Medeltid i Raseborg

I flera års tid har jag ämnat ta mig till medeltidmarknaden i juli vid Raseborgs slott. Idag var det äntligen dags att se den lilla marknaden. Barnen och Mikko fick biljetter till hästtorneringarna, som uppenbart är det mest spektakulära här, medan lillen och mamma flanerade och smakade på barkbröd. Evenemanget har arrangerats sedan 2006 och i år föreställde tillställningen AD 1385.

Vi kom hit i sista stund, så ponnyridningen packade redan ihop och likaväl kanske många andra stånd och handelsmän. Vädret var molnigt, men evenemanget var nog värt ett besök ändå. Damen vid ingången till torneringsarenan sade att ett par tusen besökare var här igår i solsken, idag var det lugnare men hästarna och eldslukarna gjorde inte mindre intryck på barnen ändå.

Västra Nyland igen

Säsongen på mammas och pappas landställe i Snappertuna i Raseborg har på allvar börjat igen och det är ljuvligt för familjen ute i det gröna. Lika roligt är det också att bekanta sig med kulturutbudet och -arvet i trakten igen. Barnen uppskattade vårt besök i Raseborgs slottsruin, det var spännande att gå i gångarna och i trapporna med pappa. Vädret var inte det bästa, men i bakgrunden hördes sångövningar från sommarteatern, som skall uppföra Teaterbåten i år. Det var som sig bör. En del turister, både inhemska och utländska hade också hittat hit, vilket var glädjande.

Det regniga vädret föranledde ett besök i Ekenäs i väntan på att det kunde klarna. Barnen älskade parken som Lions skapat nere vid hamnen - där fanns till och med en dino som Johannes nöjd "red" på en god stund. Mamma och Emil tog sig upp mot museet under tiden - till Helene Schjerfbeck-utställningen, som annonserats rikligt. Och fin var den, i två våningar med en verkligen intressant "bi-utställning" i två våningar om Helenes "syskon", dvs. andra finländska kvinnliga konstnärer på 1800-talets slut: Venny Soldan-Brofeldt, Helena Westermarck, Maria Wiik etc. Denna utställning var nästan mer intressant än själva Helene, faktiskt! Man fick liksom en bredare vy på kvinnornas arbete, liv och umgänge, som påverkade dem. Helenes utställning hade dock några verkligen fina saker utställda, som t.ex. några äkta brev av henne, där hon skrev om sitt liv och sitt arbete. Med andra ord var det verkligen en sevärd utställning och glädjande att inse att dylikt inte behöver koncentreras till helsingfors, utan mycket väl kan förverkligas också på andra håll i Finland! Vår famlij kommer nog att göra ett nytt besök i utställning senare i sommar.

Jag tog även en snabb titt i utställningen Alla tiders Raseborg, där bland annat fynd från arkeologiska utgrävningar under de två senaste decennierna fanns med. Utställningen gick kronologiskt framåt genom fina interiörer med föremål, rikligt med bilder och välskrivna texter. Jätte fint, kan rekommenderas! Speciellt trevligt var det att se hur de arkeologiska - även ganska nyfunna fynden - tagits med i utställningen. Ibland blir man ledsen, då man VET att det finns ny data att tillgå, men museerna inte bryr sig. Här var det inte så, vilket var mycket glädjande. Kan rekommenderas!

På historisk mark i Kudiby, Raseborg

På mina föräldrars landställe i Kubidy i Raseborg (f.d. Karis) finns lämningar från historisk tid, troligen husgrunder (se bilden). Om man ser på Brotherus karta från 1705 (se bilden) ligger marken mammas och pappas 1800-talsria och två små kolonistugor står på, mitt emellan s.k. Väster- och Österåker. Det lär ska vara typiskt att påträffa medeltida husgrunder eller bebyggelselämningar från början av nya tiden på ett dylikt ställe. Det lilla diket som korsar fälten ca hundra meter ifrån oss var troligen en segelbar å i tiden, en å som leder ner söderut mot Raseborgs slott - som ligger bara på någon kilometers avständ härifrån. Det är med andra ord historisk mark och jag är glad at vi inte förorsakat större skada på området än några knutstenar för grunderna till kolonistugorna samt några trädgårdsland här och var.


När jag imorse inspekterade grunderna såg jag spår av regelbundna provborrningar, eller vad det nu kallas på svenska (kairaus på finska. i en av de antagna grunderna. Det är troligen mina vänner och kolleger som forskar i områdets historia som varit här i vår och undersökt tomten - verkligen fint. Redan för flera år sedan blev mina föräldrar mycket lyckliga av att få kopior på de historiska kartorna över området etc. av en arkeologkollega till mig. Numera heter just denna tomt Kudiby Lindbacken, eftersom min far var krigsbarn i Sverige och där fick vistas sommartid på gården Lindbacken. Han har symboliskt planterat en lind bredvid brunnen. Men områdets historia hör närmast ihop med min mamma.

Områdets historia betyder mycket för både mamma och mig: när man spanar mot vyn i sydöst ser man ett hus på andra sidan diket - det tillhör byn Berg. En av mammas släktgrenar härstammar därifrån sedan 1700-talet, så ibland undrar vi tillsammans huruvida någon av våra köttsliga förfäder även till och med bott på just denna plats, stått ankeldjupt i den Västnyländska myllan!

Historiens vingslag hörs tävla med fågelkvittret. Jag tar mig en kaffe, ser ut på det soliga landskapet, min dotter sover bredvid mig. Jag ler.

Nya synvinklar på historisk arkeologi i Finland

Intensivt veckoslut: igår Finlands medeltidsarkeologiska sällskaps 20-årsseminarium och idag kulturmiljöseminarium och presentation av resultaten av projektet Alla tiders Raseborg!

Gårdagens SKAS-seminarium behandlade de senaste 20 åren av historisk arkeologi i Finland och många goda synpunkter framfördes: Marianna Niukkanen vid Museiverket berättade om den förvalntningsmässiga förändringen under de senaste decennierna och om Museiverkets publikationer och projekt, som sedan 90-talet alltmer fokuserat på 1600- och 1700-talens städer. EU-medlemsskapet har även fört med sig byråkratiska förändringar, fastän den inte i sig påverkat t.ex. fornminneslagen. Digitaliseringen har dock varit en betydande förändring sedan 1980-talet: databasen över fornlämningar grundades 93 och har numera nästan 7200 registernummer över lämningar, även från historisk tid - fastän man till en början inte var värst intresserad av dem. Jag kunde bara konstatera att en process som började på 1860-talet äntligen börjar påverka synen på lämningarna: att se historien kontextuell...

Unga forskare från Uleåborgs universitet sågs bland föredragshållarna igår: Titta Kallio-Seppä och Risto Nurmi, som framförde synvinklar på förändringarna inom stadsforskningens och föremålsforskningens områden sedan 1990: mycket upplysande! Även i Finland kan man i likhet med Sverige se, att universiteten i sina universitetsstäder mycket dikterar vad som forskas - i likhet med läget i Sverige, konstaterade den levande legenden Knut Drake som även var på plats. Aki Pihlman från Åbo landskapsmuseum fortgick med att berätta om alla de mycket omfattande medeltidsgränvingarna som utförst i Åbo sedan 1990. Han poängterade även betydelsen av att ta hänsyn till den nyfikna allmänheten: detta förverkligades på plats under grävningarna genom guidningar och fyndvitriner samt infotavlor. Och detta kunde väl bli vardag i framtiden, ansåg seminariet!

Allmänt kunde man konstatera att ökningen i föremål - under nummer - och fynd frång rävningarna ökat otroligt under de senaste decennierna pga. förändringar i metod och pga digitaliseringen. Utan datorer kan materialet förbli mycket svårgripbart... Detta konstaterades speciellt av Tanja Ratilainen, som förevisade resultat av laserskanning etc. i samband med byggnadsarkeologiska objekt. Med andra ord har de två senaste decennierna varit en mycket aktiv period inom den historiska arkeologin - särskilt i Finland. T.ex. landsbygdsarkeologin har under denna period etablerat ett starkt fotfäste även hos oss. Också militära objekt undersöks och inventeras, kunde John Lagerstedt upplysa oss om. Avslutningsvis berättade Kari Uotila om ett seminarium i Spanien om teknologiska innovationer han nyss kommit hem ifrån: han dryftade även huruvida arkeologin har en framtid i Finland om 30 år. Kanske bör man då t.ex. beakta klimatförändringen, de teknologiska framstegen vi inte ens kan ana ännu idag etc...? Det blev god diskussion och en värdig avslutning på en intensiv och tankeväckande dag!

Och imorse var det alltså dags att bege sig västerut för att lyssna på Västra Nylands landskapsmuseums och Helsingfors universitets samarbetsprojekts slutseminarium. Bekanta ansikten bland föredragshållarna även här: Georg Haggrén, Maija Holappa, Tanja Ratilainen, Dan Lindholm... Här presenterades kort och koncist, men mycket tillfredställande för den nyfikne - nya resultat från utgrävningar i närheten av Raseborgs slott från åren 08 och 09! Äntligen, äntligen, kommer vi att få en uppfattning om det samhälle som fungerade i borgens skugga och de facto VAR livet i borgen, förankrat i landskapet omkring stenruinen som är kvar ovan mark idag. Den mystiska Tunaborg - staden i borgens skugga - skall väl inte längre vara en så fullkomligt i dimma dold plats längre! Vi väntar på projektets publikation för att få veta mer om resultaten av grävningarna.

Projektet i Raseborg, som även fått EU-bidrag, har dessutom utvecklat ett mycket starkt samarbete med lokala föreningar och allmänheten, publiken, och utvecklat även mycket goda strategier för kulturmiljöpedagogik: well done!! Man kan knappt vänta på att nya projekt i bygden drar igång, mer utgrävningar och mer guideningar... Detta är ett alternativ att "bruka kulturarvet" jag kallar duga! Inspirerande!