Snart är våren, skålar och hyllningar här - och filosofiska fakultetens promotion 2014!

Nästa vecka, 13.5, inleds firandet av den Filosofiska fakultetens promotion 2014 i och med Floradagens val av den allmänna kransbinderskan och firandet av vårens ankomst, traditionellt i Gumtäkt tillsammans med Studentkåren. Tillbaka på den minnesplats där universitas skapade Finland så att säga. Jag kommer inte att delta lika aktivt i denna promotion som i de två jag tidigare deltagit i (2003 som magisterpromovend och medlem i promotionskommittén, 2010 som kransbinderska), fastän jag varit medlem i promotionskommittén i år – jag hinner inte på grund av så mycket annat program och som trebarnsmor och företagare. Naturligtvis är jag med i andan och på själva akten, där jag får stoltsera med hatten och värjan. Där får jag vara del av gemenskapen inom alma mater än en gång, men mest av allt finns ju gemenskapen kvar i alla de vänskaps- och kollegiala band jag knutit vid universitetet under de senaste tjugo årens lopp (ja, hösten 1994 inledde jag historiestudierna efter studentexamen samma vår!).

I dagens läge är det många studeranden som redan är ute i arbetslivet under studietiden, men det var även vanligt då - jag började arbeta inom branschen redan hösten 1995 (som guide i Esbo). Kanske det även är en bidragande orsak till att studietiden möjligen drar ut – man måste försörja sig, men ägnar sig kanske även åt en mycket viktig del av studielivet – den akademiska verksamheten utanför kurserna, inom studentpolitiken, vid nationerna, i ämnesföreningarna. Själv är jag mycket tacksam för att jag tog mig dit då och senare att engagera mig i Historicus och Nylands nation. Universitetet är nämligen inte enbart kurser och tvång, en oerhört viktig del av vårt universitas, vilka vi är, vad vi gör, är hurdana nätverk vi bygger – hurdana vi de facto blir påverkas av vår krets inom det akademiska. Ofta är det just dessa nätverk som ger oss arbete i framtiden, efter examen. Så gick det även för undertecknad, bara som ett exempel – via nätverken förverkligar jag de flesta projekt som jag arbetar med idag.

Att knyta vänskapsband inom universitetet är lika gammalt, minst, som universitetet självt. Promotionen är ett ypperligt tillfälle att knyta band på, träffa gamla vänner, lära känna nya, fira målet för våra strävanden, börja något nytt – livet efter examen. Det är inte meningen att vi enbart skall bildas för att bli gråa tjänstemän mot den gråa betongväggen – det har aldrig varit så. På 1800-talet skulle vi bli ”patrioter”, men det finns vissa tankar som inte klingar obekanta heller idag.

Ibland när man som forskare letar efter något, stöter man på något annat som får en att ta sig en funderare. Så gick det för mig en dag, när jag bläddrade Lännetär utgiven av Vest-finska afdelningen på 1800-talet. Walfrid Alftan (1832–1873) från Vestfinska afdelningen skrev redan om betydelsen av de akademiska nätverken år 1874:
”Universitetet har till uppgift icke blott att utbilda vetenskapsmän eller dana mer eller mindre dugliga tjenstemän. En annan och icke mindre vigtig sida af den akademiska verksamheten är studenternas utveckling till en god son af sitt land, en varm patriot och en sjelfständig karakter. Härtill bidrager i icke ringa mon kamratskapet och särskildt de institutioner vid universitet, vilka fordom kallade nation, numer bära namn af afdelningar. Det är särskiltunder de veckomöten, till hvilka samlas medlemmar af samma afdelning, närmast förenade genom gemensam fosterbygd, som studenten blir i tillfälle att genom utbyte af åsigter och tankar i allmänt menskliga och särdeles i fosterländska ämnen vinna en mognare och fastare öfvertygelse; det är inom detta kamratskap, som hans ungdomliga kärlek till fosterland och frihet värmes och uppeldas, hans afsky för det lumpna och usla vinner näring och han sjelf manas till arbete för något högre och ädlare, än sin egen tillvaro; det är slutligen här, som de första fröen till så många herrliga frukter på andens gebit vårdats och omhuldats af kamratkretsen, för att en dag bringa lycka och ära år ett älskadt fosterland.” (s. 157)

Alfthan var känd som orator, till utbildningen historiker och specialiserad på Sveriges politiska historia vid tiden för det moderna genombrottet, han var liberal och aktiv inom den Vestfinska avdelningen och även ordförande för studentkåren. "Busen" deltog även i Lunds universitets 200-årsjubileum 1868. Vid tiden då han avled på 1870-talet hade avdelningarna idkat sina historiska insamlingsresor – materialet från dessa blev basen till universitetets museum, som sedermera blev grunden för Finlands nationalmuseum. Studenterna deltog aktivt i det pågående nationsbygget.

Fastän vi sällan ser oss som nationsbyggare idag, är det ändå de vi deltar i som akademiska medborgare – vi bygger våra nätverk, som bildar finländarna på 2010-talet. En stor årskull möts i den solenna magisters- och doktorspromotionen 2014, en årskull som kan arbeta, men även ha roligt. Man kan också fortsätta att låta sig styras av promotionens anda genom att engagera sig i Promootion ystävät - Promotionens vänner, såklart.
Läs mer om Alfthan, studentkåren och vad mera de hade för sig i:
M. Klinge 1967: Ylioppilaskunnan historia II. Porvoo: WSOY.

Arkivdag i Åbo del 2

Migrationsminnesmärke på Eriksgatan i Åbo rest 2011. Väckte en del tankar...

Tråkig och trist Allhelgonadag? Icke för den avdankade akademikern! Idag fortsatte utbildningen i hembygdsarkivering här vid Åbo landskapsarkiv, som i övrigt höll stängt – det kändes ganska lyxigt att smyga genom ett tyst Åbo mot en låst arkivbyggnad i morgonstunden. På vägen vandrade jag en bit parallellt med en grupp rikssvenska unga män ledda av en finlandssvensk ung kvinna – jag tjuvlyssnade litet på vad de talade om på Allhelgonadagen kl. 8.30 och det föreföll som om de var på stipendiatresa, eller alltså på besök hos sin vännation. Hjärtat hoppas till i bröstet, för tio år sedan var dylikt ännu mitt liv...

Men idag var det alltså dags att fortsätta på resten av mitt liv och den nuvarande arkivkursen. Nu var det dags att gå igenom mer av det praktiska arbetet under ledning av arkivarien Marita Vallenius. Det bästa under dagen var grupparbetena och de exempel på arkivmaterial vi skulle börja ordn aoch kategorisera – hurra! Detta var verkligen pedagogiskt, eftersom uppgifterna gjorde att den möra hjärnan äntligen började fatta eld och kvistiga frågor I anknytning till det hela kunde diskuteras samt redas ut – fint! Idag behandlade vi förenings- och organisationsarkiv och det var även mycket som var bekant från de praktiska arbetserfarenheter envar av oss hade – de fungerade väl också som exempel i vår diskussion. Efter att igår gått till övernattningen med blandade känslor gick jag idag mot tåget med förväntan – jag ser redan fram emot nästa lördags del 3/3 av kursen som utlovas behandla privatarkiv!

Ett mål har jag redan nått med kursen: jag har lärt känna nya, intressanta människor bland de andra kursdeltagarna. Då jag så ofta sitter hemma med mitt eget material och halvfärdiga texter saknar jag ibland de naturliga forumen för nätverkande som många andra har bara genom att gå in i kafferummet på arbetsplatsen. Dylika kurser är dock perfekta forum för att skapa nya nätverk, eftersom de av naturen är tvärvetenskapliga och kan locka personer ocskå från geografiskt olika håll. Det hjälper inte alltid att googla människor och institutioner – man kan inte alltid lita på webben som källa till alla dem man borde känna, det lättaste sättet är fortfarande att vara i samma rum, helt fysiskt. Det kom fram att en av deltagarna doktorerat om museer och nu arbetade på arkiv. Hon hade tidigare jobbat för Migrationsinstitutet. Det slog mig att jag vandrat förbi där imorse på Eriksgatan och de facto tagit en bild av ett nytt minnesmärke rest där bredvid (se ovan). Minnesmärket var tillägnat emigranter som inte glömt sitt hemland och rest av Toholampi kommun. Hon kunde informera mig om att det var ganska stort jopphejdi kring resandet av minnesmärket (en plakett vid en stig och en tydligt målad milsten, symboliskt – ja) ifjol, 2011. Intressant!

Dessutom fick jag träffa både nya och gamla bekanta från Nådendal och Mynämäki. Med andra ord ser jag nästa vecka fram emot att maila åt dem om gemensamma intressen – för även denna gång konstaterade jag att mitt avhandlingsämne fortsättningsvis är intressant för mig och så många detaljer ännu kan undersökas och kanske till och med publiceras. Härligt – glad helg!

Arkivresa till Uppsala

Tisdag 2.8.2011
Uppsala

Igår reste jag från Helsingfors till Stockholm med båt för att göra en snabbtitt i ett arkiv vid Uppsala universitetsbibliotek. Samtidigt skulle jag få några dagar forskningsledigt från familjen, så ett par böcker hängde även med i bagaget.

Idag gick resan med tåg mot Uppsala, där jag besökte Carolina rediviva (se bilden ovan) och Sven Stolpes arkiv för en miniartikel, vars material består av några brev som jag stötte på då jag gjorde min doktorsavhandling. Ämnet behöver dock litet mer bakgrundsfakta än vad jag först trodde, men det måste jag bygga mer på igen tillbaka i Helsingfors. Detta är dock vad jag mest älskar med detta yrke: att få fördjupa sig i något, någons berättelse, någons kvarlämnade tankar, se vad det länkar till mer allmänt, eller helt kuriöst. Men en fornforskare bör även vara lika intressad av nuet. Förutom arkivet var det nämligen även människor jag ville möta.

I Uppsala stämde jag träff med Åsa Larsson, vars blogg jag hittade vårvintern 2010, och hon har även följt mina tweets och min blogg tillbaka. Det var fint att få möta en webbkontakt face to face och inte bara face book så att säga och det var kul att inse hur mycket man kan diskutera på bara en flyktig fika (vi gick alltså på kaffe, som vi säger i Finland) i bibliotekskafét: om humaniora i Sverige och Finland, om kvinnan som forskare, om musei-, arkeologi- och universitetsarbete etc. Vi kunde konstatera att webben är viktig för oss: en chans att etablera nya kontakter utan en medlande part så att säga, utan direkt. Via twitter kan man ju exempelvis följa just de man vill – jag följer t.ex. arkeologer eller museer etc. runtom i världen och kan följaktligen bara se positiva sidor i sociala medier, åtm. för tillfället. :)


Det vare roligt att röra sig i en bekant stad som Uppsala igen. Här har jag gjort många fina arkivfynd, här har jag varit på inspirerande nations- och forskningsresor flere gånger förr. Mellan domkyrkan och biblioteket ligger dekanhuset (Uppsala universitet) där jag faktiskt hållit ett föredrag år 2003, om Birgittaforskningen, för Kyrkohistoriska föreningen (se ovan). Innan jag reste hem igen, måste jag natruligtvis och ta mig en sväng till domkyrkan och de bekanta kapellen. Särskilt det kapell, där en Birgittarelik finns och gravstenen för Birgittas far Birger (se den mörka bilden nedan). I samma kapell finns också kung Eriks reliker, som betytt allt för denna plats. I ett annnat kapell fanns dock minnen över moderna välgörare i form av en utställning över Dag Hammarskölds liv. Det har gått 50 år sedan hasn död i år. Något att begrunda. Utanför kyrkan, vid absidet står flera runstenar på rad och vittnar om platsen betydelse och ålder. I bakgrunden finns nyare byggnader, av vilken en är viktig för mig, dvs. Värmlands nation, där jag haft kul så mången gång (tegelbyggnaden längst t.h. på bilden nederst).




Tillbaka i Stockholm träffade jag en gammal skolkompis, som gör karriär i staden. Vi gick ut och äta på Södermalm, som verkar vara en livfull trendstadsdel i likhet med Berghäll hemma i Helsingfors. Jag råkade också ha tur med bussen som gick tillbaka till hotellet i Värtahamnen – den linjen råkade precis passera Söder, så snart var dagen all och forskarmamman tillbaka i hamnen igen.