Forskare kring kulturarvet samlades i Helsingfors

På tisdagen inföll äntligen en forskarträff, som doktor Anna Ripatti och jag planerat i snart två års tid. Idéen var att samla forskare och doktorander, som behandlar teman kring Finlands och Europas minneskultur och de så kallade kulturvetenskapernas historia, kulturarvsforskning eller vetenskapshistoria. tanken var att ge tillräckligt utrymme för diskussion, och det lyckades vi faktiskt med i min mening. Mötet finansierades vänligen av Niilo Helanders stiftelse, vilket möjliggjorde först och främst att vi kunde locka forskare på plats med en intressant key note lecture och för det andra för att kunna förpläga och ersätta resekostnader - mötet var nämligen på nationell nivå. Och internationellt nätverkande blev det genom vår eminenta gäst, professor Christer Nordlund från Umeå. Nordlund var här senast i egenskap av opponent på min disputation 2010, så det var ett kärt återseende för Nordlund, mig och custos professor Laura Kolbe, som stött detta möte på många vis.

Dagen inleddes med en kort presentation av de omkring 20 deltagarna olika universitet och läroämnen inom humaniora som tangerar "den antikvariska forskningens historia", som vi brett valt att kalla vårt paraply. Professor emeritus Matti Klinge berättade om sitt livslånga intresse för universitetshistoria och lärdomshistoria. Hösten 2010 utkom hans digra verk om lärdomshistorien kring att bygga Europas förflutna - boken lär snart utkomma på engelska, och jag hoppas verkligen den kommer att få stor uppmärksamhet. På plats fanns även Kolbe, som sysslat i decennier med liuex de mèmoire och unviersitetshistoria, docent Markus Hiekkanen, doktor Leena Valkeapää och många fler som sysslar med allt från forskarbiografier till synen på kulturarv.

Key note lecture -föredraget av Nordlund presenterade allmänt hur man motiverat och argumenterat för vetenskapshistoria i Sverige och Europa. Intressanta poänger lyftes fram om hur man i olika tider känt behov och velat få fram vikten av att granska vetenskapernas bakgrund. Under de senaste decennierna lyfts inte längre "stjärnorna" inom en vetenskap fram, utan biografier om vilka misstag som gjorts kunde även vara motiverande argument för behovet av vetenskap. Efter kaffepausen fortsatte Nordlund med att presentera Sveriges Unga Akademi, där han själv sitter som ledamot. Den nybildade akademin verkar mycket intressant och han uppmuntrade oss att även grunda en liknande inrättning i Finland. Förslaget mottogs och begrundas.

Mötet fortsatte med presentation av två föredrag om pågående forskning. Docent Visa Immonen från Åbo universitet presenterade sin pågående biografi om statsarkeologen Juhani Rinne. Problemet med Rinne är att det inte finns ett privatarkiv kring honom, utan Immonen har sytt ihop källorna från diverse olika håll. Det blir otroligt spännande att få läsa den slutliga boken, eftersom Rinnes liv på många sätt var hårt. Immonen kunde lättat säga, att det är tur att det inte är lika hårt och kallt inom branschen längre, inte lika stor brist på resurser, mindre konkurrens etc. än under början av 1900-talet. Bra poäng! Efter en god diskussion kring problem med biografiskrivning, tog docent Anna Sivula från Åbo universitet (Björneborgs campus) upp sin långvariga forskning kring bomullsfabriken i Björneborg som kulturarv. Här kunde vi ventilera synen på kulturarv mycket noggrant och doktoranden Johanna Enqvist fick mycket vind i seglen för sitt eget projekt kring kulturarvssemantiken.

Det var med andra ord ett glatt och inspirerat gäng, som på kvällskvisten kunde tacka och önska varandra god fortsättning - tills vi ses igen på nästa träff! Alla var nämligen ense om att dylika landsomfattande forskarträffar för specialteman verkligen behövs. Det får helt enkelt vara slut på att gå med på vad vissa krafter vill, nämligen att universiteten skall konkurrerar mot varandra, forskare mot forskare, vetenskapsgren mot vetenskapsgren. Det är dags för oss att svara genom att slå oss samman och samarbeta, byta idéer och skapa nytt. Så som universitas alltid verkat.

Aktuellt att diskutera "finskheten"

Jag är mycket glad att man börjat dryfta och dekonstruera vår finländska identitet alltmer synligt. Och att jag kan sitta på paradplats där tankarna kretsar: i forskarsamhället, på webben. Min professor Laura Kolbe har nyligen utgivit en fyndig samling essäer om "finskheten" (suomalaisuus, Finnishness). Bokens essäer granskar hur vår finskhet egentligen skapa(t)s och vilka symboler som ingår i vår kollektiva identitet. I en av essäerna skriver hon om skapandet av en minneskultur kring Finlands självständighetsdag 6.12. Hon ådrog sig i minnet hur hon höll en lieux de mémoire-kurs (minnespltaser) för oss studeranden våren 1998 - då knappt någon annan i Finland ännu intresserat sig för denna synvinkel i Finland (fastän den var mycket aktuell i Europa med Pierre Noras verk etc.)! Enbart vår professor Matti Klinge, uppebbarligen influerad av Foucaults tankar, hade skrivit redan decennier tidigare om Finlands symboler etc. som skapade i syfte att bygga nationen. Klinges och Kolbes intresse för forskning i minneskultur har burit frukt - min kollega och vän Tero Halonen redigerade ett verk om Finlands symboler, Aapo Roselius forskar i kulten kring minnet av 1918, jag forskar kring minneskulten kring birgittinerna i Nådendal etc....

Men, Kolbe framför alltså mycket fräscha tankar i sin nya essäsamling: minnen, myter och symboler och dekonstruktionen av dem är mer aktuell än någonsin! Inte minst för att vi finländare verkar helt avtrubbade av alla historiska jubileer som firats under början av 2000-talet: Topelius 1998; kulturstadsåret i Helsingfors 2000; Lönnrot 2002; Runeberg 2004; Finlands kristnande/kyrkans jubileum 2005; Agricola 2007, "märkesåret" av minnet kring 1808-1809 år 2008-2009... Och det är verkligen frågan om politik! Kolne konstaterar att vi tagit steget mot Europa allt kraftigare i vår kollektiva identitet, som skapats just genom allt detta firande: "Eurooppalaisuus näkyy siinä, että Suomessakin yhteisöllisyyttä luodaan nyt sivistysperinteen, historian ja kulttuurisen osaamisen avulla"(s.38: "Det europeiska ses i att man även i Finland nu skapar en bildningstradition genom historia och kulturellt kunnande."). Just via utbildning - och bildning - har finländarna haft möjlighet att bygga sitt land, det är verkligen sant. Vi tog steget till en mer integrerad europeisk identitet genom t.ex. Birgittajubileet 2003, då man även i Finland lyfte fram Birgittas minne stort: ett närmande till det katolska Europa tycks ju uppenbart!

Docenten och medeltidsforskaren Helena Edgren poängterade en gång för mig att medeltiden var vår mest internationella epok förrän EU-inträdet år 1995 och jag måste hålla med om detta, men visst finns det även någonstans inbyggt i Finlands moderna historia också - en strävan mot väst! Via Birgitta kunde detta ses tydligt: helgon och handel förband oss under många sekler, och förbinder oss via historiebruk igen på 2000-talet. På något sätt är detta alltså inte atypiskt! Kolbe konstaterar att numera är interaktion viktigare än någonsin - igen: "Useat rinnakkaiset maalliset ja hengelliset äänet, historiat ja myytit kietoutuvat toisiinsa. Siitä rakentuu suomalaisuus edelleen" (s. 139: "Många parallella världsliga och andliga röster, historier och myter blandas med varandra. Av detta byggs fortfarande finskheten."). Detsamma har jag även konstaterat i min egen forskning: att det funnits urbana och borgerliga forskare och aktörer som haft ett västorienterat historiskt (politiskt) intresse under 1800-talet, 1900-talet etc. - Finland är inte enbart Karelianism, så att säga! Men som Kolbe anser: låt renarna och de andra klichéerna frodas kvar - det är ju OCKSÅ Finland.