Den som spar den har - eller lider tillgängligheten?!

Efter ett arkivbesök till Museiverket (MV) är det uppenbart att sparåtgärderna tärt på tillgängligheten. Arkiv och bibba har flyttat till stolta nya utrymmen på Sturegatan i Helsingfors och visst är t.ex. bibbans läsesal skön - men hallå, i våras drogs en mängd jobb in och detta ses nu i själva verksamheten! Skönheten är alltså bara yta, under ytan ser man att Finland håller på att bli ett u-land, som inte satsar på att upprätthålla forskning inom humaniora eller sitt kulturarv. Usch!

Det är nämligen mycket svårt nu att beställa fram material från arkiven - lösningen på personalbristen, som de galna inbesparingarna åsamkat, är nämligen att beställa material på elektronisk väg, men det tar 4 dagar i anspråk! Och arkiven är endast öppna fyra dagar i veckan, vilket leder till att det inte alls tar fyra dagar att få fram materialet, utan en dryg vecka! Och dessutom är hela verket stängt hela juli. Det är med andra ord inte lätt för forskare och andra, som behöver dessa tjänster året runt i förhållande till sitt eget jobb och sina tidtabeller, som minst av allt är de som tjänstemännen har... Vad göra? Den vänliga, men åderlåtna personalen gör sitt bästa och ber oss fylla i enkäter, som vi hoppas når beslutsfattarna. Men det kan vi ju inte lita på i dessa tider.

Men, sorgen över de nya svårigheterna med att få fram material är inte de enda då det gäller MV. I dessa tider då "öppenhet" är ordet och "tillgänglighet" varit ett modeord är utvecklingen - den motsatta!! För att få fotografera materialet för eget bruk, måste man dessutom fylla i en rad blanketter - som måste gås igenom av den redan överbelastade personalen. Byrokraterna glädjas, Kafka skrattar och rullar i sin grav!

Nå, detta är inte allt. Vill du publicera material om vårt gemensamma kulturarv stöter du på ytterligare problem. Svårigheterna med bruket av materialet från MV är nämligen även skrämmande - dessa frågor framkom, då jag skulle publicera min doktorsavhandling för ett par år sedan. Det gäller nämligen bildbruk. Det är förståeligt att man bör betala för bilder, fotade av en annan som finns på MV, men OBS! - att behöva betala på foton, som man själv tar, av arkeologiska föremål är nog höjden! - 25 euro/bild och det är ju rea, eftersom det rör sig om ett lärdomsprov - men HUH säger jag! Om man inte vill betala, kan man ju alltid RITA AV fynden, för MV påstår att de ju inte kan äga ens teckningar. Oho, aj inte, men de tycks äga de foton man själv knäppt ändå!? Och rita - hallå, det tar TID, som man inte vill lägga ut när man håller på att få forskningen klar! vad är det, 1800-talet eller? De otroligt fräcka inkasserandet lär ska grunda sig i upphovsrätten, men på något vis - fastän jag ej är jurist - tycker jag det osar svavel om detta! Om MV är så fattigt, att det måste leva på att åderlåta forskarnas kassor, då dessa vill lyfta fram fynd - som TILLHÖR FINSKA FOLKET OCH SOM BETALTS REDAN VIA SKATTEMEDEL - så är det verkligen synd om oss, situationen är verkligen katastrofal då det gäller öppenhet och tillgänglighet! Ifall någon krösus anmäler sig, som är beredd att processa mot MV (dvs. staten) angående detta, så skulle rätt äntligen skipas, för det här är både synd och skam! Tills dess får forskarna bara fortsätta med att ha forskning som hobby och fixa pengar för att finansiera publicerandet av fynden, som i övrigt förvaras 24-7/4-ever i källarmörkret. Just snyggt att liksom bli straffad för att man idkar kultur och uppbyggnad - snart borde man nog växla till att bygga vapen istället, då börjar de säkert ösa pengar över en...

"Stenarna" kan verkligen inte "tala" själv, nej!

Nu reagerar också Helsingin sanomats redaktör på att Museiverket trots protester inte tycks få medel från tilläggsbudgeten, utan måste dra in 40 personers jobb i år - tack! Synlighet och diskussion är verkligen det som behövs, inte att tigande stå med böjt huvud och hatten i hand! Så känns det som om vi museimänniskor och kulturarbetare/forskare stått så länge jag ens varit i branschen: vi har minsann aldrig upplevt någon högkonjunktur. Jo, visst, det var perioder då ingen de facto sades upp och utställningarna kunde framställas på glansigt papper...

Det var intressant och provocerande att redaktören tar upp Aaltouniversitetets coola nätverkande i förhållande till detta. I och för sig tycker jag nog envar har rätt att nätverka och resa, få intryck och idéer. men, det är INTE roligt att efter ett antal års utbildning och goda vitsord, slit på de lägsta trapporna i museihierarkin, få höra att "det finns så många begåvade människor, Eva, inte kan ju alla få jobb" - bara för att jag som nästan klar fil.lic. inte ville ha det dräktguidesjobb som var det enda de kunde erbjuda mig. Då hade jag varit guide sedan 2. studieåret, i 13 års tid, så jo, visst kunde jag ju min sak, men nog tyckte jag det var litet tjockt att inte kunna bli erbjuden mer. Men det fanns helt enkelt inget mer. Inga andra jobb. Jag borde ha tackat och tagit emot, böjt huvudet - det är så vi som arbetar med kulturarvet bör göra. Eller...?

Då jag blev intervjuad i radion om Museiverkets protest och allt detta, i Kulturtimmen 13.2 i år, sade jag att kulturarvet, "stenarna" inte kan "tala" själv, utan det är vi som ger med mening, tolkning, av vårt förflutna, och på det sättet omvärderar vår identitet som ständigt förändras - och de facto bör göra så. Tanken om "stenarna som ropar" är ju biblisk och jag citerar faktiskt män från fornstora dagar, då historia och minnen var viktiga - självaste Amos Anderson - använde uttrycket för att fästa uppmärksamhet vid behovet av att restaurera våra medeltida borgar och kyrkor under mellankrigstiden! Då vi diskuterat detta hemma med min man, konstaterade han som it-expert, att det förvisso behövs teknik och underverk, men inget har någon point per se, utan det bör finnas innehåll - det kan OCH BÖR t.ex. konstnärer och forskare producera.

Men skall det då vara amatörer som gör så GRATIS eller vad är grejen?! Eller är det så att vi ju inget behöver veta, inget lära barnen - skolvärlden har ju minst sagt åderlåtits också, samtidigt som vuxna äter ökylunch i centrum för 13 euro äter deras barn för 0,50 euro i skolan!! och lärarna har inga resurser för undervsning etc. etc. - utan "fakta" kan ju8 tas från webben. Yeah, right. Inte kan all data bara tas från Wikipedia (som de facto inte är fullt tillförlitlig!) - något måste man helt enkelt VETA själv, annars är det de facto så att den som "gör innovationer" och "kommer med idéer" är som ett barn som leker med vattenfärger. Det fattas djup, rejält, ifall man inget vet om världen så att säga. Och det är det som jag tycker verkar vara fallet med det Aalto-projekt och den resa i nätverkssyfte, som redaktören i HS beskrev. Och det är minsann något att tänka på!! Vi får hoppas att projektet inte var så tunt, verkligen...

Museifackförbundet marscherade!

Idag deltog jag i den omskrivna demonstrationen ordnad av Museifackförbundet (AKAVA) och vi som marscherade var mer eller mindre anställda av Museiverket och olika museer t.ex. Vanda och Esbo stadsmuseer, Fotografiska museet etc. Universitetspersonalen sympatiserade också - ofta är experterna visstidsanställda vid både uni och MV i dagens läge.

En skara på ett hundratal personer samlades vid Nationalmuseets paradingång till klockan halv ett och begav oss iväg försedda med plakat: jag deklarerade att "Nationalmuseum åderlåts" (se bilden) och kollegerna bar demonstrativt bilder av Eetu Istos målning "Anfall" med dubbelörnen som river lagen - en gammal god symbol som kunde brukas idag, men når budskapet fram? Nationalmuseum är till och med på synavstånd från Riksdagshuset, men det tycks inte hjälpa?! Fasaden är i så dåligt skick att stenarna trillar ner och kommer det att bli så här i framtiden: museet är stängt, gult band på dörren, som på bilden nedan?

Framme vid Riksdagshuset efter de få metrarna, ställde vi oss för att höra några talare (tyvärr hördes talen en aning dåligt, men kanske de refereras noggrannare av pressen senare). Bland annat riksdagsman Outi Alanko-Kahiluoto från de Gröna var en av dem som tog vårt parti idag. Demonstrationen avslutades med minister Paavo Arhinmäkis hälsning via sin specialmedarbetare - och det enda som framfördes var detta: "Det är beklagligt!" Punkt. Jag hade lust att bua, men det skulle ha varit oartigt - många skrattsalvor hördes dock spontant från demonstranterna - det var ju inget vidare till svar så att säga.

Jag fick äran av att bli intervjuad av radio Vegas Kulturtimme alldeles nyss och kommentera det hela, dels tack vare mitt tidigare blogginlägg om hur museernas förlust i resurser är allas förlust. Jag håller fast vid min åsikt, och den tror jag också mina kolleger representerar, dvs. att kulturarvet, "stenarna", tiger, och det är vi som kan få dem att "tala". Det behövs experter för att tolka och bevara kulturarvet, ett museum är inte dammiga föremål i vitrinerna, utan det är förståelsen av vad dessa representerar - och denna förståelse förmedlas via dem som arbetar i museet. Därför kan man inte göra nedskärningar här längre - det har gjorts tillräckligt inom branschen redan - det finns gränser!

Fräscht om Olofsborg

Päivi Hakanpää & Johanna Nordman: Muurien suojassa. Elämää Olavinlinnassa. Museovirasto. Helsinki 2011. ISBN 978-951-616-222-8. 40 s.

Dags för en liten bokrecension igen, eftersom det alltid är lika roligt att berömma nyutkommen litteratur. En ny utställning lär nämligen ha öppnat i höstas i den medeltida borgen Olofsborg (föranleder troligen en sommarutflykt 2012 för undertecknad med familj), som är ett av Finlands mest kända monumentala kulturarv och under Museiverkets regi – än så länge. I samband med utställningen utgav MV även en fin och luftig utställningskatalog/broschyr, som mycket väl fungerar även som en fristående, lättläst guide till borgen och dess historia samt medeltidens borgliv. Liksom författarna konstaterar i sitt korta förord: “Till Olofsborgs historia hör både kanonmuller och vardagssysslor” (s. 3).

Texterna är många, men korta och koncisa, som är kutymen på utställningar och även gör att svårighetsgraden för forskaren ökar – man måste ha ett gott sinne för att komprimera sin kunskap, vilket är lättare sagt än gjort. För den som vill veta mer finns däremot en kompensation: en ypperligt diger, men ändå tydlig litteraturförteckning på sista sidan – det är alltid positivt att besökaren/läsaren inte underskattas.

Boken inleds med en allmän presentation av vad man känner till om borgens byggnadsfaser. Därefter inleds en genomgång av borgen bit för bit, vilket troligen kommer att fungera väl då man är där på plats, men känns även logiskt som fristående läsning. Texten varvas trevligt med bilder av arkeologiska fynd, via dem får vi en glimt av vardagslivets historia utan åldersrasism, eftersom föremål från alla epoker presenteras i samband med de delar av borgen som granskas. Och det är ju sant att livet i borgen på 1700-talet är minst lika fascinerande som livet där på 1500-talet. I bildtexterna dyker även fakta om borgens ekonomi och till och med några personnamn upp – en levande kombination av skriftligt material, bilder och materiell kultur den kortfattade texten till trots. Genom kapitel borgens kosthåll, byggandet etc. väcks helheten till liv på ett fint sätt, inte bara som en berättelse om en garnision, fastän naturligtvis även detta ämne avhandlas. Allmänt om bruk av textilier och hur borgen upplystes är t.ex. pikanta detaljer, som belyser det dagliga livets sidor. Slutet av boken är en ganska ingående beskrivning av försvars- och krigstekniska aspekter, men det är väl en nödvändighet i detta sammanhang, en borg kan väl i varje fall ses som en plats för både “försvars- och bostadsbruk” (s. 34).

Ombrytningen är luftig och trevlig med fina kartor och fotografier, dock varvad med de något slitna och kännspaka illustrationerna från Olaus Magnus. Nåja, kanske de bör användas alltsomoftast för att ens i någon mån fastna på “folklig” nivå, unika är de ju förvisso och borde hingå i den illustrerade allmänbildningen hos envar. Något som är mycket förtjänstfullt med det hela är framförallt det faktum att boken utgetts på fyra språk: finska, svenska, engelska och ryska – äntligen har man satsat och det är fantastiskt att se hur väl det även fungerar i praktiken!

Minus för museerna - minus för oss alla!

Museiverket skär ner i Finland: 40 får gå. Miljoner skall inbesparas ur statens budget och det sker på museernas bekostnad. Jag hörde om detta redan på fjolårets sida, men igår blev det ett offentligt faktum och ett långt inlägg i tv-nyheterna - förhoppningsvis kunde det orsaka litet rabalder. Därför får vi forskare väl även reagera med inlägg kring det hela: Nationalbiblioteket och docent Lahtinen har kommit med välskrivna inlägg kring detta redan.

Det är sorgligt att behöva stänga museerna och dra in på personalen, men vad kan man göra? Speciellt sorgligt är det - liksom Lahtinen konstaterar - att det drabbar oss "vanliga människor". Det vet jag, eftersom jag jobbade "bara" (!) som guide i Finlands Nationalmuseum 2001-2008: i tusentals guidningar mötte jag både gammal och ung, men mest kanske skolelever, vars desperata lärare tog dem till museet I BRIST PÅ RESURSER FÖR UNDERVISNING I HISTORIA! Ja, ni läste rätt: jag fick hundratals gånger dra en timmes guidning om "svenska tiden", dvs. ca 1100-1809 i utställningen och detta var enligt läraren ENDA GÅNGEN DE TALADE OM DENNA PERIOD I FINLANDS HISTORIA. Det var stort ansvar jag fick, och försökte därför göra så gott jag kunde på en mycket begränsad liten stund med eleverna i utställningen - jag hoppas jag kunde göra det väl och att ens någon av dem minns något enstaka jag febrilt berättade om helgon, reformationen och drottning Kristina... Tänk er att det finns människor i Finland som endast denna gång hört om medeltiden! Lärare som tvingas leva med detta faktum och se sina elever fördummas i brist på resurser för undervisning! Vad är vi för en "sivistysvaltio" egentligen - det håller nog på att knaka i fogarna skall jag säga er?! Och vad fick jag för ersättning för mitt kunnande och detta ansvar att allmänbilda unga? Inte många euro, nej, för det är ju inte "lönande"...

Igår nådde även det faktum rubrikerna, att 50 000 unga (män) är utslagna. "Oj, voj, voj", men återigen erbjöds inga konkreta lösningar på detta problem varken på tv eller i tidningen. Hm... Jag vet att jag är en lönlös humanist, men tycker ni inte att kvaliteten och bristen på resurser i skolorna delvis kunde ligga bakom detta? Hur kan vi förutsätta att unga personer vill göra något, hitta på något att syssla med, utveckla personens självbild etc., om de helt enkelt inte VET hur världen fungerar, vad som erbjuds. Uppfinningsrikedom kräver en viss grad av bildning. Och vi forskare är ganska dåliga också på att sprida vår egen bildning: vi bara gnatar på om att "historia är så himla viktigt per se och för vår "identitet"" etc. - men det är ofta bara vackra ord vi tillsammans tanter emellan skrockar på kaffepauserna på våra tiopersoners seminarier, vill jag påstå! Vackra ord om popularisering, men ändå ser vi ofta ner på sådana som "bara" sysslar med att popularisera vetenskap. Jag hoppas en radikal förändring sker i denna attityd, inget annat är helt enkelt rimligt.

För ett par år sedan råkade jag träffa en studiekompis i Kampens köpcentrum aprå på. Hon var himla begåvad i studierna, men ville genast ut i arbetslivet och förlagsbranschen och sysslade nu med läromedel. Jag höll då på att skriva liccen klar och tyckte hon nog också kunde göra det en dag, men hon tyckte att någon också borde göra läromedel. Javisst, tyckte självfallet undertecknad - museipedagog sedan år tillbaka - de facto gör hon ett MYCKET VIKTIGARE JOBB än jag, som forskare. Och jag anser fortfarande så. Fastän forskningen är viktig, tar det ofta tid för nya resultat att nå offentligheten, det kan man ju t.ex. läsa i Hollméns utredning - ja, därför borde vi ju ÖKA KOMMUNIKATIONEN MER EMELLAN FORSKARVÄRLDEN, FÖRLAGEN, SKOLORNA, MUSEERNA... Och det borde nå ALLA! Men, i dags dato: har vi längre råd? Blir det som i USA: privatfinansieriat? Om det blir finansierat alls. Ja jo, Guggenheim... Först lät det så bra, men vid närmare eftertanke... Urk. Prkl.

Bytomtseminarium

Detta skulle ha publicerats i torsdags, men Blogger har legat nere. Nå, bättre sent än aldrig.

Museiverket ordnade ett seminarium om arkeologi och bytomter, som i onsdags diskuterade aktuella teman i anknytning till landsbygdsarkeologin i Finland. Talarna var från olika specialfält, en del mer inriktade på byråkratiska frågor än andra - och förvisso, dessa går ju hand i hand med undersökningarna å statens sida. Jag var försenad, så jag missade morgonens första föredrag, men kom i tid för att höra om Museiverkets strävan efter förenhetligande av terminologi, metodologi etc. framfört av Johanna Enqvist. Vadim Adel var senare under dagen inne på samma teman: hur dra gränserna för skydd av en bytomt, som ännu är bebodd etc.? Det slog mig: var finns intresset för långa processer? Måste arkeologer vara så fetischistiskt intresserade av att hitta "det äldsta" ännu? Varför är det så åldersrasistiskt? Jag tycker det mest fascinerande är en bosättningskontinuitet i all dess utformning, medan en del tycks anse att "recent" bebyggelse "förstör" den gamla... Såklart, ifall modern bebyggelse grävts djup rakt på. Men, det var iallafall gott att höra att hela området inte anses "förlorat" trots allt... ja-ja. Under seminariet måste flera talare hänvisa till att kartmaterialet beskriver den tidpunkt det skapats (1600-, 1700-tal), men KANSKE äldre tider. Nå, gott att det poängteras i varje fall, fastän jag själv tycker att 1700-tal är minst lika fascinerande som medeltiden...

I diskussionen togs det upp att detta problem är relevant, eftersom det handlar om jämställdhet inom olika län och landskap - behovet av förenhetligande är med andra ord stort. Man framförde även önskningar om att alla kraven kunde tillfredställas genom utbildningen, men det är ju lättare sagt än gjort - förutom ifall utbildningen/fortbildningen kan betalas av deltagaren själv... Mikko Härö betonade att i Sverige finns det pengar för förenhetligande, men inte hos oss. Problemet i Finland är att det inte är möjligt att öppna stora områden - en lösning kunde vara att använda grävmaskin som övervakas. Det har ju även gjorts i mindre grävningar jag själv deltagit i, t.ex. Esbo stadsmuseum använde en bobcat vid utgrävningen av bytomten i Alberga 1998 och i vårt MARK-projekt använde vid grävmaskin för att skala av de blandade ytlagren. Jag känner en avsaknad av att ta en titt på arkeologin i andra länder även då det gäller byråkratiska frågor - när blir vi förenhetligande med hela EU, t.ex.? Lämnas detta bara till - den sist och slutligen ganska marginella - forskningen?

Timo Jussila fortsatte med att lägga fram fallstudier från fältet, hur han kombinerat gammalt kartmaterial och iakttagelser i fält till att fastställa fornminnens gränser och skydd. Han poängterade betydelsen av fältstudierna, eftersom arkivstudier inte kan räcka till för en ordentlig utredning av skyddets omfattning - att arkeologiska fältmetoder borde återigen bli på modet. Va? undrade jag själv, som anser att finländsk utbildning främst handlar om fältarkeologi. År 2004, vid ett besök i Wharram Percy i Yorkshire under ledning av English Heritage betonades hur man återgått till att leta efter "humps and bumps in the ground" i fält. Då tänkte jag att lyckligtvis har vi i Finland aldrig frångått det... Men å andra sidan har jag ju själv inte var i fält sedan 2004...

Presentationerna av fallstudierna fortsatte och följande handlade om Gubbacka i Vanda, presenterad av Andreas Koivisto. Utgrävningarna började som "räddningsgrävningar" år 2003, då ring III utvidgades, men åren 2008-2010 tog stadsmuseet över. Och det har sedermera lett till publikation och ett EU-samarbete med esternas intressen i Padis kloster (som då troligen innehavt ägor även här i södra Finland). I diskussionen nämndes möjligheten av termoluminecensdatera bränd lera, som i någon mån påträffas på bytomterna. Låter i mina öron dyrt, men sån't är livet. Man måste ju alltid hitta nya alternativ, och det låter gott i sig.

Nästa föredrag var inne på samma linjer: Santeri Vanhanen berättade om möjligheterna av makrofossilanalys i bytomtforkningen. Med en hänvisning till Janken Myrdal kunde man t.ex. försöka utreda byggnaders bruk med hjälp av växtfossil. Det var även intressant att få veta att man kan bruka metoden som en mer exakt såll, och få tag på millimeterstora glödskal och fiskben, som ju kan belysa själva aktiviteterna på området. Intressant! Jag saknade dock kommentarer av Vanhanens kollega, Mia Lempiäinen, men hon är mammaledig, tyvärr. det skulle ha varit intressant att komtra med hennes erfarenheter både från stadsgrävningar och landsbygdsmaterial. Sirkka-Liisa Seppälä betonade betydelsen av samarbete med biologer, eftersom det ger en möjlighet att utforska ävedn det biologiska kulturarvet - på 2000-talet lär ska diskussionen äntligen gå het om bruket av land och dess historia.

Christian Carpelan presenterade samiska "lappbyar" byar från ca 1550-1750 i Enaretrakten. Det var viktigt att få med en nordlig dimension, eftersom litet forskats där och även i östra Finland. Georg Haggrén återkom i sin presentation av bytomter i Nyland, Egentliga Finland och Tavastland, till behovet att undersökningar i öster. Han betonade även att den medeltida byn ingalunda varit statisk, utan rört på sig (hänv. till svensk forskning) - bra poäng, igen. Personligen blir jag ofta ledsen att folk fortfarande verkar ha en förlegad, romantiserad Scott-isk medeltidsbild med riddare och borgar, öldrickande joviala dagar i mörka källare...

Leena Lehtinen avslutade dagen med förslag till terminologi och jämförande aspekter till den svenska forskningen - gott! "Kulturmiljön skapar kontinuitet...", betonade hon och oroade sig för "busklandskapet" som håller på att ta över gamla kulturmiljöer. Äntligen nämndes även synen på kulturlandskapet och människors förhållande till densamma, och termen "minne". Tacksamt. Tyvärr fanns det endast litet tid för diskussion vid denna tidpunkt, men kanske detta kunde diskuteras senare. Förhoppningsvis.

Och samtidigt i Sverige, 11.5 klockan 10-15: ett seminarium vid Nordiska museet om sociala medier och kulturarvet och vilken kompetens som behövs för dylikt. Ja-du, när kommit vi hit i Finland? En viss elitistisk inställning råder, att det är viktigare att diskutera byråkrati och metoder i det alloändliga... Nå, förhoppningsvis leder vägen framåt. Någonstans.