Sigtuna och Hagaparken i vinterskrud

S:t Olofs kyrkoruin i Sigtuna står i närheten av Mariakyrkan och dominikanernas forna område av staden. På fotot ses absiden och koret i öst.

Dags för ett besök i Sverige med familjen igen. Denna gång tog vi bilen med och kunde åka ut utanför Stockholm på en liten tur i ett landskap i vinterskrud. Vi tog oss till Sigtuna, där vi i gnistrande solsken kunde se på de medeltida kyrkoruinerna, som minner om den nu sovande småstadens forna storhet. Detta var en gång kungens säte och hans kungsgård låg vid den nuvarande ruinen av S:t Pers kyrka. Andra kyrkor är S:t Lars och S:t Olof, inte häpnadsväckande några av de mest populära helgonen i riket överlag.

Kyrkan, som en gång varit dominikanernas, finns i Sigtuna och är helgad till Maria.

En del av väggarnas sträckning, som kan ses i marken intill Mariakyrkan, visar var det forna dominikanerkonventet legat.

Mariakyrkan, som en gång var dominikanernas kyrka i rödtegel, står kvar. Vi var här senast år 2009, med de två äldre barnen, men ingen av dem minns naturligtvis vårt besök. Då kunde vi även se kyrkans inre och dess helgonbilder. Denna gång ville vi inte störa mitt i högmässan. Utanför kyrkan står ett benhus eller kapell (?) från 1700-talet, i vars vägg finns en runsten. Bara för att nu nämna några exempel på återanvändning av material under tidigare århundraden.

Överlag är Sigtuna späckat med runstenar, som står uppresta litet här och där, men främst på de forna kyrkornas områden. På mycket fina infotavlor finns också uppgifter om medeltiden och t.ex. en förklaring om hur religiösa processioner gick till och från dessa kyrkor.

S:t Lars kyrkoruin - det finns inte så mycket kvar av denna kyrka, men intill kyrkan finns flera runstenar att titta på också.

Senast vi var här orkade vi inte se alla ruiner, men nu var det kul att springa upp och ner för Tingsberget och ta sig en titt på området. Efter hand blev det dock kallt, så vi tog oss in i den medeltida stadskärnan och siktade mot museet.

S:t Pers kyrkoruin. Intill denna kyrka var den vikingatida-medeltida kungsgården belägen. Lilla Ingegerd har säkert sprungit omkring här för tusen år sedan, innan hon blev furstinna och sedermera helgonet S:ta Anna (d. ca 1050) i Novgorod.

Museet öppnade då vi var där, men det var mycket tyst här - inga andra besökare än vi, åtminstone just då. Entrén var gratis, eftersom vi besökte dem utanför säsongen. Barnen tittade noga på miniatyren av staden och biskopens skelett gjorde stort intryck, men jag vet inte egentligen hur mycket 1-5 år gamla människor ännu uppfattar om historia. Det verkade vara en spännande upplevelse, trots allt. Och vi fick värma oss inhomhus en stund, innan vi gick vidare mot vår lunchrestaurang och tog sedan bilen mot Stockholm.

Eftersom vi hade gått om tid kvar tills båten skulle avgå, beslöt vi besöka Hagaparken i Solna. Parken är mycket kär för mig, eftersom min mormors syskon bodde här i Solna i närheten och vi besökte dem varje sommar fram till deras död under senaste sekelskifte. Under min barndom gjorde vi nästan dagliga besök i den fantastiska engelska parken, ekotemplet, Gustav III:s paviljong, koppartälten. Till min förvåning var det späckat med folk här - Stockholmarna var alla ute och åkte pulka med sina barn denna söndag!

Vi beslöt oss ta en titt på Fjärilshuset, som även det anknyter till kungen, eftersom han lät grunda en vinterträdgård och orangeriet här på sin tid. Fjärilarna och fiskarna verkade mycket intressanta för barnen och återigen hade vi en välkommen paus från det kalla vädret ute. Snart var det dags att tacka och ta farväl av Sverige denna gång, men förhoppningsvis ses vi snart igen.

Bland benrangel och uppstoppade djur

Igår besökte hela familjen Naturhistoriska museet i Helsingfors. Vi tog spårvagnen hemifrån och åkte miljövänligt till museet för några timmar. Jag tänkte att det skulle vara kul för 4-åringen som har spring i benen och 3-åringen som har en period av intresse för dinosaurier och hajar på gång. Och jag hade rätt: båda barnen var jätte fascinerade av de stora skeletten i museets tredje våning och rekonstruktionerna av diverse dinosaurier - fint!

Efter dinotittandet tog vi en snabb tur i den andra delen av utställningen, som presenterar finländsk natur. Där gjorde scenen med fiskar och sälar det största intrycket, men vi tittade snabbt omkring oss också på andra scener. Kanske dessa blir intressantare senare? Förhoppningsvis, för det här museet är sannerligen något att återvända till.

Den temporära utställningen om savannen orkade vi inte längre med, men i caféet intog vi efterlängtad saft och kaffe. Barnen fick också välja något från museibutiken, för att stöda verksamheten. Dottern valde en fågel som piper och sonen den största tyrannusaurusen han kunde hitta. Väl hemma när vi åt middag, insåg han att dinon också måste vara hungrig, så den fick även ta sig ett skrovmål av korv.

Jag hoppas de idag har något att berätta för kompisarna på daigs. Nästa söndag blir det kanske Nationalmuseum, vi får väl se. I varje fall är det tacksamt att dessa museer har hissar och är lättillgängliga även för familjer med små barn och barnvagnar, det ökar verkligen motivationen att ta sig ut och bilda sina barn.

Museifackförbundet marscherade!

Idag deltog jag i den omskrivna demonstrationen ordnad av Museifackförbundet (AKAVA) och vi som marscherade var mer eller mindre anställda av Museiverket och olika museer t.ex. Vanda och Esbo stadsmuseer, Fotografiska museet etc. Universitetspersonalen sympatiserade också - ofta är experterna visstidsanställda vid både uni och MV i dagens läge.

En skara på ett hundratal personer samlades vid Nationalmuseets paradingång till klockan halv ett och begav oss iväg försedda med plakat: jag deklarerade att "Nationalmuseum åderlåts" (se bilden) och kollegerna bar demonstrativt bilder av Eetu Istos målning "Anfall" med dubbelörnen som river lagen - en gammal god symbol som kunde brukas idag, men når budskapet fram? Nationalmuseum är till och med på synavstånd från Riksdagshuset, men det tycks inte hjälpa?! Fasaden är i så dåligt skick att stenarna trillar ner och kommer det att bli så här i framtiden: museet är stängt, gult band på dörren, som på bilden nedan?

Framme vid Riksdagshuset efter de få metrarna, ställde vi oss för att höra några talare (tyvärr hördes talen en aning dåligt, men kanske de refereras noggrannare av pressen senare). Bland annat riksdagsman Outi Alanko-Kahiluoto från de Gröna var en av dem som tog vårt parti idag. Demonstrationen avslutades med minister Paavo Arhinmäkis hälsning via sin specialmedarbetare - och det enda som framfördes var detta: "Det är beklagligt!" Punkt. Jag hade lust att bua, men det skulle ha varit oartigt - många skrattsalvor hördes dock spontant från demonstranterna - det var ju inget vidare till svar så att säga.

Jag fick äran av att bli intervjuad av radio Vegas Kulturtimme alldeles nyss och kommentera det hela, dels tack vare mitt tidigare blogginlägg om hur museernas förlust i resurser är allas förlust. Jag håller fast vid min åsikt, och den tror jag också mina kolleger representerar, dvs. att kulturarvet, "stenarna", tiger, och det är vi som kan få dem att "tala". Det behövs experter för att tolka och bevara kulturarvet, ett museum är inte dammiga föremål i vitrinerna, utan det är förståelsen av vad dessa representerar - och denna förståelse förmedlas via dem som arbetar i museet. Därför kan man inte göra nedskärningar här längre - det har gjorts tillräckligt inom branschen redan - det finns gränser!

Viva Vivica - och Roosa! :)

Utställningen Viva Vivica! öppnade igår på Teatermuseet i Kabelfabriken i Helsingfors och jag hade äran att få delta i sällskap med kollegan och vännen Rose-Marie “Roosa” Peake (se bilden ovan med en spegel i Villa Frenckell – :) tack för lånet, Roosa), som nyligen publicerat en historik om Villagatan ett, dvs. Villa Frenckell (Villagatan ett – en idylls brokiga skeden”, 2012). Villan i Ulrikasborg nära havet i Helsingfors var nämligen hem till teaterchefen Vivica Bandler (f. von Frenckell, 1917-2004), som dagens utställning handlade om. Peakes välskrivna och medryckande bok har utgivits av nuvarande ägaren till villan, Cargotec Oy, och är en riktig kulturgärning i sig. Villan byggdes av föräkringsmagnaten Edvin Kaslin 1905, men blev främst känd som långvarigt hem för stadsdirektören i Helsingfors, dipl.ing. Erik von Frenckell med familj. Eftersom jag hade äran att delta i bokprojektet på ett hörn var jag också något insatt i Vivica Bandlers liv då jag stegade in i utställningen, till exempel genom att jag i höstas ögnade igenom hennes fina memoarer “Adressaten okänd” (1992) – rekommenderas varmt för envar – och också kontrollerade en del originalmaterial som finns i arkivet på SLS. Bandlers mor var den första docenten i teatervetenskap i Finland, Ester-Margaret von Frenckell (det är konstigt att ingen ännu forskat mer i hennes liv, förresten!), och Bandler, som till utbildningen egentligen var agronom, ägnade sedermera sitt liv åt teatern som långvarig regissör och teaterchef både i Helsingfors och i Stockholm.

Utställningen är en samproduktion mellan museet och Teaterstiftelsen Vivicas vänner r.f., varför utställningen högtidligt öppnades av ordförande Raija-Sinikka Hämäläinen – vi träffades redan på Peakes bokutgivning i januari på Villa Frenckell. Bland de inbjudna fanns även Bandlers hembiträde och vän, Kirsti Poikolainen med familj, som jag också hade äran att träffa vid nämna bokutgivning. Den närvarande skaran inbjudna gäster bestod till stor del av teaterfolk och många har varit personliga vänner till Vivica Bandler, så stämningen var alldeles speciell. Bandlers kärlek till konsten manifesterades även i en dansuppvisning av en av hennes vänner, Tiina Lindfors. Uppvisningen skedde mot en oxblodsröds bakrund, en lek med ljus och skuggor, bevingat – betagande. Och jag kom också på, att jag på något sätt tidigare, när jag läst om Bandler, associerat just denna oxblodsröda nyans till henne... spännande.

Uställningens posters bestod av citat av Bandlers dagböcker, brev och memoarer – hennes röst definitivt genomsyrade allt, som ackompagnerades av nämnda bildmaterial. Utställningen hade sammanställts av Johanna Lindholm, som nyligen skrivit sin pro gradu om Bandlers tid på Lilla Teatern – intressant! Utställningen omfattar två rum och består till stor del av nämnda posters med fina bilder, en del fantastiskt material av levande bilder, samt några vitriner med intressant material som tillhört Bandler eller handlar om henne eller hennes arbete, speciellt på Lilla Teatern i Helsingfors. Posterutställnignen kommer att kunna turnera runt och är påväg till Sverige och kanske också Paris, sade Hämäläinen.

Man fick en snabbt inblick i Bandlers liv genom den varma utställningen, men visst blev man även nyfiken på Bengt Ahlfors relativt färska biografi om huvudpersonen (“Människan Vivica Bandler”, 2011) – bör väl införskaffas i vår. Bandler verkar ha varit en begåvad, slagfärdig och humoristisk person av citaten att döma. Från den här utställningen tog jag denna gång med mig följande visdomsord, som lämpar sig väl som livsmotto för en projektarbetare med konstnärliga anlag: “Ingen utopi utan kalkyl. Man skall spara på tändstickor för att kunna köpa champagne”. Så sant som det är sagt!

Museibesök i Stockholm

Onsdag 3.8.2011
Stockholm

Idag steg jag upp till en vacker och het dag i Sveriges huvudstad. Dagen kunde mycket väl ha inneburit arkivbesök, men RAÄ håller stängt ännu en sommarvecka, så dagen fick bli närmast rekreation och läsning för forskarmamman, vilket i och för sig gör extremt gott.


Jag började därför med en bok och kaffe i Östermalms gamla fina saluhall (se ovan). Jag kunde ta bussen 76 från hotellet i hamnen direkt till Nybrogatan jag gått upp för så många gånger förr, till Östermalms torg. Saluhallen har även en härlig restaurang i övre våningen, Örtagården, som serverar vegetariskt och som jag rekventerat ofta, dock inte idag. En fläkt av Helsingfors hade kaféet etersom det var frågan om “Robert's coffee” som även tycks ha öppnat här.

Klockan 12 öppnade Stockholms medeltidsmuseum, så jag skyndade dit via metro (eller tunnelbana, som det kallas här) till Gamla stan. Museet är beläget under Norrbro vid Riksdagshuset nära kungliga slottet, och dess historia är sammanknutet med det Riksdagen. Under försök till att utvidga Riksdagshuset fann man nämligen medeltida lämningar och beslöt att freda dem och grunda ett museum här. Enorma utgrävningar gjordes på 1970- och 1980-talen fick jag lära mig av en dvd i början av utställningen. Därför finns också tre fasta fornlämningar inom själva museets väggar, däribland en 55 m lång bit av stadsmuren daterad till 1500-talet (se bilden nedan). Utställningen hade uppdaterats sedan jag senast var här – det var flera år sedan – och inleddes exempelvis med en 3-D-visning av en rekonstruktion av staden på 1500-talet. Utställningen hade även prytts av trevliga vaxdockor här och där som definitivt levandegjorde den ytterligare. I sommarens visstidsutställning, “800 kilo ben”, trodde jag inte först mina ögon när texterna var på finska, svenska och engelska! Vid en närmare granskning kom det dock fram att utställningen var en samproduktion med Aboa Vetus, vilket gladde mig stort.


Överlag är medeltidsmuseet ett museum värt att besöka både för liten och stor, och det har mycket att erbjuda. Böckerna är även extremt billiga i förhållande till våra höga bokpriser i Finland, så det lönar sig att plocka på sig både nya verk och klassiker. Denna gång inhandlade jag – äntligen – Göran Dahlbäcks kända verk om det medeltida Stockholm, ursprungligen utgiven 1987, men ofta hänvisad till ännu ibland idag – för bara 85 SEK!

Efter museibesöket var jag redan hungrig så jag tog mig med ett par bussar via Linnégatan till Historiska museet vid Narvavägen, nära Skansen. Museet är en berömt (grundat under Andra världskriget för att presentera den nationella historien!), men har en inträdesavgift, vilket är synd i förhållande till många andra museer (t.ex. Medeltidsmuseet) som är gratis. Om man tidigare sett utställningen drar man sig för att betala för den pånytt, trots att den presenterar många fina fynd och “klassiker”. På innegården presenterades vikingarna för barn i form av minitaryrer av vikingaskepp etc., lade jag märke till. Typisk kassamagnet sommartid, antar jag. Min avsikt var dock att inta en god lunch i museets restaurang, där jag ätit gott så många gånger förr. Denna gång var det ändå en besvikelse: pastan var nästan rå snarare än al dente och såsen smakade galla, litet mera salt kunde även ha gjort susen. Nå, man kan inte alltid lyckas. Huvudsaken var att fylla magen inför avfärden med buss 76 mot hotellet och terminalen, där båten redan väntade på en återvändande forskarmamma. Busstrafiken får 10+ av mig denna gång, det är dock säkert.

Kuriöst i Mellansverige del I - gäst hos SSB

Vadstena 23.7.2011

Idag har SSB firat heliga Birgittas dödsdag, eller himmelska födelsedag, med pompa och ståt. Programmet började redan klockan 7 i morse med matutin och klockan halv nio med högmässa. Barnen orkade inte vara med så länge, men för en god stund kunde Helena koncentrera sig på ljusen, musiken och prakten under mässan. Därefter följde frukost och sedan blev det snart dags för sext klockan tolv. Mikko och barnen tog sig med besked en tripp till Kolmården på ca 1,5h körväg mot Stockholm på E4:an, medan mamma efter sexten höll ett föredrag utgående från sin avhandling om historiebruk i Nådendal. Det var otroligt festligt att få hålla föredrag från prediksstolen i självaste Vadstena klosterkyrka för ett hundratal personer varmt engagerade för SSB.


Under en paus på förmiddagen tog jag tillfället i akt och besökte Vadstena klostermuseum, vars öppnande jag var med om 1.6.2003, då jag dock inte hann besöka själva utställning på grund av det stora jubileets ymniga program och digra besökarskara. Jag hade dock besökt utställningen mitt uppe i sitt bygge med professor Matti Klinge, under ledning av ambassadör Lars Bergquist, år 2002 då vi besökte Vadstena för att planera jubileet. Nu var det fint att äntligen få se slutresultatet, så många år efteråt. Men utställningen var verkligen imponerande, belägen I det gamla Bjälbopalatset, med less is more utställning om både klostret förr och birgittinerna idag. I bottenvåningen fanns en gammal ugn synlig, kanske från 1200-talet (se bilden ovan). Mycket fina vaxdockor levandegjorde interörerna i systrarnas celler i andra våningen, och rummen beskrev mycket väl pilgrimsresornas betydelse, liksom livet i klostret med t.ex. bryggeriverksamhet. Som souvenir införskaffade jag mig en kopia av ett medeltida spilgrimsmärke från Vadstena, med heliga Birgitta (se bilden, där även museernas broschyrer och SSB:s programblad finns i bakgrunden).


Efter föredraget begav jag mig ut på stan och till det lilla stadsmuseet (se bilden nedan), som upprätthålles av frivilliga krafter, museiföreningen som grundades 1934. I den lilla gården bredvid rådhustorget presenterades stadens historia i tre små våningar: i källaren fanns en introduktion, i mellersta våningen presenterades borgarlivet på 1800-talet med ett fint dockhus och ett pampigt möblemang från Holmska gården (donatorn Holms hus har sedermera rivits, men även utanför på gården står en kvarleva av hans egendom: ett fint litet lusthus med en kulört flaggstång), och i övervåningen presenterades stadens historia på 1500-talet i en nyöppnad utställning från 2010. Via några borgare kunde man förstå stadens liv genom skomakarens, guldmedens, kvinnans, slottsbyggarens: imponerande kompakt!


Snart var det dags för högtidsmiddag och jag hade som gäst äran att få sitta i honnören, och vara bordsdam åt ambassadör Fredrik Vahlquist. Han är för tillfället Sveriges ambassadör i Kroatien, men som Birgittiavän har han även verkat som sändebud vid den Heliga Stolen i Rom. Som känt är har ju Vatikanen sitt eget sändebud, naturligtvis, eftersom staten existerat sedan 1929. Det har varit Vahlquists, som tidigare var minister vid ambassaden i Helsingfors, förtjänst att jag fått kontakt med SSB i tiden och att utgivningen av avhandlingen blev möjlig.


Efter den fina middagen firades andra vesper och därpåföljande högtidsgudstjänst med en vacker, skimrande ekumenisk procession. Birgittinernunnorna deltog nämligen även längst bak i kvinnotåget (se bilden) bakom Kristi/Marias fana. Det var fint att uppleva klosterkyrkan med levande ljus, och kvällssolens strålar silade vackert in löver altaret då vespern började (se bilden nedan). Jag vart för trött för att kunna delta till slutet, men nöjde mig med detta – alla intryck var härliga att ta med sig hem denna kväll.

Medeltidskult i Åbo... III

Igår på söndagen åkte jag åter till Åbo medeltidsdagar för att själv hålla föredrag på svenska i Rådhuset. Min föreläsning föregicks av den finlandssvenska rollspelsföreningen Eloria r.f:s presentation, vilket var trevligt - det handlar ju även om historiebruk. Jag påmindes om min egen rollspelshobby 1991-96 ungefär, då jag främst var med och spelade bordsrollspel som fantasyrollspelet AD&D och futuristiska Cyberpunk. Speciellt roligt var det att vara spelledare och uppfinna en helt egen värld i AD&D: jag spenderade hela höstlovet på 1:an i gymnasiet med att rita en enorm karta och göra en encyklopedi över den världen :) Det är väl kultstatus idag att ha sysslat med dylikt redan på den tiden, då man måste åka in till Helsingfors centrums enda rollspelsbutik på Runebergsgatan och köpa sina tillbehör - böckerna var på engelska, först under mitten av 1990-talet började översättningar utkomma. Nåväl, engelskan blev ju god med en arsenal av konstiga ord som scroll, goblet och gauntlet osv. och behändigt i historiestudierna sedan.

Eloria presenterade sin verksamhet som både omfattar lajv (larp) och bordsrollspel med mera. Larp var något jag själv aldrig begav mig inpå, tyckte det var så grovt med jesustejpade stora svärd och dålig utrustning. Flickorna hade med sig rekvisita, som numera tycks ha hög standard - proffsigt, inga fula tejpsvärd längre. Rollspelarna har gott utbyte av vetenskapen och alas, har säkert mycket att komma med även för vetenskapsmännen. Då tänker jag på att gränsen mellan experimentell arkeologi och lajvhobbyn sällan verkar särskilt stram - det är säkert gott med utbyte.

Mitt eget föredrag igår handlade om mitt avhandlingsämne historiebruk kring Nådendal - publiken var inte stor, men desto mer intresserad. Särskilt glad blev jag över att få träffa Nådendalsguider, som hade goda frågor och jag hoppas få samarbeta med dem i framtiden i mån om möjlighet.

Barnen och Mikko var också med, men de besökte Åbo slott under tiden - och det hade varit mycket roligt, bekräftade de (se bilden ovan). Särskilt spännande var det för 2,5- och 3,5-åringarna att gå i de olika gångarna. Då vi senare alla besökte Aboa vetus före vår avfärd hemåt, var de redan tröttare. Dockhuset i medeltida tappning var dock roligt (se bilden nedan). Men museer med dylika gångar och goda passager att gå i tycks fungera med småbarn - de hinner inte rymma särskilt långt och den skumma stämningen verkar mycket spännande och intressant. Rekommenderas med andra ord.

Barnvänligt i Stockholm

Hur kan man spendera en rolig dag med barnen i Stockholm utan att genast rusa till Junibacken? Barn kan trivas även på andra museer, nämligen.

Under vårt senaste besök, förra veckan, tog vi med bilen, vilket gjorde snabba transporter i en översnöad stad. Vi oroade oss för parkeringsläget, men det gick ganska bra att hitta p-platser nära museerna på en tisdag. Vi började med öst-asiatiska och den fina utställningen om terrakottaarmén. Utställningen är i bombskyddet under museet (ett fint ställe från 1940, förresten!) fram till 16.1 - rekommenderas varmt. Barnen på 2 och 3 tyckte det var spännande att gå in i "grottan" och se de fina föremålen. De var tillräckligt fascinerade för att även låta sina föräldrar ta en litet noggrannare titt.

Nästa mål var Nationalmuseum. Tyvärr var det så långa köer både till biljettkassan och till restaurangen att barnens intresse och tålamod tog slut. Jag gav våra oanvända biljettkort till ett par italienska turister som blev både glada och överraskade. Nästa stopp blev alltså MacD., fastän jag inte gillar snabbmat, speciellt inte för barnen. mätta och nöjda kunde vi dock bege oss vidare och vår anhalt blev Livrustkammaren, som har gjort ett stort intryck på mig själv som fyraåring vill jag minnas. Och så gick det även för barnen: vagnskällaren med ljudeffekterna var definitivt sevärd även med små barn.

Eftersom vi ännu hade gott om tid, begav vi oss till Nordiska museet och Lekstugan. utställningen är fenomenal och har utgjort en inspirationskälla för Verkstaden Vintti i Finlands nationalmuseum, där jag själv arbetat. Johannes älskade att sköta korna och sopa, Helena skötte hönor och samlade ägg. Vilken lycka! Dessutom var det roligt att rusa runt som en galning i den fina centralhallen från 1907. Föräldrarna hann till och med gå turvis på en kaffe - ensam, för en gångs skull.

Med andra ord var det en lyckad dag och jag rekommenderar varmt att besöka museer också med mindre barn, utan att behöva ta kurs mot Junibacken direkt.

Kiasmadiskussionen fortsätter

Diskussionen kring vem som borde leda museet för nutidskonst Kiasma - och hur - fortsätter. Det var med andra ord bra med en utländsk provokatör, rentav lysande! Nu har förre chefen Tuula Arkio rytit till i Helsingin sanomat (30.1.10) att Kiasma måste bygga upp en klar profil. Just nu har över 50 personer kommenterat inlägget på nätet och många kritiserar just språkfrågan i det hela - man anser (befogat) att chefens syn på konst är viktigare.

Det som folk kanske inte känner till är att statens museer är institutioner och ämbetsverk med all den byråkrati som ingår (sedan Kejsartiden, vågar jag påstå!), och valet är cheferna angår även de politiska partierna. Om ett parti "får sin" chef där, skall ett annat "få sin" här, vilket jag tidigare konstaterat här i min blogg.