Science as Profession - vetenskapshistoria i Helsingfors I

Under två dagar, idag och imorgon, arrangeras av Finlands lärdomshistoriska samfund en internationell kongress i Vetenskapernas hus i Helsingfors, men många intressanta key notes och föredrag. Jag hinner inte vara med om kongressen i sin helhet, men hann idag höra öppningsföreläsningen och skall själv hålla föredrag imorgon om ett nytt projekt: att skriva om historikerna Martti (1905-1990) OCH Gunvor Kerkkonen (1903-2002). Mer om detta senare!

Konferensen öppnades imorse officiellt av samfundets ordförande docent Cecilia af Forselles och sedan följde ett föredrag av professorn vid Berlins tekniska universitet, Eberhard Knobloch, vars anförande presenterade en jämförelse mellan karrirärer och verk av Michael Stifel (1486/87-1567) och Alaxander von Humboldt (19769-1859). Stifel var matematik, men hans intresse låg i religion och teologi, så att han skapade en slags "heliga aritmetik", som dock kom att lägga grunden för t.ex. utpptäckten av logaritmerna i framtiden. Humboldt, som ju är en celebritet med institutioner, gator - ja, vad som helst - utnämnt efter sig, lade grunden för en holitisk vetenskapssyun, fastän han aldrig tog examen. hans resor kring världen och iakttagelse och stöd för vetenskap och konst, hans medlemsskap i 30 akademier, och hans modeller och egen forskning kunde karaktärisera honom som en "gentlemanna vetenskapsman". Hans stora innovationer låg inom den botaniska artimetiken. Anförandet var med andra ord både lärorikt och underhållande och det var samtidigt en djupdykning i 1500-talet respektive 1800-talets vetenskapliga tänkande.

Konferenser är dock inte enbart ställen där man passivt lyssnar, utan man knyter även nät och utbyter idéer. Redan imorse kunde jag utbyta några ord med kollegan Päivi Pihlaja om hennes senaste forskningsresor. Päivi är även med om att organisera hela konferensen. Jag sammanträffade även med kollegan Timo Salminen, vars bok snart kommer ut - den behandlar de finländska arkeologernas nätverk. Dr Biruté Railiené presenterade sig, hon skallatala om hur bibliografierna deltar i att forma den publika bilden av forskare. Tyvärr går våra föredrag imorgon på varandra, men hon bad mig ta kontakt senare. Jag fick även äran att dricka kaffe med professor Joseph Agassi från Tel Aviv, som skall hålla key note föredrag senare idag om vetenskapshistorikernas roll i det samtida samhället. Tyvärr kan jag inte heller lyssna till honom, men han gav några goda råd om litteratur jag kan bekanta mig vid. Men, jag får vara med om ännu fler möten och intressanta föredrag också imorgon!

Förnuft och känsla i Åbo!

Reste till 1800-talsnätverkets kongress "Förnuft och känslor" idag i Åbo – och det var verkligen intressant! Först och främst var tågresan till Åbo i arla morgonstund en ren njutning, eftersom doktor Kristina Ranki och jag följdes åt. Visst tog vi fram våra laptops och böcker för att arbeta, men sist och slutligen ägnade vi hellre stunden till diskussion. Ranki bjöd som sig bör på intellektuellt program, eftersom hon vänligen läste upp delar av sitt föredrag, eftersom jag redan visste att jag inte skulle hinna lyssna till det på kvällen. Det är härligt med sociala medier och de virtuella kafferum de erbjuder, men tusenfalt härligare att träffa kolleger och vänner på riktigt, ens för en stund. Utbyta tankar, åsikter, skvaller och framtidsplaner i en salig, men så viktig blandning. Tack Krisse!

Det var också duktigt av mig att ifjol vara så förutseende att jag även anmälde mig som föredragshållare. Det gjorde nämligen gott att vara tvungen att skriva ut de tankar man funderat på under de senaste, ja, snart två åren. Jag bollade om gammalt från avhandlingen i mitt föredrag “Topofili på fornlämningarna”, men tog även in några nya citat och casen Kökar. Under våren skall jag verkligen nu avsluta den artikel som varit under arbete en längre tid, jag lovar. Den respons och det intresse som publiken riktade till mitt föredrag var mycket positiv och man bör aldrig underskatta denna typ av “måsten”, eftersom feedbacken kommer direkt och diskussionen är väldigt inspirerande.

Men, innan jag hade chansen att hålla mitt föredrag under eftermiddagens första parallella session, inleddes hela konferensen med två key notes på förmiddagen i Sirkkalas auditorium, Åbo universitet. Efter arrangörerna Anne Ollilas och Anna-Carin Östmans välkomstord tog doktor Michael Sanders från Manchester vid och höll en föreläsning om 1800-talets Charterism och dess poesi, som dröp av politiska ideal förklädda i kärlekslyrik. Charterismen har varit närmast okänd för mig, så det var verkligen intressant att höra bakgrunden först och sedan de lysande exemplen ur de folkliga dikterna som publicerats i rörelsens tidning Northern Star. Sanders beskrev hur dikterna blev omåttligt populära och hur de från att ha funnits bak i tidningen, flyttades fram på paradplatsen på sidan 3. Mycket intressant!

Förmiddagens andra key note hölls av docent Anna Kuismin, som berättade om sitt decennielånga forskningsprojekt kring allmogens litterära produktion. Otroligt belysande, att få en inblick i deras sätt att uttrycka sig genom bevarade dagböcker. Bilden av en tid, som för mig närmast avspeglas i den borgerliga universitetselitens forsknings- och brevtexter, fick en mer mångfacetterad uppbyggnad. Kuismin visade exempel på hur både män och kvinnor skrev om sina känslor, eller åtminstone hur starkt männen beskrev dem i sina dagböcker. Brev hade inte beaktats här, men materialet var relativt brokigt trots att det inte var stort.

Efter lunchen var det spännande att hålla föredraget, men även lika roligt att lyssna till doktor Leena Valkeapää, som presenterade Emil Nervanders syn på domkyrkan i Köln under hans Grand Tour och besök där i november 1864. Nervander, som var mycket uttrycksfull i sin resedagbok, reste tydligt medvetet i Goethes fotspår och strävade efter att uppleva konsten och arkitekturobjekten som det “förväntades”, med samma känslostorm. Han hade även enmusikalisk bildning, som påverkade det han såg i en europeisk kontext. Valkeapääs föredrag var en sorts reklam för hennes kommande stora biografi om Nervander – fint att höra!

”Vår” sessions sista föredrag hölls av doktor Päivi Pihlaja, som presenterade en mycket intressant vetenskapshistorisk syn på Selim Lemströms och andra finländska naturvetares syn på norrsken. Pihlaja presenterade vetenskapssynen överlag på detta fenomen och samtidigt fick vi en inblick i hur de naturvetenskapliga vetenskaperna resonerade och hur man strävade efter att beskriva femnomenet I sin kontext. Mycket bildande och jag kom genast att tänka på faktaboken jag läste ifjol, Fossiljägarna, om den svenska paleontologiska forskningen i Uppsala och personerna bakom de vetenskapliga artiklarna och verken.

Efter en kaffepaus med intressanta diskussioner, var man återigen tvungen att välja vart man gick. Jag beslöt åhöra en session om religion. I det första föredraget presenterade docent Päivi salmesvuori, som tidigare skrivit mycket om Hildegard av bingen och Heliga Birgitta, en liten studie kring profeten Helmi Konttinen, som levde i Jaakkima och avled 1916. En och annan gång kom man att tänka på Heliga Birgitta, eftersom även Konttinen åsyftade att hennes predikningar i trans kom från Gud och hon var en sorts gammaltestamentlig profet som Daniel, Jeremias. Hon hade även en dramatisk kallelsevision och hon betonade även sin olärdhet, eftersom förnuftet fick representera de gängse teologerna, hennes motståndare eller kritiker. Enligt Salmesvuori förde hon en ständig diskussion mot förnuftet. Föredraget var så intressant, att jag verkligen måste gräva fram boken om henne från år 1916, som nämndes!

Följande föredrag hölls av Eeva-Liisa Bastman, som berättade om kärlekslyrik ett par folkliga psalmer. Det ena exemplet från Orimattila beskrev kärleken mellan Kristus och människan, så att säga brudmystik, vid sekelskiftet 1800. Texten var enligt bastman påverkad av pietismen och hade mycket subjektiv och rentav erotisk retorik. Blicken är riktad framåt, mot den kommande glädjen och dfesten I himlen. Det andra exemplet var skrivet av Helena Lindbom 1859 och psalmen kunde företräda en form av “motig kärlek”, där Gud längtar efter människan och människan vänder sig bort, om och om igen. Dock får det hela ett lyckligt slut, men det är redan nu. Med andra ord är dessa folkliga psalmer mycket annorlunda en den edukerande, tidigare stilen.

I följande föredrag berättade Ringa Takanen från åbo om sin blivande doktorsavhandling om känslor i konsten och speciellt altartavlor under “det moderna genombrottets tid”, dvs. 1870-1910. Tonvikten lades särskilt på verk av Alexandra Frosterus-Sålt och hennes val av teman. Det var intressant att höra, hur teman för altartavlorna blev mer subjektiva, femininare osv. under epoken. Kvinnobilden i förändring avspegals även i tavlorna, menade Takanen. Till exempel ersattes Korsfästelsens lidande av det psyksiksa lidandet Kristus upplevde i Getsemane. Likaledes förböts Kristus som härskare till Kristus bland människorna, t.ex. “låten barnen komma till mig”. Vi väntar med andra ord på den blivande avhandlingen för att få veta mer om detta tema.

Efter en liten paus vidtog det sista föredraget jag hann höra idag och jag valde att lyssna på doktor Marjo Vuorinen, som presenterade sina första hypoteser kring sitt forskningsprojekt i politisk historia, rättare sagt om hatprat och dess “historia”. Tewrmen tycks härröra sig på finska från Aleksis Kivi, åtminstone, och vi dryftade även litet kring termen “herraviha”. Vuorinen framförde mycket intressanta tankar om hur man kunde tolka “det långa 1800-talets” konflikter utgående för hur hatprat tacklas idag. Tankeväckande! Jag måste få tag i hennes avhandling och läsa mer.

Det var alltså nöjd och glad jag gḱunde bege mig av till tåget i skymningen. Det enda som kändes tungt var att min axel börjat verka en aning. Nästan genast efter ankomsten råkade jag halka i tövädret, eftersom vi var djupt engagerade I deiskussionen om våra avhandlingars reception med Ranki just då, påväg mot Sirkkala. Jag landade ändå så, att jag tror jag inte fick mig någon allvarlig skada. Jag måste ha varit i chock, för värken har satt i först nu på kvällen. Eller kanske jag är mer varse om den nu, när jag inte längre lyssnar till intressanta föredrag?... Typiskt en historiker. Med andra ord ett verkligen inspirerande seminarium!

Forskare kring kulturarvet samlades i Helsingfors

På tisdagen inföll äntligen en forskarträff, som doktor Anna Ripatti och jag planerat i snart två års tid. Idéen var att samla forskare och doktorander, som behandlar teman kring Finlands och Europas minneskultur och de så kallade kulturvetenskapernas historia, kulturarvsforskning eller vetenskapshistoria. tanken var att ge tillräckligt utrymme för diskussion, och det lyckades vi faktiskt med i min mening. Mötet finansierades vänligen av Niilo Helanders stiftelse, vilket möjliggjorde först och främst att vi kunde locka forskare på plats med en intressant key note lecture och för det andra för att kunna förpläga och ersätta resekostnader - mötet var nämligen på nationell nivå. Och internationellt nätverkande blev det genom vår eminenta gäst, professor Christer Nordlund från Umeå. Nordlund var här senast i egenskap av opponent på min disputation 2010, så det var ett kärt återseende för Nordlund, mig och custos professor Laura Kolbe, som stött detta möte på många vis.

Dagen inleddes med en kort presentation av de omkring 20 deltagarna olika universitet och läroämnen inom humaniora som tangerar "den antikvariska forskningens historia", som vi brett valt att kalla vårt paraply. Professor emeritus Matti Klinge berättade om sitt livslånga intresse för universitetshistoria och lärdomshistoria. Hösten 2010 utkom hans digra verk om lärdomshistorien kring att bygga Europas förflutna - boken lär snart utkomma på engelska, och jag hoppas verkligen den kommer att få stor uppmärksamhet. På plats fanns även Kolbe, som sysslat i decennier med liuex de mèmoire och unviersitetshistoria, docent Markus Hiekkanen, doktor Leena Valkeapää och många fler som sysslar med allt från forskarbiografier till synen på kulturarv.

Key note lecture -föredraget av Nordlund presenterade allmänt hur man motiverat och argumenterat för vetenskapshistoria i Sverige och Europa. Intressanta poänger lyftes fram om hur man i olika tider känt behov och velat få fram vikten av att granska vetenskapernas bakgrund. Under de senaste decennierna lyfts inte längre "stjärnorna" inom en vetenskap fram, utan biografier om vilka misstag som gjorts kunde även vara motiverande argument för behovet av vetenskap. Efter kaffepausen fortsatte Nordlund med att presentera Sveriges Unga Akademi, där han själv sitter som ledamot. Den nybildade akademin verkar mycket intressant och han uppmuntrade oss att även grunda en liknande inrättning i Finland. Förslaget mottogs och begrundas.

Mötet fortsatte med presentation av två föredrag om pågående forskning. Docent Visa Immonen från Åbo universitet presenterade sin pågående biografi om statsarkeologen Juhani Rinne. Problemet med Rinne är att det inte finns ett privatarkiv kring honom, utan Immonen har sytt ihop källorna från diverse olika håll. Det blir otroligt spännande att få läsa den slutliga boken, eftersom Rinnes liv på många sätt var hårt. Immonen kunde lättat säga, att det är tur att det inte är lika hårt och kallt inom branschen längre, inte lika stor brist på resurser, mindre konkurrens etc. än under början av 1900-talet. Bra poäng! Efter en god diskussion kring problem med biografiskrivning, tog docent Anna Sivula från Åbo universitet (Björneborgs campus) upp sin långvariga forskning kring bomullsfabriken i Björneborg som kulturarv. Här kunde vi ventilera synen på kulturarv mycket noggrant och doktoranden Johanna Enqvist fick mycket vind i seglen för sitt eget projekt kring kulturarvssemantiken.

Det var med andra ord ett glatt och inspirerat gäng, som på kvällskvisten kunde tacka och önska varandra god fortsättning - tills vi ses igen på nästa träff! Alla var nämligen ense om att dylika landsomfattande forskarträffar för specialteman verkligen behövs. Det får helt enkelt vara slut på att gå med på vad vissa krafter vill, nämligen att universiteten skall konkurrerar mot varandra, forskare mot forskare, vetenskapsgren mot vetenskapsgren. Det är dags för oss att svara genom att slå oss samman och samarbeta, byta idéer och skapa nytt. Så som universitas alltid verkat.