Den som spar den har - eller lider tillgängligheten?!

Efter ett arkivbesök till Museiverket (MV) är det uppenbart att sparåtgärderna tärt på tillgängligheten. Arkiv och bibba har flyttat till stolta nya utrymmen på Sturegatan i Helsingfors och visst är t.ex. bibbans läsesal skön - men hallå, i våras drogs en mängd jobb in och detta ses nu i själva verksamheten! Skönheten är alltså bara yta, under ytan ser man att Finland håller på att bli ett u-land, som inte satsar på att upprätthålla forskning inom humaniora eller sitt kulturarv. Usch!

Det är nämligen mycket svårt nu att beställa fram material från arkiven - lösningen på personalbristen, som de galna inbesparingarna åsamkat, är nämligen att beställa material på elektronisk väg, men det tar 4 dagar i anspråk! Och arkiven är endast öppna fyra dagar i veckan, vilket leder till att det inte alls tar fyra dagar att få fram materialet, utan en dryg vecka! Och dessutom är hela verket stängt hela juli. Det är med andra ord inte lätt för forskare och andra, som behöver dessa tjänster året runt i förhållande till sitt eget jobb och sina tidtabeller, som minst av allt är de som tjänstemännen har... Vad göra? Den vänliga, men åderlåtna personalen gör sitt bästa och ber oss fylla i enkäter, som vi hoppas når beslutsfattarna. Men det kan vi ju inte lita på i dessa tider.

Men, sorgen över de nya svårigheterna med att få fram material är inte de enda då det gäller MV. I dessa tider då "öppenhet" är ordet och "tillgänglighet" varit ett modeord är utvecklingen - den motsatta!! För att få fotografera materialet för eget bruk, måste man dessutom fylla i en rad blanketter - som måste gås igenom av den redan överbelastade personalen. Byrokraterna glädjas, Kafka skrattar och rullar i sin grav!

Nå, detta är inte allt. Vill du publicera material om vårt gemensamma kulturarv stöter du på ytterligare problem. Svårigheterna med bruket av materialet från MV är nämligen även skrämmande - dessa frågor framkom, då jag skulle publicera min doktorsavhandling för ett par år sedan. Det gäller nämligen bildbruk. Det är förståeligt att man bör betala för bilder, fotade av en annan som finns på MV, men OBS! - att behöva betala på foton, som man själv tar, av arkeologiska föremål är nog höjden! - 25 euro/bild och det är ju rea, eftersom det rör sig om ett lärdomsprov - men HUH säger jag! Om man inte vill betala, kan man ju alltid RITA AV fynden, för MV påstår att de ju inte kan äga ens teckningar. Oho, aj inte, men de tycks äga de foton man själv knäppt ändå!? Och rita - hallå, det tar TID, som man inte vill lägga ut när man håller på att få forskningen klar! vad är det, 1800-talet eller? De otroligt fräcka inkasserandet lär ska grunda sig i upphovsrätten, men på något vis - fastän jag ej är jurist - tycker jag det osar svavel om detta! Om MV är så fattigt, att det måste leva på att åderlåta forskarnas kassor, då dessa vill lyfta fram fynd - som TILLHÖR FINSKA FOLKET OCH SOM BETALTS REDAN VIA SKATTEMEDEL - så är det verkligen synd om oss, situationen är verkligen katastrofal då det gäller öppenhet och tillgänglighet! Ifall någon krösus anmäler sig, som är beredd att processa mot MV (dvs. staten) angående detta, så skulle rätt äntligen skipas, för det här är både synd och skam! Tills dess får forskarna bara fortsätta med att ha forskning som hobby och fixa pengar för att finansiera publicerandet av fynden, som i övrigt förvaras 24-7/4-ever i källarmörkret. Just snyggt att liksom bli straffad för att man idkar kultur och uppbyggnad - snart borde man nog växla till att bygga vapen istället, då börjar de säkert ösa pengar över en...

Fältdag i gott sällskap eller högar i näromgivningen

För ett tag sedan tog en italiensk doktorand i Finland, Stefania Chirico, kontakt med mig via Johanna Enqvist, för att diskutera sin blivande doktorsavhandling som berör kulturarvsfrågor. För att diskutera avhandling, forskning och kulturarvet - och lära känna varandra, såklart - föreslog Johanna en fältdag i fredags med besök på fornminnesplatser i närheten av Helsingfors. Vilken befängd idé kunde det ju tänkas, men där har man fel! Trakten är full av intressanta fyndplatser ända från stenåldern fram till modern tid, och platser av varierande karaktär och typ. Johanna sände oss i förväg ett detaljerat program och vår tidtabell höll - kan ni tänka er! Om man vill granska huruvida det finns fornminnen skyddade av Museiverket i närmiljön, kan man kolla i fornminnesregistret. Infon är dock enbart på finska, torr och besvärlig och t.ex. gatuadresser för fyndplatserna saknas. Närmast är registret användbart för proffs, men ifall man orkar tolka uppgifterna kan man hitta basinfo om en plats man vill besöka, alltså.

Vädret var inte det bästa, men humöret på topp. Dagen inleddes med att besöka Lövöns bronsålders röse (se bilden ovan). Jag hade ingen aning om att ett så fint röse finns så här mitt bland höghusen och relativt nära centrum. Röset verkar ganska välbevarat och skyddat i sitt läge - med en vy som fortfarande återstår - mot havet (se bilden nedan). Röset har undersökts och man har funnit ben här, så det är en grav det rör sig om - någon begravdes här kanske 1000 år före tideräkningens början och den döde fick blicka ut mot en havsvik i väster från sin viloplats högt uppe på berget.

Vår färd fortsatte till Esbo och Mankby, där arkeologerna årligen gräver i stadsmuseets regi i samarbete med Helsingfors universitet (läs den fina bloggen bara som exempel). Platsen ligger nära Finns stenåldersboplats, där ett legendariskt "älghuvud" av sten hittats (det finns numera i Finlands nationalmuseum). Finns är även berömt för sin folkhögskola från slutet av 1800-talet och platsen är inte heller långt från Esbo gård, som har anor i senmedeltiden och 1500-talet. Området är alltså mycket intressant och minst sagt pedagogiskt som kulturmiljö och mycket fin information finns numera att tillgå även om en större nyländsk by på medeltiden. Stora strandvägen passerade även detta område, vilket troligen påverkat byns betydelse, anses det bland annat. Om de fina fynden kan läsas i böcker och i rapporter på webben.

Utgrävningsområdet i Mankby är för tillfället täckt och inväntar nästa grävningssäsong i juni 2012. Notera hur mycket husgrunder i sten och troliga ugnsrester det finns synliga här.

I Mankbyskogen finns gott om troliga stugbottnar och ugnsrester att bevaras för kommande generationer av arkeologer.

Färden fortsatte till en annan gammal byplats, som utgrävts av doc. Georg Haggrén. På detta område var även Johanna och jag med som grävare och vi undersökte både husgrunder och ett gravfält från medeltiden här. Det var frågan om en "räddningsgrävning" i Museiverkets regi år 2003, eftersom området skulle bli kapell. Det kändes ganska underligt att besöka platsen nu, med det fina kapellet på plats och endast en del av bergsklacken, där vi satt och skvallrade på pauserna, synligt. Buskaget hade även decimerats i omfång och där satt inte längre parkkemisterna på rad - de var våra bästa kritiker och kommentatorer under utgrävningens gång. Området för gravfältet är delvis bevarat och har även försetts med ett monument! På monumentet citeras Psalm 90 och överlag blev jag förvånad av hur enkelt och litet det var (se nedan). Respektingivande inför de dödas vilorum. Fint!

Vi fortsatte därefter på det sakrala temat och stannade en stund vi Esbo medeltida kyrka (se nedan). Den är inte öppan till vardags så här års, men vi gick runt den fina byggnaden och dryftade över kyrkobygge och kyrkans roll i Åbo stift under medeltiden och senare.

Snart nog tog vi oss över till Vanda via Malmgård och på gränsen passerade vi enorma höghusområden. Här har en gång legat en stenålderboplats med bland annat husgropar från båtyxkulturens tid. Främst minner området Johanna och mig idag om timläraren i arkeologi vid HU på 1990-talet, fenomenala och litet skrämmande Elvi Linturi, som varit grävningsledare på dessa utgrävningar på 1970-talet och alltid talade om utgrävningarna med passion. Hon är borta idag, så även området, men vissa minnen finns kvar. Kanske jag skriver något om detta senare... Vår färd i fredags gick dock litet norrut till Gruvsta, där det legat ett dagbrott för järnmalm under förindustriell tid. Vanda stad har bekostat fina palisadlika skydd av trä, eftersom dagbrottets gropar i berget är mycket djupa och vattenfyllda (se nedan).

Slutligen åkte vi till vårt sista besöksmål på fastlandet: Sockenbacka Lekparken (se bilden nedan), där vi mötte legendariske utgrävningsledaren Jan Fast. Jan är fortfarande aktiv som dragare av grävningar för unga, skolelever och amatörer (främst Ango ry.), det har han varit nu i mer än 20 års tid. Denna plats är en stenåldersboplats som varit en ö och vi kunde se att platsen legat på en fin sandstrand. Vi fick även höra om själva utgrävningarna, som hade både spännande stunder och roliga fadäser - inte minst då nämnda Elvi Linturi hade infunnit sig med en elevgrupp och ordnat huvudbry för Jan. Men, den historien får han själv berätta en vacker dag. När Johanna, Stefania och jag avlägsnade oss stannades Jan av två dagistanter från lekparken intill - de och barnen måste absolut få höra om vad här funnits i frona dagar. Jan var i sitt esse - och tack än en gång för att du visade oss platsen! :)

Dagens program var ännu inte över. Vi tog oss vidare med färja till Sveaborg där vi träffade Pirjo Häro som vänligen bjöd oss på fenomenal middag och visade oss runt i befästningsverken. Kvällen avrundades i regnigt väder, men i gott sällskap på Officersklubben. Mycket nöjda kunde vi återvända till fastlandet och hem för att begrunda det fina vi upplevt om kulturmiljön nära oss. Dagen var mycket inspirerande - jag skall nu börja bearbeta en artikel och jobba vidare med ett projekt som legat på is ett tag. I så fall återkommer jag snart även om dessa ämnen. Läs Johannas blogg om denna resa - hon vill gärna förbättra fornminnesregistret, nämligen. Förhoppningsvis kan kanske ett av mina nämnda projekt hjälpa till, det återstår att se... :)

"Stenarna" kan verkligen inte "tala" själv, nej!

Nu reagerar också Helsingin sanomats redaktör på att Museiverket trots protester inte tycks få medel från tilläggsbudgeten, utan måste dra in 40 personers jobb i år - tack! Synlighet och diskussion är verkligen det som behövs, inte att tigande stå med böjt huvud och hatten i hand! Så känns det som om vi museimänniskor och kulturarbetare/forskare stått så länge jag ens varit i branschen: vi har minsann aldrig upplevt någon högkonjunktur. Jo, visst, det var perioder då ingen de facto sades upp och utställningarna kunde framställas på glansigt papper...

Det var intressant och provocerande att redaktören tar upp Aaltouniversitetets coola nätverkande i förhållande till detta. I och för sig tycker jag nog envar har rätt att nätverka och resa, få intryck och idéer. men, det är INTE roligt att efter ett antal års utbildning och goda vitsord, slit på de lägsta trapporna i museihierarkin, få höra att "det finns så många begåvade människor, Eva, inte kan ju alla få jobb" - bara för att jag som nästan klar fil.lic. inte ville ha det dräktguidesjobb som var det enda de kunde erbjuda mig. Då hade jag varit guide sedan 2. studieåret, i 13 års tid, så jo, visst kunde jag ju min sak, men nog tyckte jag det var litet tjockt att inte kunna bli erbjuden mer. Men det fanns helt enkelt inget mer. Inga andra jobb. Jag borde ha tackat och tagit emot, böjt huvudet - det är så vi som arbetar med kulturarvet bör göra. Eller...?

Då jag blev intervjuad i radion om Museiverkets protest och allt detta, i Kulturtimmen 13.2 i år, sade jag att kulturarvet, "stenarna" inte kan "tala" själv, utan det är vi som ger med mening, tolkning, av vårt förflutna, och på det sättet omvärderar vår identitet som ständigt förändras - och de facto bör göra så. Tanken om "stenarna som ropar" är ju biblisk och jag citerar faktiskt män från fornstora dagar, då historia och minnen var viktiga - självaste Amos Anderson - använde uttrycket för att fästa uppmärksamhet vid behovet av att restaurera våra medeltida borgar och kyrkor under mellankrigstiden! Då vi diskuterat detta hemma med min man, konstaterade han som it-expert, att det förvisso behövs teknik och underverk, men inget har någon point per se, utan det bör finnas innehåll - det kan OCH BÖR t.ex. konstnärer och forskare producera.

Men skall det då vara amatörer som gör så GRATIS eller vad är grejen?! Eller är det så att vi ju inget behöver veta, inget lära barnen - skolvärlden har ju minst sagt åderlåtits också, samtidigt som vuxna äter ökylunch i centrum för 13 euro äter deras barn för 0,50 euro i skolan!! och lärarna har inga resurser för undervsning etc. etc. - utan "fakta" kan ju8 tas från webben. Yeah, right. Inte kan all data bara tas från Wikipedia (som de facto inte är fullt tillförlitlig!) - något måste man helt enkelt VETA själv, annars är det de facto så att den som "gör innovationer" och "kommer med idéer" är som ett barn som leker med vattenfärger. Det fattas djup, rejält, ifall man inget vet om världen så att säga. Och det är det som jag tycker verkar vara fallet med det Aalto-projekt och den resa i nätverkssyfte, som redaktören i HS beskrev. Och det är minsann något att tänka på!! Vi får hoppas att projektet inte var så tunt, verkligen...

Pengar och kultur = Svenskfinland?

Storm i ett vattenglas? I varje fall har gårdagens nyhet om att Pär Stenbäck stått i spetsen av att grunda en ny förening för förverkligande av finlandssvenska projekt väckt en rad känslor och åsikter, såväl på presens sidor som hos andra aktörer.

Den här diskussionen kunde väl relateras till det välbesökta seminariet hjag själv missade, om att det de facto finns pengar - men finns det kultur? Ett välskrivet sammandrag av semit kan läsas i Ny Tid. Den sista kommentaren konstaterar att "kristillståndet" är normalt för vår generation, och det är väl konkluderat - så är det. vi som var tonåringar under 90-talets lågkonjunktur har alltid tvingats spara och sträta - åtminstone vi som valt humaniora, vi såg ingen högkonjunktur fastän den lär skall ha funnits på andra håll i samhället här på tröskeln till 2000-talet. Museerna som hade det illa på 1990-talet, hade det också på 00-talet och nu går det ju utför hisnande hårt - det ser ut som om vi kan strunta i exempelvis det materiella kulturarvet. Kära beslutsfattare och andra aktörer, vad skall vi ta oss till? Skall vi helt dräpa de mindre eller mer statiska projekten som inte direkt är "flashiga" eller bringar vinst (detta påpekades på semit, enligt Ny Tid), eller hur skall vi göra?

Intresset är oväntat stort, anser undertecknad som ofta känt sig ganska ensam med att syssla med "bohema" projekt. Diskussionen går het - det är kanske ändå det bästa med allt!

Fräscht om Olofsborg

Päivi Hakanpää & Johanna Nordman: Muurien suojassa. Elämää Olavinlinnassa. Museovirasto. Helsinki 2011. ISBN 978-951-616-222-8. 40 s.

Dags för en liten bokrecension igen, eftersom det alltid är lika roligt att berömma nyutkommen litteratur. En ny utställning lär nämligen ha öppnat i höstas i den medeltida borgen Olofsborg (föranleder troligen en sommarutflykt 2012 för undertecknad med familj), som är ett av Finlands mest kända monumentala kulturarv och under Museiverkets regi – än så länge. I samband med utställningen utgav MV även en fin och luftig utställningskatalog/broschyr, som mycket väl fungerar även som en fristående, lättläst guide till borgen och dess historia samt medeltidens borgliv. Liksom författarna konstaterar i sitt korta förord: “Till Olofsborgs historia hör både kanonmuller och vardagssysslor” (s. 3).

Texterna är många, men korta och koncisa, som är kutymen på utställningar och även gör att svårighetsgraden för forskaren ökar – man måste ha ett gott sinne för att komprimera sin kunskap, vilket är lättare sagt än gjort. För den som vill veta mer finns däremot en kompensation: en ypperligt diger, men ändå tydlig litteraturförteckning på sista sidan – det är alltid positivt att besökaren/läsaren inte underskattas.

Boken inleds med en allmän presentation av vad man känner till om borgens byggnadsfaser. Därefter inleds en genomgång av borgen bit för bit, vilket troligen kommer att fungera väl då man är där på plats, men känns även logiskt som fristående läsning. Texten varvas trevligt med bilder av arkeologiska fynd, via dem får vi en glimt av vardagslivets historia utan åldersrasism, eftersom föremål från alla epoker presenteras i samband med de delar av borgen som granskas. Och det är ju sant att livet i borgen på 1700-talet är minst lika fascinerande som livet där på 1500-talet. I bildtexterna dyker även fakta om borgens ekonomi och till och med några personnamn upp – en levande kombination av skriftligt material, bilder och materiell kultur den kortfattade texten till trots. Genom kapitel borgens kosthåll, byggandet etc. väcks helheten till liv på ett fint sätt, inte bara som en berättelse om en garnision, fastän naturligtvis även detta ämne avhandlas. Allmänt om bruk av textilier och hur borgen upplystes är t.ex. pikanta detaljer, som belyser det dagliga livets sidor. Slutet av boken är en ganska ingående beskrivning av försvars- och krigstekniska aspekter, men det är väl en nödvändighet i detta sammanhang, en borg kan väl i varje fall ses som en plats för både “försvars- och bostadsbruk” (s. 34).

Ombrytningen är luftig och trevlig med fina kartor och fotografier, dock varvad med de något slitna och kännspaka illustrationerna från Olaus Magnus. Nåja, kanske de bör användas alltsomoftast för att ens i någon mån fastna på “folklig” nivå, unika är de ju förvisso och borde hingå i den illustrerade allmänbildningen hos envar. Något som är mycket förtjänstfullt med det hela är framförallt det faktum att boken utgetts på fyra språk: finska, svenska, engelska och ryska – äntligen har man satsat och det är fantastiskt att se hur väl det även fungerar i praktiken!

Kuriöst i Mellansverige del II - Omberg

24.7.2011
Vadstena-Ljungby

Vår speciella sommarresa till Sverige fortsatte genom Östergötland ner mot Småland, för att hälsa på släktingar. Klassiska platser nära Vadstena är naturligtvis Omberg och för den medeltidsintresserade, speciellt klosterruinen i Alvastra (se bilden ovan). Cistercienserna slog sig ner här år 1143 och vid den mäktiga anläggningen har även Heliga Birgitta vistats i sina dagar, nyss hemkommen från sin pilgrimsfärd till Santiago de Compostela. Hennes man Ulf insjuknade på återresan genom Frankrike, men klarade sig hem. Han vistades därefter till sin död i Alvastra kloster och blev begraven i klosterkyrkan. Hans gravsten har dock plockats bort och finns numera i Historiska museet i Stockholm. Men han finns kanske kvar någonstans i marken under klosterkyrkans ruin, som är välrestaurerad och utförligt undersökt. En rekonstruktion av klostret i sin glans finns vid ruinen – praktiskt i betong, som gör den hållbar (se bilden nedan).


Efter litet spring på ruinen tog vi oss vidare ner mot E4:an och Jönköping. Landskapet man passerar vid Vättern är paradisiskt – Mikko kom att tänka på Schweitz, med höga kullar och djupa dalar och skimrande vatten. Jag kommer alltid att tänka på hur falsk skönhet de är, som kan dölja också fara: John Bauer med familj hamnade i sjönöd på sin korta båtresa över till Visingsö, båten kapsejsade och så även den lilla familjen med den. Vättern är djup, inte att undra på att man byggt ett fäste mycket tidigt på Visingsös spets.

Inte så långt senare var vi framme i Ljungby, vår destination. Vädret var svalt och litet omväxlande, vilket lämpade sig väl för oss “klimatflyktingar” från den tropiska värmen i Finland.

Kuriöst i Mellansverige del III - Ljungby

25.7.2011 (Aposteln Jakobs dag!)
Ljungby

I Ljungby finns mycket att se, eftersom orten inte ligger i ljunghedsområdet, utan den bördiga småländska bygden, som varit bebodd i tusentals år. Efter frukosten begav vi oss ut i det härliga sommarvädret (litet moln, litet sol, några droppar regn emellanåt) och började med att besöka Kånna högar (se bilden ovan), som är ett av Smålands största höggravfält och varit i bruk åtminstone under bronsåldern (ett röse) samt senare ca 400-1000 e.Kr. under järnåldern. En exotisk syn för finländare, som är vana med jordblandade låga stenrösen från samma tid (höggravfält i Finland kan främst ses på Åland). Platsen handlade även om historiebruk. På en av domarringarnas stenar fanns sentida runor ristade: “Amstihl föd 1799 sirat 1822”. Torde syfta på A. M. Stihl, som på så vis ville legitimera sin närvaro på platsen I ruinromantisk anda (se bilden nedan). För övrigt älskade barnen att springa på området och vi gjorde även ett välkommet kantarellfynd.


Ljungby centrum bjuder även på hällristning och runsten, men vi styrde kosan mot ett annat berömt ställe i närheten, dvs. till Älmhult, som väl numera mest är känt för att ha byggt den första IKEA fabriken och affären. Kamprad är född i närheten, i Agunnaryd. Enligt legenden erbjöd han fabriken och affären till Ljungby, men politikerna hade tackat nej. Ett brakande stolpskott, bör man väl konstatera. Men vi for inte till IKEA, utan till Carl von Linnés barndomshem i Råshult (se bilden nedan). Stugan var liten, men ståndsmässigt inredd för medlemmar av prästeståndet, med målade och kalkade väggar och tak, en stor sal med två bord (se följande bild), skrivkammare och kök.



Trädgården runtom presenterade gamla nyttoväxter och i ett härligt kafé fick vi ekologisk grönsaksoppa och gratäng till lunch. Barnen älskade en liten grön lekplats med miniberså och husdjur snidade i trä – Johannes älskade att “mata kon” med en liten hink och man kunde “rida på grisen”. Det behövs inte mycket för att roa små människor – de orkade längre här än på någon av MacDonald's konstgjorda lekplatser med plastrutschbana. Ett störande element är att tåget dundrar förbi precis bakom den anrika stugan. Hur är det möjligt att det tillåtits? Även på var sin sida om Kånna gravfält skymtade två stora industrianläggningar. Inklämt kulturarv, kunde man krasst kosntatera. Och ändå består det längre än någonsin tågbanor och moderna hus, som ju lätt jämnas med marken bara efter några år ifall de får förfalla. Ödets ironi, kanske.


Innan vi åkte tillbaka till vårt kvarter, besökte vi ännu en lummig bokskog (se ovan). Här börjar alltså Mellaneuropa så att säga. I det gröna ljuset är den bruna mattan av undervegetation idealisk för ritt, bara som exempel. Jag fick geanst Robin Hood-associationer. En fin dag med andra ord, och med många möjligheter för barn att springa och leka – utan att direkt åka till något för vuxna så odrägligt “barnland”.


På kvällen tog vi en promenad till närbutiken och passerade Elverket och ån, som går genom Ljungby. Vid denna fors har man vadat över redan för tusentals år sedan, läser vi på en skylt intill bron. En första bro byggdes här 1870, men den vi går på nu är av litet senare datum. Elverket byggdes här redan 1895, men nuvarande byggnad (se bilden ovan) är från år 1910. Numera ger vattenverket endast några procent av den el som staden behöver, men vackert så. Kuriöst.

26.7.2011
Ljungby - Stockholm

Dags att resa hem igen efter flera uppfriskande dagar. Särskilt då det gäller vädret, som var somrigt, men svalt (ibland sol, ibland moln, litet regn, litet blåst) - inte tropiskt som i Helsingfors numera, utan litet som somrarna på 80-talet. Klimatflyktingarna begav sig alltså ut på E4:an igen.


Denna gång, påväg norrut, rastade vi i legendariska Brahehus i Gränna. Per Brahe d.y. (så viktig även för oss finländare) lät bygga detta residens på 1600-talet och hans brorson tog över år 1680. Slottet drogs dock in till kronan och brann ner till en ruin invid Vättern. Vyn från slottet ner mot sjön är hisnande. Det är förståeligt att platsen sedermera också var "offer" för ruinromantik på 1800-talet. För tillfället pågår här restaureringsarbeten - det är vardag för borgruiner överallt. Efter en bit mat var vår nästa anhalt Stockiholm och vår roliga resa i Sverige i år redan all.

Givande seminarium om globala utmaningar för historikerna

I torsdags deltog jag i ett mycket aktuellt seminarium arrangerat av Finska historiska samfundet, CISH, Helsingfors universitet och Tammerfors universitet med flera.

Seminariet fortsatte på fredag med genderperspektiv, men det måste jag utebli ifrån. Torsdagens första session missade jag även tyvärr, men eftermiddagen var mycket givande. Sessionen handlade om aspekter på välfärdsstaten och inleddes av prof. Pauli Kettunens presentation av begrepp, stereotypier och uppfattningar, som hans forskningsgrupp (NordWel) analyserat under de senaste åren. Den "nordiska modellen" bör ses utgöras av fem undnatag, var en intressant syntes i likhet med att det s.k. nordiska "samhället" ofta ses likvärdigt med "staten". Synen på Folkhemmet är exempelvis en idealiserad bild av arvet från den "nordiska bonden" kombinerat med en kapitalistisk anda och socialistisk utopi på 1930-talet. "Norden" som en transnationell (ingen tycks mera tala om begreppet "internationell" i detta sammanhang) historisk region innebar fram till 1980-talet en tydlig assymetri mellan t.ex. Sverige och Finland. Är alternativet nu en nostalgisk välfärdsnationalism eller en xenofobisk och rasistisk högervriden nationalism? frågade sig Kettunen på slutet. Det återstår att se...

Sessionens andra presentation hölls av professor Pertti Haapala från Jyväskylä (obs: han var opponent till Aapo Roselius i januari, kolla denna blogg från 22.1!), som talade om moderniseringsprocessen i Finland som en social fenomen, vilket deltog i nationsbygget. Han ogillar synen på tidigare människor som "förmoderna" i en negativ mening, dvs. "mindre utvecklade än oss", och jag samtycker definitivt. Det var belysande att höra att modernisering i Finlands fall enligt Haapala innebar (eller orsakades av...?) ekonomisk tillväxt, industrialisering, landreformer, populationsregelering, utbildning och vetenskapsideal samt individualisering (dvs. att människor har frihet att planera sitt personlig liv). År 1800 sågs Finland som en fattig periferi, men i.o.m. att lantbruket effektiverades, familjeplanering togs i bruk, utbildningsnivån steg och inkomstklyftorna minskade samtidigt skedde en mycket radikal förändring - och främst så nyligen som efter år 1950! Finlands som en del av det ryska imperiet 1809-1917 var till stor del att tacka för mycket, liksom den bilaterala handeln under kalla kriget, ansåg Haapala ytterligare, dvs. man innehade en form av politisk stabilitet. Utbildningen garanterade dessutom en social stabilitet. Ett litet land som Finland kunde vara välorganiserat och utnyttja andra.

Professor Pim den Boer talade slutligen om nationella identiteter och världsarv - ett mycket intressant inlägg. I hans inlägg ingick även CISH:s egen historia, dvs. historikernas synvinklar till de olika förändringarna i synen på kulturarvet. Visioner av det förflutna tycks nämligen starkt förknippat med etableringen av välfärdsstater. Under 1800-talet dominerade historisk argumentation den politiska arenan (nationsbygge), ansåg den Boer, medan man under kalla kriget såg på det förflutna som krigiskt och levde i "framtiden" i de olika ideologierna, som dominerade politiken - i optimismen behövdes inte det förflutna. Efter 1990 har "det förflutna återvänt" i politiken - nu används historia för att legitimera ett nationellt kulturarv, som man helst till och med länkar tillbaka till förhistorien - till en tid som inte på något vis kan förknippas med de nutida staterna!

Som ett exempel presenterade den Boer Saddam Husseins bruk av historia i sin regim, som Hussein sade vara en "renässans för Nebukadnessar" etc. den Boer kritiserade även bruket av begreppet "rötter" i från om arv, eftersom ordet är alltför organiskt, "naturligt", dvs. inte skapat, som synen på arvet ofta är - t.ex. i arkeologin. Gott att detta togs upp: jag försöker undvika att tala om "rötter", i likhet med att tala om att något "utvecklas". den Boer anser slutligen att vi borde ha en mer pragmatisk syn på kulturarvet, och han kallar vårt förhållande hellre en form av "stewardness" ("förmyndarskap"?), som innebär ansvar för konservering, möjligheter till optimal basis för forskning och möjligheter till "accessibility". Undertecknas! Just nu har det varit skrämmande att inse att t.ex. Sannfinländarna brukar historia efter eget tycke och i en radikalfennoman anda (som i sig har en lång historia, om det s.k. fennomanska paradigmet i historieskrivningen kan ni läsa i Derek Fewster avhandling Visions of Past Glory, 2006), så att det i våras t.ex. blev en kort debatt i tidningarna om att en kommunfullmäktige i Kyrkslätt av ifrågavarande parti börjat bruka frågor om "svensk kolonisation av Finland" i sin politiska retorik. Detta i en kommun med nästan 20% svenskspråkiga - tydligen för att väcka debatt och försöka provocera. För att inte tala om kollegan, Fil.dr Halla-ahos medvetna historiebruk som är högerpopulistiskt... Listan kan göras ännu längre, med lätthet.

Kommentatorn prof. Hilda Sabato från Argentina hade intressanta aspekter att framföra från andra änden av världen. Främst gällande begreppet "nordisk" överlag - ett intressant litet tema att få utrett som väsentligt i sammanhanget. I Latinamerika är det politiska mycket tydligt, medan Sabato ansåg att det intressanta i Norden är just hur "stat" och "samhälle" delvis betyder samma sak, så som Kettunen framförde saken.

I diskussionen som följde presentationerna kommenterade Haapala bland annat att t.ex. de radikala fennomanerna fick stöd av bondeståndet på 1800-1900-talet. Då kunde man fråga sig: har det skett nu? Sannfinländarnas stöd tycks vara rotat i det lägre borgerskapet och arbetarklassen, eller? Har samhället förändrats från "välfärdssamhälle" till "tävlingssamhälle" ("competitive")? Det ansåg i varje fall de flesta. Vad blir konsekvenserna? De låga trösklarna mellan samhällsklasserna har enligt experterna fört Finland dit vi är idag... Hur blir det nu? Nå, detta bör vi säkert så småningom får djuplodande analyser av.

Vad är alltså historikernas roll idag? Bör dryftas, ansåg man allmänt. den Boer ansåg att ett av problemen är självbilden: man har specialiserat sig och ser sig som irrelevanta aktörer i samhället. Han anser att vi hellre borde ha en världsbild som Herodotos: ideologiskt öppen för allt. Undertecknas.

Dagen avslutades med en reception i Riksarkivet, där prof. Jussi Nuorteva (arkivchefen) först höll ett anförande om arkiven och deras roll. Det var glädjande att se att nästan 50% av föredraget handlade om framtida utmaningar, däribland främst digitaliseringen - gott! Och "gott" var det även att efteråt inta en liten buffé i sällskap av forskare av den kalibern att de studerat för G. Duby med flera... Wow, säger en nybakad doktor. Det var med kassen full med tankar man kunde bege sig hemåt den kvällen.

Det som var litet konstigt med seminariet var att det trots sin mycket transnationella anda och "tunga" namn på talare inte verkade locka fler deltagare, särskilt från Helsingfors, trots att seminariet höll i Vetenskapernas hus ett hundratal meter från Universitetet. Kanske det anses mer krediterande att åka utomlands på konferens än delta då en konferens kommer till den egna bakgården? Nå, jag var glad att jag kunde delta - det var sannerligen en informativ dag.

Bytomtseminarium

Detta skulle ha publicerats i torsdags, men Blogger har legat nere. Nå, bättre sent än aldrig.

Museiverket ordnade ett seminarium om arkeologi och bytomter, som i onsdags diskuterade aktuella teman i anknytning till landsbygdsarkeologin i Finland. Talarna var från olika specialfält, en del mer inriktade på byråkratiska frågor än andra - och förvisso, dessa går ju hand i hand med undersökningarna å statens sida. Jag var försenad, så jag missade morgonens första föredrag, men kom i tid för att höra om Museiverkets strävan efter förenhetligande av terminologi, metodologi etc. framfört av Johanna Enqvist. Vadim Adel var senare under dagen inne på samma teman: hur dra gränserna för skydd av en bytomt, som ännu är bebodd etc.? Det slog mig: var finns intresset för långa processer? Måste arkeologer vara så fetischistiskt intresserade av att hitta "det äldsta" ännu? Varför är det så åldersrasistiskt? Jag tycker det mest fascinerande är en bosättningskontinuitet i all dess utformning, medan en del tycks anse att "recent" bebyggelse "förstör" den gamla... Såklart, ifall modern bebyggelse grävts djup rakt på. Men, det var iallafall gott att höra att hela området inte anses "förlorat" trots allt... ja-ja. Under seminariet måste flera talare hänvisa till att kartmaterialet beskriver den tidpunkt det skapats (1600-, 1700-tal), men KANSKE äldre tider. Nå, gott att det poängteras i varje fall, fastän jag själv tycker att 1700-tal är minst lika fascinerande som medeltiden...

I diskussionen togs det upp att detta problem är relevant, eftersom det handlar om jämställdhet inom olika län och landskap - behovet av förenhetligande är med andra ord stort. Man framförde även önskningar om att alla kraven kunde tillfredställas genom utbildningen, men det är ju lättare sagt än gjort - förutom ifall utbildningen/fortbildningen kan betalas av deltagaren själv... Mikko Härö betonade att i Sverige finns det pengar för förenhetligande, men inte hos oss. Problemet i Finland är att det inte är möjligt att öppna stora områden - en lösning kunde vara att använda grävmaskin som övervakas. Det har ju även gjorts i mindre grävningar jag själv deltagit i, t.ex. Esbo stadsmuseum använde en bobcat vid utgrävningen av bytomten i Alberga 1998 och i vårt MARK-projekt använde vid grävmaskin för att skala av de blandade ytlagren. Jag känner en avsaknad av att ta en titt på arkeologin i andra länder även då det gäller byråkratiska frågor - när blir vi förenhetligande med hela EU, t.ex.? Lämnas detta bara till - den sist och slutligen ganska marginella - forskningen?

Timo Jussila fortsatte med att lägga fram fallstudier från fältet, hur han kombinerat gammalt kartmaterial och iakttagelser i fält till att fastställa fornminnens gränser och skydd. Han poängterade betydelsen av fältstudierna, eftersom arkivstudier inte kan räcka till för en ordentlig utredning av skyddets omfattning - att arkeologiska fältmetoder borde återigen bli på modet. Va? undrade jag själv, som anser att finländsk utbildning främst handlar om fältarkeologi. År 2004, vid ett besök i Wharram Percy i Yorkshire under ledning av English Heritage betonades hur man återgått till att leta efter "humps and bumps in the ground" i fält. Då tänkte jag att lyckligtvis har vi i Finland aldrig frångått det... Men å andra sidan har jag ju själv inte var i fält sedan 2004...

Presentationerna av fallstudierna fortsatte och följande handlade om Gubbacka i Vanda, presenterad av Andreas Koivisto. Utgrävningarna började som "räddningsgrävningar" år 2003, då ring III utvidgades, men åren 2008-2010 tog stadsmuseet över. Och det har sedermera lett till publikation och ett EU-samarbete med esternas intressen i Padis kloster (som då troligen innehavt ägor även här i södra Finland). I diskussionen nämndes möjligheten av termoluminecensdatera bränd lera, som i någon mån påträffas på bytomterna. Låter i mina öron dyrt, men sån't är livet. Man måste ju alltid hitta nya alternativ, och det låter gott i sig.

Nästa föredrag var inne på samma linjer: Santeri Vanhanen berättade om möjligheterna av makrofossilanalys i bytomtforkningen. Med en hänvisning till Janken Myrdal kunde man t.ex. försöka utreda byggnaders bruk med hjälp av växtfossil. Det var även intressant att få veta att man kan bruka metoden som en mer exakt såll, och få tag på millimeterstora glödskal och fiskben, som ju kan belysa själva aktiviteterna på området. Intressant! Jag saknade dock kommentarer av Vanhanens kollega, Mia Lempiäinen, men hon är mammaledig, tyvärr. det skulle ha varit intressant att komtra med hennes erfarenheter både från stadsgrävningar och landsbygdsmaterial. Sirkka-Liisa Seppälä betonade betydelsen av samarbete med biologer, eftersom det ger en möjlighet att utforska ävedn det biologiska kulturarvet - på 2000-talet lär ska diskussionen äntligen gå het om bruket av land och dess historia.

Christian Carpelan presenterade samiska "lappbyar" byar från ca 1550-1750 i Enaretrakten. Det var viktigt att få med en nordlig dimension, eftersom litet forskats där och även i östra Finland. Georg Haggrén återkom i sin presentation av bytomter i Nyland, Egentliga Finland och Tavastland, till behovet att undersökningar i öster. Han betonade även att den medeltida byn ingalunda varit statisk, utan rört på sig (hänv. till svensk forskning) - bra poäng, igen. Personligen blir jag ofta ledsen att folk fortfarande verkar ha en förlegad, romantiserad Scott-isk medeltidsbild med riddare och borgar, öldrickande joviala dagar i mörka källare...

Leena Lehtinen avslutade dagen med förslag till terminologi och jämförande aspekter till den svenska forskningen - gott! "Kulturmiljön skapar kontinuitet...", betonade hon och oroade sig för "busklandskapet" som håller på att ta över gamla kulturmiljöer. Äntligen nämndes även synen på kulturlandskapet och människors förhållande till densamma, och termen "minne". Tacksamt. Tyvärr fanns det endast litet tid för diskussion vid denna tidpunkt, men kanske detta kunde diskuteras senare. Förhoppningsvis.

Och samtidigt i Sverige, 11.5 klockan 10-15: ett seminarium vid Nordiska museet om sociala medier och kulturarvet och vilken kompetens som behövs för dylikt. Ja-du, när kommit vi hit i Finland? En viss elitistisk inställning råder, att det är viktigare att diskutera byråkrati och metoder i det alloändliga... Nå, förhoppningsvis leder vägen framåt. Någonstans.

Kultur som kraft - hur långt framåt kan man se, och bakåt?

Det hände sig vid den tiden att Undervisningsministeriet hade tillsatt en kommitté för att skapa en vision om Finlands kulturliv på 2030-talet... vilket utmynnade i en rapport, som går att hittas på nätet (på finska). "Kultur - framtidens kraft" hänvisar till att Åbo kommer att vara kulturhuvudstad år 2011, så kommittén har även tagit hänsyn till den närmaste framtiden (s. 1).

Ett av kommitténs goda mål är att öka och främja konstämnen i grundskolan. Det är fint! Att förstå att konst som ett uttryck även främjar kreativt tänkande överlag är gott - ett tänkande som av individen kan användas inom vad hon än sysselsätter sig med, i alla branscher. Rätten till konst och kreativitet är även så att säga en mänsklig rättighet (jfr s. 1). Kreativititeten är "kärnan av nationens välfärd och innovationer" (s. 11).

I bakgrundsutredningen för rapporten framkom sex fakta som påverkar på global makronivå: växthuseffekten och miljön,
befolkningstillväxten, globaliseringen, det kreativa kapitalet,
teknologin och gemenskapen. I förhållande till dessa kunde tre krafter skönjas i konsten och kulturen: hållbar kultur, kulturellt mångfald och kreativitet (s. 7). Politiska linjedragningar behövs därför bl.a. gällande konst- och kulturbranschens arbetsmarknad, kulturarvet med mera. Det kan lösas bl.a. genom att skapa smidiga möjligheter till finansiering, genom samarbete mellan konst och vetenskap... (s. 8). Man nämner ett flertal gånger "kreativ ekonomi" etc...

Som historiker och arkeolog och med erfarenhet av ett antal projekt man nästan kunde kalla "kulturproduktion" är inget av detta något nytt eller främmande. Ett mycket byråkratiskt sätt att uttrycka det som redan existerat länge i praktiken på konstens och vetenskapens fält, skulle jag vilja påstå - ja, åtminstone på 00-talet som jag har personlig erfarenhet ifrån! Men, förvisso är det en fin sak att få detta skriftligt, få bekräftelse på att ens arbete har någon verkan och betydelse. Att samarbetet kommer att ses som ett positivt utslag bland politikerna etc. det är symptomatiskt att ingen tydligen deltog i arbetsgruppen å Museiverkets sida, om jag inte missminner mig. Byråkratin kommer nog att påverka länge till, men det är ju fint att det inte längre går att gömma sig på byråer och gräva ner huvudet i sanden: för att t.ex. främja kulturarvet och kulturmiljön krävs större och öppnare sammanhang än insatsen av några få tjänstemän som har "monopol" på det. Naturligtvis hoppas jag att inte politikerna får fatta beslut utan experter, men i varje fall kan en uppluckring verkligen vara av godo. Litet förvirrande är dock att ordet "vetenskap" inte nämns i rapporten i någon omfattande mening, trots att man talar om "kulturarv" och "kulturmiljö". Nåja, jag hoppas att vetenskapen som idé då innefattas i ordet "konst" (som ars på latin, som Matti Klinge i tiden påpekade). I kapitel två, (hänvisas till Z. Topelius) under rubriken "Björken och stjärnan", behandlas om kulturarvet och -miljön. Kulturarvet är mänsklighetens minne, påpekar man (s. 11), och uppbevaras i museer, arkiv och bibliotek (s. 12). Jag skönjer även att man önskar att bevara kulturmiljöerna (fornminnena etc.?) på lokal nivå, öka att man kan nå dem å allmänhetens sida i förhållande till att miljöerna skyddas (s. 13).

Jag mycket glad över att kommittén önskar öka satsningen på digitalisering av kulturarvet (s. 12-13). Det har i praktiken varit Finska museiförbundets tanke redan i ett tiotal års tid om jag inte minns fel, och många andra arkiv och instanser har satsat mer och mer på det redan i många år. Men, fint att detta nu även undertecknades på högre nivå, gjordes en politisk linjedragning så att säga. Dock bör man ju ställa sig litet frågande till en strategi som sträcker sig 25 år framåt i tiden: för 25 år sedan fanns inga laptops, webben, dvd:n, mp3:n... teknologin vill man ju även befrämja, så naturligtvis kanske vi kommer att uppleva ännu stora ting då det gäller en digitalisering av kulturarvet: hur digitaliseringen i praktiken kommer att utföras är 8tyvärr) ännu delvis okänt... eller åtminstone tycker jag man måste hålla sinnet öppet för nya vindar även i denna mening.