Disputation om minne och ritual på brandgravfält

Anna Wessman disputerade i arkeologi vid humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet i lördags, 4.9.2010. Som custos verkade professor Mika Lavento och som opponent nyligen utnämnda professorn Howard Williams från Storbritannien. Det bör nämnas att Williams besökte Finland för första gången i samband med detta, han är känd för sin forskning i rituell arkeologi.

Wessmans avhandling behandlar synvinklar på minne och ritual främst på brangravfält från järnåldern (ca 550-1150 AD). Avhandlingen består av fem artiklar samt ett sammandrag - numera ett allt vanligare från naturvetenskaperna lånat sätt att skriva avhandling på inom finländsk arkeologi. Men det försämrar inte kvaliteten, tvärtom är den ju "dubbelt" garanterad eftersom artiklarna genomgått hård såll i.o.m. referee-systemet. Avhandlingen utgavs som e-thesis men även som skrift nr 18 i Finska fornminnesföreningens serie Iskos.

Williams behandlade Wessmans avhandling under drygt tre timmar, men han var mycket grundlig. I tio punkter diskuterades avhandlingen och sällan hör man lika lärt samtal om läget inom finländsk arkeologi! Diskussionen tog avstamp i frågorna kring teori via föremål till kontext, som sist och slutligen var det mest remarkabla med avhandlingen. Exempelvis diskuterades gravfälten i sitt landskap och det kunde konstateras att man kanske inte borde kalla dem "gravfält" utan snarare "aktivitetsområden", eftersom där pågått mycket mer rituell och till och med vardaglig etc. verksamhet än på våra nutida gravgårdar! Alltför ofta har influerats forskarna av sin egen tid i tolkningarna, kunde det påpekas, i synen på gravfält som avskiljda, stilla och passiva platser i det forntida samhället. Moderna synvinklar som romantiserat forntiden har haft stort åverkan: ofta har gravfälten setts som avspeglingar av "barbari" eller primitivt leverne.

Diskussionen mellan Williams och Wessman var mycket givande. Gravfälten finns inte alltid på moränryggar, fastän det ofta framhävts tidigare. Det är möjligt att vi inte påträffat alla gravfält ännu, eftersom forskningen varit mycket begränsad - detta kan ge fel bild. Dessutom verkar det som om vi i vår uppfattning av gravritualer och gravskick under järnåldern har en alltför simpel uppfattning av omfattningen av olika typer av regionala och lokala likheter - och olikheter. Gravarna som legat i en sjö i Levänluhta (artikel V i Wessmans bok) är ett uppenbart exempel på att olika gravskick förekommer under denna tid. Detta borde definitivt utredas i högra grad. Problemet är att områden inte hittills grävts ut. Wessmans visioner är att kunna gräva ut ett gravfält med omkringliggande områden i landskapet så att en mer heltäckande bild av vilka verksamhetsområdet och vilka typer av aktivitet som pågick i ett område under järnåldern. Det finns många platser i Sydvästra Finland eller Österbotten som kunde lämpa sig för detta, så vi får önska att hon lyckas bilda ett projekt kring detta - det skulle vara ytterst viktigt!

Willams visade exempel på vad som gjorts gällande anglosaxarnas England i frågan om landskapsanalys och analys av ritualer vid gravfält så finländsk arkeologi kommer i detta fall långt efter. Vi får önska att Wessmans avhandling skulle vända trenden i Finland från att fokusera sig på föremål till att våga tolka större helheter i landskapet. Williams kunde avslutningsvis konstatera att Wessman nu har gjort ett digert arbete att utreda vilka nya frågor som borde ställas inom finländsk järnåldersarkeologi! Samtidigt kunde Wessman delta i att skapa en ny agenda i hur vi ser på kulturarvet, tyckte han. Jag instämmer!

Något som berörde mig djupt vid disputationen var att Williams både inledde och avslutade behandlingen genom att konstatera att vi måste påminna oss om att en doktorand investerat ofantligt i en avhandling: tid, pengar, en alternativ karriär, sig själv, känslor och hennes/hans familj likaledes! Ibland när vi mött kritik av kalla experter eller handledare under tidigare år har vi stött varandra, Anna och jag, för det verkar som om folk inte skulle vilja se hur mycket som offrats för att arbeta för en avhandling. Fastän de själva en gång satsat minst lika mycket... Det har fått oss att gå vidare och välja nya strategier istället, men jag hoppas hellre att jag aldrig blir så hård att jag skulle glömma hur svårt det var, ifall jag någongång fick chansen att hjälpa en yngre kollega!

Hällmålningar i Finland nytolkade av Lahelma

Igår kväll hade Finska fornminnesföreningen publikrekord för sin föredragsafton: kanske ett hundratal hade kommit till Finlands nationalmuseum för att lyssna på fil.dr Antti Lahelmas föredrag om hur man kan LYSSNA på hällmålningar. Föredraget var välhållet och tankeväckande! Lahelma, som i sin forskning använder sig av "klassisk" antropologisk arkeologi med jämförelser (arkeologi, som jfr en kultur med en nulevande ungefär) och folkloristisk etc., i en form av religionsarkeologisk granskning. Ikväll inledde han med att påpeka att hällmålningarna (i världen, men kanske även i Finland) ofta hänförts till "den stora konsthistoriska berättelsen" och att man ofta glömt att granska dem som en "religiös akt", där alla sinnen varit involverade. I katolicismen är rökelsen en stark doft, sång och orgel ekar i kyrkovalven, gulden och prakten och de sköna bilderna tilltalar ögat, smaken av brödet... osv. Men, det kan kanske ofta te sig så att den moderna, lutherska nordeuropeiska forskaren inte i sin bakgrund har detta och därför svårt att se sambandet mellan hällmålning och rit, t.ex. ljud - eko, etc. etc.

Jag skulle verkligen vilja understryka detta! På 1800-talet, då arkeologin i sin moderna form infördes i Finland, var faktiskt forskarna redan mycket "moderna" och lutherska. Det ser jag i min egen forskning då det gäller redan deras syn på den katolska medeltiden och/eller en vurm för densamma. En historiograf ter sig ännu senare allt krassare - han/hon har ytterligare svårt att ens skönja religiös övertygelse i 1800-talsforskarna... osv. ibland måste man alltså ta ett steg tillbaka och begrunda världsbilder och försöka förstå ett tankesätt som t.ex. tilltalas av religiös rit, musik etc. som en strävan mot det heliga. Det är inte objektivt att inte vilja se detta! Det blir en alltför krass och förenklad bild av en forskares/ett forskningsobjekts världssyn och personliga drivkrafter.

Lahelma föreläste även om många fler intressanta detaljer, vilket blir för mycket att kommentera här. Jag hade lust att fråga honom om vad han anser om en del forskare, som försöker läsa hällmålningarna i förhållande till stjärnhimlen. Jag tror det ligger något i detta även - att man redan för mycket, mycket länge sedan, riktade blickarna uppåt och att det ses i det religiösa uttrycket. Om man vill bekanta sig med denna synvinkel i Helsingfors just nu, kan man ta en titt i Nationalbibliotekets galleri, där Ursa med flera sammanställt en utställning med bokskatter om astronomi från 1400-talet framåt. De äldsta kommentarerna hänvisar till just hällmålningar i denna utställning...