Borgå du gamla...

Igår åkte Emil och jag till Borgå för att träffa två goda vänner. Vi var ute i god tid och hade en stund över att shoppa godis på Brunbergs och ta oss en promenad i Gamla stan. Och allt var sig likt. Ja, en del saker, men sedan fanns det mycket som INTE är sig likt. Jag kunde konstatera att min barndomsstad delvis finns, men mycket är försvunnet och existerar enbart i mina minnens landskap. Det handlar om en plats som alltså inte mera finns, utan bara i minnet. Här skall ni få ta del av vad vi såg.

Detta fanns inte förr: Viking pizzeria. För alla som gillar historiebruk. Bredvid denna finns en nepalesisk restaurang, men förr fanns här Borgås första riktiga pizzeria (Rosso kan ju inte räknas): Topkapi, dit man ibland skolkade på lunch från BoGy. Och gott var det.

Här finns nu en frissa och Ladyline. Förr var här Elantos "varuhus" i två våningar. Till jul fick jag en liten peng att köpa julklappar för och då gick jag bland annat hit och köpte glasföremål i övre våningen. Samtidigt kunde man ta sig en titt på leksaksavdelningen intill - med tanke på sin egen önskelista. Ett annat "varuhus" att shoppa julklappar i var fantastiska Simolin vid Gamla stans rand. Där verkar nu Rundradion. Tur att huset åtminstone inte revs - tack.

Här är nu - inget för tillfället. Här fanns legendariska Söderströms bokhandel, som man kunde gå och titta i länge. Härifrån måste sedermera även inhandlas samtliga böcker för gymnasiets kurser. På kort. Det var ett blått namnförsett pappkort och på det viset fick man kredit, som pappa emellanåt gick och betalade av på. I husets andra våning fanns Borgå stads bibliotek. Här kunde man sitta i timmar med Jenny och läsa serier (Johan och Pellevin, Adèle Blanc-sec etc.) och lyssna på lp-skivor i hörlurar, klassisk musik som vi skulle lära oss känna igen för Musikinstitutets kurs "Allmän musikkännedom".

Här är lapp på luckan. Till vänster finns en ingång till en restaurang (?) numera, förr låg här en karnevalsbutik, eller hur säger man - "pilailupuoti". Luckan till höger var legendariska "Frysarn", dvs. där den berömde korvgubben sålde sina hotdogs med smarrig senap. Då vi hängde hos kompisarna på Berggatan ett kvarter härifrån, var det ibland skäl att bege sig hit för ett skrovmål på kvällen. Klassiker som nu inte finns kvar mer, förutom i minnet.

Nå, men mycket finns ändå kvar, frapperande! Naturligtvis skolorna och museerna, såklart. Men vid sidan av dessa en del kära små ställen: först och främst Missionskyrkans ståtliga, renoverade hus ritat av Engel. Det var mycket luggslitet innan den lyckade reparationen, men trots sitt slitna yttre hyste huset världens roligaste scoutkår: FMU scouterna i Borgå. Min storebror drog med mig hit då jag var lågstadieelev och jag lämnade stället först under abiåret. Vi var i patrull Uven, Bävern, Svanen och vad det nu var tillslut, som scouter och senare patrulledare: Anna, Cissi och jag allra längst, men även Jan och många fler. Stefan var vår härliga ungdomsledare och Cicki, min nuvarande svägerska, mötte sitt livs kärlek här då hon var vår ungdomsledare.

Norrut härifrån ligger den medeltiden kyrkan, vars 200-åriga tak tragiskt brann år 2006. Här konfirmerades vi - jag och så många kära vänner, som nu kan utbyta hälsningar på FB. Det var så roligt att många av oss blev barn- och skribahjälpisledare och höll på några år till. I Lilla kyrkan, den röda i förgrunden, vigdes mina bästisar Camilla och Mats för tre år sedan och för 37 år sedan blev jag döpt här. Kyrkan är från 1700-talet och hyste en gång den lilla finska församlingen.

Kyrkans altare med krucifixet är sig likt.

Den fina medeltida kalkmålningen föreställande enhörningen - Kristus - brukade jag stirra på mången gång under de obligatoriska gudstjänsterna i samband med konfirmationen, men också senare. Då Musikinstitutets kör i samarbete med andra Borgåkörer uppträdde med Johannespassionen våren 1991, stod jag under den och sjöng med de andra alterna. Numera sysslar jag inte med dylikt, men det var roligt så länge det varade.

Kejsar Alexander står fortfarande kvar vid sydväggen av kyrkan. Han var ganska uppmärksammad under jubileet 2008-2009, men turisterna var också här en vanlig fredag i september - trevligt!

Utanför kyrkan finns Albert Edelfelts huvud. Det var länge stulet och basen patetiskt tom, men för några år sedan kom äntligen ett huvud på plats på nytt.

Det finns få kaféer som är långlivade - kanske några i storstaden, så som Fazer och Ekbergs - så det var mycket trevligt att se att Café Helmi ännu fanns kvar på sin sedvanliga plats längs Mellangatan i Borgå. Trevligt så! Mitt emot finns dock nymodigheter så som restaurang Timbaali, som kom hit kanske för drygt tio år sedan. De bjuder på sniglar. Det är ju fint att det ännu rullar på för dem, uppenbarligen.

Riimikko är ännu kvar och fönstren har fina installationer för förbipasserande barn att titta på. Det var en upplevelse att bara gå in i butiken som barn - med alla gammeldags leksaker, speldosor, pappersdockor med mera. Fint att den ännu finns kvar! När vi gick förbi, tog sig en liten familj in här - hoppas det finns tillräckligt med kunder för en dylik, pittoresk butik. En butik som är som ett litet äventyr i sig.

Fältdag i gott sällskap eller högar i näromgivningen

För ett tag sedan tog en italiensk doktorand i Finland, Stefania Chirico, kontakt med mig via Johanna Enqvist, för att diskutera sin blivande doktorsavhandling som berör kulturarvsfrågor. För att diskutera avhandling, forskning och kulturarvet - och lära känna varandra, såklart - föreslog Johanna en fältdag i fredags med besök på fornminnesplatser i närheten av Helsingfors. Vilken befängd idé kunde det ju tänkas, men där har man fel! Trakten är full av intressanta fyndplatser ända från stenåldern fram till modern tid, och platser av varierande karaktär och typ. Johanna sände oss i förväg ett detaljerat program och vår tidtabell höll - kan ni tänka er! Om man vill granska huruvida det finns fornminnen skyddade av Museiverket i närmiljön, kan man kolla i fornminnesregistret. Infon är dock enbart på finska, torr och besvärlig och t.ex. gatuadresser för fyndplatserna saknas. Närmast är registret användbart för proffs, men ifall man orkar tolka uppgifterna kan man hitta basinfo om en plats man vill besöka, alltså.

Vädret var inte det bästa, men humöret på topp. Dagen inleddes med att besöka Lövöns bronsålders röse (se bilden ovan). Jag hade ingen aning om att ett så fint röse finns så här mitt bland höghusen och relativt nära centrum. Röset verkar ganska välbevarat och skyddat i sitt läge - med en vy som fortfarande återstår - mot havet (se bilden nedan). Röset har undersökts och man har funnit ben här, så det är en grav det rör sig om - någon begravdes här kanske 1000 år före tideräkningens början och den döde fick blicka ut mot en havsvik i väster från sin viloplats högt uppe på berget.

Vår färd fortsatte till Esbo och Mankby, där arkeologerna årligen gräver i stadsmuseets regi i samarbete med Helsingfors universitet (läs den fina bloggen bara som exempel). Platsen ligger nära Finns stenåldersboplats, där ett legendariskt "älghuvud" av sten hittats (det finns numera i Finlands nationalmuseum). Finns är även berömt för sin folkhögskola från slutet av 1800-talet och platsen är inte heller långt från Esbo gård, som har anor i senmedeltiden och 1500-talet. Området är alltså mycket intressant och minst sagt pedagogiskt som kulturmiljö och mycket fin information finns numera att tillgå även om en större nyländsk by på medeltiden. Stora strandvägen passerade även detta område, vilket troligen påverkat byns betydelse, anses det bland annat. Om de fina fynden kan läsas i böcker och i rapporter på webben.

Utgrävningsområdet i Mankby är för tillfället täckt och inväntar nästa grävningssäsong i juni 2012. Notera hur mycket husgrunder i sten och troliga ugnsrester det finns synliga här.

I Mankbyskogen finns gott om troliga stugbottnar och ugnsrester att bevaras för kommande generationer av arkeologer.

Färden fortsatte till en annan gammal byplats, som utgrävts av doc. Georg Haggrén. På detta område var även Johanna och jag med som grävare och vi undersökte både husgrunder och ett gravfält från medeltiden här. Det var frågan om en "räddningsgrävning" i Museiverkets regi år 2003, eftersom området skulle bli kapell. Det kändes ganska underligt att besöka platsen nu, med det fina kapellet på plats och endast en del av bergsklacken, där vi satt och skvallrade på pauserna, synligt. Buskaget hade även decimerats i omfång och där satt inte längre parkkemisterna på rad - de var våra bästa kritiker och kommentatorer under utgrävningens gång. Området för gravfältet är delvis bevarat och har även försetts med ett monument! På monumentet citeras Psalm 90 och överlag blev jag förvånad av hur enkelt och litet det var (se nedan). Respektingivande inför de dödas vilorum. Fint!

Vi fortsatte därefter på det sakrala temat och stannade en stund vi Esbo medeltida kyrka (se nedan). Den är inte öppan till vardags så här års, men vi gick runt den fina byggnaden och dryftade över kyrkobygge och kyrkans roll i Åbo stift under medeltiden och senare.

Snart nog tog vi oss över till Vanda via Malmgård och på gränsen passerade vi enorma höghusområden. Här har en gång legat en stenålderboplats med bland annat husgropar från båtyxkulturens tid. Främst minner området Johanna och mig idag om timläraren i arkeologi vid HU på 1990-talet, fenomenala och litet skrämmande Elvi Linturi, som varit grävningsledare på dessa utgrävningar på 1970-talet och alltid talade om utgrävningarna med passion. Hon är borta idag, så även området, men vissa minnen finns kvar. Kanske jag skriver något om detta senare... Vår färd i fredags gick dock litet norrut till Gruvsta, där det legat ett dagbrott för järnmalm under förindustriell tid. Vanda stad har bekostat fina palisadlika skydd av trä, eftersom dagbrottets gropar i berget är mycket djupa och vattenfyllda (se nedan).

Slutligen åkte vi till vårt sista besöksmål på fastlandet: Sockenbacka Lekparken (se bilden nedan), där vi mötte legendariske utgrävningsledaren Jan Fast. Jan är fortfarande aktiv som dragare av grävningar för unga, skolelever och amatörer (främst Ango ry.), det har han varit nu i mer än 20 års tid. Denna plats är en stenåldersboplats som varit en ö och vi kunde se att platsen legat på en fin sandstrand. Vi fick även höra om själva utgrävningarna, som hade både spännande stunder och roliga fadäser - inte minst då nämnda Elvi Linturi hade infunnit sig med en elevgrupp och ordnat huvudbry för Jan. Men, den historien får han själv berätta en vacker dag. När Johanna, Stefania och jag avlägsnade oss stannades Jan av två dagistanter från lekparken intill - de och barnen måste absolut få höra om vad här funnits i frona dagar. Jan var i sitt esse - och tack än en gång för att du visade oss platsen! :)

Dagens program var ännu inte över. Vi tog oss vidare med färja till Sveaborg där vi träffade Pirjo Häro som vänligen bjöd oss på fenomenal middag och visade oss runt i befästningsverken. Kvällen avrundades i regnigt väder, men i gott sällskap på Officersklubben. Mycket nöjda kunde vi återvända till fastlandet och hem för att begrunda det fina vi upplevt om kulturmiljön nära oss. Dagen var mycket inspirerande - jag skall nu börja bearbeta en artikel och jobba vidare med ett projekt som legat på is ett tag. I så fall återkommer jag snart även om dessa ämnen. Läs Johannas blogg om denna resa - hon vill gärna förbättra fornminnesregistret, nämligen. Förhoppningsvis kan kanske ett av mina nämnda projekt hjälpa till, det återstår att se... :)

Gammelstaden revisited

Gammelstadens fors i Helsingfors tämjdes för vattenverket på 1800-talet. Sedan Kulturhuvudstadsåret 2000 är byggnaderna delvis gjorda till Tekniskt museum. På en liten bro kan få sig en fin dusch av forsens vatten. På ön mitt i forsen förlades på 1500-talet en kungsgård och troligen även en örlogsbas och garnison. Här utgrävdes sedermera en källarruin till gården. De nuvarande industribyggnaderna i röd tegel är också fina, från slutet av 1800- och början av 1900-talet.

På grund av en arbetsrelaterad grej fick jag orsak att bekanta mig med Helsingfors Gammelstad, som jag förvisso alltid intresserat mig av på grund av de enorma arkeologiska utgrävningar som för ett tio-tjugotal år sedan arrangerades där. Det var verkligen nyttigt att uppdatera stadens historia och återigen inse, hur mycket den har att ge för den som är intresserad av medeltiden och 1500-talet. Området bildar dock en intressant "minnespark" numera, med platser för ruiner och utgrävningar och nutida monument som uttrycker intresset för platsens historia. Man kan alltså se hela området som en "kommemorativ anatomi" med nutida monument, över stadens stolta förflutna. Fastän det inte var särdeles stolt, alltså.

Utgrävningarna, som under olika perioder gjorts här, gav en massa information om stadens tidiga historia på 1500-talet och till och med om dess föregångare, Forsby, från 1400-talet. På 1990-talet uppstod ett större intresse för medeltiden och historisk arkeologi, vilket dels berodde på dylika stora utgrävningar i Åbo, Helsingfors Gammelstad, i olika byar på landsbygden etc. Många myter om "den fattiga landsbygden" etc. har dekonstruerats sedan dess, inte minst tack vare docent Georg Haggréns och hans arbetsgruppers och projekts arbeten under de senaste tjugo åren. Gammelstadens utgrävningar 1989-93 ledde till en mycket fin bok (Narinkka 1994, i Helsingfors stadsmuseums serie), som presenterade historia och fynd ur den historiska arkeologins synvinkel. Boken blev som en Bibel för oss som studerade och började idka historisk arkeologi på 1990-talets slut. Museiverket, i samarbete med Helsingfors stadsmuseum, har numera fina sidor på webben som presenterar utgrävningarna, deras historia och en del av de finaste fynden (tyvärr enbart på finska - åtminstone fann jag inga sidor på andra språk).

Utsikt från Kvarberget mot Gammelstadens forna område med kyrkoruinen.

Detta är alltså området där byn Forsby låg och där staden Helsingfors grundades av Gustav Vasa 1550, vars inrikes- och utrikespolitiska intressen riktades mot att göra den sydfinska kusten till en konkurrent till Hansans Reval (Tallinn) och Ryssland både ekonomiskt och militärt. Så där i korthet. Därför tvingade han borgarna från Borgå, Raumo och Ulfsby att flytta till den nya staden och bygga upp den. Detta skedde motvilligt från borgarnas sida. Kungen besökte själv staden år 1557 och var inte heller nöjd. Staden drabbades av diverse motgångar, pestvågor, bränder. Då Per Brahe blev generalguvernör över Finland flyttades slutligen staden längre söderut, till en bättre hamn vid Estnässkatan (nuvarande Kronohagen-Senatstorget). På Hans Hanssons karta från 1645 syns de nya kvarteren i söder, men även de gamla i norr har avbildats. Ett monument, som avbildar denna karta, har år 1950 till stadens 400-årsjubileum rests på "platsen där staden grundades" norr om Kvarberget. En enorm "vägg" som högtidligt minner om Gustav Vasas förtjänst ståtar även här (se bilden nedan). Ja, om ni undrade, så var det alltså "precis här" som staden "grundandes"!...

Staden lockade även utländska köpmän så som Hans och Jakob Greek samt holländaren Hans van Sanden. Sedan istiden har det flyttat folk hit till Ultima Thule och processen pågår ju självfallet ännu idag. Ofta är de dessa "nyfinländare" som ger ett viktigt tillägg i landets kultur, i detta fall var det ekonomiskt, kanske politiskt, åtminstone i lokal skala. Högtidligen har Hans van sandens fina gravsten även rekonstruerats och finns som ett monument i själva kyrkoruinen, vars grund lämnats synlig sedan utgrävningarna på 1930-talet. Utgrävningarna på området under 90-talet, där den lätta trafikleden nu går, lär ska ha omfattat 3000 kvadratmeter och materialet består av 70 000 nummer! Även andra områden grävdes ut, t.ex. Annala i söder, och man kunde konstatera att fynden var mer enkla i detta område - kanske bodde den fattigare befolkningen här, längre från kyrkan? Intressant. Det är synd att man ofta talar om Åbos historia och utgrävningar och sällan lyfter fram allt man kommit fram till under undersökningarna här i Gammelstaden. Den här platsen har ett ganska tydligt terminus ante quem, eftersom staden flyttade 1640. Viken var för grund för skeppen, staden hade fört en tynande tillvaro under krig, sjukdomar och nöd. En ny stolt stad byggdes längre söderut och området återgick till det bylandskap det varit på 1400-talet. Och kom att förbli landsbygd i många sekler innan forsen tyglades. Mer om detta kan läsas i de många historieverken om staden. Själv bläddrade jag i Eino Suolahtis Vår stad, som utkom till jubileet 1950. Just därför...

Rekonstruktion och monument över Hans van Sandens gravsten, som påträffades i kyrkoruinen på 1800-talet.

Uppe på den högsta punkten är vyn söderut mot havet magnifik. Forsen blir en havsvik som kryllar av liv: fisk, fåglar, aldungar vid stränderna. Kollegan rekommenderade varmt områdets fina naturskyddsområde på Viks sida(det som förr var Helsinge socken, dvs. Vanda), men sedermera annekterades till Helsingfors. Här finns även ett minnesmärke, som jag ser som politiskt: ett minne över den herredag som Gustav II Adolf sammankallade i Helsingfors år 1616. Monumentet är inte rest 1916, utan 6.11.1932, till 300-årsminnet av kungens dödsdag. "Svenska dagens" historia och firande i Finland är mycket speciellt och det var slående att se dylika manifestationer antyda en möjlig politisk koppling. År 1932 firade även Estland kungens minne stort med kronprinsens besök, monumentresningar och mycket mer. I den här regionen av de forna östra delarna av det svenska riket fanns under mellankrigstiden alltså ett politiskt intresse att binda sig, genom historiska kopplingar mot väst, anti-sovjetiskt. Överlag anses mellankrigstiden varit monumentresningarnas tid. Och den återkom igen från och med 1990-talet, anser forskarna och jag håller med.

Monument till minne av herredagen som Gustav II Adolf ("den gode" i finsk historieskrivning?...) sammankallade 1616. Stenen resten år 1932.

Disputation om minne och ritual på brandgravfält

Anna Wessman disputerade i arkeologi vid humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet i lördags, 4.9.2010. Som custos verkade professor Mika Lavento och som opponent nyligen utnämnda professorn Howard Williams från Storbritannien. Det bör nämnas att Williams besökte Finland för första gången i samband med detta, han är känd för sin forskning i rituell arkeologi.

Wessmans avhandling behandlar synvinklar på minne och ritual främst på brangravfält från järnåldern (ca 550-1150 AD). Avhandlingen består av fem artiklar samt ett sammandrag - numera ett allt vanligare från naturvetenskaperna lånat sätt att skriva avhandling på inom finländsk arkeologi. Men det försämrar inte kvaliteten, tvärtom är den ju "dubbelt" garanterad eftersom artiklarna genomgått hård såll i.o.m. referee-systemet. Avhandlingen utgavs som e-thesis men även som skrift nr 18 i Finska fornminnesföreningens serie Iskos.

Williams behandlade Wessmans avhandling under drygt tre timmar, men han var mycket grundlig. I tio punkter diskuterades avhandlingen och sällan hör man lika lärt samtal om läget inom finländsk arkeologi! Diskussionen tog avstamp i frågorna kring teori via föremål till kontext, som sist och slutligen var det mest remarkabla med avhandlingen. Exempelvis diskuterades gravfälten i sitt landskap och det kunde konstateras att man kanske inte borde kalla dem "gravfält" utan snarare "aktivitetsområden", eftersom där pågått mycket mer rituell och till och med vardaglig etc. verksamhet än på våra nutida gravgårdar! Alltför ofta har influerats forskarna av sin egen tid i tolkningarna, kunde det påpekas, i synen på gravfält som avskiljda, stilla och passiva platser i det forntida samhället. Moderna synvinklar som romantiserat forntiden har haft stort åverkan: ofta har gravfälten setts som avspeglingar av "barbari" eller primitivt leverne.

Diskussionen mellan Williams och Wessman var mycket givande. Gravfälten finns inte alltid på moränryggar, fastän det ofta framhävts tidigare. Det är möjligt att vi inte påträffat alla gravfält ännu, eftersom forskningen varit mycket begränsad - detta kan ge fel bild. Dessutom verkar det som om vi i vår uppfattning av gravritualer och gravskick under järnåldern har en alltför simpel uppfattning av omfattningen av olika typer av regionala och lokala likheter - och olikheter. Gravarna som legat i en sjö i Levänluhta (artikel V i Wessmans bok) är ett uppenbart exempel på att olika gravskick förekommer under denna tid. Detta borde definitivt utredas i högra grad. Problemet är att områden inte hittills grävts ut. Wessmans visioner är att kunna gräva ut ett gravfält med omkringliggande områden i landskapet så att en mer heltäckande bild av vilka verksamhetsområdet och vilka typer av aktivitet som pågick i ett område under järnåldern. Det finns många platser i Sydvästra Finland eller Österbotten som kunde lämpa sig för detta, så vi får önska att hon lyckas bilda ett projekt kring detta - det skulle vara ytterst viktigt!

Willams visade exempel på vad som gjorts gällande anglosaxarnas England i frågan om landskapsanalys och analys av ritualer vid gravfält så finländsk arkeologi kommer i detta fall långt efter. Vi får önska att Wessmans avhandling skulle vända trenden i Finland från att fokusera sig på föremål till att våga tolka större helheter i landskapet. Williams kunde avslutningsvis konstatera att Wessman nu har gjort ett digert arbete att utreda vilka nya frågor som borde ställas inom finländsk järnåldersarkeologi! Samtidigt kunde Wessman delta i att skapa en ny agenda i hur vi ser på kulturarvet, tyckte han. Jag instämmer!

Något som berörde mig djupt vid disputationen var att Williams både inledde och avslutade behandlingen genom att konstatera att vi måste påminna oss om att en doktorand investerat ofantligt i en avhandling: tid, pengar, en alternativ karriär, sig själv, känslor och hennes/hans familj likaledes! Ibland när vi mött kritik av kalla experter eller handledare under tidigare år har vi stött varandra, Anna och jag, för det verkar som om folk inte skulle vilja se hur mycket som offrats för att arbeta för en avhandling. Fastän de själva en gång satsat minst lika mycket... Det har fått oss att gå vidare och välja nya strategier istället, men jag hoppas hellre att jag aldrig blir så hård att jag skulle glömma hur svårt det var, ifall jag någongång fick chansen att hjälpa en yngre kollega!

Pernå revisited

"Brideshead Revisited" är titeln på en fin roman (Waugh) jag läste för några år sedan (och hade sett som fantastisk tv-serie redan som barn). Huvudpersonen besökte en herrgård i England under brinnande krig och drog sig till minnes sin ungdom och möten med människor där, kanske en form av bild av mötet mellan samhällsklasserna som höll på att omformas under mellankrigstiden. Och mycket mer, kom jag att tänka på idag: också hur det kan kännas att besöka en plats och minnas sitt liv. Det hände även den avdankade akademikern idag!

Påväg till min brors landställe i Pernå beslöt jag ta med familjen på en liten odyssé över arkeologiska och historiska projekt jag tagit del av i bygden. På vägen stannade vi vid Pernå medeltida kyrka (1:a bilden) och tog oss en snabbtitt i kyrkan. Jag delgav därmed också Mikko minnet av Agricolajubileet 2007 och många andra exkursioner till den fina platsen. Mikael Agricola (ev. 1510-1547) föddes nämligen i socknen. Inne i kyrkan finns en madonnabild, som - faktiskt enligt doc. Markus Hiekkanen - påträffades vid utgrävningen av kyrkgolvet! Det är nämligen relativt sällsynt att helgonbilder hamnat där och inte förvarats på t.ex. kyrkvinden. Dopfunten torde även vara medeltida fastän den numera är protestantiskt placerad framme vid koret och inte längre västerut i kyrkan. Trots att barnen tyckte det var ganska tråkigt att besöka byggnaden, hoppas jag att Mikko fick en viss bild av det hela. Utanför kyrkan finns ett av Agricolamonumenten (2:a bilden) - detta en kopia rest 1959 av nutida monumentet över "finska skriftspråkets fader" som fordom stått i Viborg, men som försvann under kriget. Numera har jag hört att ett nytt monument i nationell anda rests i Viborg... Vi vet alltså inte hur Agricola sett ut såklart, men ett abstrakt monument kanske inte ansågs så motiverat att resa då det var aktuellt. Men att det är "Pernås store son" undgår visst ingen då man ser monumentet... Om det inte varit en minnesplats för Agricola förr, så är kyrkans omgivning det åtminstone nu.

På hemresan beslöt vi att ta den gamla vägen genom Forsby och Gammelby mot Borgå. Den vägen innebar många minnen för mig, inte minst p.g.a. att min väns landställe ligger i närheten (jag minns många soliga dagar som spenderats där i barndomen och många stämningsfulla kvällar i tonåren :)). Under arkeologistudierna deltog jag i en studiecirkel för historiskt arkeologi och vi beslöt att genomföra ett utgrävningsprojekt. Och processen innebar att vi lärde oss en massa: allt från att planera och söka finansiering till att gräva ut och rapportera. Platsen som valdes för forskningen var Gammelby Tomtåker (se länken och bild nr. 3): det var en åker då och är det även nu - i och för sig är det ju bara 6-7 år sedan vi grävde där. Men att återse platsen gjorde mig glad: av alla minnen av samvaro och kamratskap i gruppen, av allt vi lärde oss och av alla fina iakttagelser vi gjorde. Studiecirkelns handledare doc. Georg Haggrén möjliggjorde slutligen att vi även kunde publicera våra resultat i SKAS (4/2006). Processen var således hel: vi planerade, vi grävde och vi publicerade. Trots sin ringa omfattning, är ett dylikt projekt i all sin enkelhet ändå något man definitivt kan känna sig stolt över, även efter många år.

Aktuellt att diskutera "finskheten"

Jag är mycket glad att man börjat dryfta och dekonstruera vår finländska identitet alltmer synligt. Och att jag kan sitta på paradplats där tankarna kretsar: i forskarsamhället, på webben. Min professor Laura Kolbe har nyligen utgivit en fyndig samling essäer om "finskheten" (suomalaisuus, Finnishness). Bokens essäer granskar hur vår finskhet egentligen skapa(t)s och vilka symboler som ingår i vår kollektiva identitet. I en av essäerna skriver hon om skapandet av en minneskultur kring Finlands självständighetsdag 6.12. Hon ådrog sig i minnet hur hon höll en lieux de mémoire-kurs (minnespltaser) för oss studeranden våren 1998 - då knappt någon annan i Finland ännu intresserat sig för denna synvinkel i Finland (fastän den var mycket aktuell i Europa med Pierre Noras verk etc.)! Enbart vår professor Matti Klinge, uppebbarligen influerad av Foucaults tankar, hade skrivit redan decennier tidigare om Finlands symboler etc. som skapade i syfte att bygga nationen. Klinges och Kolbes intresse för forskning i minneskultur har burit frukt - min kollega och vän Tero Halonen redigerade ett verk om Finlands symboler, Aapo Roselius forskar i kulten kring minnet av 1918, jag forskar kring minneskulten kring birgittinerna i Nådendal etc....

Men, Kolbe framför alltså mycket fräscha tankar i sin nya essäsamling: minnen, myter och symboler och dekonstruktionen av dem är mer aktuell än någonsin! Inte minst för att vi finländare verkar helt avtrubbade av alla historiska jubileer som firats under början av 2000-talet: Topelius 1998; kulturstadsåret i Helsingfors 2000; Lönnrot 2002; Runeberg 2004; Finlands kristnande/kyrkans jubileum 2005; Agricola 2007, "märkesåret" av minnet kring 1808-1809 år 2008-2009... Och det är verkligen frågan om politik! Kolne konstaterar att vi tagit steget mot Europa allt kraftigare i vår kollektiva identitet, som skapats just genom allt detta firande: "Eurooppalaisuus näkyy siinä, että Suomessakin yhteisöllisyyttä luodaan nyt sivistysperinteen, historian ja kulttuurisen osaamisen avulla"(s.38: "Det europeiska ses i att man även i Finland nu skapar en bildningstradition genom historia och kulturellt kunnande."). Just via utbildning - och bildning - har finländarna haft möjlighet att bygga sitt land, det är verkligen sant. Vi tog steget till en mer integrerad europeisk identitet genom t.ex. Birgittajubileet 2003, då man även i Finland lyfte fram Birgittas minne stort: ett närmande till det katolska Europa tycks ju uppenbart!

Docenten och medeltidsforskaren Helena Edgren poängterade en gång för mig att medeltiden var vår mest internationella epok förrän EU-inträdet år 1995 och jag måste hålla med om detta, men visst finns det även någonstans inbyggt i Finlands moderna historia också - en strävan mot väst! Via Birgitta kunde detta ses tydligt: helgon och handel förband oss under många sekler, och förbinder oss via historiebruk igen på 2000-talet. På något sätt är detta alltså inte atypiskt! Kolbe konstaterar att numera är interaktion viktigare än någonsin - igen: "Useat rinnakkaiset maalliset ja hengelliset äänet, historiat ja myytit kietoutuvat toisiinsa. Siitä rakentuu suomalaisuus edelleen" (s. 139: "Många parallella världsliga och andliga röster, historier och myter blandas med varandra. Av detta byggs fortfarande finskheten."). Detsamma har jag även konstaterat i min egen forskning: att det funnits urbana och borgerliga forskare och aktörer som haft ett västorienterat historiskt (politiskt) intresse under 1800-talet, 1900-talet etc. - Finland är inte enbart Karelianism, så att säga! Men som Kolbe anser: låt renarna och de andra klichéerna frodas kvar - det är ju OCKSÅ Finland.

Webbsidor som monument!

I min forskning har jag kommit fram till att webbsidor, "sites", väl kan fungera som minnesplatser om de har en bestående natur och är "monumentala", skapade för minnet. Detta kan röra t.ex. historiska webbsidor, men likaväl naturligtvis minnet över de avlidna.

I dagens Helsingin sanomat (9.5.2010) har man tagit fasta på dessa minnessidor över avlidna nära och kära - att det blir allt vanligare, t.ex. på Facebook. För en tid sedan lanserades virtuella gravstenar på webben och webbsidan fick tillåtelse att bli permanent (http://www.lepopaikka.fi). Forskaren Anna Haverinen från Åbo konstaterar att webben är en allt viktigare och mer permanent del av livet och ger också möjligheter att behandla döden, som numera är en samhällelig tabu.

Tänka sig att man kunde tända ett virtuellt ljus vid graven! Hedrandet av avlidna har t.o.m. spritt sig till helt virtuella världar - i HS påstås det att minnesstunder anordnas även i virtuella spelvärldar.

Monument reses ständigt, fastän man kunde tänka sig att pengar för det kunde användas till bättre ändamål! Webben är dock så gott som gratis, så kanske all monumentresningskultur så småningom flyttar hit?! T.ex. idag avtäcks Jylhäs monument donerat av Kesko: Väntan, i Helsingfors! Tala om att kvinnan, här den gravida kvinnan, får upprättelse inte enbart som metafor! Å andra sidan har ju Jungfru Maria varit stark i alla tider inom den katolska traditionen om än förminskad inom den protestantiska... (SE http://www.hs.fi/kulttuuri/artikkeli/Odottava+%C3%A4iti+-veistos+t%C3%A4n%C3%A4%C3%A4n+Helsingin+Kaivopuistoon/1135256699915).