Medeltidsarkeologi i Helsingfors - prof. Andréns kortkurs 14-16.9.2011

Under tre intensiva dagar bjöd CENS (HU), Glossa och Historiska föreningen på en unik kurs i medeltidsarkeologi vid Helsingfors universitet, med en gästande stjärna, professor Andrén från Stockholms universitet. Andrén erhöll Jarl Gallén-priset ifjol och till saken hör att pristagaren håller en kortkurs inom sitt specialfält, i detta fall medeltidsarkeologi, som annars är ett sällsynt tema för föreläsningar i Finland. Andrén doktorerade i medeltidsarkeologi år 1985 i Lund och har verkat som professor där på 2000-talet samt sedan gästande forskare vid ett antal universitet (Cambridge, Sydney, Glasgow...) och är numera professor i arkeologi i Stockholm.

Och de ca 15-20 deltagarana behövde inte bli besvikna - under sex föreläsningar fick vi en mycket mångskiftande bild av vad medeltidsarkeologi (eller historisk arkeologi) innebär samt en inblick i Andréns egen forskning kring runor, religionsarkeologi och urbana miljöer som Lund och Visby. På onsdagen inledde Andrén med att berätta om hela bakgrunden till läroämnet och dess historia, vilket även tangerade i fortsättningen eftersom den romantiska bilden av det förflutna alltjämt spökar i tolkningarna. Under onsdagens andra föreläsning blev vi väl insatta i hur medeltidsarkeologen arbetar - i ständig dialog både med den materiella kulturen och de historiska texterna som källor - ett exempel gavs i hur man kan tolka förhistoriska samhällen och deras kontakt med den gamla asatron. Det viktiga är att kunna se att en kultur aldrig är statisk, utan i sätndig förändring och samverkan med andra kulturer i sin samtid. Runorna är ett uppenbart lån från latinet, men ändå sin egen uppfinning i.o.m. sitt vitt skiljda alfabet och system, och så vidare.

På torsdagen fortsatte Andrén att tala om runorna, och hur dessa måste ses som både material och text, i.o.m. att de återfinns på monument, stenar och objekt. Runorna stod inte oförändrade genom tid, utan det finns många skikt i deras bruk och hur de utformades. Likväl måste man se dem i en kontext av bild, symbol och text, som en dialog. Torsdagens andra föreläsning poängterade också hur viktigt det är att ta hänsyn till kosmologi och världsbild i förståelsen av det förgångna, trots att det är dels levande än idag - då man ser på kyrkor i romansk stil, som det finns gott om i Danmark och Skåne. Byggnaderna och objekten har sina symboliska och praktiska roller, som avspeglas i bruket av kyrkor än idag, och de romanska kyrkorna har både skillnader och likheter till de senare, s.k. gotiska, som man bör beakta då man försöker förstå det hela. Det här kan ju traditionellt härledas till den konsthistoriska branschen, men konsthistoriker bör ju även tänka på andra aspekter också, som kanske en arkeolog kan tillföra i det hela, så att säga, t.ex. den sociala dimensionen - var de levande och döda människorna finns närvarande i rummet etc.

På fredagsmorgonen ämnade Andrén framföra en allmän presentation över den medeltida staden, men tack vare att vår grupp bestod mest av doktorander och forskare, ville han hellre gå rakt på sak och presentera tre fallstudier och sin forskning kring dem - Lund, Visby och Stockholm. Lund presenterades som den ecklesiastiska staden, Visby som den merkantila och Stockholm som den kungliga - och de är naturligtvis även mycket olika till sin ålder, då Lund är äldst, Visby följande och Stockholm grundad först i mitten av 1200-talet. Även forskningen av städerna inleddes enligt samma mönster: Lund tidigast, på 1890-talet, sedan Visby och sist började man undersöka Stockholm, först på 1980-talet i egentlig mening. Tankeväckande, minst sagt.

Den sista föreläsning på fredagen handlade sedan närmare om Andréns egen forskning kring Visby och Gotland, där han särskilt ville lyfta fram de inbördes oroligheter som tidvis funnits mellan stad och landsbygd, dels på grund av Gotlands unika system att ledas av en politisk elit av fria "bönder", i förhållande till Visbys två gillen av gotländska och tyska köpmän. Det var också tänkvärt att inse, att Gotland bebotts av en betydande rysk minoritet, som efterlämnat både materiell kultur och arkitektur. Och det var inte bara krigen på 1300-talets senare del som ledde till att Gotland försvagades, utan även en ökad skrivkunnighet och förändring av handeln på Östersjön överlag kunde ha bidragit - handelsmännen reste mindre, utan sände enbart brev och behövde följaktligen inte längre besöka den forna, blomstrande knutpunkten mitt i havet. Andréns forskning har också bidragit till en mer mångfacetterad bild av den gotländska landsbygden och dess aktörer, vilket var otroligt intressant att höra.

Det var med glädje, men även med ett stänk av vemod vi avtackade professorn med en applåd strax för fyra på fredagseftermiddagen. Deltagarna kunde ha varit fler, men arkeologkollegerna menade, att kursen tyvärr sammanföll med det stora arkeologmötet i Oslo, vilket hadetömt läroämnet på forskare och studenter - synd. Deltagarna i Andréns kurs hade skinande ansikten - uppenbart inspirerade begav vi oss hemåt efter intensiva tre dagar; en resa i medeltidsarkeologin och en värld av frågeställningar som bara väcker ännu fler, fascinerande frågor.

Om Jac. Ahrenbergs syn på Finlands medeltid

Idag, för några timmar sedan. disputerade fil.mag. konstihistorikern Anna Ripatti förtjänstfullt om arkitekten Jac. Ahrenbergs restaurationsplaner av slotten i Viborg och Åbo, Finland. Som kustos verkade prof. Ville Lukkarinen och opponent doc. Ritva Wäre, som tidigare varit överintendent för Finlands nationalmuseum. Både Lukkarinen och Wäre har själva forskat i synen på restaurering och arkitekturens bruk av historia och legitimering av densamma i nationsbyggande syfte.

Ripatti inledde sin lectio med att citera studenten Z. Topelius (sedermera professor, författare och ideolog) från en dag 1843, då denne vistades vid Raseborgs slottsruin på sin väg till Sverige, och dryftade den forna, svunna kontakten med Sverige. Under 1800-talet blev det sedan aktuellt att upprätthålla dels det svenska arvet, dels legitimera den unga nationen Finlands egen historia. Ripatti hänvisade tankeväckande till synen på en släkts förflutna och intresset av släkthistoria och därmed även analogt en hel nations, ett folks, historia. Det fanns ett behov av att framhäva kontinuitet med det förgångna och då blev slotten eller borgarna historiebilder, där maktens linjer drogs mellan det förflutna och nutiden. Murarna symboliserade makt, stabilitet och ordning. 1800-talets nationalism samverkade även till att man såg borgarna ur ett försvarsperspektiv. Slotten blev även rum för museer och utställning, då de tidigare fungerat som statliga fängelser etc. Jac. Ahrenberg hänvisade i detta sammanhang ofta till "fädernearvet", ett tema som i olika variationer avspeglades i hans verksamhet.

Syftet med Ripattis avhandling, uppgav hon, är dock att presentera endast Ahrenbergs syn på Finlands medeltid åskådligat genom hans restaureringsplaner av Åbo och Viborgs slott - som aldrig realiserades. I hans historiesyn spelar den svenska tiden en stor roll och han värnade för att dess minne inte skulle försvinna, särskilt i östra Finland, däribland Viborg, vars slott var det synligaste minnet från denna tid. Ripattis resultat är att det verkar uppenbart att Ahrenbergs idé med restaurationsplanerna var att följa de svenska slotten, för att skapa tydliga gemensamma minnen från Vasatiden för Sverige och Finland. I hans Finlandsbild sågs landet skiljt från Ryssland, tillhöra väst - därför tog han modell av de svenska slotten och "nostrifierade" dem. Rollen han ville tillföra slotten, som ett svenskt arv, var problematiskt, eftersom borgarna symboliserade en militär makt man ogärna ville förknippa med den svenska överheten - Ahrenbergs syn företrädde eliten, som han själv tillhörde. Ripatti avslutade med att påminna om att detta är aktuellt igen: att diskutera värden förknippade med kulturarvet, hur det kan utnyttjas i förhållande till en ny nationalism etc.

Opponenten Wäre inledde med idel beröm: Ripatti har tagit sig an ett svårt ämne, en svår person, men behandlat ämnet med öppet sinne. Litet kritik var av nöden att framföra, dock litet krystat, varför Wäre kommenterade de långa bilagorna och de långa fotnoterna. Ripatti kontrade dock med att förklara sina val och hur de hängde samman med själva forskningsprocessen. Huvudsaken är ändå, tyckte båda, att all väsentlig information kom med i avhandlingen, fastän bifogad. Beröm fick även Ripattis digra källmaterial: hon har använt sig av olika samlingar i över 20 arkiv i Europa! Även språket och de över 240 bilderna fick beröm - fint! Tyvärr behandlade Wäre metoden mycket kort, alltför kort i mitt tycke, men diskuterade en aning om A. Renans syn på nationalism, väl så. Ripatti framförde något viktigt som vår generation tampats med: att inte kategorisera forskare/aktörer politiskt lika drastiskt som tidigare forskare, t.ex. inte dela in dem radikalt i fenno- eller svekomaner. Jag tyckte Wäre verkade ha problem med detta, men antar att det beror på just denna vår generationsklyfta, eftersom många av oss yngre forskare definitivt kommit till samma slutsatser som Ripatti. Men, det är ju klart, en så här lyckad och välskriven avhandling är nästan omöjlig att kritisera - enda möjligheten är att krysta fram någonting allmänt eller formellt.

Patrimonium-termen, som Ripatti, ägnat mycket arbete, diskuterades tacksamt, och till skillnad från "heritage" (arv) tyckte Ripatti att "patromonie" (arv) mera gäller arvet framåt i tiden, inte enbart det arv som ärvts, så att säga. Enkelt, men komplicerat. Temat tangerar mycket museer - interiörerna, pedagogiken, funktionen, men detta diskuterades sedan inte närmare. Exteriörna, tornen, silhuetten sågs nämligen viktigare än interiörerna för drygt hundra år sedan - detta hör även starkt ihop till det vertikala idealet i stadspaleringen, intresset för medeltiden, som rådde under Ahrenbergs tid.

Som representant för fakulteten ville prof. Laura Kolbe lägga fram en kommentar om Ahrenbergs nätverk och bakgrund, som troligen även påverkat hans historiesyn, dvs. det viborgska, och främst om studietiden i den Viborgska avdelningen - gott! Ripatti hade valt att utesluta avdelningens arkiv och möjliga uppgifter därifrån, eftersom avhandlingen fokuserade på restaureringsplanerna, men erkände att Ahrenberg var aktiv i Pro Carelia -rörelsen vid sekelskiftet 1900, och i själva studentnationen är slottet en viktig minnesplats - festen "Viborgska smällen" firas år efter år.

Inalles var allt över på futtiga 1,5 timmar - strålande! Man hann knappt lägga sig in i temat, förrän det redan var slutbehandlat. Jag hade önskat litet mer frågor och svar och diskussion om metod, och kanske något mer om historiesynen, men detta får jag väl läsa närmare om i själva texten. Ripatti klarade sig fenomenalt fint!

Själv skrev jag i min egen avhandling (s. 286-287) från ifjol om "nostrifieringen" (med hänvisning till Max Engman om minnen från 1809, som Ripatti även citerade): i min fallstudie var det frågan om minnesplatsen Nådendals klosterruiner. Nådendal sågs i min studie tydligt även som en bro till Sverige bland forskarna och aktörerna - även de utanför J. R. Aspelins krets av Helsingforsare. Utanför denna krets fanns även viburgenserna som Ahrenberg, i likhet med de vestfinnar jag granskade. Detta tål definitivt att undersökas närmare. Jag tog inte nämligen heller i betraktande det digra materialet i avdelningarnas arkiv, men skall nu granska det närmare. Förhoppningsvis lämnar Ripatti inte heller Ahrenberg, utan spinner vidare på denna intressanta persons produktion och förhållande till skapandet av Finlands historia.

Bytomtseminarium

Detta skulle ha publicerats i torsdags, men Blogger har legat nere. Nå, bättre sent än aldrig.

Museiverket ordnade ett seminarium om arkeologi och bytomter, som i onsdags diskuterade aktuella teman i anknytning till landsbygdsarkeologin i Finland. Talarna var från olika specialfält, en del mer inriktade på byråkratiska frågor än andra - och förvisso, dessa går ju hand i hand med undersökningarna å statens sida. Jag var försenad, så jag missade morgonens första föredrag, men kom i tid för att höra om Museiverkets strävan efter förenhetligande av terminologi, metodologi etc. framfört av Johanna Enqvist. Vadim Adel var senare under dagen inne på samma teman: hur dra gränserna för skydd av en bytomt, som ännu är bebodd etc.? Det slog mig: var finns intresset för långa processer? Måste arkeologer vara så fetischistiskt intresserade av att hitta "det äldsta" ännu? Varför är det så åldersrasistiskt? Jag tycker det mest fascinerande är en bosättningskontinuitet i all dess utformning, medan en del tycks anse att "recent" bebyggelse "förstör" den gamla... Såklart, ifall modern bebyggelse grävts djup rakt på. Men, det var iallafall gott att höra att hela området inte anses "förlorat" trots allt... ja-ja. Under seminariet måste flera talare hänvisa till att kartmaterialet beskriver den tidpunkt det skapats (1600-, 1700-tal), men KANSKE äldre tider. Nå, gott att det poängteras i varje fall, fastän jag själv tycker att 1700-tal är minst lika fascinerande som medeltiden...

I diskussionen togs det upp att detta problem är relevant, eftersom det handlar om jämställdhet inom olika län och landskap - behovet av förenhetligande är med andra ord stort. Man framförde även önskningar om att alla kraven kunde tillfredställas genom utbildningen, men det är ju lättare sagt än gjort - förutom ifall utbildningen/fortbildningen kan betalas av deltagaren själv... Mikko Härö betonade att i Sverige finns det pengar för förenhetligande, men inte hos oss. Problemet i Finland är att det inte är möjligt att öppna stora områden - en lösning kunde vara att använda grävmaskin som övervakas. Det har ju även gjorts i mindre grävningar jag själv deltagit i, t.ex. Esbo stadsmuseum använde en bobcat vid utgrävningen av bytomten i Alberga 1998 och i vårt MARK-projekt använde vid grävmaskin för att skala av de blandade ytlagren. Jag känner en avsaknad av att ta en titt på arkeologin i andra länder även då det gäller byråkratiska frågor - när blir vi förenhetligande med hela EU, t.ex.? Lämnas detta bara till - den sist och slutligen ganska marginella - forskningen?

Timo Jussila fortsatte med att lägga fram fallstudier från fältet, hur han kombinerat gammalt kartmaterial och iakttagelser i fält till att fastställa fornminnens gränser och skydd. Han poängterade betydelsen av fältstudierna, eftersom arkivstudier inte kan räcka till för en ordentlig utredning av skyddets omfattning - att arkeologiska fältmetoder borde återigen bli på modet. Va? undrade jag själv, som anser att finländsk utbildning främst handlar om fältarkeologi. År 2004, vid ett besök i Wharram Percy i Yorkshire under ledning av English Heritage betonades hur man återgått till att leta efter "humps and bumps in the ground" i fält. Då tänkte jag att lyckligtvis har vi i Finland aldrig frångått det... Men å andra sidan har jag ju själv inte var i fält sedan 2004...

Presentationerna av fallstudierna fortsatte och följande handlade om Gubbacka i Vanda, presenterad av Andreas Koivisto. Utgrävningarna började som "räddningsgrävningar" år 2003, då ring III utvidgades, men åren 2008-2010 tog stadsmuseet över. Och det har sedermera lett till publikation och ett EU-samarbete med esternas intressen i Padis kloster (som då troligen innehavt ägor även här i södra Finland). I diskussionen nämndes möjligheten av termoluminecensdatera bränd lera, som i någon mån påträffas på bytomterna. Låter i mina öron dyrt, men sån't är livet. Man måste ju alltid hitta nya alternativ, och det låter gott i sig.

Nästa föredrag var inne på samma linjer: Santeri Vanhanen berättade om möjligheterna av makrofossilanalys i bytomtforkningen. Med en hänvisning till Janken Myrdal kunde man t.ex. försöka utreda byggnaders bruk med hjälp av växtfossil. Det var även intressant att få veta att man kan bruka metoden som en mer exakt såll, och få tag på millimeterstora glödskal och fiskben, som ju kan belysa själva aktiviteterna på området. Intressant! Jag saknade dock kommentarer av Vanhanens kollega, Mia Lempiäinen, men hon är mammaledig, tyvärr. det skulle ha varit intressant att komtra med hennes erfarenheter både från stadsgrävningar och landsbygdsmaterial. Sirkka-Liisa Seppälä betonade betydelsen av samarbete med biologer, eftersom det ger en möjlighet att utforska ävedn det biologiska kulturarvet - på 2000-talet lär ska diskussionen äntligen gå het om bruket av land och dess historia.

Christian Carpelan presenterade samiska "lappbyar" byar från ca 1550-1750 i Enaretrakten. Det var viktigt att få med en nordlig dimension, eftersom litet forskats där och även i östra Finland. Georg Haggrén återkom i sin presentation av bytomter i Nyland, Egentliga Finland och Tavastland, till behovet att undersökningar i öster. Han betonade även att den medeltida byn ingalunda varit statisk, utan rört på sig (hänv. till svensk forskning) - bra poäng, igen. Personligen blir jag ofta ledsen att folk fortfarande verkar ha en förlegad, romantiserad Scott-isk medeltidsbild med riddare och borgar, öldrickande joviala dagar i mörka källare...

Leena Lehtinen avslutade dagen med förslag till terminologi och jämförande aspekter till den svenska forskningen - gott! "Kulturmiljön skapar kontinuitet...", betonade hon och oroade sig för "busklandskapet" som håller på att ta över gamla kulturmiljöer. Äntligen nämndes även synen på kulturlandskapet och människors förhållande till densamma, och termen "minne". Tacksamt. Tyvärr fanns det endast litet tid för diskussion vid denna tidpunkt, men kanske detta kunde diskuteras senare. Förhoppningsvis.

Och samtidigt i Sverige, 11.5 klockan 10-15: ett seminarium vid Nordiska museet om sociala medier och kulturarvet och vilken kompetens som behövs för dylikt. Ja-du, när kommit vi hit i Finland? En viss elitistisk inställning råder, att det är viktigare att diskutera byråkrati och metoder i det alloändliga... Nå, förhoppningsvis leder vägen framåt. Någonstans.

Var var du när kyrkan brann?

Finlands nationalmuseum har en mycket intressant utställning, som pågår ännu i ett par veckor. Utställningen presenterar dels restaureringen av Tyrvää kyrka (numera Sastmola), dels verk av de två konstnärer (pietetsfulla, grafiska Osmo Rauhala och känslosamma, expressiva Kuutti Lavonen) som fick i uppgift att skapa ny konst för kyrkans sakrala utrymmen.

Frågor vår generation kunde ställa är: var var du när WTC tornen kollapsade 11.9.2001? Minns du hur det kändes, minns du hur det gick till? Finns de andra dramatiska händelser i vår samtid som påverkade oss då de hände? För min del minns jag precis hur det kändes att få höra att min konfirmationskyrka, Borgå domkyrka, brunnit i maj 2006. Jag var påväg hem från en biologisk exkursion med Naturvetarklubben i Borgå till Kalmuckien i Ryssland, när jag fick ett sms av en vän - "bli inte chockad nu, men..." Just så. Det är något förtvivlat hemskt att mer eller mindre medvetet bränna byggnader som kyrkor, som både är sakrala rum och fornminnen i samma gestalt. Deras symbolvärde har varit, och är, enormt - de berör oss djupt.

Jag minns även dramatiken när jag fick höra att Tyrvää kyrka brunnit 21.9.1997. Jag var även då påväg hem från en exkursion, denna gång en arkeologisk resa till Åland med ämnesföreningen Fibula ry. Vi hade levt i vår lilla bubbla i en gemenskap, knutit band och delat fina upplevelser, när vi steg ombord på båten och till vår förfäran såg de hemska rubrikerna på gula pressens första sidor. Diskussionen i gruppen rörde sig ganska långt kring händelserna under resten av kvällen.

Den medeltida stenkyrkan i Sastmola stod länge som ett mycket sorgligt skelett, med sitt inre av trä fullständigt förtärt av elden. Det är ett fantastiskt resultat av ett enormt projekt, att vi nu kan få se hur stor mödan att restaurera kyrkan var, att putsa upp den från allt sot, bygga om interiören... Att nu få se den fantastiskt vacker, prydd med ny sakral konst - med teman som är eviga, som handlar om evigheten - är fenomenalt. Det är en viss idé i att inte restaurera den som den var, som ett historiskt minnesmärke, utan att behandla den som en levande kyrkobyggnad, som fått ny konst istället för den som försvann. På det viset har kyrkan behandlats så som man alltid behandlat kyrkors sakrala rum: nytt får stå sida vid sida med gammalt - inte så, som 1800-talsforskarna och medeltidsvurmarna ville ha dem: som döda utställningar av en viss epok, tysta, tomma såväl som på föremål...

Jag anser att man behandlat kyrkan med pietet, som tillfaller ett heligt rum och att det är mycket bättre än om den bara behandlades som ett fornminne. Följande projekt för mig blir definitivt att resa till själva kyrkan och se resultatet in situ.

Lyckad start: International Medieval Congress!

Underbar dag igar! Tva key note lectures inledde Leeds universitets medeltidskongress 2010 med allmanna presentationer runt temat: resande. Patrick Gautier Dalche (Paris) talade om kartografi och Dionisius A. Agius (Exeter) om den medeltida, muslimska synen pa resande i Roda havet och Indiska oceanen. Det andra inlagget var sarskilt upplysande for en nordbo och man kunde inte lata bli att dra vissa paralleller till Ostersjon i sitt stilla sinne.

Den forsta sessionen jag horde pa var anordnad av mina finslandska kolleger: man maste komma anda hit, for att hora det senaste! :) Christian Krotzl, Sini Kangas och Jenni Kuuliala talade om aspekter pa pilgrimer och synen pa barn. Mycket upplysande och spannande forskning pa kommande!

De sessioner som ordnats av Derek Fewster fran Helsingfors, dar aven mitt inlagg ingick, foljde pa eftermiddagen. Och de overtraffade alla forvantningar! Kati Parppei presenterade sin nya forskning om synen pa Valamo och klostrets historia som invented tradition och Leena Valkeapaa presenterade hur den forsta konsthistoriska expeditionen i Finland 1871 maste skapa hur man kunde dokumentera fornarvet. Fewster talade om synen pa fornfinnen som skapad identitet i nationsbyggande syfte, med ett antal talade bilder om hur medeltidsbilden propagerades! Darefter presenterade Visa Immonen tursimens forsta steg i Finland och hur de medeltida borgarna inkorporerades i vad-som-skall-ses i landet. Min egen presentation gallde Sigurd Curmans och Juhani Rinnes syn pa Pirita i Estland under mellankrigstiden.

Pa campus finns tillgang till internet, som ni marker, men tyvarr maste ni alltsa lasa min text utan nordiska bokstaver. I ovrigt ar vadret svalt och skont i jamforelse med den hetta som lar ska paga alltjamnt i Finland. Efter mina besok har pa IMC aren 2004 och 2005 har i sig inget forandrats. Konferensstamningen ar lika harlig nu som da och man moter leende ansikten, lockande bokforsaljare och de gemytliga 60-talsbyggnaderna med att besvara leendet.

Klichetät och tråkig Robin Hood

Ja, då var det dags att gå och se ännu en version av legenden om min favorithjälte, Robin Hood. Killen som kämpade för rättvisan när lagarna inte gjorde det: en aktuell film, utan tvekan! Men, ack, jag måste säga att jag gillade Erroll i sin fjantiga gröna dräkt mer - och filmen med Costner från 1990/1991 tycks skina i jämförelse, trots alla sina klyschor. Om man upprepar typiska medeltidsbilder och gör det roligt, då går det nog att svälja i någon mån. I dessa äldre filmer finns nämligen någon form av humor med i handlingen, hos skådisarna, i realiseringen. Ni kan tänka er att jag blev besviken på Ridley Scott!

Nog för att jag inte dyrkat hans tidigare historiska mastodonter så mycket överlag: Gladiator sina sidor, men hela storyn med en kille som är boss, sjunker ner till slav och gör en ny successtory igen - den är ju som tagen ur synen på vad en "American dream" går ut på! Och Kingdom of Heaven var litet komsi-komsa, med töntiga Bloom, men hade sina sidor även den. Men nu: hur kan en så smarrig historia som Robins göras så fjantig och - rentutsagt tråkig! Blodet rann och huvudena strittade, men just det kanske bidrog till att filmens höjdpunkt aldrig riktigt infann sig. Den var gjord med så rynkad panna att den blev nästan fatalt, oavsikligt komisk.

Och slutscenerna tog priset: det var ju som Lord of the Rings fastän det skulle föreställa historien! Själv började jag nästan vänta på att en Faramir skulle marschera in på scenen, så overkliga var de flesta karaktärer. Men, såklart - det ser ju inte lika ståtligt och dramatiskt ut om en gubbe bara slängs i jorden i en trälåda istället för att bli okristligt bränd på bål. Eld och blod var det med andra ord gott om. Och harnesk - den skulle då Marion också dra på sig som någon form av Rohanprinsessa! Det är ju bra att aluminium är lättare än järn, så att inte Blanchett stupade under tyngden. Och en munk/broder som slåss, ja, han vore ju ingen ordensman längre... Jag blev också störd på att Tuck fortsättningsvis skall gestaltas som en evinnerlig fetknopp som man bara därför skall skratta åt, dessutom. Då var killarna i wiccaversionen, serien Robin - the Hooded Man alltmer komplexa, trots att de alltemellanåt dansade omkring som alver.

När fransmännen anföll var det som någon pervers parodi med träbåtar av landstigningen i Normandie (väl, men äckligt skildrad i t.ex. Saving Private Ryan), fy! Och jag brukar alltså försöka att inte så starkt vara historiker när jag ser film, utan koncentrera mig på själva konstverket... Men det här var ju trefalt värre än Braveheart! Och värst av allt var att Robin var så blodfattig att jag verkligen saknade något av den charm som Russell ingav sin karaktär "Lucky Jack" i Master & Commander.

Fanns det något sevärt då? Det som slog mig när vi kom ut ur biografsalongen var att vi idag lever i ett sådant överflöd! Vad skulle en 1200-talsmänniska lägga märke till och uppskatta hos oss? Bara att odla, fixa allt själv etc. tog ju evinnerlig tid, planering och möda för folk i det preindustriella samhället. Tålamod krävdes även i att förflytta sig från plats till plats. Vi valsar bara in på Stockmanns delikatessavdelning, där hyllorna är proppfulla av varor vi bara behöver smått sträcka oss efter - och högst bli sura på att pilgrimsmusslorna var slut i disken. Sedan stiger vi i bilen och kör 30 km hem på en knapp halvtimme.