Arkivdag i Åbo del 2

Migrationsminnesmärke på Eriksgatan i Åbo rest 2011. Väckte en del tankar...

Tråkig och trist Allhelgonadag? Icke för den avdankade akademikern! Idag fortsatte utbildningen i hembygdsarkivering här vid Åbo landskapsarkiv, som i övrigt höll stängt – det kändes ganska lyxigt att smyga genom ett tyst Åbo mot en låst arkivbyggnad i morgonstunden. På vägen vandrade jag en bit parallellt med en grupp rikssvenska unga män ledda av en finlandssvensk ung kvinna – jag tjuvlyssnade litet på vad de talade om på Allhelgonadagen kl. 8.30 och det föreföll som om de var på stipendiatresa, eller alltså på besök hos sin vännation. Hjärtat hoppas till i bröstet, för tio år sedan var dylikt ännu mitt liv...

Men idag var det alltså dags att fortsätta på resten av mitt liv och den nuvarande arkivkursen. Nu var det dags att gå igenom mer av det praktiska arbetet under ledning av arkivarien Marita Vallenius. Det bästa under dagen var grupparbetena och de exempel på arkivmaterial vi skulle börja ordn aoch kategorisera – hurra! Detta var verkligen pedagogiskt, eftersom uppgifterna gjorde att den möra hjärnan äntligen började fatta eld och kvistiga frågor I anknytning till det hela kunde diskuteras samt redas ut – fint! Idag behandlade vi förenings- och organisationsarkiv och det var även mycket som var bekant från de praktiska arbetserfarenheter envar av oss hade – de fungerade väl också som exempel i vår diskussion. Efter att igår gått till övernattningen med blandade känslor gick jag idag mot tåget med förväntan – jag ser redan fram emot nästa lördags del 3/3 av kursen som utlovas behandla privatarkiv!

Ett mål har jag redan nått med kursen: jag har lärt känna nya, intressanta människor bland de andra kursdeltagarna. Då jag så ofta sitter hemma med mitt eget material och halvfärdiga texter saknar jag ibland de naturliga forumen för nätverkande som många andra har bara genom att gå in i kafferummet på arbetsplatsen. Dylika kurser är dock perfekta forum för att skapa nya nätverk, eftersom de av naturen är tvärvetenskapliga och kan locka personer ocskå från geografiskt olika håll. Det hjälper inte alltid att googla människor och institutioner – man kan inte alltid lita på webben som källa till alla dem man borde känna, det lättaste sättet är fortfarande att vara i samma rum, helt fysiskt. Det kom fram att en av deltagarna doktorerat om museer och nu arbetade på arkiv. Hon hade tidigare jobbat för Migrationsinstitutet. Det slog mig att jag vandrat förbi där imorse på Eriksgatan och de facto tagit en bild av ett nytt minnesmärke rest där bredvid (se ovan). Minnesmärket var tillägnat emigranter som inte glömt sitt hemland och rest av Toholampi kommun. Hon kunde informera mig om att det var ganska stort jopphejdi kring resandet av minnesmärket (en plakett vid en stig och en tydligt målad milsten, symboliskt – ja) ifjol, 2011. Intressant!

Dessutom fick jag träffa både nya och gamla bekanta från Nådendal och Mynämäki. Med andra ord ser jag nästa vecka fram emot att maila åt dem om gemensamma intressen – för även denna gång konstaterade jag att mitt avhandlingsämne fortsättningsvis är intressant för mig och så många detaljer ännu kan undersökas och kanske till och med publiceras. Härligt – glad helg!

Till Stockholm for Eppu-neppu-tepp...

Helena och Johannes beundrar fiskar i akvariet på Djurgården i Stockholm.

Under veckoslutet gjorde vi en kort tur till Stockholm, eftersom jag ifjol hunnit samla en massa reseförmåner med mitt ivriga arkiv- och konferensresande. Vi tog spårvagnen till Ulrikasborg och Olympiaterminalen i regnigt väder, men framme i Stockholm nästa dag sken solen skönt. Vi beslöt att ta tunnelbanan till Östermalmstorg och gå längs Storgatan mot Narvavägen och därifrån till Djurgården, där många museer och sevärdheter ligger så lättillgängliga i närheten till varandra - det går bra att också med små, korta ben ta sig från en plats till en annan här. För lilla Emil var detta första gången på främmande mark - de andra barnen hade varit i Sverige redan ett flertal gånger i hans ålder, såp det var minsann dags också för honom.

Den här gången började vi med Vattenmuseet eller akvariet, vars ingång med vattenfall redan gjorde stort intryck. regnskogen var spännande och det fanns mycket att beundra fastän stället inte är lika stort som exempelvis Sea Life i Helsingfors. Hajar såg vi även, naturligtvis, och lunchen vaqr god men billig, vilket var tacksamt för en barnfamilj.

Estoniamonumentet på Djurgården i Stockholm från år 1997.

Från akvariet spankulerade vi vidare mot Junibacken, där vi aldrig varit förr, varken vuxna eller barn. På vägen stannade vi ändå vid ett sorgligt minnesmärke, eftersom jag aldrig hunnit besöka det ordentligt förr: Estoniamonumentet från september 1997. Katastrofen var fruktansvärd och det är liksom en hel generation människor i flera länder som minns den fruktansvärda dagen: "var var du när detta hända" eller "hur fick du höra...?" Själv hade jag nyss inlett mina efterlängtade studier vid universitetet, när jag väcktes av hallåans förfärliga meddelande på morgontv:n. Det var med stor förskräckelse man fortsatte med sina sysslor den dagen, litet som 9/11 senare (i skrivande stund visades nyss ännu en dokumentär om detta på tv)... Jag drog mig till minnes, hur man i arkeologkretsar på 1990-talet fasades över en estnisk arkeologs öde, Priit Ligis. Han forskade i skålgropar i Sverige och Estland och reste uppenbarligen ofta mellan länderna. Också han försvann i havets djup den dramatiska natten 1994. På grund av de små cirklarna i både Sverige , Estland och Finland, berörde hans öde många. Monumentet väckte verkligen tankar också denna soliga dag, speciellt hos dem som själv brukar resa med båt på Östersjön än i denna dag.

Astrid Lindgren i egen hög person sitter som en okrönt drottning utanför Junibacken i Stockholm. Väntar hon för evigt på ett postumt Nobelpris månntro?

Junibacken fick oss snabbt att glömma våra dystra tankar. Inträdesavgiften var ganska dyr, men snart förstod vi varför: i biljetten ingick sagotåget, som var en fantastisk upplevelse både för stora och små - wow! Villa Villerkulla var också pop bland de yngre, som orkade leka, leka och leka ännu mer där.

Både då vi skulle gå in och sedan lämna museet var det roligt att "fiska" utanför Junibackens byggnad - nästan en av de roligaste lekarna lektes här.

Efter en kort kaffepaus gick vi till den gamla klassikern från så många tidigare besök: Vasamuseet. Så länge nu skeppet finns här innan det ruttnar bort, ja... I museets dunkla inre var det mycket spännande för en 5- och en nästan 4-åring att undersöka utställningen och förundras över skeppet. Emil sov, precis som de båda andra före honom i samma ålder. Hit lönar det sig alltså att komma för att få babyn att lugnt slumra in i dunklet. Vakna brukar man sedan när det är dags att ta sig tilbaka till tunnelbanan och båten igen.

Emil sover i Vasamuseet, precis som sin äldre syskon i tur och ordning före honom.

Minnen och minnesmärken "i berget"

Ens hemstadsdel kan innehålla otroligt mycket spännande historia och en del synliga monument, som den nyfikne naturligtvis vill stanna för att studera. Man kunde kalla det för att flanera litet kring stadsdelens "kommemorativa anatomi", eftersom man lätt finner många minnesstenar och plaketter invid vägarna här. Vår stadsdel är alltså Södra Haga, eller "berget" som Helena säger - och ja, vi ligger faktiskt ganska högt uppe och det finns mycket bergiga krön ännu synliga i grönområdena häromkring. Trakten bär på en hel del minnen och monument. Jag har rört mig i Södra Haga sedan jag var barn eftersom min moster och mormor bodde vid Haga torg då, och min moster fortfarande bor här, numera i närheten av Hoplax station. På något vis har jag alltid upplevt att Södra Haga är nära centrum, men tillräckligt långt ifrån det värsta surret och stressen, en grön oas i slutet av Mannerheimvägen. Stor- och Lillhoplax nämns redan på 1500-talet, men den nuvarande bebyggelsen är i sin äldsta form från början av 1900-talet och representerar villakulturens tid (Eliel Saarinen hade t.om. gjort en plan över Hoplax och Munksnäs år 1915). Den kändaste parken här är väl Rododendronparken från 1970-talet, men jag vill påstå att hela vår stadsdel är ganska glest byggd, i 1950- och 1960-talsstil, med gröna större och mindre oaser både här och där.

Gravmonument från 1918 över två stupade tyska soldater, Kurt Seibt och Arthur Bfukert. "Tacksamheten reste vården", står det på dess sida på svenska och finska.

Också Södra Haga har krigiska minnesmärken. Sydväst om Vichtisvägen på gränsen till Näshöjden och Lillhoplax finns ett märkligt monument kvar. Vi går ofta här förbi, eftersom det är snabbaste rutten från oss till det gamla, men välförsedda köpcentret i Munkshöjden (som förresten lär skall ha en nästan klar metrostation insprängd under sig!). Minnesmärket (se ovan) verkar vara en grav för två stupade tyska soldater från 1918, då tyskarna stormade Helsingfors med stöd av den vita sidan (mot de röda). Dylika monument finns också på andra ställen där jag bott, t.ex. invid Ring I i Alberga, på Boställsbacken, där Gamla Åbovägen korsar Ringvägen. Graven är Xavier Brummers och likaledes från år 1918, se nedan. Tyskarna intog Helsingfors av de röda i april 1918 genom att landstiga i Hangö och ta sig framåt längs kustbanan, som hade stått klar år 1903.

En jämförelse i tid och rum: tyskt gravmonument från 11.4.1918 i Alberga.

Trots att jag rört mig mycket i trakten av Haga torg har jag aldrig tagit mig upp längs med Hjältevägen och till den lilla begravningsplatsen med hjältegravar från 1939-1944. Eftersom nuvarande Södra Haga var Hoplax köping (1923) fram till annekteringen med Helsingfors år 1946, vilar traktens söner faktiskt här och platsen pryds också av en vacker döende (?) soldat, se bilden nedan. Här uppe på berget ligger även en av de gamla bevarade villorna i trakten, som minner om att området till en början var en villastad till stor del ägd av M. G. Stenius' bolag (hans namn finns kvar i Steniusvägen nära oss, antar jag, bakom brandstationen).

Hjätegravarna med sitt monument.

Om man fortsätter längs Hjältevägen finns ett minne från köpingen även kvar här i form av ett monument i form av granar och en minnessten, för att hedra hembygden rest 1982 (se nedan)! Går man vidare, kommer man snart fram till Hoplax kyrka (se längre ner), där min syster är döpt, eftersom våra föräldrar även bodde här i två repriser på 1950- och 1960-talet (på Steniusvägen och senare på Kryddgårdsvägen). Församlingshemmet bredvid är nybyggt, men här döptes vår lille Emil i julas.

Minnessten rest 1982 av bl.a. Pro Haga ry. Granarna här intill har planterats här för att hedra freden och hembygdskärleken, står det på stenen.

Invid kyrkan dundrar tåget förbi och det gamla stationshuset från början av 1900-talet står alltjämt kvar här, omgiven av lummiga träd, se nedan. Idag åker man med god tur snabbt rakt in till Helsingfors centrum härifrån, på tio minuter.

Hoplax station sedd från sydöst, i bakgrunden ses de nya perrongerna. En R-kiosk, där det dock skedde ett tragiskt mord på 1990-talet, låg här vid stationen, men finns inte längre kvar.

Den pyttelilla parken intill oss, i hörnet av Byavägen och Bymossavägen, heter Strömstads parken sedan 1950-talet, för att hedra "Hagas fadderort" i Sverige. Denna info kan vi läsa på en minnesplakett i parken, se nedan.

Minnesplakett från 1952 i "Strömstads parken" inspekteras.

Kommunikationslederna är viktiga, Södra Haga ligger i en knutpunkt där man tar sig med tåg västerut och med bil norrut eller mot nordväst. Vägen bakom brandstationen heter fortfarande Gamla Åbo landsväg. Invid den och hörnet av Köpingsvägen ligger dessutom Elantos gamla hus från mellankrigstiden, som stått tillbommat redan i flera år. Det är en kulturskandal att dess köpare/ägare vägrar rusta upp det och trots en arg artikel i Hufvudstadsbladet i vintras är inga repareringsåtgärder ännu synliga när vi skriver augusti 2012. Och jag minns hur gullig blomsteraffären var här ännu för några år sedan! I parken mellan Köpingsvägen och Mannerheimvägen ("Köpingsparken") finns en gammal stenbro, som inte kan dateras, men har åtminstone funnits här länge, troligen från slutet av 1800-talet. I den nyligen upprustade parken finns också ett nytt fint konstverk, en skulptur i skinande metall, som hälsar motionärer på hennes dagliga tur på vägen hem (se längst upp!).

Den gamla stenbron i den stora parken vid Vichtisvägen/Köpingsvägen.

Läs mer i t.ex:

Leskelä, Ilkka: Oman tiensä tekijät. Haagan työväenyhdistyksen 100-vuotinen historia. Helsinki 2008.

Roos, John E.: Haagan kauppaln historia. Helsinki 1950.

Kriget 1918 som minne

Magister Aapo Roselius är nu "fil.mag. (disp.)", eftersom hans doktorsavhandling lades fram för allmän granskning i morse med gott resultat. Som kustos verkade prof. Henrik Meinander och som opponent prof. Pertti Haapala från Jyväskylä universitet. Herrarna diskuterade idag minneskulturen kring det s.k. "frihetskriget", som konflikten mellan de röda och vita (jag brukar personligen kalla den "inbördeskriget", men detta per se är alltså något som alltid dryftas då man granskar kriget - vad det bör kallas och av vem) kallades av den vinnande, vita sidan. Tidigare har det forskats mycket om själva kriget och då det gäller minnet har det närmast granskats från den röda sidan. Roselius skriver om etablerande ta v en "minneskultur", men opponenten påpekade att det även rör sig om s.k. "historiebilder". I någon mån anser jag dock att dessa oundvikligen hör ihop.

Roselius har länge arbetat för olika projekt om kriget (bl.a. utgett boken om de vita s.k. bödlarna, på finska och svenska, se http://www.leopardforlag.se/Article/View/?articleId=144), så det föll sig naturligt att nu även granska myterna kring kriget som lanserades av de vita och hur minnet byggdes upp via monumentresningar etc. och deltog i att forma en "vit" bild av Finlands historia. En intressant poäng är att just segrarna ville skriva även en "förhistoria" till sin frihetskamp 1918, och hänvisade då till de historiska krigen som ansågs nationella, t.ex. hur Lalli dräpte Henrik (ansågs berättigat!), Klubbekriget som nationell manifestation, 1808-1809-årskrig som en finländsk hjältehistoria etc. etc. Dylika tankar har tidigare framförts också av Derek Fewster (Visions of Past Glory, 2006). Kanske denna sjuka (?) fixering vid krigshistoria man kan skönja i Finland - alla böcker med krigstema säljer, andra ämnen avsevärt sämre - härrör sig just från den historiebild som lanserades av skyddskårerna under mellankrigstiden?

Opponeneten verkade kritisk till att Roselius benade ut temat ur en europeisk synvinkel och hänvisade till allmäneuropeisk forskning. Förvisso är det svårt att se stormakten Frankrike och Finland sida vid sida, men jag tycker det verkar upplysande att Roselius jämför skapandet av minnet av slaget vid Tammerfors 1918 med skapandet av minnet av slaget vid Verdun! Jag visste inte att man under mellankrigstiden gjorde uppvisningar av slaget, där skyddskåristerna spelade både sina vita föregångare och motståndarna, rödgardisterna. Myterna om de röda krigarnas vulgära stil skulle även framföras, hur de var klädda i trasor etc. Numera görs ju liknande uppvisningar av slaget i Oravais 1808 (det var synnerligen aktuellt nyligen!) och jag har hört att man även bland ryska och finländska amatörer idkar uppvisningar av slag, som skett under andra världskriget.

Roselius avhandling granskar tiden 1918-1944, vilket bildar ramarna för skapandet av minnet, dess etablering och småningom hur minnet försvagades. En boom av monumen tresningar skedde under denna tid, vilka var betydande fastän de inte var ansenligt många till antalet. Roselius argumenterar nämligen att monumenten restes med små medel och det var en stor ekonomisk uppoffring för de lokala skyddskårerna. Ofta framhävdes de vanliga soldaternas, hjältarnas, minne.

Myten om "frihetskriget" var dock problematisk, eftersom den innehöll en tudelning, de röda och de vita. Inför ett nytt måste nya symboler skapas. Vinterkriget 1939 gav upphov till en ny hjältemyt och t.ex. marskalk Mannerheim hänvisar inte längre till Frihetskriget i sina tal under Fortsättningskriget, som tidigare gjorts. Roselius kunde dock konstatera att denna fråga skulle kräva mer forskning. Det samtycker jag i, vid sidan av att jag anser att Roselius från sin avhandling kunde särskilja ett antal goda teman för artiklar.

Summa summarum var det än en gång en intressant disputation om myter och minne vid Helsingfors universitet! Skål! :)

Pernå revisited

"Brideshead Revisited" är titeln på en fin roman (Waugh) jag läste för några år sedan (och hade sett som fantastisk tv-serie redan som barn). Huvudpersonen besökte en herrgård i England under brinnande krig och drog sig till minnes sin ungdom och möten med människor där, kanske en form av bild av mötet mellan samhällsklasserna som höll på att omformas under mellankrigstiden. Och mycket mer, kom jag att tänka på idag: också hur det kan kännas att besöka en plats och minnas sitt liv. Det hände även den avdankade akademikern idag!

Påväg till min brors landställe i Pernå beslöt jag ta med familjen på en liten odyssé över arkeologiska och historiska projekt jag tagit del av i bygden. På vägen stannade vi vid Pernå medeltida kyrka (1:a bilden) och tog oss en snabbtitt i kyrkan. Jag delgav därmed också Mikko minnet av Agricolajubileet 2007 och många andra exkursioner till den fina platsen. Mikael Agricola (ev. 1510-1547) föddes nämligen i socknen. Inne i kyrkan finns en madonnabild, som - faktiskt enligt doc. Markus Hiekkanen - påträffades vid utgrävningen av kyrkgolvet! Det är nämligen relativt sällsynt att helgonbilder hamnat där och inte förvarats på t.ex. kyrkvinden. Dopfunten torde även vara medeltida fastän den numera är protestantiskt placerad framme vid koret och inte längre västerut i kyrkan. Trots att barnen tyckte det var ganska tråkigt att besöka byggnaden, hoppas jag att Mikko fick en viss bild av det hela. Utanför kyrkan finns ett av Agricolamonumenten (2:a bilden) - detta en kopia rest 1959 av nutida monumentet över "finska skriftspråkets fader" som fordom stått i Viborg, men som försvann under kriget. Numera har jag hört att ett nytt monument i nationell anda rests i Viborg... Vi vet alltså inte hur Agricola sett ut såklart, men ett abstrakt monument kanske inte ansågs så motiverat att resa då det var aktuellt. Men att det är "Pernås store son" undgår visst ingen då man ser monumentet... Om det inte varit en minnesplats för Agricola förr, så är kyrkans omgivning det åtminstone nu.

På hemresan beslöt vi att ta den gamla vägen genom Forsby och Gammelby mot Borgå. Den vägen innebar många minnen för mig, inte minst p.g.a. att min väns landställe ligger i närheten (jag minns många soliga dagar som spenderats där i barndomen och många stämningsfulla kvällar i tonåren :)). Under arkeologistudierna deltog jag i en studiecirkel för historiskt arkeologi och vi beslöt att genomföra ett utgrävningsprojekt. Och processen innebar att vi lärde oss en massa: allt från att planera och söka finansiering till att gräva ut och rapportera. Platsen som valdes för forskningen var Gammelby Tomtåker (se länken och bild nr. 3): det var en åker då och är det även nu - i och för sig är det ju bara 6-7 år sedan vi grävde där. Men att återse platsen gjorde mig glad: av alla minnen av samvaro och kamratskap i gruppen, av allt vi lärde oss och av alla fina iakttagelser vi gjorde. Studiecirkelns handledare doc. Georg Haggrén möjliggjorde slutligen att vi även kunde publicera våra resultat i SKAS (4/2006). Processen var således hel: vi planerade, vi grävde och vi publicerade. Trots sin ringa omfattning, är ett dylikt projekt i all sin enkelhet ändå något man definitivt kan känna sig stolt över, även efter många år.

Historikern och monumenten

Idag önskas min lärare prof. Henrik Meinander många hjärtliga gratulationer på sin 50-årsdag. I HBL (19.5.2010) och i HS figurerar han på intervju, men jag vill här lyfta fram hans betydelse som debattör - och att hans historiesyn varit aktuell redan länge. Han sade i HS idag att Finland definierar sig genom sina krig och jag kan definitivt hålla med om detta, tyvärr. Krigen har blivit som monument i vårt land, synliga genom de tusentals böcker som utkommit och utkommer, som lyfter fram hur "folket stred" etc.

Meinander har nu beslutat tala varmt för ett kommemorativt monument i Helsingfors över den svenska tiden i Finlands historia (fram till 1809). Det vore fint i sig att ett sådant projekt verkligen genomfördes - det skulle betona fred och samarbete, men jag skulle hellre se en uppluckring av vår krigsfixerade historieskrivning. Tänk om man kunde skriva mer om svenska tiden, t.ex. medeltiden etc. och verkligen lyfta fram den litteraturen populärt!! Henrika Tandefelt kunde exempelvis skriva många populära verk om den gustavianska tiden i Finland både på finska och svenska och de kunde ställas fram på paradplats i bokhandeln, föreslås som fardagsgåvor etc. Varför sker det inte? Är vi krigsgalna i Finland? Behöver vi ett verkligt nytt krig för att återigen kunna älska freden och således intressera oss för fredligare epoker i vår historia?

Webbsidor som monument!

I min forskning har jag kommit fram till att webbsidor, "sites", väl kan fungera som minnesplatser om de har en bestående natur och är "monumentala", skapade för minnet. Detta kan röra t.ex. historiska webbsidor, men likaväl naturligtvis minnet över de avlidna.

I dagens Helsingin sanomat (9.5.2010) har man tagit fasta på dessa minnessidor över avlidna nära och kära - att det blir allt vanligare, t.ex. på Facebook. För en tid sedan lanserades virtuella gravstenar på webben och webbsidan fick tillåtelse att bli permanent (http://www.lepopaikka.fi). Forskaren Anna Haverinen från Åbo konstaterar att webben är en allt viktigare och mer permanent del av livet och ger också möjligheter att behandla döden, som numera är en samhällelig tabu.

Tänka sig att man kunde tända ett virtuellt ljus vid graven! Hedrandet av avlidna har t.o.m. spritt sig till helt virtuella världar - i HS påstås det att minnesstunder anordnas även i virtuella spelvärldar.

Monument reses ständigt, fastän man kunde tänka sig att pengar för det kunde användas till bättre ändamål! Webben är dock så gott som gratis, så kanske all monumentresningskultur så småningom flyttar hit?! T.ex. idag avtäcks Jylhäs monument donerat av Kesko: Väntan, i Helsingfors! Tala om att kvinnan, här den gravida kvinnan, får upprättelse inte enbart som metafor! Å andra sidan har ju Jungfru Maria varit stark i alla tider inom den katolska traditionen om än förminskad inom den protestantiska... (SE http://www.hs.fi/kulttuuri/artikkeli/Odottava+%C3%A4iti+-veistos+t%C3%A4n%C3%A4%C3%A4n+Helsingin+Kaivopuistoon/1135256699915).