Kyrkobesök på S:t Franciskus dag

Och så är det höst ute, regn och träd som sprakar i färger. Körsbärsträdet på gården har ändrat skepnad - nu glöder det ännu en stund tills vintern är här. En sådan här dag är det roligt att åka på exkursion, eftersom vägarna inte är trista, utan skogsdungarna susar förbi i fina färger.

Idag är det också helgonet Franciskus dag, ni vet, han som grundade franciskanerorden i början av 1200-talet. Ordensröderna kallas även gråbröderna och fann sin väg upp till norr och hade tre konvent i Svenska rikets östra rikshalva, Åbo stift (Kökar, Raumo och Viborg). Dagen är också djurens dag, eftersom helgonet så vist predikade för fåglarna. Men att det är kanelbullens dag levde jag helt ovetande om, tills jag på resan såg en skylt utanför det legendariska caféet Axo i Pargas (som är känd för sina pepparkakor, så dessa måste vi ju även inhandla). Ja, inte visste jag att Franciskus åt bullar också, eller.... vänta litet, han var nog mer än vän av fastan. I varje fall var det ju torsdag idag, så ärtsoppa med hederligt fläsk var vår lunch i Mietois i alla fall - eftersom man ju bör fasta imorgon, på Kristi lidandes dag.

Jag reserverade med andra ord denna dag i kalendern för två kyrkobesök, och Mikko kom alltid lika lyckligt med som chaufför och fotograf. Vi har besökt och fotograferat kyrkor, målningar och helgonbilder för min forskning förr, alltid med någon/några barn i bagaget - denna gång var det Emils tur att få följa med på färden.

Vi inledde resan med att köra hela långa vägen upp till Tövsala, nordväst om Åbo. Där finns en fin kyrka från 1400-talet, med målningar tydligt inspirerade av den birgittinska traditionen - det syntes väl på många vis: här finns Kristi anlete (från Veroniska svetteduk) i korets takmålning och Birgitta och Maria på var sin sida om korfönstret - den förnämaste av placeringar. Birgittas bok är uppslagen och hon skriver ivrigt i den. Här ses Birgitta och Maria bredvid varandra, litet som om de var systrar - det finns även några andra kända målningar som visar dem så. Målningarna har blivit hårt restaurerade, men är i varje fall mycket sevärda.

Vår nästa anhalt var den nämnda sopplunchen i Mietois, granne till Tövsala förresten, och även nära Mynämäki - dessa orter som har en gemensam nämnare i biskop Magnus II Tavast, vars jubileum firas i år (han fick sin tjänst 1412). Det verkar uppenbart att han hade ett finger med i spelet när kyrkornas målningar gjordes (läs mer om detta t. ex. i boken Pyhä Birgitta - Euroopan suojeluspyhimys, Otava: Helsingfors 2003).

Vår sista anhalt före resan hem idag var Pargas medeltida kyrka, där Birgitta finns på sydsidans vägg, i en fönstersmyg. Eftersom vi steg in i kyrkans från sakristian, såg jag henne ögonblickligen - hon var rakt mittemot oss. Här stod hon även med sin bok i handen, denna gång var den stängd. Trots duggregnet var det en nöjd forskare som hade mycket att tacka de vänliga kyrkvaktmästarna, som denna dag gjorde det möjligt för henne att bese och dokumentera kyrkorna. En verkligt fin dag!

När vi kom hem hade dottern kanelbullar i sin väska - de hade bakat dem på dagis, dagen till ära! Och de var goda.

Det är förresten fritt fram för er att använda bilderna av Birgitta ovan, om ni behöver dem. Men nämn gärna att fotografen var Mikko Waris och året 2012.

Djupdykning i Raumos historia

Dagen kunde inte ha varit mer lyckad och den började redan med en god portion tur: då jag begav mig av till ett historieseminarium i Raumo idag tog jag mig först till Böle station i väntan på Åbotåget. Jag hade anat att min kära kollega och vän, doc. Anu Lahtinen, också var påväg till seminariet, men visste inte att hon skulle ta exakt smma tåg, från exakt samma station vid exakt samma tidpunkt - perfekt! Jag hade nämligen reserverat både tid och pengar för bussresa i all ensamhet från Åbo till Raumo och bekymmer med att finna platsen för själva seminariet också, väl framme. Anu kunde dock glädja mig så tidigt som 5:15 på morgonen med att Åboborna fixat en gemensam busstrasport till semit från Sirkkala och jag var välkommen att hoppa på - härligt! Det var nämligen även fantastiskt fint att få växla några ord med kolleger face-to-face och inte enbart face-book, däribland Marika Räsänen (TUCEMEMS)som snart skall doktorera om reliker, och docent Kirsi Salonen (Tammerfors) och eminente docenten Knut Drake. Bussresan blev därmed något helt annat än jag först tänkt mig - en stund av äkta nätverkande i god stämning.

Dagen började solig, men senare fick vi regn över oss. Det störde oss inte så värst mycket, vi alla ca 200 som samlats i det enorma auditoriet, Raumosalen, i yrkeshögskolans utrymmen i kanten av stan. Denna vecka firar församlingen med sin kyrka, Heliga korsets kyrka, som på medeltiden var francikanernas, att det gått 570 år staden grundandes. Klockan tio inledde Ville Niittynen med att hälsa oss alla välkomna och han ville poängtera att medeltiden var en andlighetens tid, som lystes upp av den medeltida människans "klara tänkande" - det var fint sagt! Snart därefter drog det tvärvetenskapliga programmet igång med docent Tuula Hockmans redogörelse över nya forskningsfynd gällande Raumos historia. Hockman leder en historikredaktion, där bland annat Salonen och käre kollegan Jesse Keskiaho från Helsingfors även ingår, som ämnar ge ut sitt digra verk om stadens historia inom de näraste åren - fantastiskt. Hockman kan bland annat datera staden på nytt - privilgiebrevet har tidigare misstolkats - och det nya datumet för stadens privilegier är 16.4.1442. Hon betonade 1400-talet som bakgrund till både klostergrunandet och stadens upphov, vilket säkert var nyttigt för den stora mängd gymnasieelever som uppenbarligenäven hittat hit (troligen uppmanade av sina lärare?). Fastän källorna ger vid handen att klostret (konventet alltså), skulle ha innehaft endast få landegendomar etc., ställde sig Hockman tvivlande till detta - det måste ha funnits fler inkomstkällor, fast kǘi saknar källor till dessa. Raumo var en rik stad som i början av 1500-talet hade två stenkyrkor (stadskyrkan och klosterkyrkan).

Docent Markus Hiekkanens föredrag behandlade byggandet av stenkyrkorna närmare. Han daterar Heliga Treenighetens kyrka till slutet av 1400-talet och klosterkyrkan i sten till 1510-talet. Uppenbart är dock att kyrkorna haft föregångare i trä. Jämförelser gjordes till kyrkan i Saloinen som tyvärr brann ner 1930 - det var den enda resterade träkyrkan i Finland i medeltida stil, lyckligtvis var den dokumenterad. Hiekkanen önskar dock få göra djupare nedslag i materialet kring klostergrundandet och stadens tidigare historia ännu i framtiden. Han lekte även med tanken på att staden har en äldre bakgrund i 1400-talets början och att privilegiebrevet snarare hör ihop med det senare grundandet av franciskanerkonventet - en intressant poäng.

Efter lunchen var det dags att höra ett konsthistorisk föredrag av doktor Tuija Tuhkanen om epitaferna från 1600-talet i Raumo kyrka. De var personligen bekanta för mig från Natioanlmuseets utställning, men det var mycket nyttigt att höra ett grundligt föredrag om dem där de ingick i en bredare kontext. I tavlorna från 1600-talet avbildades i katolsk stil familjen Finno i början av 1600-talet knäböjande inför Kristi kors. De avlidna markeras med kors. I Soncks epitaf från mitten av 1600-talet är famliljen avbildad redan mer som porträtt, mer uttrycksfulla och i skilda fält i jämförelse med Kristi kors. Kyrkans män ville nog även ge varaktiga minnen av sig till sin kyrka, menade Tuhkanen.

Professor Jorma Hannikainen från Sibelius-Akademin avslutade dagens program genom att inleda sitt föredrag med sång. Föredraget handlade om rekonstruerande av Mathias Johannis Wesths handskrivs från 1546 med liturgiska sånger på finska! Det var sannerligen ett skönt föredrag för trötta öron och själar, då regnet trummade på auditorietaket. Gruppen Populus Sion från Helsingfors stod för sången tillsammans med Hannikainen och det var mycket intressant att få följa hur han rekonstruerat sångerna i Wesths bok i jämförelse med andra bevarade liknande böcker från tidig reformatiodstid i Finland och Sverige. Ett drag i Wesths, som var hemma från Raumo, bok bar till exempel franciskanska drag - i "introixtus"-benämningen, som på andra håll kallas "ofiicium" enligt den allmänt dominikansk-finländska traditionen. Agricola lär tala om både introixtus och officium i sina egna verk. Dagen avslutade så även med sång och en psalm av Luther (190 i finska pslamboken), som hela publiken fick stämma in i. Vad härligt!

Påväg hem i bussen slumrade jag in, trygg och lycklig påväg tillbaka mot Åbo efter en mycket givande dag. Nu sitter jag i tåget och skall ännu fördjupa mig i litet litteratur jag släpat med mig innan hemkomsten. Vilken fin dag för en forskare och en mycket uppfriskande dag för en stressad mor!

Barnvänligt i skärgården

Vår sommarresa ex tempore i år gick ut i Åbo skärgård med destination Ålands Kökar. Ari Linna, som åhörde mitt föredrag i Åbo i torsdags, föreslog att jag absolut måste delta i Franciskusfirandet inkommande veckoslut, så Mikko tyckte det var en bra och barnvänlig reseidé. Rutten mot Kökar startar ju i Pargas, varifrån man tar sig med färja över till Nagu och vidare till Korpo. Från Korpo går en större bilfärja mot Kökar och man är framme på två timmar.

Otterböte.

Vår första anhalt var den rekonstruerade ruinen av ett medeltida sjöfararkapell på Hamnö, men lördagskvällen var dimmig och det kändes inte så trevligt att vistas ute. Ruinen återbesöktes på måndag i solsken och vi kunde konstatera att den gick att nå även med en lätt barnvagn, fastän denna måste lyftas ett par gånger. På söndagen var det solsken och vi började med en tur till Otterböte bronsåldersboplats. Från den punkt vid vägen vi startade var rutten på ca 600 m väl utmärkt med vita målfärgsprickar på stigens stenar här och där och platsen kunde nås också med en baby i famnen. Rundlarna efter bottnarna på "kåtorna" syntes inte så väl i det höga högsommargräset - de syns bättre höst eller vår, men platsen är ändå sevärd. Och det finns gott om relativt ny forskning kring platsen.

Kyrkan på Hamnö är från 1700-talet, men under den finns rester av den medeltida klosterkyrkan. På norra sidan ses den s. k. klosterkällaren, som grävdes ut och gjordes till utställning och kapell 1979.

På söndagen deltog vi i Franciskusfirandet, som författaren Ulla-Lena Lundberg skrivit en avhandling om år 1985, och som ofta uppmärksammas i Kyrkpressen och andra ekumeniska sammanhang. Vi deltog i den lutherska gudstjänsten och följde med kransnedläggningar samt hörde fina tal på själv festen på eftermiddagen - den firades vid församlingshemmet i gnistrande solsken. Biskop Björn Wikström deltog och likaså eminenta teologer från Åland och Sverige - biskop Caroline Krook höll predikan och franciskanbrodern fader Henrik, som på lördagen hade talat om sin nya bok om Sankta Klara. Det kosntaterades att några som deltog i den stora Franciskusfesten med invigningen av det s.k. Franciskuskapellet även var med idag. Barnen uppskattade att få leka vilt på den bergiga gräsmattan. De gillade även att springa omkring på lämningarna av franciskanerkonventet invid kyrkan, naturligtvis.

Peders Applagård brukar klosterminnet och gör god, 02,% alk., "Munkcider" av sina äpplen.

På måndagen gjorde vi ännu ett besök på Hamnö, såg en huggorm ringla över vägen och besökte härliga Peders Applagård, som idkar arkeologibruk i form av "Munkcider" och "Klosterglögg". Ett besök i Kökars hembygdsmuseum var mycket lyckat, men det var synd att höra att de är i behov av mer medel än vad de lyckas skrapa ihop. Vi var inte de enda besökarna i museet fastän det var en vanlig sommarmåndag - museet är definitivt värt ett besök och vi får önska att de, liksom så mången annan, får mera uppskattning för sin verksamhet.

På hembygdsmuseets gård finns rest en klangsten, som avger ett högt, metalliskt ljud. På det viset kan man kalla hem fiskarna i dimman, sade vår guide.

Om Kökar på Medeltidsmarknaden

Biskopen välsignar folket på Medeltidsmarknaden.

Återigen var det dags för den årliga Medeltidsmarknaden i Åbo, detta år var även tmi Eva Ahl med på ett hörn och doktor Ahl-Waris fick även hålla föredrag. Medeltidsdagarnas torgliv var som alltid förr – soligt, fullt med folk, lukter och os från grillade svin – den goda vildsvinskorven skall man alltid smaka på! – tvåltillverkning, program för barn, rolig teater i torgvimlet, musikanter... I år handlade det om Magnus II Tavast jubileet till ära (han tillträdde 1412). Med mig hem fick jag säcken full av kanderade mandlar, svartbröd och hemlagad tvål. Tyvärr kunde jag bara delta idag, eftersom jag skall på kryssning till Sverige på veckoslutet, men jag rekommenderar varmt allt program som erbjuds, t.ex. det vetenskapliga programmet där vänner och kolleger uppträder.

Tvål tillverkas ännu på samma vis: djurfett kokas med lut och bildar genialiskt tvål. Lut fås från björkaska, så medan det tillverkas talar man "potaskaa" (strunt) på finska.

Under alla åren har jag insett att forskningen endast går vidare och framåt ifall jag emellanåt tvingas hålla föredrag och/eller skriva artiklar – deadlines är uppenbart goda för min inspiration och får mig att jobba hårdare. Kravet på resultat och presentationer får mig så att säga att bli mer aktiv i frågan om jakt och sammanställningar av material osv. I år återgick jag till ett kärt ämne: forskningen kring franciskanerkonventets lämningar på hamnö på Kökar, Åland. Föredraget fick hela sju åhörare, vilket var mer än Nådendalsföredraget lockade ifjol, så jag är mycket nöjd. Min forskning är ju mest intresserad av 1800-talets och det tidiga 1900-talets arkeologi och en syntes över de stora utgrävningarna som pågått sedan 1980-talet finns inte heller ännu att tillgå, så i väntan på, den är det gott att koncentrera sig på arkeologihistoria kring de tidiga undersökningarna och “arkeologibruket” kring detta. Nåväl, föredraget måste omskrivas till en artikel, så att kolleger och vänner som inte kunde höra mig idag kan få läsa om mitt senaste “detektivarbete”.

Det är uppenbart, att familjen måste resa till Kökar denna sommar, helst så fort som möjligt. Jag måste helt enkelt återvända dit igen. Första gången besökte jag Hamnö under ledning av självaste doktor Kenneth Gustafsson, som då presenterade området och forskningen för Fibula ry, arkeologistuderandena. Hemresan blev makaber och den glömmer man aldrig, eftersom vi på båten nåddes av nyhten att Tyrvää kyrka brunnit ner. Men Åland blev för alltid något speciellt för mig – ja, visst hade jag besökt öäarna förr, 1987 med mina föräldrar och 1991 på klassresa, men nu var ju synvinkeln en växande vetenskapskvinnas, så jag skrev mitt prosemi om Jomala och fortsatte ännu på seminarienivå, innan jag återvände till läroämnet historia och heliga Birgitta istället. År 2000 besökte jag Kökar igen, med Naturvetarklubben och hade då äran att lära känna författaren Ulla-Lena Lundberg. Hennes avhandling pro gradu om Kökar och franciskusfester har gjort ett stort intryck på mig och föranleder att jag snart måste få tala med henne igen. För det är nämligen ett tag sedan jag besökte Kökar senast – åren går – det var nämligen år 2006 med SKAS. Även den resan var oförglömlig, då vi under ledning av Markus Hiekkanen besökte öns fantastiska kyrkor och arkeologiskt viktiga fyndplatser.

Med familjen har vi hittills gjort, och försöker vi göra, korta resor i Finland och Sverige – det gangnar så fint mammas forskning, men det är även fascinerande att än en gång inse, att man inte3 behöver resa långt bort för att se och förstå intressanta ting. Åland blir nog snart vår nästa anhalt, det verkar uppenbart.