Västra Nyland igen

Säsongen på mammas och pappas landställe i Snappertuna i Raseborg har på allvar börjat igen och det är ljuvligt för familjen ute i det gröna. Lika roligt är det också att bekanta sig med kulturutbudet och -arvet i trakten igen. Barnen uppskattade vårt besök i Raseborgs slottsruin, det var spännande att gå i gångarna och i trapporna med pappa. Vädret var inte det bästa, men i bakgrunden hördes sångövningar från sommarteatern, som skall uppföra Teaterbåten i år. Det var som sig bör. En del turister, både inhemska och utländska hade också hittat hit, vilket var glädjande.

Det regniga vädret föranledde ett besök i Ekenäs i väntan på att det kunde klarna. Barnen älskade parken som Lions skapat nere vid hamnen - där fanns till och med en dino som Johannes nöjd "red" på en god stund. Mamma och Emil tog sig upp mot museet under tiden - till Helene Schjerfbeck-utställningen, som annonserats rikligt. Och fin var den, i två våningar med en verkligen intressant "bi-utställning" i två våningar om Helenes "syskon", dvs. andra finländska kvinnliga konstnärer på 1800-talets slut: Venny Soldan-Brofeldt, Helena Westermarck, Maria Wiik etc. Denna utställning var nästan mer intressant än själva Helene, faktiskt! Man fick liksom en bredare vy på kvinnornas arbete, liv och umgänge, som påverkade dem. Helenes utställning hade dock några verkligen fina saker utställda, som t.ex. några äkta brev av henne, där hon skrev om sitt liv och sitt arbete. Med andra ord var det verkligen en sevärd utställning och glädjande att inse att dylikt inte behöver koncentreras till helsingfors, utan mycket väl kan förverkligas också på andra håll i Finland! Vår famlij kommer nog att göra ett nytt besök i utställning senare i sommar.

Jag tog även en snabb titt i utställningen Alla tiders Raseborg, där bland annat fynd från arkeologiska utgrävningar under de två senaste decennierna fanns med. Utställningen gick kronologiskt framåt genom fina interiörer med föremål, rikligt med bilder och välskrivna texter. Jätte fint, kan rekommenderas! Speciellt trevligt var det att se hur de arkeologiska - även ganska nyfunna fynden - tagits med i utställningen. Ibland blir man ledsen, då man VET att det finns ny data att tillgå, men museerna inte bryr sig. Här var det inte så, vilket var mycket glädjande. Kan rekommenderas!

Upplevelser av historia nära oss

Jag har hört sägas att man behöver resa långt för att se nära, eller hur det nu gick. I vår lilla familj har vi inte haft möjlighet - och anser det inte heller vara särskilt ekologiskt - att resa långt bort med flyg, till varma playor. Mikko och jag är inte särskilt förtjusta i värme, så det går ingen nöd på oss, då vi gärna åker med barnen till Sverige och kan tänka oss att se mer av Estland. Men man får inte heller glömma de fina miljöer som finns på ens bakgård - man behöver inte ens lämna Nyland! Och det är ju tacksamt för oss nylänningar som med värme ägnar vår hembygd en tanke: Mikko och jag håller så småningom på med att skapa en webbapplikation för nyländska fornminnen - återkommer till detta senare, när vi har mer att visa upp.

Men, det är med andra ord härligt att lämna staden för ett veckoslut och inse att det finns goda möjligheter till kortare resor och rekreation mycket när oss. I födelsedagspresent fick jag en övernattning med middag på Svartå slott i Västra Nyland - och det var en lyckad upplevelse. Resan var en överraskning, så jag visste inte exakt vart vi var påväg, men vi åkte först mot Raseborg och Ekenäs, som grundades 1556 av Gustav Vasa. Vi gjorde ett liknande besök 2008 vid midsommartid och besökte då Café Gamla stan med Helena som baby - nu hade vi Helena och Johannes med oss, och de blev särskilt förtjusta av den goda chokladkakan och att få leka i en liten koja på gården.

Ekenäs är kärt, eftersom många släktingar bott där, senast min gudmor som avled för några år sedan. Jag fick bo hos henne på Långgatan, då jag deltog i Hangö sommarunis och Esbo stadsmuseums utgrävning på Kyrkogatan 1999, alldeles invid kyrkan (se bilden, där barnen och Mikko poserar). Det var evinnerligt hett och jag missade slutet av utgrävningen, eftersom min tvättmaskin (då den snurrade tvätten i sin trumma) studsade på min stortå, som inflammerades så att jag måste undvika sandiga gympaskor. Men det var mycket lärorikt och intressant att gräva sig genom makadam och inse att kulturlagret var djupt så här mitt i staden. Jag hittade även ett avbrutet, men fordom halvmånformat föremål, ganska litet, och insåg att det var en hästsko - det är härligt med dylika glädjande insikter i fält. Också bitar av westerwaldt-keramik påträffades och de är ju lätta att känna igen med sin blåvita dekoration.

Invid Ekenäs kyrka lade jag märke till monumentet över Sigfrid Forsius (se bilden), som jag inte "sett" tidigare. Men man lär sig alltid något nytt ibland, som gör att man plötsligt "ser mera" - under veckan hade jag nämligen läst Gunnar Berndtsons reseskildring över Västra Nyland från år 1875 och han ägnade en del rader åt denne kyrkans man: "I kyrkans arkiv finnes en gammal bibel från år 1618 med Sigfrid Aronii Forsii egenhändiga namnteckning, innehållande en mängd af honom gjorda "cabalistiska" (såsom Ekenäs församlings hedervärde själasörjare behagade uttrycka sig) anteckningar, hvilka dock till största delen gått förlorade genom en nyligen verkställd inbinding", klagar Berndtson (manuskript i Nylands Nations arkiv, Finlands nationalbibliotek, Helsingfors). Vad mera Berndtson hade för sig i Västra Nyland återkommer jag till senare.

Vi fortsatte resan genom Tenala, Fiskars och Ingå, där fälten var guldgula av maskrosor (Mikko undrade om det var ryps, men de kännetecknar ju högsommaren) och dikesbranterna blänkte av silver i blommande häggar - en härlig försommardag, kanske en av de första detta år. Maskrosen är en av mina favoritväxter - nyttig och vacker: den blir vin, sirap och sallad, och härliga lättgjorda kransar! Min småkusin Monika lärde mig en gång på min födelsedag att binda maskroskrans :)

När det vankade middagstid närmade vi oss målet, Svartå slott. Vi inkvarterade oss i Edelfelt-byggnaden (se bilden med den vita byggnaden) och fick ett lyxigt rum i vänstra delen av byggnadens andra våning med en härlig vy över parken mot sjön. Det var romantiskt att följande morgon på min födelsedag få en lyxig frukost på sängen. Middagen föregående kväll intogs i den lyxiga restaurangen i en av byggnaderna på gården, men denna gång besökte vi inte den fina huvudbyggnaden i trä som är museum (se bilden, med en blommande hägg vid den västra gaveln). Slottet har roliga produkter i nutidens anda till salu: karameller i egen förpackning, speltkex och kaffe 'a la Svartå och närproducerade lantprodukter i sortimentet i receptionen, så någon form av bränding är på gång också här. Men inte skrikigt, utan ganska stiligt, tycker jag.


Vi spenderade däremot en timme efter middagen i den härliga trädgården, där barnen fick kasta stenar i sjön och vi kunde beundra de vackra konstverken från äldre dar och litet nyare tider. Konstnären Miina Äkkijyrkkäs två metallkor är fina - hon har ofta spenderat tid på en lantgård i Västra Nyland också. Men de klassiska kopiorna av grekiska gudar var nog ganska underbara, speciellt p.g.a. sina många "skikt". Demeter, frkutbarhetens gudinna, invid sin näckrosdamm (se bilderna), var en kopia som en engelsk ädling inhämtat på sin Grand Tour till Italien. Ädlingarna åkte dit, besökte Pompeij etc. (ja, Gustav III gjorde även en dylik resa) och inhämtade inspiration och lärdom från antiken, vilket ju avspeglades i tidens klassicism. Alla vägar ledde till Rom... En annan skulptur med liknande bakgrund var även Psyke, med sitt kärl i handen (hon gjorde en resa till underjorden på Venus befallning). Man behöver inte åka till Rom för att få insikter, utan glädjas av insikten att Rom finns i oss, nära oss.

När vi packade ihop på söndagen och åkte hem till Helsingfors, var vi trötta, men uppfriskade av en härlig upplevelse av Nyland som bäst. Man behöver inte alls åka fjärran för att se bättre, kunde vi konstatera, det räcker med att spendera en stund på sin bakgård så att säga.

Nya synvinklar på historisk arkeologi i Finland

Intensivt veckoslut: igår Finlands medeltidsarkeologiska sällskaps 20-årsseminarium och idag kulturmiljöseminarium och presentation av resultaten av projektet Alla tiders Raseborg!

Gårdagens SKAS-seminarium behandlade de senaste 20 åren av historisk arkeologi i Finland och många goda synpunkter framfördes: Marianna Niukkanen vid Museiverket berättade om den förvalntningsmässiga förändringen under de senaste decennierna och om Museiverkets publikationer och projekt, som sedan 90-talet alltmer fokuserat på 1600- och 1700-talens städer. EU-medlemsskapet har även fört med sig byråkratiska förändringar, fastän den inte i sig påverkat t.ex. fornminneslagen. Digitaliseringen har dock varit en betydande förändring sedan 1980-talet: databasen över fornlämningar grundades 93 och har numera nästan 7200 registernummer över lämningar, även från historisk tid - fastän man till en början inte var värst intresserad av dem. Jag kunde bara konstatera att en process som började på 1860-talet äntligen börjar påverka synen på lämningarna: att se historien kontextuell...

Unga forskare från Uleåborgs universitet sågs bland föredragshållarna igår: Titta Kallio-Seppä och Risto Nurmi, som framförde synvinklar på förändringarna inom stadsforskningens och föremålsforskningens områden sedan 1990: mycket upplysande! Även i Finland kan man i likhet med Sverige se, att universiteten i sina universitetsstäder mycket dikterar vad som forskas - i likhet med läget i Sverige, konstaterade den levande legenden Knut Drake som även var på plats. Aki Pihlman från Åbo landskapsmuseum fortgick med att berätta om alla de mycket omfattande medeltidsgränvingarna som utförst i Åbo sedan 1990. Han poängterade även betydelsen av att ta hänsyn till den nyfikna allmänheten: detta förverkligades på plats under grävningarna genom guidningar och fyndvitriner samt infotavlor. Och detta kunde väl bli vardag i framtiden, ansåg seminariet!

Allmänt kunde man konstatera att ökningen i föremål - under nummer - och fynd frång rävningarna ökat otroligt under de senaste decennierna pga. förändringar i metod och pga digitaliseringen. Utan datorer kan materialet förbli mycket svårgripbart... Detta konstaterades speciellt av Tanja Ratilainen, som förevisade resultat av laserskanning etc. i samband med byggnadsarkeologiska objekt. Med andra ord har de två senaste decennierna varit en mycket aktiv period inom den historiska arkeologin - särskilt i Finland. T.ex. landsbygdsarkeologin har under denna period etablerat ett starkt fotfäste även hos oss. Också militära objekt undersöks och inventeras, kunde John Lagerstedt upplysa oss om. Avslutningsvis berättade Kari Uotila om ett seminarium i Spanien om teknologiska innovationer han nyss kommit hem ifrån: han dryftade även huruvida arkeologin har en framtid i Finland om 30 år. Kanske bör man då t.ex. beakta klimatförändringen, de teknologiska framstegen vi inte ens kan ana ännu idag etc...? Det blev god diskussion och en värdig avslutning på en intensiv och tankeväckande dag!

Och imorse var det alltså dags att bege sig västerut för att lyssna på Västra Nylands landskapsmuseums och Helsingfors universitets samarbetsprojekts slutseminarium. Bekanta ansikten bland föredragshållarna även här: Georg Haggrén, Maija Holappa, Tanja Ratilainen, Dan Lindholm... Här presenterades kort och koncist, men mycket tillfredställande för den nyfikne - nya resultat från utgrävningar i närheten av Raseborgs slott från åren 08 och 09! Äntligen, äntligen, kommer vi att få en uppfattning om det samhälle som fungerade i borgens skugga och de facto VAR livet i borgen, förankrat i landskapet omkring stenruinen som är kvar ovan mark idag. Den mystiska Tunaborg - staden i borgens skugga - skall väl inte längre vara en så fullkomligt i dimma dold plats längre! Vi väntar på projektets publikation för att få veta mer om resultaten av grävningarna.

Projektet i Raseborg, som även fått EU-bidrag, har dessutom utvecklat ett mycket starkt samarbete med lokala föreningar och allmänheten, publiken, och utvecklat även mycket goda strategier för kulturmiljöpedagogik: well done!! Man kan knappt vänta på att nya projekt i bygden drar igång, mer utgrävningar och mer guideningar... Detta är ett alternativ att "bruka kulturarvet" jag kallar duga! Inspirerande!