Museifackförbundet marscherade!

Idag deltog jag i den omskrivna demonstrationen ordnad av Museifackförbundet (AKAVA) och vi som marscherade var mer eller mindre anställda av Museiverket och olika museer t.ex. Vanda och Esbo stadsmuseer, Fotografiska museet etc. Universitetspersonalen sympatiserade också - ofta är experterna visstidsanställda vid både uni och MV i dagens läge.

En skara på ett hundratal personer samlades vid Nationalmuseets paradingång till klockan halv ett och begav oss iväg försedda med plakat: jag deklarerade att "Nationalmuseum åderlåts" (se bilden) och kollegerna bar demonstrativt bilder av Eetu Istos målning "Anfall" med dubbelörnen som river lagen - en gammal god symbol som kunde brukas idag, men når budskapet fram? Nationalmuseum är till och med på synavstånd från Riksdagshuset, men det tycks inte hjälpa?! Fasaden är i så dåligt skick att stenarna trillar ner och kommer det att bli så här i framtiden: museet är stängt, gult band på dörren, som på bilden nedan?

Framme vid Riksdagshuset efter de få metrarna, ställde vi oss för att höra några talare (tyvärr hördes talen en aning dåligt, men kanske de refereras noggrannare av pressen senare). Bland annat riksdagsman Outi Alanko-Kahiluoto från de Gröna var en av dem som tog vårt parti idag. Demonstrationen avslutades med minister Paavo Arhinmäkis hälsning via sin specialmedarbetare - och det enda som framfördes var detta: "Det är beklagligt!" Punkt. Jag hade lust att bua, men det skulle ha varit oartigt - många skrattsalvor hördes dock spontant från demonstranterna - det var ju inget vidare till svar så att säga.

Jag fick äran av att bli intervjuad av radio Vegas Kulturtimme alldeles nyss och kommentera det hela, dels tack vare mitt tidigare blogginlägg om hur museernas förlust i resurser är allas förlust. Jag håller fast vid min åsikt, och den tror jag också mina kolleger representerar, dvs. att kulturarvet, "stenarna", tiger, och det är vi som kan få dem att "tala". Det behövs experter för att tolka och bevara kulturarvet, ett museum är inte dammiga föremål i vitrinerna, utan det är förståelsen av vad dessa representerar - och denna förståelse förmedlas via dem som arbetar i museet. Därför kan man inte göra nedskärningar här längre - det har gjorts tillräckligt inom branschen redan - det finns gränser!

Minus för museerna - minus för oss alla!

Museiverket skär ner i Finland: 40 får gå. Miljoner skall inbesparas ur statens budget och det sker på museernas bekostnad. Jag hörde om detta redan på fjolårets sida, men igår blev det ett offentligt faktum och ett långt inlägg i tv-nyheterna - förhoppningsvis kunde det orsaka litet rabalder. Därför får vi forskare väl även reagera med inlägg kring det hela: Nationalbiblioteket och docent Lahtinen har kommit med välskrivna inlägg kring detta redan.

Det är sorgligt att behöva stänga museerna och dra in på personalen, men vad kan man göra? Speciellt sorgligt är det - liksom Lahtinen konstaterar - att det drabbar oss "vanliga människor". Det vet jag, eftersom jag jobbade "bara" (!) som guide i Finlands Nationalmuseum 2001-2008: i tusentals guidningar mötte jag både gammal och ung, men mest kanske skolelever, vars desperata lärare tog dem till museet I BRIST PÅ RESURSER FÖR UNDERVISNING I HISTORIA! Ja, ni läste rätt: jag fick hundratals gånger dra en timmes guidning om "svenska tiden", dvs. ca 1100-1809 i utställningen och detta var enligt läraren ENDA GÅNGEN DE TALADE OM DENNA PERIOD I FINLANDS HISTORIA. Det var stort ansvar jag fick, och försökte därför göra så gott jag kunde på en mycket begränsad liten stund med eleverna i utställningen - jag hoppas jag kunde göra det väl och att ens någon av dem minns något enstaka jag febrilt berättade om helgon, reformationen och drottning Kristina... Tänk er att det finns människor i Finland som endast denna gång hört om medeltiden! Lärare som tvingas leva med detta faktum och se sina elever fördummas i brist på resurser för undervisning! Vad är vi för en "sivistysvaltio" egentligen - det håller nog på att knaka i fogarna skall jag säga er?! Och vad fick jag för ersättning för mitt kunnande och detta ansvar att allmänbilda unga? Inte många euro, nej, för det är ju inte "lönande"...

Igår nådde även det faktum rubrikerna, att 50 000 unga (män) är utslagna. "Oj, voj, voj", men återigen erbjöds inga konkreta lösningar på detta problem varken på tv eller i tidningen. Hm... Jag vet att jag är en lönlös humanist, men tycker ni inte att kvaliteten och bristen på resurser i skolorna delvis kunde ligga bakom detta? Hur kan vi förutsätta att unga personer vill göra något, hitta på något att syssla med, utveckla personens självbild etc., om de helt enkelt inte VET hur världen fungerar, vad som erbjuds. Uppfinningsrikedom kräver en viss grad av bildning. Och vi forskare är ganska dåliga också på att sprida vår egen bildning: vi bara gnatar på om att "historia är så himla viktigt per se och för vår "identitet"" etc. - men det är ofta bara vackra ord vi tillsammans tanter emellan skrockar på kaffepauserna på våra tiopersoners seminarier, vill jag påstå! Vackra ord om popularisering, men ändå ser vi ofta ner på sådana som "bara" sysslar med att popularisera vetenskap. Jag hoppas en radikal förändring sker i denna attityd, inget annat är helt enkelt rimligt.

För ett par år sedan råkade jag träffa en studiekompis i Kampens köpcentrum aprå på. Hon var himla begåvad i studierna, men ville genast ut i arbetslivet och förlagsbranschen och sysslade nu med läromedel. Jag höll då på att skriva liccen klar och tyckte hon nog också kunde göra det en dag, men hon tyckte att någon också borde göra läromedel. Javisst, tyckte självfallet undertecknad - museipedagog sedan år tillbaka - de facto gör hon ett MYCKET VIKTIGARE JOBB än jag, som forskare. Och jag anser fortfarande så. Fastän forskningen är viktig, tar det ofta tid för nya resultat att nå offentligheten, det kan man ju t.ex. läsa i Hollméns utredning - ja, därför borde vi ju ÖKA KOMMUNIKATIONEN MER EMELLAN FORSKARVÄRLDEN, FÖRLAGEN, SKOLORNA, MUSEERNA... Och det borde nå ALLA! Men, i dags dato: har vi längre råd? Blir det som i USA: privatfinansieriat? Om det blir finansierat alls. Ja jo, Guggenheim... Först lät det så bra, men vid närmare eftertanke... Urk. Prkl.

Hur kunde vi hjälpa tiggarna?

Det har redan tidigare talats om de romska tiggarna som under de senaste åren börjat ses i gathörnen av centrala Helsingfors, och det faktum att de utpressas av maffia. Och varför skulle vi ge då dessa tiggare pengar, som går rakt till någon maffia? det är lyckat att Pekka Haavisto tar tag i saken än en gång, men vi måste verkligen komma på ett sätt att verkligen hjälpa dem konkret istället för en massa snack eller helt fel åtgärder.

Jag har undvikit att ge dem pengar - det är fel sätt att få pengar, att tigga, i Finland och fel sätt att ge: här betalar vi skatt och försöker se till att kommunalt hjälpa dem som behöver. Det förefaller som om det dock inte numera skulle fungera, då gruppen utslagna bara ökar och ökar i likhet med inkomstklyftan! I Rom var det en annan sak, där gav jag slantar och tiggare ibland. Säkert tog väl maffian där även sin beskärda del, men på något sätt är tiggare - och har alltid varit - en del av samhället på många håll i Europa. Varför har vi inte haft tiggare här på flera decennier? Åtm. inte öppet, i gatubilden?

Är det för kallt här i Finland eller beror det på att vi någon gång haft en fungerande välfärdsstat? Och tecknet på att systemet fullständigt rasat för länge sedan syns uppenbart nu: tiggare, brödköer... och det är inte enbart den nya "lamans" fel skulle jag våga påstå - jag tycker vårt samhälle blivit hårdare och mindre vänligt mot medellösa redan under början av 2000-talet. Ja, det var många branscher - så som museibranschen - som de facto aldrig hann repa sig efter laman på 90-talet, aldrig hann få en ny "högkonjunktur" innan det brakade igen. Sedan jag varit i branschen (från 95) har det bara sparats och sparats och nu sparas också av det lilla som fanns kvar. Nåja, museitanter är det ingen som saknar. Men tiggare på gatan och mer och mer utslagna är det väl ingen som önskar? Eller är det bara att täppa till ögon och öron och passera dem. Bry sig om sig själv och "my family" som i retoriken i det stora landet i väst.

Leder museidiskussionen någonstans?

Museichef Arell svarar på Arkios kritik mot Kiasma. Kommer denna diskussion dock sist och slutligen att leda någonstans? Eller blir det konsensus som vanligt, och ännu en konformismens seger?

Att verkligen våga vara annorlunda är ett stort problem i finländsk mentalitet och även ett problem i museibranschen, skulle jag vilja påstå. Maskineriet snurrar trögt och när något görs är det mycket besvärligt att få "igenom" något uppbyggande och "nytt". Jag har själv erfarit det då det gäller museipedagogiken. Ofta får pedagogiska projekt komma någonstans i mapp Ö när en utställning planeras - fastän det just vore ett sätt att "locka besökare under 35". Eller bör de kallas "kunder"? Esbo stadsmuseum var i tiden mycket väl inriktad på museipedagogik redan vid mitten av 90-talet - men kanske det var pga att museet var litet, med en engagerad (relativt ung!) personal som inte skydde nya utmaningar. Museet vann en stor seger när det godtogs att Esbo verkligen hade en längre historia än bara Poly, TKK och Nokia i Otnäs. ett stort steg var att slå samman museiverksamheten i EMMA. Så det är väl inte så konstigt att ett besökarvänligt ställe som EMMA verkligen är på topp i siffror? Här har månget statligt museum något att bita i!