t.ex. i en studentförening eller organisation känner till detta! Tyvärr är det alltså det, som fortfarande inte framhålls i universitetsundervisningen, fastän det är så otroligt viktigt... Jag anser här att vi inte kan bli en motvikt till Aaltoprojekten, utan att vi borde gå ännu längre än att slå oss samman inom vår krets, genom att slå oss samman med ingenjörerna direkt! Och ja, antropologen Minna Ruckenstein framhöll att vi måste skriva om all humbug som nu cirkulerar om “innovationspolitik”. Aalto och gänget lär nu ska försöka finna hjulet pånytt, istället för att direkt vända sig till kulturvetarna. Med andra ord borde vi kulturvetare direkt vända oss till dem. -Just det, jag håller med! Min man påstår att vem som helst kan marschera in på Aalto startup sauna evenemanget, som ibland hålls, och föreslå sig själv. Jaha.

Det sista anförandet höll, av Riikka Koutaniemi, kulturantropolog, som arbetar på Palmu inc som en del av ett team med en psykolog och en sociolog etc. – mycket intressant! Hon anser att vi inte längre kan dela in oss och samhället i kultuvetarna eller kulturfältet versus businessvärlden, utan vi måste slå dem samman, se helheten! Hon uppmuntrade oss att söka de jobb vi inte direkt skulle kunna tänka oss – något att tänka på, faktiskt. Den fria diskussionen som följde gjordes i tio mindre grupper och var mycket givande: tack till mina diskussionspartners som representerade museologi, antropologi, etnologi och folkloristik. Vi kom till att kulturvetare bör göra sig synliga i samhället. T.ex. Vetenskapscaféet på Alexandersgatan just nu är ett jätte fint fysiskt rum där saker kan ventileras nära både vetenskapen och “gatan”. Caféet lär tyvärr vara en engångsföreteelse WDC-året till ära, men vi kan åtminstone fixa litet påtryckning åt att det kunde bestå längre – via FB! Just det – mer aktiva och synliga måste vi bli, nu får vi inte tiga mer!

Museifackförbundet marscherade!

Idag deltog jag i den omskrivna demonstrationen ordnad av Museifackförbundet (AKAVA) och vi som marscherade var mer eller mindre anställda av Museiverket och olika museer t.ex. Vanda och Esbo stadsmuseer, Fotografiska museet etc. Universitetspersonalen sympatiserade också - ofta är experterna visstidsanställda vid både uni och MV i dagens läge.

En skara på ett hundratal personer samlades vid Nationalmuseets paradingång till klockan halv ett och begav oss iväg försedda med plakat: jag deklarerade att "Nationalmuseum åderlåts" (se bilden) och kollegerna bar demonstrativt bilder av Eetu Istos målning "Anfall" med dubbelörnen som river lagen - en gammal god symbol som kunde brukas idag, men når budskapet fram? Nationalmuseum är till och med på synavstånd från Riksdagshuset, men det tycks inte hjälpa?! Fasaden är i så dåligt skick att stenarna trillar ner och kommer det att bli så här i framtiden: museet är stängt, gult band på dörren, som på bilden nedan?

Framme vid Riksdagshuset efter de få metrarna, ställde vi oss för att höra några talare (tyvärr hördes talen en aning dåligt, men kanske de refereras noggrannare av pressen senare). Bland annat riksdagsman Outi Alanko-Kahiluoto från de Gröna var en av dem som tog vårt parti idag. Demonstrationen avslutades med minister Paavo Arhinmäkis hälsning via sin specialmedarbetare - och det enda som framfördes var detta: "Det är beklagligt!" Punkt. Jag hade lust att bua, men det skulle ha varit oartigt - många skrattsalvor hördes dock spontant från demonstranterna - det var ju inget vidare till svar så att säga.

Jag fick äran av att bli intervjuad av radio Vegas Kulturtimme alldeles nyss och kommentera det hela, dels tack vare mitt tidigare blogginlägg om hur museernas förlust i resurser är allas förlust. Jag håller fast vid min åsikt, och den tror jag också mina kolleger representerar, dvs. att kulturarvet, "stenarna", tiger, och det är vi som kan få dem att "tala". Det behövs experter för att tolka och bevara kulturarvet, ett museum är inte dammiga föremål i vitrinerna, utan det är förståelsen av vad dessa representerar - och denna förståelse förmedlas via dem som arbetar i museet. Därför kan man inte göra nedskärningar här längre - det har gjorts tillräckligt inom branschen redan - det finns gränser!

Nå, huh huh!

Och så röstade folket 3 % mer äktivt än 2007 och 20 % valde att ge sin röst åt de "invandrarkritiska" (läs rasistiska) Sannfinländarna. Folket har talat och vi andra får huka oss. Länge leve ett demokratiskt val?

Det var mycket deprimerande att läsa sina vänners status på Facebook, där den ena efter den andra uttryckte sin besvikelse. En tröst i sorgen var att lägga märke till att vi tycks vara vänner för många orsaker, inte minst den att vi har liknande politiska (liberala eller gröna) åsikter. De flesta av oss oroar oss en del hur det skall gå för finansiering av kultur och vetenskap, och Finlands unika drag att ha två nationalspråk. Jag har tidigare diskuterat språkfrågan, men kan inte sluta, eftersom insikten att folk i dagens värld tycks anse att språkkunskap inte behövs är chockerande. Men, kanske valet var ett tydligt resultat av kritik mot globaliseringen? Förhoppningsvis ett fåfängt sista sprattel inför det som redan finns - på FB och Twitter etc. - en enad värld. Folket är ju som känt rädda för nya ting, inklusive det att faktum att de nya webbgenerationerna är kosmopoliter. Trots att det är en mycket, mycket gammal fråga...

Det verkar finnas ljus i tunneln, dock. Anhängare av övriga partier verkar bli mer och mer enade, påstås det på webben och i pressen. FB fanns ju inte lika aktivt med under valet 2007 - t.ex. jag själv började använda FB först hösten 2007 - så detta medium för att uttrycka sina åsikter fanns inte, men finns nu. Flera grupper har bildats i protest mot valresultatet och jag har också i likhet med hundra eller tusentals andra, anslutit mig till dem. Länge leve åsiktsfriheten - demokratin!

Språkkunskap är nyttig!

Detta måste sägas rakt ut, utan ironi, eftersom det inte anses vara så i Finland just nu. Idag publicerade HBL en artikel om hur professor Harrison tagit sig an Finlands sak och talar för att vi skall bibehålla vår nationella tvåspråkighet. Och att han fått rasistisk kritik. Det var väntat, tyvärr. Så illa är det, alltså - det har inte i onödan pratats om ett "ödesval" i veckan, när vi skall välja riksdag här i vårt land vid Europas rand.

Då jag var guide på Finlands nationalmuseum guidade jag fritt på både finska, svenska och engelska, grupper i alla åldrar och ur alla kategorier - tusentals under min tid på det jobbet. Dagisgrupperna fick ofta tillträde till det i allmänhet stängda rökpörtet, för att få insupa stämningen och dofterna i 1800-talsrummet. En gång under en guidning på finska bad jag barnen ställa frågor och fick en fråga av ett barn som uppenbarligen hade ryska som första språk. Jag förstod väl vad han sa och skulle just svara, då dagistanten avbröt generat: "Ja, han har alltså finska som andra språk". Jag blev förvånad, eftersom jag inte ens tänkt på detta närmare utan på saken som skulle diskuteras, men min reaktion var genast att vänligt svara: "Det har jag också, mitt modersmål är svenska". Tanten blev litet förvånad, men pojken brast ut i ett brett leende. Jag var glad över att kunna lära frun litet tolerans och inte bara prejudikat - hon hade väl inte kunnat tro att jag inte hade finska som modersmål. Tolerans är just vad vi skulle behöva nu: kan vi inte få tala många språk, så många som möjligt?! Det är en enorm rikedom: de flesta jobb jag någonsin fått, t.o.m. städjobb (i grupp), har jag fått p.g.a. att jag varit språkkunnig!

Min forskning hade heller inte kunnat genomföras så som den gick, utan att jag varit så språkintresserad sedan barnsben, och så gärna försökt lära mig språk. Jag läste källor (främst brev, tidningsartiklar) från 1800- och 1900-talet främst på svenska, tyska och finska, litet även på estniska (men den är svag, borde förkovras!), ytterst litet på engelska! Litteratur fanns på italienska, franska och engelska - så visst var det en fördel att jag också gillar dessa språk. Men summasummarum, var jag nöjd att jag ens behjälpligt kan LÄSA ett ANTAL språk!

Min ryska är kass: bara 1,5 kurs på uni då jag började studierna, sedan tog tiden slut och det är ett sannerligen svårt språk, men vackert! Tolstojs språk, Dostojevskijs, de fantastiska ryska kompositörernas: Tjaikovskijs, Prokofjeffs, Rimsky-Korsakoffs bara för att nämna några av dem jag älskar. Jag skäms över att stava mig till lätta ord och just och just klara mig på en shoppingtur. Jag måste definitivt återuppta att försöka lära mig ryska då jag bara hinner. Det var underbart att lära sig det ryska alfabetet och kombinera bokstäver och ljud: som att lära sig läsa, så måste det ha känts (jag minns inte hur det kändes att lära sig läsa svenska, för jag var så liten)! Jag hoppas personligen att mina barn får lära sig så många språk de bara önskar, och speciellt ryska, som är mycket oregelbundet, så tidigt som möjligt.

Kusligt aktuell

Vi såg musikalen Cabaret på Svenska teatern (Alexandersteaterns scen, då huvudbyggnaden är under reparation) igår och den var precis så fin som utlovat. Filmen från 1972 är dramatisk, men musikalversionen år 2011 är inte mindre, med ett ännu mer accentuerat slut. Kusligt aktuellt, då de högersinnade och intoleranta tilltar i antal runtom i Europa, inte minst här.

Otroligt skickliga dansare och sångare, en efter en. Dekoren var fin med de sneda väggarna, trasiga speglarna, dörrarna som såg ut som dödsskallar, och bildade en god inramning åt den dekadenta storyn. De äldre gardet av skådespelare tog dock hem showen; karismatiskt, roligt, sorgligt. Sevärt och tankeväckande - bland åskådarna i foajén påväg ut hörde vi bittra kommentarer om hur det var ett så dystert slut. Hallå?! Cabaret är en klassiker man nog bör känna till, men bättre sent än aldrig. "Musikal" är kanske fel ord, "musikteater" kunde kanske klarare beskriva vad det är frågan om.

Lurade på vårt s*kit!!

Här är vi vanliga människor lurade, och skuldbeläggs och får betala dyra avgifter helt i onödan! Det är uppenbarligen så, att privathushåll tvingas sorteras sitt skräp så in i attan, men sedan bokstavligen s*kiter kommunen i allt! Skräpet dumpas alltihop iallafall på samma tipp!

Och sedan skuldbeläggs privathushåll, igen: aja-baja, ni måste sortera! Och dyra avgifter, igen. Man blir ju så arg att man inte vet om man skall gråta eller skratta!! Och så får vi alla höra hur vårt konsumtionssamhälle förstör miljön!! Tänk om de verkliga bovarna sitter i Riksdagshuset och i kommunstyrelserna?! Och i firmor där overallgänget skrattar, och lyfter löner och arvoden av sophantering, men bryr sig inte ett skvatt. Det är med andra ord eliten och arbetarna som styr. Medelklassen kan väl anses stor i Finland, men ändå har vi tydligen inget att säga till om - vi är bara en grå massa som blir lurad stup i kvarten! Det här med sophantering är väl bara toppen av ett isberg... argh! Är det inte politik som påverkar här? Och var dröjer vindmöllorna??? Ajo, jag glömde att de skymmer fint folks vy i Barösund... :(

Kiasmadiskussionen fortsätter

Diskussionen kring vem som borde leda museet för nutidskonst Kiasma - och hur - fortsätter. Det var med andra ord bra med en utländsk provokatör, rentav lysande! Nu har förre chefen Tuula Arkio rytit till i Helsingin sanomat (30.1.10) att Kiasma måste bygga upp en klar profil. Just nu har över 50 personer kommenterat inlägget på nätet och många kritiserar just språkfrågan i det hela - man anser (befogat) att chefens syn på konst är viktigare.

Det som folk kanske inte känner till är att statens museer är institutioner och ämbetsverk med all den byråkrati som ingår (sedan Kejsartiden, vågar jag påstå!), och valet är cheferna angår även de politiska partierna. Om ett parti "får sin" chef där, skall ett annat "få sin" här, vilket jag tidigare konstaterat här i min blogg.