I beställningshistorikernas förlovade land - eller?

Beställningshistorikcentralen (Tilaushistoriakeskus, Tihke) och Finska litteratursällskapet (SKS) arrangerade idag ett gratis seminarium öppet för allmänheten om beställningshistoriker. Det var endast ca 20 deltagare inalles, vilket var synd, eftersom seminariet borde ha besökts av varenda historiestuderande och doktorander samt fackboksförfattare som bara kunnat slita sig ifrån. Seminariet öppnades klockan 15 av SKS:s förlagsdirektör Tero Norkola, som agerade som ordförande och även själv talade. Första talare var Tihkes Esko Laine, som vill få till stånd så god kvalitet på historiker som möjligt. Han hoppas att detta seminarium är en början på ett samarbetsprojekt mellan Tihke och SKS. Tihke har sammanställt ett häfte om hur man går tillväga och ger råd gällande beställningshistoriker, men Tihkes viktigaste uppgift är att granska manuskript. De har också ett system med mentorer samt 'round table' för att medla mellan beställaren och författaren. Informativt! Just sådan här info skulle jag ha velat ha redan för tio år sedan och inte nu, när jag gjort ett och annat jag ångrar. Minst sagt.

Norkola presenterade också SKS, som utger ca 70 nya böcker per år, som en av de största i Norden. I år firas faktiskt jubileum: första pamfletten Kultala utgavs 1834, följande år 'bestsellern' Kalevala. Förlaget har bibliskt 13 arbetare och två genren: vetenskap och allmän litteratur. Refereesystemet kan ta längre än väntat, ibland flera år, varnade Norkola. SKS gör ca 15 beställningsverk per år, kan garantera bra redaktion och bra layout, samt buffa böcker till media och försäljning. Fint så.

Härefter följde några fall. Medeltidsforskaren Anu Lahtinen (på bilden ovan) är projektledare för Raumo församlings historieverk och presenterade kort bokprocessen tillsammans med pastorn Ville Niittynen, som representerar beställaren. Verket handlar om Raumo församlings tidiga historia och startade för tio år sedan. Anu rekryterade skribenter och så småningom kommer verket ut - på hösten 2014. Omfattningen sträcker sig från medeltiden till 1600-talet och den främsta skribenten i verket är är forskaren Tuula Hochmann, men även andra forskare har skrivit kortare inlägg utgående från sina expertområden: om konst, om kyrkosång etc. Anu är tacksam för samarbetet med Tihke, sade hon, eftersom forskarna har en egen expertis och beställaren en annan, men Tihke explicit vet mest om hur historikens tidtabell och finansiering görs, hur avtal sluts etc. Niittynen fortsatte: projektet hade startat redan före hans tid i församlingen, men han beslöt att återuppväcka det hela 2007. Först var det meningen att göra boken klar 2012, men projektet körde igång på allvar först 2010, så det blev för knappt med tid. 2012 arrangerades dock ett seminarium, som genererade diskussion som kunde utnyttjas i projektet (jag har bloggat om det här). Historieverket finansieras av Raumos församling, dvs. med offentliga medel, men tillägg har även kommit via stipendier, såsom av Kordelins stiftelse. SKS kom med först i slutskedet som förläggare - för detta projekt bad man inte om offerter från olika förläggare, man ville ha en som har pondus.

Professor Martti Häikiö uppträdde som följande och hade mycket goda exempel på hur man lyckas och misslyckas att berätta, eftersom han under årens lopp både har representerat beställaren och forskaren. Beställaren har ofta för stora förväntningar, medan forskaren känner sig för bunden och i en svår situation. Tihkes råd är med andra ord att rekommendera, sade Häikiö, eftersom de garanterar en oavhängig granskning. Beställaren borde även se sig i spegeln och först och främst välja: vill man göra en bilderbok, en broschyr eller en historik? Forskningen kräver tid och den kan beräknas: 16 sidor /månad samt 1 år extra för redigeringen. Budgeten är följande: 50 % för författaren, 30 % för tryckkostnader och 20 % för förläggaren/marknadsföringen av boken. Beställaren borde även veta vilken deras målgrupp är. Författaren har förvisso även något att svara för: ärlighet, öppenhet och rapportering, men författaren har även rättigheter - till sin text och bör försvara god forskningsetik - bra forskning skall få ta tid! Det här är förvisso idealet, eftersom jag varit med om så många, många projekt, där författare för spottstyver och grafikerna hela potten, eftersom "vem som helst" ju kan skriva historia. Det var skönt att höra om detta och jag kommer att bruka de råd som Tihke delar ut på sin webbsida. Verkligen.

SKS:s förlagschef Rauno Endén talade till sist om bokp´rocessen - hur man går från idé till tryckt verk. Historiekommittén bör alltid ta kontakt med Tihke, underströk Endén, eftersom de har gått om erfarna skribenter - inga unga magistrar. Jaha. Men: en ung forskare behöver ju erfarenhet, NÅGON bok bör ju vara den första! Det var med andra ord kanske litet klumpigt sagt. Men, hursomhelst kudne förlagschefen närmare beskriva processen på förlaget och goda sidor förläggare kan erbjuda. Offerter är dock inte nödvändiga om summan är under 30000. Ansvarsfördelningen mellan beställaren och förläggaren togs även upp: beställaren vill ha en granskad form av manuset av förläggaren, beställaren svarar för bildpriser, -beställningar och abstrakter på andra språk, men förläggaren tar sedan hand om utgivningen genom en förlagsredaktör, som kollar språket och ser till att noterna är i samma form osv., och förlaget anställer en grafiker samt sköter marknadsföringen.

Efter det avslutande inslaget följde en kort diskussion. Tihkes Laine fällde en god kommentar: kanske borde historiker göras efter jubileer, så att den inte försvinner bland annat jopphejdi? bra idé, men ibland verkar det som om allt är hype då pressen skriver om det och sedan glöms det borta - jag kan ju nämna Birgitta som ett exempel. Det är inte lätt att få finansiering för projekt relaterade till henne längre, fastän det var just JUBILEET 2003 vars efterdyningar nu ses i ny forskning, mera kunskap, intressanta infallsvinklar idag. Så det är lättare sagt än gjort att göra det så, tyvärr. Några ord växlades ännu om budgeteringen: minst 15000 krävs för att engagera förläggaren. Det betyder att många mindre historiker omöjligt kan ha förläggare av den kaliber SKS representerar. Men kanske det är så, att diskussionen kring detta börjar nu? Postseminarium. Tack för en mycket informativ och fascinerande eftermiddag: SKS och Tihke, väl gjort!

På marknad i Tavastehus

I flera år har jag velat se hur medeltidsmarknaden i Tavastehus är arrangerad och äntligen fick jag möjlighet därtill i lördags. Marknaden öppnade redan på fredagen i Slottsparken i skuggan av den medeltida borgen, sedermera fängelset och numera museet - och marknaden var enorm: tiotals försäljare av allehanda handgjorda eller närproducerade varor, saluförda av kostymklädda gladlynta människor - det var en fröjd för ögat att se att evenemanget var så stort! Program försiggick i själva parken och man kunde nästan tänka sig hur här kunde ha sett ut för hundratals år sedan.

Slottsparken gick även lätt att skärma av, vilket gjort att arrangörerna kan be om inträde till marknaden och samtidigt evenemanget - då vi anlände var tornerspelen i full gång och senare kunde barnen se även en uppvisning i stridsteknik. Till skillnad från marknaden i Åbo, dit inträdet är gratis, men biljetter säljs till uppvisningarna på innergårdarna, är detta ett fyndigt sätt att finansiera det hela, eftersom parken topografiskt inte bjuder på "innergårdar" att skärma av enskilt.

Dagen var het och tryckande, men evenemanget välbesökt - det var fullproppat med ivriga marknadsbesökare. Jag gjorde till exempel fina inköp av kuriösa böcker hos Salakirjat, som frekventerat de olika evenemangen under sommaren. De verkar även som förlag med olika trycksaker som böcker och affisher: de har bl.a. gjort ett faximiltryck av Carta marinas del som föreställer Finland och ämnar göra ett enormt faximile av själva Carta marina i sin helhet inom kort - wow! Deras förlag utger både nyskrivna böcker om mystik såväl som nytryck av äldre vetenskapliga klassiker, t.ex. bröderna Krohns verk inom folkloristikens fält med mera - fördomsfritt, roligt och intressant.

Snart började barnen visa tecken på marknadströtthet så det var dags att söka sig till parkeringen och tillbaka till huvudstaden. Det erbjöds även program i form av föreläsningar etc. i museet, men detta måste lämnas till kommande år och äldre barn. Marknaden var definitivt värt ett besök och det korta avståndet med bil på ca en timme gjorde att det hela var avklarat på bara en eftermiddag. När det är dags nästa år, kolla in medeltiden i Tavastehus - det var verkligen en positiv upplevelse denna gång!

Besök i (ut)bildningens stadsdel

Igår, påväg till vetenskapernas stadsdel i Helsingfors, Kronohagen, passerade jag först studenternas storsits på Senatstorget. Hurra! Som medlem av "Sillis 2000"-kommittén, som skulle ordna världens största sillis under Kulturhuvudstadsåret för 12 år sedan, var jag väldigt glad att se att ett dylikt studentikost evenemang nu förverkligades, på "designåret". "Helan går" löjd på torget, som alltför ofta fylls med allt möjligt annat än dylika demonstrationer av finländarnas bildning och vi-anda. Tack till arrangörerna, säger en avdankad förbipasserare: detta verkar ha varit toppen och fick också synlighet i media! Och viktigast av allt: åtminstone syntes glädjen och gemenskapen på långt håll på plats.

Mitt mål i Koronohagen var dock inte sitsen denna gång, utan Finlands facklitterära författare r.f.:s kväll för nyligen antagna medlemmar i Vetenskapernas hus på Kyrkogatan - jag är en sådan som blev medlem för drygt ett år sedan, så detta var en välkommen gest å föreningens sida. Kvällens tema behandlade också förläggare, vilket var mycket intressant och något som är aktuellt för mig just nu, inte minst på grund av att jag som redaktör eller projektmedlem ofta måste övervaka förläggarfrågor (närmast avtal), eftersom jag sällan publicerar på stora förlag, utan gör det med mindre samarbetspartner vars egentliga verksamhet inte är förlagsverksamhet (t.ex. föreningar). Till min glädje såg jag genast ett bekant ansikte: fil.dr Satu Lidman, som nyligen utkom med en bok om skam, som fått god publicitet. Lidman och jag verkade sida vid sida i många år i Glossas styrelse.

Programmet för de nya bestod i några intressanta föredrag, som inleddes av ordförande, professor Markku Löytönen. Jag har även äran att känna Löytönen, eftersom han var en av nyckelpersonerna under Filosofiska fakultetens promotion 2003, i vars kommitté undertecknad satt. Professorns dotter valdes nämligen (för att hedra honom) till allmän kransbinderska, vilket gjorde att dessa båda personer var eminenta gestalter under festligheterna. Ikväll ville Löytönen hälsa alla nya medlemmar välkomna till fackboksförfattarnas stora skara - vi är nu ca 2800! Fackboksgenren innefattar alltså allt utom skönlitteratur och föreningen har funnits sedan 1983 i sin nuvarande form (då gick läromedelsförfattarna och fackboksförfattarna ihop). Fackboksförfattarna är synliga i samhället: vi delar ut Fakta-Finlandia och stipendier - och nu skall den första professuren i ämnet skapas (äntligen, eftersom dylika professurer är mycket vanliga utomlands). Löytönen ville också framhäva att vi inte kan uppmuntras att vara fackboksförfattare p.g.a. lönsamheten (som är snarare symbolisk), men att vi borde kräva mer synlighet i samhället, eftersom vi behövs. Vilka andra resurser har Finland? frågade sig Löytönen. Detta är inte ett oljeland och det är svagt med annat - än bildning! Utbildning och forskning är våra trumf och vi har hittills gjort bra ifrån oss i PISA-undersökningar. Löytönen har rätt - knowhow är vårt globala trumf och vi måste satsa resurser på denna resurs även i framtiden - utveckligen får inte ta lika oroväckande vägar som det ser ut just nu!

Jukka-Pekka Pietiäinen är docent i historia och fackboksförfattare. Han höll föredrag för oss härnäst om trenderna inom förlagsbranschen. Digitaliseringen har förändrat vår värld och vi är i början av en lång väg - vi måste förhåplla oss positiva till att litteraturen fått "nya kläder". Instämmer helt. Pietiäinen varnade dock för att "diginativerna" eventuellt har ett annat sätt att läsa och ha läsning som hobby än tidigare generationer. Hm... jag har två barn som just nu introduceras i både läsning från bok och bruk av dator - hittills har vi lyckats få dem att bruka båda. Således vet vi helt enkelt inte ännu hur de kommer att bruka webben och böcker, men förhoppningsvis lika simultant som nu. Hemma hos oss kan det gå till så här: Johannes läser dinobok, kollar app på paddan och har för säkerhets skull även ett dinospel framme på telefonen - och mamma försöker hjälpa till i detta vid matbordet, det tar ju en hel del utrymme i anspråk...

Det sista anförandet om förlagsbranschen hölls av Mari Koskinen, som gav mycket goda råd om förläggarna och avtalen. Jag samlade på mig mycket nyttig info under detta föredrag - och insåg att dylik info borde ges redan på uni, åt graduskribenter inom en litterär vetenskap, inte åt doktorer tio år senare... Kvällen avslutades därefter med samkväm på föreningens office i Riddarhusets övre våning på Regeringsgatans sida. Det var roligt att utbyta nyheter om kommande böcker och också få föreningens 20-årshistorik från 2003. Och det är något som är pinsamt gemensamt för de flesta författare och litteraturfreaks - vi tar gärna emot ännu en bok i vår samling.

Påväg tillbaka hem passerade jag återigen Senatstorget där sitsen ännu var i full gång tre timmar senare. Bildningens stadsdel, där jag bodde själv i åtta år på Estnäsgatan, hade återigen erbjudit mig mycket att tänka på. Och att glädjas över likaså.