Bruksmiljö i Östnyland: Strömfors

Bruksmuseet i Strömfors är beläget i den så kallade Nedre smedjan.

I Östra Nyland finns bruksmiljön i Strömfors från 1600-talet, som är värt ett besök. Brukets grundare och ägare var till en början naturligtvis traktens stormän av ätten Creutz, men bruket övergick senare till af Forselles och slutligen klanen Ahlström, som sedermera fokuserade mer på sågar än järnframställning. I brukets lilla museum i den nedre smedjan finns en fin stånghammare och också glimtar ur livet på bruket. Intressanta föremål finns att beskåda: hornorkesterns notblad och instrument, järnprodukter och uppläggning från en industriutställning, skrivbord och gamla skrivmaskiner med mera, med mera. Barnen fick också klättra in i loket "Bässen" i utställningen. Tankarna går till "Lill-Bässen" i Fiskars, som finns att beskåda i centrum av byn i det nedre bruket. Transporten med de smalspåriga järnvägarna för drygt hundra år sedan var en viktig länk i processen hur produkterna skeppades ut i världen.

Brukets kyrka härstammar från 1600-talet, men fick sin nuvarande skepnad år 1898 under Ahlströmarnas tid, får vi höra av guiden som hjälper oss på plats. Tyvärr försiggick en vigselövning i den pittoreska träkyrkan, varför vi inte ville storma rakt in, men genom fönstren kunde man ändå se en skymt av Helene Schjerfbecks berömda altartavla - den enda hon lär ska ha målat. Kyrkan ser liten ut, men skenet bedrar: den rymmer hela 350 personer.

Dagens höjdpunkt var inte historien dock, utan att barnen fick mata en hantverkares kaniner. Det är det levande i det förgångna som är mest tilldragande och det förenas även i Strömfors. Personligen gick jag på våra minnens stigar: för nära trettio år sedan var vi på lägerskola i Kuggom och besökte då olika mål i trakterna kring Lovisa, bland annat Strömfors bruk. Precis som då är vyerna lummiga och fascinerande.I likhet med Fiskars i Västnyland är Strömfors bruk även idag en levande miljö, där man bor och hantverkare och konstnärer verkar. I bruksbyggnaderna kan man idag köpa konst- och hantverk till salu och se konstutställningar (stallvinden). Tro det eller ej: i en av butikerna såg jag också Heliga Birgitta i keramik. Konstverket i fråga är ett måste i något skede, det är bara att återvända snart igen.

Medeltidsmarknaden 2014 ser tillbaka mot 1400-talet

Marknadsskådespelet 2014 handlar om biskop Magnus III Särkilax tid, då Hemmingkulten uppenbarligen blev etablerad i Åbo stift. En episod i berättelsen handlar om 'Hemmings undergörande kraft'.

Föreningen Turun Suurtorin keskiaika ry. har under det senaste året förberett årets Medeltidsmarknad i Åbo. Sedan 1996 har denna glädjefest anordnats, med ett hundratal frivilliga, som sköter infon, logistiken, skådespelen, musiken och dansen. Sedan 1996 har jag besökt marknaden varje år, njutit av stämningen och programmet där. Tmi Eva Ahl har varit med i bilden sedan 2011 och det var igen dags för mig att hålla årets svenskspråkiga expertföredrag öppet för allmänheten på marknaden. I år talade jag om Heliga Birgitta och salige Hemming, eftersom det i år gått 500 år sedan biskopens skrinläggningsfest i Åbo domkyrka. Jag tog mig också denna gång en titt i domkyrkan, för att se till att hans möjliga relikskrin ännu ligger där det ligger, vackert utfört i trä.

Sedan 1997 har jag sysslat med Birgittarelaterade teman, men det finns ständigt nya aspekter att ta upp eller granska närmare. En genomgång av forskningslitteraturen inför föredraget var mycket intressant - hurdan är egentligen bilden av biskop Hemming (ca 1290-1366)? Birgittas omdömen om honom är viktiga: hon såg en man som inte skydde döden, en vän till Jungfru Maria, en from och asketisk herde för sin flock. Birgit Klockars, som skrev sin doktorsavhandling om honom år 1960, såg en modig, energisk och reslig man - en storman som agerade både inom den världsliga och kyrkliga sfären. "Reslig" var han på basis av Juhani Rinnes undersökningar av relikerna i domkyrkan år 1924, då man påträffade bland annat ben, som tydligt härrörde sig från en till åren kommen, kraftigt byggd man. Enligt Rinnes undersökningar finns det även en Birgittarelik i kistan. Där vilar de alltså än, vänner i livet, vänner i döden: Birgitta och Hemming. Hemming kunde ses som vår första birgittinska biskop - den andra var förvisso Magnus Olai (Tavast), som stödde birgittinerna på många vis på 1400-talet, inte minst klostergrundandet i Nådendal. Båda biskoparna var långvariga i sin tjänst, gjorde enorma förbättringar gällande stiftets ekonomi, var sluga världsliga stormän, främjade Henriks- respektive Birgittakulten och lät även dekorera sitt stifts kyrkor - något som blev bestående: här finns medeltidskyrkorna än, kvar i all sin prakt. Mer om relikerna får vi säkert höra i framtiden, då professor Jussi-Pekka Taavitsainens forskningsgrupp publicerar sina resultat om de naturvetenskapliga undersökningarna (senast har jag skrivit om deras projekt i december 2012).

Heliga Birgitta framställd i Åbo katolska kyrka som hur hon framställs på den medeltida altartavlan från Urdiala (ca 1500). Åbo katolska kyrka ligger i anslutning till Brigittinersystrarnas kloster och gästhem och den är tillägnad salige Hemming. Hemming finns även här, som han framställs på altaret från Urdiala. Tyvärr har jag förlagt den bilden. Men, det kunde åtgärdas genom ett nytt besök i kyrkan.

I slutet av 1400-talet nämndes Hemmingus bland rikets skyddshelgon och hans skrinläggning torde ha varit en fest utan like med girlander och bilder, gröna blad på gator och torg, ljus och till och med fyrverkerier. För katoliker är biskopen viktig än idag: han höll på att bli vårt första av påven kanoniserade helgon och det är inte omöjligt att han inte skulle kunna bli det ännu en dag. Den ekumeniska föreningen 'Birgittasystrarnas vänner' har jubileet till ära utlyst en tävling för att skapa en 'Hemmingbakelse' (se Kyrkpressen 28.5.2014). De episoder som finns kvar i källorna till Hemmings och Birgittas förhållande handlar förvisso om mat - om Hemmings asketism, som kritiseras av Birgitta. Hon visste att Gud inte väljer ut människor på basis av förtjänster. Att unna sig det goda i livet ibland - det uppmuntrades också Hemming att göra.

Vildsvinskorv är ett måste på marknaden. Stortorget har också mist sina besvärliga kullerstenar och fått ny, plattare stenläggning. Barnfamiljerna med sina kärror tackar.

Åtta nyfikna hade hittat till min föreläsning på svenska och vi kunde även ha en god diskussion efteråt. Vill ni njuta av en fin marknadsstämning, beskåda vackra medeltidsdräkter, höra ljuv akustisk musik och beundra skickliga hantverkare och äta god vildsvinskorv - ja, då är Medeltidsmarknaden rätt ställe för dig idag och imorgon! Tack till arrangörerna, vi ses i nästa år igen!

Roligt program på marknaden: medeltida modevisning i Gamla Rådhusets sal. Otroligt fina dräkter på både liten och stor medeltidsentusiast!

På resemässan 2013

På vuxenutbildningen i turism jag deltar i på Haaga-Perho var det dags för närstudiedag och denna gång fick vi lyxen att vistas på resemässan i Mässhallen i Helsingfors, som arrangerades förra veckoslutet. Vi skulle utföra några uppgifter, men sedan var det bara att dyka in och njuta av stämningen.

Jag besökte några intressanta och förvånande utställare, däribland Evlut-kyrkan, som meddelade mig att det finns tiotals församlingar ute i världen med finländare på diverse orter. De samarbetar intensivt med Katolska kyrkan i frågan om utrymmen och verkar i stort sett med hjälp av frivillig arbetskraft - förbluffande. Förra veckan skrevs det om kyrkans nya guide till kyrkor, ja, vilken kristen kyrka som helst (Bongaa kirkko), som lanserats och dessa delades även ut på mässan. Kyrkans utställning var naturligtvis försedd med ett kyrktorn, där man kunde ta tillfället i akt och spendera en lugn stund, se ovan.

Naturligtvis kollade jag strax in andra fina inhemska avdelningar och - såklart - vad "min forskningsobjektstad" Nådendal hade att erbjuda. Utställningen var intill Åbos, som i förhållandet till Nådendal var förloraren, eftersom Muminhuset kunde ses på långt håll.
- Nåväl, då är det Mumin för hela slanten och ingen klosterkyrka, tänkte jag, men fick ta min tanke tillbaka.

På första bästa broschyr lyste klosterkyrkan på pärmen och Nådendals marknadsföringskasse hade - ja, kan ni gissa? - Mumin på ena sidan och den "klassiska" vyn mot klosterkyrkan från syd på andra sidan, se filmsnutten!

Sigtuna och Hagaparken i vinterskrud

S:t Olofs kyrkoruin i Sigtuna står i närheten av Mariakyrkan och dominikanernas forna område av staden. På fotot ses absiden och koret i öst.

Dags för ett besök i Sverige med familjen igen. Denna gång tog vi bilen med och kunde åka ut utanför Stockholm på en liten tur i ett landskap i vinterskrud. Vi tog oss till Sigtuna, där vi i gnistrande solsken kunde se på de medeltida kyrkoruinerna, som minner om den nu sovande småstadens forna storhet. Detta var en gång kungens säte och hans kungsgård låg vid den nuvarande ruinen av S:t Pers kyrka. Andra kyrkor är S:t Lars och S:t Olof, inte häpnadsväckande några av de mest populära helgonen i riket överlag.

Kyrkan, som en gång varit dominikanernas, finns i Sigtuna och är helgad till Maria.

En del av väggarnas sträckning, som kan ses i marken intill Mariakyrkan, visar var det forna dominikanerkonventet legat.

Mariakyrkan, som en gång var dominikanernas kyrka i rödtegel, står kvar. Vi var här senast år 2009, med de två äldre barnen, men ingen av dem minns naturligtvis vårt besök. Då kunde vi även se kyrkans inre och dess helgonbilder. Denna gång ville vi inte störa mitt i högmässan. Utanför kyrkan står ett benhus eller kapell (?) från 1700-talet, i vars vägg finns en runsten. Bara för att nu nämna några exempel på återanvändning av material under tidigare århundraden.

Överlag är Sigtuna späckat med runstenar, som står uppresta litet här och där, men främst på de forna kyrkornas områden. På mycket fina infotavlor finns också uppgifter om medeltiden och t.ex. en förklaring om hur religiösa processioner gick till och från dessa kyrkor.

S:t Lars kyrkoruin - det finns inte så mycket kvar av denna kyrka, men intill kyrkan finns flera runstenar att titta på också.

Senast vi var här orkade vi inte se alla ruiner, men nu var det kul att springa upp och ner för Tingsberget och ta sig en titt på området. Efter hand blev det dock kallt, så vi tog oss in i den medeltida stadskärnan och siktade mot museet.

S:t Pers kyrkoruin. Intill denna kyrka var den vikingatida-medeltida kungsgården belägen. Lilla Ingegerd har säkert sprungit omkring här för tusen år sedan, innan hon blev furstinna och sedermera helgonet S:ta Anna (d. ca 1050) i Novgorod.

Museet öppnade då vi var där, men det var mycket tyst här - inga andra besökare än vi, åtminstone just då. Entrén var gratis, eftersom vi besökte dem utanför säsongen. Barnen tittade noga på miniatyren av staden och biskopens skelett gjorde stort intryck, men jag vet inte egentligen hur mycket 1-5 år gamla människor ännu uppfattar om historia. Det verkade vara en spännande upplevelse, trots allt. Och vi fick värma oss inhomhus en stund, innan vi gick vidare mot vår lunchrestaurang och tog sedan bilen mot Stockholm.

Eftersom vi hade gått om tid kvar tills båten skulle avgå, beslöt vi besöka Hagaparken i Solna. Parken är mycket kär för mig, eftersom min mormors syskon bodde här i Solna i närheten och vi besökte dem varje sommar fram till deras död under senaste sekelskifte. Under min barndom gjorde vi nästan dagliga besök i den fantastiska engelska parken, ekotemplet, Gustav III:s paviljong, koppartälten. Till min förvåning var det späckat med folk här - Stockholmarna var alla ute och åkte pulka med sina barn denna söndag!

Vi beslöt oss ta en titt på Fjärilshuset, som även det anknyter till kungen, eftersom han lät grunda en vinterträdgård och orangeriet här på sin tid. Fjärilarna och fiskarna verkade mycket intressanta för barnen och återigen hade vi en välkommen paus från det kalla vädret ute. Snart var det dags att tacka och ta farväl av Sverige denna gång, men förhoppningsvis ses vi snart igen.

Juligt i Janakkala - på utflykt på makens begäran

Mikko föreslog att vi under julen skulle åka på utflykt med familjen - i likhet med så många gånger förr, för att fotografera något fornminne eller en kyrka och njuta av vårt vackra land. Avgjort: igår åkte vi iväg med barnen mot Tavastland och stannade vid Janakkala, där det var meningen att se kyrkan och sedan gå på vandring i naturen. I närheten ligger nämligen ett kulturlandskap med lång historia: medeltida kyrka, tarandgravfält, fornbogen Hagaborg (Hakoinen) bara som ett exempel. Tyvärr fungerar inte Suomen muinaispoluts sida väl, fastän idén är strålande. Sidorna borde definitivt utvecklas mer, de har enorm potential. Eftersom de är gjorda med flash går det heller inte riktigt att bruka dem i fält i t. ex. en IPad. Ganska fort märkte vi att naturstigen nog är bättre att besöka om sommaren, så vi gav upp försöket att försöka hitta den överlag. Men kyrkan, S:t Lars, var strålande vacker i vinterskrud och decemberljus.

Kölden gjorde att familjen, som tränade att åka skidor på gården samt åkte pulka, snart gav upp och gick tillbaka till värmen och mellanmålet i bilen. Jag lade däremot märke till att det lyste i kyrkan och prövade därför dörren - den var öppen. Organisten tränade bröllopsmarscher i den juliga kyrkan, så jag tog mod till mig och steg in i Herrens hus i Janakkala.

Kyrkan från omkring år 1500 är varm och välkomnande, fastän den på insidan inte längre har kvar sin medeltida skepnad, utan har kalkats vit i ett senare skede. Flera helgonbilder finns dock kvar från medeltiden: två bilder av skyddshelgonet S:t Lars, diakonen Laurentius, som enligt tradition led martyrdöden på ett halster.

Krucifixet hänger numera på sydväggen om altaret och på norrsidan i koret finns S:t Olof, som står som en segrare över hedendomen i form av en drake.

En pilgrim på väg gladdes ytterligare vid åsynen av S:t Jakob iklädd pilgrimsdräkt. Mycket har skrivits om processen att kristna Tavastland och helgonen var uppenbarligen viktiga i detta projekt under senmedeltiden.

Fotona av kyrka och helgon har tagits av undertecknad, så det är fritt fram att bruka dem om du vill. Det lönar sig t. ex. inte att beställa bilder av dessa från Museiverket, ifall du nöjer dig med denna kvalitet. Det är synnerligen dyrt, men dessa får du alltså bruka fritt. Du kan ändå gärna nämna att det fotats av EAW 2012. Som du märker har våra resor även ett syfte: att samla e-bilder av vårt kulturarv, för framtida bruk, i färg dessutom.

Kyrkobesök på S:t Franciskus dag

Och så är det höst ute, regn och träd som sprakar i färger. Körsbärsträdet på gården har ändrat skepnad - nu glöder det ännu en stund tills vintern är här. En sådan här dag är det roligt att åka på exkursion, eftersom vägarna inte är trista, utan skogsdungarna susar förbi i fina färger.

Idag är det också helgonet Franciskus dag, ni vet, han som grundade franciskanerorden i början av 1200-talet. Ordensröderna kallas även gråbröderna och fann sin väg upp till norr och hade tre konvent i Svenska rikets östra rikshalva, Åbo stift (Kökar, Raumo och Viborg). Dagen är också djurens dag, eftersom helgonet så vist predikade för fåglarna. Men att det är kanelbullens dag levde jag helt ovetande om, tills jag på resan såg en skylt utanför det legendariska caféet Axo i Pargas (som är känd för sina pepparkakor, så dessa måste vi ju även inhandla). Ja, inte visste jag att Franciskus åt bullar också, eller.... vänta litet, han var nog mer än vän av fastan. I varje fall var det ju torsdag idag, så ärtsoppa med hederligt fläsk var vår lunch i Mietois i alla fall - eftersom man ju bör fasta imorgon, på Kristi lidandes dag.

Jag reserverade med andra ord denna dag i kalendern för två kyrkobesök, och Mikko kom alltid lika lyckligt med som chaufför och fotograf. Vi har besökt och fotograferat kyrkor, målningar och helgonbilder för min forskning förr, alltid med någon/några barn i bagaget - denna gång var det Emils tur att få följa med på färden.

Vi inledde resan med att köra hela långa vägen upp till Tövsala, nordväst om Åbo. Där finns en fin kyrka från 1400-talet, med målningar tydligt inspirerade av den birgittinska traditionen - det syntes väl på många vis: här finns Kristi anlete (från Veroniska svetteduk) i korets takmålning och Birgitta och Maria på var sin sida om korfönstret - den förnämaste av placeringar. Birgittas bok är uppslagen och hon skriver ivrigt i den. Här ses Birgitta och Maria bredvid varandra, litet som om de var systrar - det finns även några andra kända målningar som visar dem så. Målningarna har blivit hårt restaurerade, men är i varje fall mycket sevärda.

Vår nästa anhalt var den nämnda sopplunchen i Mietois, granne till Tövsala förresten, och även nära Mynämäki - dessa orter som har en gemensam nämnare i biskop Magnus II Tavast, vars jubileum firas i år (han fick sin tjänst 1412). Det verkar uppenbart att han hade ett finger med i spelet när kyrkornas målningar gjordes (läs mer om detta t. ex. i boken Pyhä Birgitta - Euroopan suojeluspyhimys, Otava: Helsingfors 2003).

Vår sista anhalt före resan hem idag var Pargas medeltida kyrka, där Birgitta finns på sydsidans vägg, i en fönstersmyg. Eftersom vi steg in i kyrkans från sakristian, såg jag henne ögonblickligen - hon var rakt mittemot oss. Här stod hon även med sin bok i handen, denna gång var den stängd. Trots duggregnet var det en nöjd forskare som hade mycket att tacka de vänliga kyrkvaktmästarna, som denna dag gjorde det möjligt för henne att bese och dokumentera kyrkorna. En verkligt fin dag!

När vi kom hem hade dottern kanelbullar i sin väska - de hade bakat dem på dagis, dagen till ära! Och de var goda.

Det är förresten fritt fram för er att använda bilderna av Birgitta ovan, om ni behöver dem. Men nämn gärna att fotografen var Mikko Waris och året 2012.

Heliga kvinnor är alltid in...

En fantastisk sensommardag i Helsingfors centrum och universitetscampuset - Emil och jag träffade många kära vänner och kolleger idag, en del i all hast och av en händelse, men inte mindre inspirerande för det.

Emellan verserna rullade vi in i svalkan i Domkyrkans krypta, som ofta presenterar utställningar med konst och historia i anslutning till kapellet och kaféet. Denna gång var det Nelly Jurvelius utställning, som presenterade silkesmålningar och tänkvärda fraser av Hildegard von Bingen (1098-1179). Hon tillhör den grupp medeltida (europeiska) profetissor som liksom alltid verkar vara "in" numera tillsammans med t.ex. Heliga Birgitta. De dyker upp nu och då i utställningar, böcker, konst och evenmang som andas ekumenik och feministteologi. Intresset har funnits länge för dessa kvinnogestalter, och återkommer på många håll också här i vårt insnöade land.

Jurvelius, som fick uppmärksamhet också i senaste Kyrkpressen, nämner att hon fått stöd av Svenska kulturfonden och att hennes första utställning om Hildegard ordnades redan 2002 i Kryptan. Denna gång är hennes utställning med i WDC-året, "där det efterlystes en bättre värld för oss att leva i". I Utställningen visas Hildegards visionsbilder om kampen mellan det goda och det onda som symboler, där dygderna är drömlika, färgsprakande förgyllt och segrande, mot de sju svartvita dödssynderna - tänkvärt, och självfallet mycket lämpligt som konst i ett kapell. Särskilt intressant är det att fästa uppmärksamhet till Jurvelius kalligrafi, som återkommer i verken och i texterna och presentationstexten. I det snart bortglömda hantverket med handskrivna, vackra texter, anas också hm... medeltidsbruk. Ifall man har vägarna förbi campus eller Kronohagen lönar det sig alltså att ta sig en titt. Utställningens budskap är fint: "Vi kan förändras, världen kan förändras, vår tid är nu! Här." The world is what we make of it, har jag tänkt varje dag nu. Och jokainen uusi mahdollisuus on tsäänssi. Det var något jag tänkte på också då jag växlade uppmuntrande hälsningar med kollegerna: det kostar inget att vara positiv, men ger så mycket.

Det är samtidigt värt att kort begrunda, hur de kvinnliga, medeltida visionärerna blivit så synliga och viktiga i Sverige och Finland. Då man tror att ett evenemang är över, en bok slutläst, så dyker nästa upp. Intresset verkar inte vara enormt, men i varje fall någorlunda synligt. Några svar har givits av Ingemar Lindaräng i hans avhandling (2007) om Birgittajubileet 2003, där han konstaterar att det då sannerligen inte verkar som om samhället är sekulariserat, tvärtom – det finns ett religiöst intresse, med ekumeniska förtecken. Birgitta och Hildegard, genom sina tankar och sin verksamhet, tilltalar den moderna nordiska kvinnan (– och vem är hon? Nå, det får vi diskutera en annan gång – det är det ju även sådana som dras till katolska helgongestalter...) som identifikationsobjekt, trots att de egentligen var och är katolska helgon. Den här typen av rollmodell (medeltida ”vd” - klostergrunderska/moder(lig), lärd (nunna)) är ju i och för sig mer aktiv än jungfru-martyren. Både Hildergard och Birgitta är lärda, vilket är ett trevligt ideal, men också ”nunnelika” (Birgitta var ju de facto aldrig nunna, men levde nunnelikt) – vad innebär det då att ha dem som förebilder? Birgitta var även fysiskt mor, men gav på ett vis upp moderskapet då hon fick kallelsen av sin Herre. Varför tycks det vara så, att dessa identifikationsobjekt nu erbjuds oss? Det är viktigt med andlighet och att betona dem som förebilder i detta avseende: deras arbete verkade ”som vägvisare in i en värld där andra lagar råder än här” (för att citera Jurvelius). Men den andra aspekten: att leva avskild som en nunna i sin kammare, som vår stereotypa bild av en medeltida lärd person (och idag en nördig forskare ensam framför sin blinkande skärm?) – är det detta jag vill identifiera mig med?

Nå, det är klart att Birgitta och Hildegard är viktigare och trevligare identifikationsobjekt än t.ex. protestantismens kvinnor som den förrymda nunnan, fru Luther. Hon gjorde tvärtom – nunna först och sedan familj, men vem minns hennes uppoffring nu? Ingen. är det bra eller illa? Okej, jag vet att denna diskussion är gammal re'n, men den är också ett dagligt val för dem som är mitt i smeten så att säga. Personligen är det inte så jag själv vill leva – välja antingen mellan moderskapet eller karriären, före eller efter – utan jag hoppas vår tid är en annan, där det går att genomföra både och. Och när jag ser på mina vänner och kolleger (av båda könen), verkar det vara arbetsamt, men lyckligt, att ha både familj och jobb – inte omöjligt, utan inspirerande!

På Oxvägen i Tavastland

På lördagen fick Mikko en bra idé: vi åker längs den medeltida Hämeen härkätie ("Oxvägen till Tavastland") som numera är väl utmärkt och det finns gott om info på webben. Resan började i Tavastehus där vi besökte slottet, men det var en besvikelse - Museiverket, såklart: personalen verkade omotiverad och trots ett flertal besökare och turister var kafét stängt! Mikko och de äldre tog sig en titt på slottet, men på grund av alltför ihärdiga restaurationer är det kalt och inte mycket att se. Det blev kaffe på Mac D och sedan åkte vi vidare - startade själva rutten.

Härkätie börjar i Tavastehus och är väl skyltad - det är bara att brumma vidare.

Vår första punkt var Sankt Jakobs kyrka i Rengo. Platsen var fantastisk och den åttakantiga kyrkan speciell. Den är ombygd på 1700-talet, men en medeltida skulptur fanns kvar, likaså var kyrkan dekorerad med pilgrimssymbolen, musselskalet.

Rengo kyrka i Tavastland ligger vid Hämeen Härkätie.

Medeltida Sankt Martinus i Rengo kyrka.

Pilgrimsmusslor som dekoratiner i Rengo kyrka.

Vår väg var ställvis en smal sandväg, men vi passerade byar som har kvar sin medeltida layout då husen ligger på rad längs vägen. Längs vägen fanns också minnesplatser som till exempel minnesstenen över familjen Nieminen, som bodde här och tragiskt miste fyra söner i de senaste krigen (se nedan).

Vi stannade nästa gång i Tammela, där vi såg en annan medeltida kyrka. Gustav III hade även rest längs oxvägen och här fanns minnestavlor av hans besök 1788. Invid kyrkan fanns ett minnesmärke över de män, hakkapeliter som drog ut i krig med Gustav II Adolf från Tammela. Längs oxvägen finns alltså också krigiska minnen, i Marttila också ett minnesmärke över Klubbekriget, men det besökte vi inte.

Vid Tammela kyrka.

Minnesstenen vid Tammela kyrka är rest till hakkapeliternas minne.

Efter Tammela, som ligger litet norr om vår rutt, åkte vi söderut via näs och öar, som varit bebodda redan under stenåldern. Utsikten mot sjöarna från den högt ovanför ringlande vägen var fantastisk.

Infotavla som beskriver Porras-områdets förhistoria vid Venesilta.

Snart passerade vi gränsen mellan Tavastland och Egentliga Finland. Efter middag i Somero stannade vi i Marttila, som hade både en fin staty föerställande skyddshelgonet Sankt Martinus och en oxkärra för att hedra vägminnet (se nedan).

Soldathelgonet Martinus i Marttila delar sin mantel med en tiggare.

Oxkärra på väg i Marttila.

Kvällen blev sen, men tack vare tidpunkten (midsommar), var det ljust trots att det duggade. Vi stannade vid Lundo medeltida kyrka, och tog osa en titt på den utifrån pga den sena tidpunkten. Lundo är mycket nära Åbo och till medeltidsminnet hör även den så kallade Lundomästaren, vars inhemska skulpturproduktion dateras till 1300-talet.

Lundo medeltida kyrka en sen sommarkväll.

Kvällens sista anhalt var Lundo fornborg med miljö, där Åbo universitet gjort omfattande utgrävningar. Området är välförsett med skyltar och även sista punkten på en historisk stig från Åbo via Korois. På grund av regnet stannade vi dock denna gång i bilen och åkte strax vidare till det väntande, varma hotellrummet i Åbo.

Känn dig välkommen - eller ej? :) - Vet åtminstone att marken här är historisk, verkar det som om universitetets forskningsprojekt vill säga: "Åbo universitet. Lundo Vanhalinna. Ett fritt folks gåva till den fria vetenskapen", påstår i varje fall skylten.

Fin infoskylt om en historisk rutt från Åbo till fornborgen Vanhalinna i Lundo.

En sista kuriositet invid vägen var minnet av källan där Gustav Vasa enligt legenden vattnat sina fålar, se nedan. Med andra ord hade den oxväg vi besåg minnen av alla tre "gustaver".